Ett hälsosamt återfall

Ett hälsosamt återfall, det finns väl egentligen inte. Men när jag hade mitt senaste återfall, för 16 dagar sedan, försökte jag i alla fall att göra det till ett hälsosamt återfall.

Vad hände?

Anledningen till återfallet handlade ärligt talat om ett rent sug efter alkohol som blev för starkt. Och jag orkade inte med kriget i huvudet om att dricka eller inte dricka. Så jag vek mig och hällde i mig den halva vodkaflaskan som var kvar sedan återfallet innan. Men för att på något sätt minska besvikelsen på mig själv bestämde jag mig för att göra återfallet så hälsosamt som möjligt.

Ett hälsosamt återfall

Vad jag menar med ”ett hälsosamt återfall” är att jag inte drack öl eller vin, utan sprit. Som är mindre kolhydrater i, jag försöker att hålla min kost till LCHF. Och jag lovade mig själv att inte vräka i mig en massa kolhydrater under återfallet, som jag gärna gör när hämningarna släpper. Chips, pizza, popcorn, bröd – you name it. För jag vill gärna ha något som gör mig törstig när jag super så att det går fortare att dricka… Gärna något salt.

Ett hälsosamt återfall
Ett hälsosamt återfall (i min värld). Kokta ägg med majonnäs, salt och peppar med vodka och citron.

Så för att minimera antalet kolhydrater under mitt senaste återfall fick det bli kokta ägg med majonnäs, salt och peppar till vodkan. Och lite citron, för att dämpa eftersmaken av vodkan. Det fungerade på det viset att jag inte vräkte i mig andra kolhydrater under återfallet. Men jag kom ändå av mig i LCHF:en. För att dagarna efter återfallet tappade jag kostrutinerna ändå. Först gick jag ner i vikt för att jag inte kunde äta ordentligt dagen efter och sedan gick jag upp det jag gick ner och lite till när jag började äta igen… Så det där med ett hälsosamt återfall är nog rent alkoholisttänk.

Min semester

Hur som helst. Jag är nu inne på min tredje semestervecka. Och förutom det ”hälsosamma” återfallet har jag varit nykter. Det tog två veckor för mig att komma ner i varv, men nu känner jag mig OK. Ångesten kommer ibland, men den är inte lika stark som den brukar vara. Vilket kan bero på att jag mestadels har varit för mig själv och hållit mig hemma eller i närheten av hemmet de här veckorna.

Men jag har gått promenader och handlat lite oftare än innan. Och faktiskt så har jag lyckats styrketräna på gymmet utan Oxascand nu de senaste tre gångerna. Vilket beror på att jag har börjat komma in i de nya rutinerna där, med hur jag ska göra för att hålla social distans och känna mig säker gällande smittspridningen på gymmet. Det känns bra, en liten framgång liksom. För det är så skönt att träna, extra skönt utan medicin!

Ångest

Imorgon kommer min syster hem till mig och vi ska äta kräftor och grilla. Och även fast det är min syster känner jag ångest inför det, det har inte alltid varit så. Men all social kontakt är jättejobbig nuförtiden. Jag vill inte ta medicin, och tänker inte göra det. Jag bara önskar att jag kunde slippa all jädra oro som spökar i huvudet när jag ska träffa någon! Nästa vecka ska vi göra några dagsutflykter till Skåne hon och jag. Och det är samma där, ångest. Det är så ledsamt på något sätt. För egentligen vill jag verkligen träffa henne och göra allt detta, trots det känner jag ångest inför det… Få se hur det går.

Ett planerat återfall

Alkoholen, ja. Jag ska erkänna att tankarna om ett planerat återfall finns, nästa helg. Varför? För att jag inbillar mig att jag kommer att vara väldigt uppe i varv efter den här veckan med utflykterna. Och så börjar jag jobba på måndagen, som jag inte direkt ser fram emot. Därför tänker jag att jag behöver en rejäl nedvarvning efter veckan och innan jobbet börjar. En nollställare på något sätt. Om det blir ett hälsosamt återfall eller inte, det får vi se. Det mest hälsosamma vore väl om det inte blir något återfall alls, men jag vet inte? Just det, en dag i taget. Ja, jag ska försöka med det.

Ha det bra där ute!

//A.L

En liten uppdatering

De senaste månaderna har varit ganska skakiga från och till, av olika anledningar, här kommer en liten uppdatering. Coronaviruset har ställt till det för mig, inte för att jag har blivit infekterad av det, men det har rört till det i mitt liv. Jag är väldigt känslig för förändringar och när mina rutiner fallerar skjuter min ångest i taket. Vilket ofta leder till att jag tar till alkohol för att lugna ner min hjärna och nerver. Så några, både korta och lite längre, återfall har det blivit. Men just nu känns det lugnare än vad det har gjort på ett bra tag.

Coronaviruset

Även fast jag inte tillhör någon riskgrupp tycker jag det känns mycket obehagligt med coronaviruset. Eftersom det är så osäkert hur man reagerar på det om man skulle få det. Vilket har gjort att jag har isolerat mig ännu mer de senaste månaderna än innan coronaviruset. För innan coronaviruset jobbade jag mycket på att utmana mig själv när det kom till min sociala ångest, men de senaste månaderna har jag släppt det helt och backat tillbaka – på grund av att jag får för mycket ångest när jag är bland folk.

Dispyter på jobbet

Och just det här med att jag inte längre ville utmana mig själv att bryta min isolering på jobbet blev ett problem mellan mig och min chef. Hon tyckte heller inte om att jag tog en paus i min terapi. Vilket jag gjorde för jag var livrädd att gå till kuratorn på grund av smittorisken. De här problemen, och att jag sjukskrev mig en fjärde gång på sex månader, resulterade i att jag nu har en rehabplan. Visserligen har min chef ändrat inställning sedan vi upprättade rehabplanen, och hon har blivit mer förstående och stöttande i att jag har reagerat som jag har gjort på coronaviruset. Men innan rehabplanen var hon ganska hemsk faktiskt.

Så de senaste månaderna har jag jobbat hemifrån 50+ procent, enbart deltagit i möten via Skype och hållit mig i mitt rum när jag har varit på jobbet. Min chef har slutat pressa mig på alla fronter och istället börjat vara mer förstående och stöttande. Vilket faktiskt har hjälpt mig ångestmässigt och lugnat ner mig på jobbet så att jag har kunnat utföra det bättre än på länge. Chefen och jag har haft några sammandrabbningar även efter rehabplanen, men det har löst sig snabbt. Och de senaste två veckorna har hon haft semester, så just nu känns det bra på jobbet. Jag hoppas bara det fortsätter att kännas bra där till hösten.

Paus i terapin

Terapin. Jag tog som sagt en paus där efter påsken. För att det kändes alldeles för obehagligt att gå dit och sitta i ett litet rum med min kurator där många andra hade suttit innan mig, på grund av smittorisken. Överdrivet kanske, men min hjärna är inte logisk i krisläge. Det räckte med att skicka ett meddelande till kuratorn för att boka om tiden, så jag hade ingen dialog med min kurator om pausen. Jag vet inte om det var rätt beslut från mitt håll, men jag klarade verkligen inte av att gå dit. Den 22 juni återupptog jag terapin. Det kändes bra. Och kuratorn förlängde samtalsbehandlingen tills året slut och då gör han en ny bedömning. Vilket känns lugnande och tryggt för mig.

Återfallen

Så har vi den där alkoholen. Jag har tagit till den i omgångar under de senaste månaderna när det har känts för jobbigt. Och det är intressant hur jag klarar av att trotsa min ångest när det kommer till att införskaffa alkohol… Galet! Ett tag blev det så ofta att jag växlade mellan tre olika Systembolag i tre olika städer. Vad ska jag säga? Men, jag har varit nykter i 12 dagar nu. Jag har inget större sug efter alkohol för tillfället, fast tankarna dyker upp ibland. Nästa vecka börjar min sommarsemester på fyra veckor, jag vet inte om det är bra eller dåligt för min nykterhet. Jag tror bra. Vi får se.

Hemma

På hemmafronten är det lugnt, inte mycket som händer i mitt privata liv. Efter jobbet gör jag inte mycket mer än att titta på serier. På fritiden fixar jag i hus och trädgård, går promenader och håller mig hemma. Jag avbröt min rutin att styrketräna i februari, men jag har lyckats våga mig dit igen nyligen. Med hjälp av Oxascand i och för sig. Men jag tänker att jag ska ta en tablett när jag går dit tills dess att jag känner mig trygg där igen. För jag saknar verkligen träningen.

Försiktigt framåt

I takt med att det verkar lite lugnare i Sverige just nu när det gäller smittspridning av coronaviruset känner jag mig lite lugnare. Samtidigt vågar jag inte släppa ner garden för mycket. Jag kommer fortsätta med min taktik att undvika människor, fast jag har börjat röra mig lite mer ute i affärer och då gym. Förhoppningsvis slår det inte tillbaka på mig med att jag blir infekterad av viruset.

Semester

Som sagt, nästa vecka är det äntligen dags för min sommarsemester. Och trots att jag inte har mycket inplanerat eller tänker ge mig ut på några äventyr, ska det bli skönt att få en längre paus från jobbet. Lite sol och värme hade inte varit helt fel heller. 🙂

Var rädda om er därute!

//A.L

Världen är upp och ner

Elva dagar har jag varit nykter sedan mitt senaste återfall. Tre sjukskrivningar från jobbet har jag haft de senaste tio veckorna. Världen är upp och ner på grund av coronaviruset, och jag försöker att anpassa mig till vår nya verklighet – som de flesta av oss. Fast jag kan inte skylla allt mitt dåliga mående och alkoholdrickande de senaste månaderna på coronaviruset.

En riktigt tuff månad

Februari var en riktigt tuff månad för mig, mestadels på grund av jobbet. Jag kände mig riktigt utanför där, till största del på grund av min chef. Jag upplevde det som att hon exkluderade mig från möten, inte fullföljde det hon och jag hade kommit överens om och att hon struntade i att informera mig om vad som hade sagts på möten när jag inte varit med och vad som var aktuellt på arbetsplatsen. Två av mina sjukskrivningar kom i samband med detta. Till slut på mitt medarbetarsamtal berättade jag hur jag kände och sedan vände det lite. Mars månad var faktiskt helt OK, tills coronaviruset kom till Sverige på allvar.

Min rädsla har blivit verklighet

Ironiskt nog, för mig, innebär det här med social distansering, på grund av coronavruset, att mina försök till att bli mer social helt har fått ta en paus. Det känns som att min inre verklighet med social ångest har manifesterat sig i ute hela världen. Håll avstånd från varandra och stanna hemma. Att umgås med varandra kan vara farligt. Det är uppmaningarna här i Sverige och runt om i de flesta länder. Exakt så har jag känt i hela mitt liv! Nu har den rädslan blivit verklighet.

Och nu är jag riktigt förvirrad, för det känns som att jag backar i min mentala utveckling. Samtidigt försöker jag att komma ihåg att det faktiskt kan vara farligt att vara social nu, på riktigt! Men är det något jag är en mästare på så är det att hålla avstånd från människor. Så jag borde klara mig bra i den här pandemin. Fast mina ångestnivåer har skjutit i höjden igen de senaste veckorna, mestadels på grund av coronapaniken – den har smittat mig.

Terapin

Min kurator var sjuk när vi skulle ha vårt senaste samtal, vilket var en lättnad på ett sätt för jag fick väldigt mycket ångest av tanken på att sitta i ett litet rum med honom i en timme. Hur många människor träffar inte han liksom (som kan smitta honom)… Och varför var han sjuk? Men nu har jag inte träffat honom på fem veckor, och jag känner ganska starkt att jag inte vill fortsätta med terapin just nu. För att jag får för mycket ångest varje gång jag går ut, speciellt när jag ska träffa människor.

Jag har en tid på onsdag hos kuratorn, som jag troligtvis kommer att avboka. Jag ska ringa imorgon. Självklart har jag ångest inför det också, att ringa. För egentligen vill jag fortsätta i terapin, men jag klarar inte av det just nu på grund av all ångest jag har. Och min hjärna är helt kidnappad nu ändå av allt som händer i världen, så jag skulle inte kunna jobba med mig själv på något bra sätt i dagsläget känner jag. Men hur ska jag förklara detta för min kurator? Han kommer garanterat inte att försöka övertala mig att fortsätta om jag inte vill, det vet jag. Samtidigt önskar jag att han kunde säga något som lugnar ner mig i den här röran. Vi får se hur det går.

Nuläget

Världen är upp och ner, men jag börjar vänja mig lite nu. Tack gode Gud så har jag semester den här veckan! Välbehövligt. Mina ångestnivåer har sjunkit lite och jag har varit nykter ett litet tag i alla fall.

På mitt jobb har vi möjlighet att jobba hemifrån, men av någon anledning har ledningen bestämt att vi ändå ska vara 50 procent på plats just nu. Obegripligt för mig?! Vi är en stor arbetsplats med cirka 250 medarbetare, så mycket underligt i min värld att inte alla som kan får jobba hemifrån då? Fortsätter det så nästa vecka med, då jag ska vara på jobbet, kommer min ångest att skjuta i höjden igen. Men, jag har i alla fall ett rum att sitta i där och jag kommer säga att jag endast är med på möten via Skype. Det tror jag kommer att hjälpa att hålla nere min ångest lite i alla fall.

Så, det har varit några riktigt jobbiga månader – av olika anledningar. Jag känner inte att jag har någon riktigt tydlig plan över hur min framtid ser ut just nu. Men idag mår jag OK och idag kommer jag att vara nykter. Jag får vara nöjd med det i nuläget helt enkelt.

Var rädda om er där ute!

//A.L

En lite lugnare vecka

Det har äntligen varit en lite lugnare vecka för mig den här veckan. Det var verkligen längesedan jag hade en sådan. Den började med en hel del ångest dock, mest på grund av att jag hade medarbetarsamtal på jobbet i tisdags. Och jag var nära ett återfall under veckan. Men för en gång skull gick båda sakerna bra.

Medarbetarsamtalet

Medarbetarsamtalet gick OK. Min chef verkar ha tagit till sig av vad min kurator sa till henne. För jag kände mig inte så pressad av henne i samtalet som jag brukar göra när jag berättar hur jag vill ha det. Hon har börjat att låta mig faktiskt ta saker i min egen takt, och slutat försöka att övertala mig till att göra saker på hennes sätt. Jag hoppas att det fortsätter så, för det känns som en stor lättnad.

Hon verkar dock vara inställd på en fortsatt kontakt med min kurator och en mer strikt uppföljning av mitt mående. Vilket jag tror beror mycket på att hennes chef nu är inblandad, på grund av det där intyget till rummet. Så jag känner ändå att jag har ögon på mig liksom. Men det känns ändå som att jag kan andas lite lättare på jobbet nu.

Och på tisdag kommer jag att flytta till det fasta rummet, som ligger där resten av arbetsgruppen sitter. Lite nervöst, men jag tror att det kommer att bli bra. För bara att få ett fast rum kommer att bespara mig en hel del oroande. Vilket jag hoppas kommer att ge mig energi till att orka utmana mig själv lite mer på jobbet och börja gå lite framåt i min utveckling där. Det hade varit gott.

Nära ett återfall

Trots att det var en lite lugnare vecka för mig var jag väldigt nära ett återfall under veckan. På grund av all reststress i min kropp. Jag ville bara ha något som lugnade ner mina nerver och tankar. För kaoset i kroppen upphör inte med en gång bara för att det största hotet är borta. Det tar ett tag för hela mig att hänga med där.

I fredags hade jag bestämt mig för att åka till Systembolaget, efter några timmars inre kamp om fördelar och nackdelar med att dricka alkohol och så vidare. Som egentligen pågått hela veckan. Men då var det, antingen gör du det eller inte. Bestäm dig! Jag var på väg ut genom dörren. Men i sista sekunden ändrade jag mig. Min kropp ville inte iväg, det tog bara stop.

Det var första gången jag tog mig igenom ett sådant starkt sug, själv liksom. Inga mediciner eller samtal med någon. Och det där riktigt starka suget kom inte tillbaka heller, som det brukar göra. Så det var en ny upplevelse för mig, att inte trilla dit under ett sådant intensivt sug efter alkohol. Nu har jag varit nykter i 24 dagar. 🙂

Julpynt

I år är jag en av de där människorna som julpyntar alldeles för tidigt. Haha. Eftersom det har varit en lite lugnare vecka, och helgen inte behövdes ägnas åt att återhämta mig från supande, hade jag massa energi över till att – julpynta. Allt är inte uppe än, men idag ska resten upp. Jag älskar julen och hela sträckan fram tills julafton. Julpynt, julmarknader, julmusik, julfilmer, julgodis, lussebullar, pepparkakor, ja allt sådant. Och i år hoppas jag verkligen att jag kan njuta av allt det där riktigt ordentligt. Det känns som att jag har ganska bra förutsättningar (just nu) för det i alla fall. 🙂

//A.L

Det där jädra intyget!

Det har varit några tuffa veckor med mycket ångest, igen. Problemet med att behålla ett eget rum på jobbet och relationen med min chef har varit roten till min förstärkta ångest under dessa veckor. Ett återfall har det blivit. Men i fredags fick jag äntligen ett positivt besked från min chef. Jag kommer att få ett eget fast rum på jobbet, till och med den 31 mars 2020 nu i ett första skede. Då ska en ny bedömning göras. Men vilket ångestkaos det där jädra intyget för att styrka mitt behov av ett eget rum på jobbet har orsakat mig de senaste veckorna!

Rummet

Jag har suttit i ett eget rum på jobbet i cirka ett och ett halvt år nu, sedan jag kom tillbaka från en sjukskrivning, men inte i ett fast rum. Utan jag har fått ta det rum som har varit ledigt när jag har kommit till jobbet, verkligen inte optimalt. Men bättre än att sitta ute i kontorslandskapet. Anledningen till att jag inte har suttit i kontorslandskapet är min ångestproblematik. Jag fixar inte det, jag får för stark ångest där ute. Men tanken har alltid varit att jag ska sitta ute i kontorslandskapet igen.

Vändningen

I samband med att jag började gå till kurator nu i september trodde jag att det skulle lösa sig, ganska snabbt, med lite hjälp och exponering. Men kuratorns bedömning var att jag inte ska skynda mig ut i kontorslandskapet eftersom jag får så stark ångest. För när ångesten blir så stark förvärras den istället om man försöker gå för fort fram. Jag behöver ta eventuell exponering i den takt jag klarar av.

Det var en lättnad att höra det, samtidigt som jag visste att min chef inte skulle tycka om det. För hon har velat få ut mig i kontorslandskapet och i arbetsgruppen ett tag nu. Så när jag berättade för henne att jag ska ta det lugnt med exponeringen och ta saker i min egen takt ville hon prata med min kurator. När jag frågade om det fortfarande var OK att fortsätta sitta i ett eget rum sa hon att det krävs ett intyg för att fortsätta att göra det. Hon föreslog att jag skulle be min kurator om ett sådant intyg. Jag sa att jag kunde be min läkare om ett sådant intyg istället, för att jag trodde att det krävdes ett läkarintyg. I det här fallet skulle jag ha lyssnat på min chef, det hade besparat mig en massa ångest över det där jädra intyget!

Det där jädra intyget!

Men jag trodde att jag hade löst det där med intyget ganska snabbt. För sköterskan på vårdcentralen gav mig besked om att läkaren skulle skriva ett intyg. Jag ringde till och med och dubbelkollade att sköterskan hade pratat med läkaren, och fick beskedet att hon hade det och att det inte var några problem att få ett sådant läkarintyg. Men en vecka efter det beskedet ringde sköterskan och sa att läkaren inte kunde skriva ett sådant intyg. Sköterskan hade bara fått ett meddelande från läkaren dagen innan hon ringde mig och nu var inte läkaren längre kvar på vårdcentralen så hon kunde inte fråga henne varför hon inte kunde skriva intyget. Då fick jag panik! Varför ringde inte läkaren mig och förklarade?! Sköterskan sa att de skulle höra av sig vid eventuella frågor.

Sköterskan försökte lugna ner mig, för jag bröt ihop i gråt i telefonsamtalet, och sa att jag kunde be min kurator om ett intyg istället. Men jag såg bara hur jag skulle bli tvungen att sitta ute i kontorslandskapet igen och vilket helvete det skulle bli. Efter det telefonsamtalet blev jag helt uppslukad av ångest och åkte hem från jobbet med en gång, runt lunch, och sedan direkt till Systembolaget – där kom återfallet.

Påtryckningar

Några dagar efter beskedet från sköterskan lugnade jag ner mig. Men jag orkade inte prata om det här med min chef. Jag lyckades undvika henne i en och en halv vecka, sedan hamnade vi i ett rum tillsammans och hon frågade hur det hade gått med intyget. Jag sa bara att läkaren inte var kvar på vårdcentralen, vilket var sant. Hade hon varit det hade jag kontaktat henne. Då frågade min chef igen om jag kunde be min kurator om ett intyg istället. Vilket jag, åter igen, tyckte var konstigt, för att jag trodde att det krävdes ett läkarintyg. Men hon sa att det räckte med ett intyg från kuratorn och skulle min chefs chef, som fattar beslutet om eget rum, vilja ha mer får vi gå till företagshälsovården. Jag bara kände hur ångesten eskalerade igen! Det här tar aldrig slut!

Mer påtryckningar

Det var några dagar kvar tills jag skulle till min kurator och såklart var allt jag kunde tänka på det där jädra intyget. Tänk om han säger nej! Min chef kom förbi mig en eftermiddag precis innan jag skulle gå hem och frågade hur det var. Jag sa att jag var orolig för intyget och hur det skulle bli med rummet. Då försökte hon att få mig att ringa min kurator innan mitt besök hos honom. För att hon tänkte att det kunde lugna mig om jag fick besked snabbare.

Fast jag var livrädd för att han skulle säga nej och för hur jag i så fall skulle reagera. Därför ville jag inte ta det samtalet på telefon. Det sa jag inte till min chef, utan jag sa bara att jag inte ville ringa honom. Min chef förstod inte varför jag inte bara kunde ringa, och jag orkade inte förklara. Istället ökade ångesten och tårarna kom när hon inte släppte ämnet. Till slut kunde jag bara klämma fram att jag inte ville prata mer. Hon blev lite ställd, men lämnade mig och stängde dörren.

Efter det samtalet med chefen mådde jag riktigt dåligt. Jag var tveksam till att gå till jobbet dagen efter, men jag gick. Chefen kom till mig på förmiddagen och sa egentligen bara att det kommer vara jobbigt ett tag nu och att hon och jag kommer att krocka ibland. Jag var lugn och sa att det är en jobbig situation och jag vill bara att det ska vara över. Hon tog åter igen upp att hon gärna vill prata med min kurator och att han är välkommen att ringa henne angående intyget om det finns frågetecken kring det.

Äntligen kuratorbesök

Till slut kom (förra) fredagen och samtalet hos kuratorn. Jag var så ångestfylld när jag kom till honom. Jag fick fram att jag behövde ett intyg i alla fall. Han tyckte att vi kunde prata med min chef istället. Men jag sa att det är ett skriftligt intyg hon vill ha. Efter att ha kollat med mig om det var OK så ringde han min chef. Jag bad till Gud att hon skulle svara, och det gjorde hon. Så fick dem äntligen prata med varandra och höra att det verkligen är som jag säger, åt båda hållen. För det känns som att jag har varit någon slags förmedlare mellan dem de senaste veckorna. Efter telefonsamtalet skrev kuratorn intyget, inga problem.

En sådan lättnad!

Det var så bra att min kurator verkligen fick höra hur min chef tänker, och att min chef fick höra från min kurator att hon inte ska pressa mig. Han var tydlig med att jag behöver ta saker i min egen takt. Det var en sådan stor lättnad att höra honom säga det till henne! Och när jag kom till jobbet i tisdags och gav henne det där jädra intyget var hon helt annorlunda, lite överdrivet åt andra hållet kanske. Men hellre det.

Beskedet

Tyvärr fick jag vänta ända tills i fredags på besked från min chefs chef hur det blev med rummet, för hon var bortrest med mera. Fast till slut i fredags eftermiddag fick jag äntligen bekräftat att jag kommer att få ett eget fast rum på jobbet. Vilket faktiskt är en förbättring mot hur jag har det nu. I ett första skede till och med den sista mars 2020, sedan ska de göra en ny bedömning. Och nu ska min chef och jag göra en plan vecka för vecka för mig och ta hänsyn till APT och andra möten när vi planerar. ”För vi ska ju ta saker i din takt.”, sa min chef i fredags. Wow! Ett mirakel har skett! Kanske… För jag är ju skeptisk av mig, så även om det låter väldigt bra får vi se hur det hela utvecklar sig. Men den värsta ångesten, på grund av det där jädra intyget, har lagt sig nu – för den här gången.

Då försöker vi igen…

Förhoppningsvis kan jag nu återgå till att fokusera på att försöka förstå hur jag ska komma framåt i mitt liv igen. För de senaste veckorna känns det som hela mitt liv har stannat upp och kretsat kring det där jädra intyget! Men nu är den biten över, i alla fall tills den sista mars nästa år…

//A.L