Varför gör jag så här?

Så jag drack alkohol i måndags och i tisdags och i onsdags…och nu mår jag skit. Såklart! Varför gör jag så här? Jag tänkte att jag skulle experimentera i måndags och se om jag klarade av att bara dricka lite grann alkohol åt gången under en längre period, istället för att, som jag brukar göra, hälla i mig alkohol tills jag däckar. Det är väl så man dricker lite mer normalt tänkte jag. Vem vet, det kanske jag klarar av nu? Det var ett tag sedan jag försökte i alla fall. Det blev ett ganska misslyckat experiment…

Telefonsamtalet

I måndags köpte jag en 35 centiliters vodka, sex stycken 33 centiliters starköl och två 50 centiliters starköl på Systembolaget. När jag var och handlade och helt inne i att jag äntligen skulle få dricka alkohol ringde en elektriker upp mig, som jag hade sökt sedan innan, för att boka en tid. Jag behövde hjälp med att installera en takfläkt/lampa. Klocka 07:15 ville han komma på tisdagen. Jag bara kände, NEJ! Jag ska supa idag! Skit! Men jag sa ja och tänkte att jag inte skulle dricka så mycket alkohol ju, så det går säkert bra. För jag tänkte absolut inte ändra mina planer på att dricka alkohol för att han skulle komma.

Experimentet

Jag började med att dricka två snaps och en starköl till maten i måndags, som egentligen skulle varit en snaps och en öl. Sedan gjorde jag ett litet uppehåll innan jag hällde i mig resten av vodkaflaskan och en starköl till. Jag minns inte ens att jag drack den sista ölen. Men spriten var slut så det måste varit därför jag tog en öl till. Ett ganska misslyckat experiment med andra ord. Jag blev även förvånad över hur lätt och snabbt jag drack upp vodkan, det kändes som att dricka vatten…

Baksmällan

Dagen efter mådde jag riktigt dåligt, skitdåligt! Jag måste helt glömt att elektrikern skulle komma när jag söp. Men jag hade ställt alarmet så jag gick upp kvart i sju och duschade för att försöka att dölja eventuell ”bakis”-doft för elektrikern. Elektrikern kom, jag var trevlig och han verkade inte tycka att jag luktade eller betedde mig konstigt. Lampan blev installerad och sedan var det tillbaka till sängen. Ingen mer alkohol idag, tänkte jag. Jag tog till och med ut resten av ölen ur kylskåpet. Men på eftermiddagen åkte två öl in i kylen igen och sedan ner i min mage. Igår drack jag resterande fyra starköl.

Varför gör jag så här?

Alltså, vad sysslar jag med? Varför gör jag så här? Den första fyllan efter en tids nykterhet är skön, men resterande av drickandet blir mer för att dämpa alkoholångesten och att göra mig av med alkoholen. Så andra- och tredjedagsdrickandet känns mer som ett tvångsbeteende än någon slags njutning. Ändå häller jag i mig alkoholen som om jag inte hade något annat val.

Men nu har jag ingen mer alkohol hemma och suget efter alkohol är borta, för den här gången. Jag önskar bara att jag kunde minnas allt det här sjuka när suget efter alkohol börjar ta över igen. När mitt andra jag börjar vakna till liv. För jag verkar få någon slags kolossal minnesförlust inför varje återfall. Att jag aldrig lär mig… Varför gör jag så här?

//A.L

Mitt andra jag

Det blev riktigt jobbigt där ett tag, kändes som att jag skulle gå sönder. Men jag lyckades att ta mig ur den senaste omgången av nedstämdhet och supande också, trots mitt andra jag. Nu har jag varit nykter i 16 dagar. Fast suget efter alkohol och drickatankarna börjar smyga sig på igen. Jag har varit kluven hela veckan på om jag ska dricka imorgon eller inte. Bestämde mig först när jag vaknade idag, att nej. Jag ska inte dricka imorgon.

En dag i taget

Jag försöker påminna mig själv om att ta en dag i taget. För när jag börjar fara för långt fram i tiden blir det inte bra. Det där med att vara nykter i tre månader, som jag fick råd om när jag pratade med Alkohollinjen, känns fortfarande omöjligt. Även om jag inte kommer dricka imorgon, har jag en sjunkande känsla i kroppen som säger att jag är på väg mot ett ”återfall”. Jag säger ”återfall” för att jag inte känner mig som en nykter person.

Mitt andra jag

Det känns som att det bor en annan person inom mig, mitt andra jag. Ibland är den personen tyst och lugn. Det är då jag känner mig stark, fri, nykter och kan andas med lätthet. Som jag har känt mig nu ett litet tag. Tyvärr varar den friden aldrig länge. Den här gången märkte jag att mitt andra jag åter igen hade vaknat till liv när de här tankarna började komma:

”Nu har du varit nykter länge. Du ser, du kan vara nykter. Du har inga alkoholproblem. Det är OK att dricka ibland. Det förtjänar du. Det är inte så att du skadar någon annan när du dricker. Du har din hälsa, jobb, hus, bil, bra ekonomi. Varför gör du en sådan stor grej av det här. Drick om du vill, herregud! Du dricker säkert mindre än många andra.” Och så vidare…

Jag hör detta, men känner att jag egentligen inte vill dricka. Sluta liksom. Tyst. Lägg av! Vart kommer de här tankarna ifrån? Varför kommer dem? Jag förstår det inte, inte när mitt liv känns bra. Hur som helst så kommer dem alltid till slut, oftast som en blixt från klar himmel.

Kriget

När tankestormen sätter igång, när mitt andra vaknat till liv igen. Då krymper jag, med en gång. Jag känner mig alltid pytteliten och extremt underlägsen mitt andra jag. Trots att jag precis innan tankestormen satt igång känt mig stark och mått bra. Jag försöker att kämpa emot. Debatten i huvudet, att dricka eller inte dricka, är utmattande! Mitt andra jag vinner alltid. För till slut orkar jag inte stå emot. Efter ett tag känns det som att det enda sättet att lugna ner mitt andra jag, att få frid i kropp och sinne igen, är att supa till det. Där är jag nu.

För den här gången har jag ingen yttre händelse att skylla på. Renoveringen är över. Det är lugnt omkring mig privat. Det är lugnt på jobbet, jag har faktiskt fått det bättre där än på länge. Den här gången är det mitt andra jag som har krupit fram, rört till det i mitt huvud och nu övertygat mig om att den enda vägen till inre stillhet igen är att supa till det. Troligtvis blir det nästa vecka.

Så sjukt!

Det känns verkligen så sjukt detta! För det känns som att jag kommer att supa (för jag har faktiskt inte gjort det än, även om det känns så) för att lugna ett gapigt och skrikigt barn inom mig. Inte för att jag egentligen vill dricka alkohol. Jag vet om konsekvenserna, och det är inget jag ser fram emot.

Trots det känns det som att den enda utvägen ur denna utmattande inre kamp är att dricka alkohol. Annars känns det som att den kommer att pågå i all oändlighet. Och det orkar jag inte med! Den stör mig så enormt i mitt dagliga liv. Därför känns en fylla som ett lågt pris att betala för att slippa det här inre kriget med mitt andra jag, ett tag i alla fall.

//A.L

Bakis och skakis på jobbet

Då var det tredje dagen i rad jag vaknar upp bakis och skakis. Jag drack fyra 50 centiliters starköl igår, och fick en ganska skön fylla. Jag sov helt OK, men det var segt att gå upp i morse. Jag trillade in på jobbet idag lagom till vårt morgonmöte halv nio.

Bakis och skakis på morgonmötet

Jag var riktigt trött när vi hade vårt morgonmöte, jag fick sitta på en stol i närheten från och till under mötet. Vi har våra morgonmöten framför en tavla i kontorslandskapet. Jag hade inte tänkt att säga något utan bara att lyssna, för jag var inte i form för att prata. Jag kunde knappt tänka. Men så blev det diskussioner som inte ledde någonstans och saker var på väg att bestämmas som jag inte höll med om. Då kände jag den där brännande känslan i magen, jag blev irriterad, och började yttra min åsikt. När det händer, irritationen slår till, går det så snabbt att jag oftast inte hinner tänka efter innan jag öppnar munnen.

Grejen är att jag brukar säga vettiga saker och folk lyssnar på mig. Det gjorde jag idag med. Men, jag glömde att jag var så skakig och bakis i kroppen när jag flög upp ur stolen för att säga min mening. Så samtidigt som jag pratade kände jag hur nervös och skakig jag lät på rösten. Vilket gjorde att jag började ångra att jag överhuvudtaget börjat säga något när jag pratade. Men alla tittade på mig så det var bara att prata på som om det vore vilken nykter dag som helst. Det kändes riktigt jobbigt. Fast jag tror ingen misstänkte för en sekund att jag var bakis för tredje dagen i rad när jag stod där och pratade. Och det blev bra det jag sa, trots att jag kände mig som ett skakigt löv.

Är jag en funktionell alkoholist nu?

Jag antar att jag är en sådan där funktionell alkoholist just nu. Det känns så i alla fall. Jag klarar mina arbetsuppgifter, även om knappt, och ingen verkar misstänka att jag är bakis ibland. Jag har över 20 års erfarenhet av att dölja mitt drickande, så det är egentligen inte så konstigt att jag kommer undan med det. Till och med min chef har släppt på tyglarna. Om hon tänker något om mig och mitt beteende tror jag att hon tänker att det har med min ångestproblematik att göra, inte att jag dricker alkohol igen. För hon vet att jag har den problematiken, alkoholen, också.

I alla fall en nykter dag

Imorgon kommer jag i alla fall inte att vara bakis och skakis. Jag har inte druckit alkohol idag, alltid något. Ingen aning om hur länge jag kommer att klara av att vara nykter den här gången dock. Jag har redan tankar om att dricka på lördag. Men jag har också tankar om att försöka ha som mål att vara nykter till och med tisdag nästa vecka.

Tisdag är nästa gång jag kommer att vara på jobbet, och där kan allt hända – alkoholsugsmässigt. Därför känns det som att om jag ska trilla dit igen får det bli på grund av något som händer, som triggar mitt sug efter alkohol till den grad att jag inte kan stå emot. Inte på grund av att jag dricker bara för att jag ändå är igång. Vi får se. En dag i taget.

//A.L