En liten uppdatering

De senaste månaderna har varit ganska skakiga från och till, av olika anledningar, här kommer en liten uppdatering. Coronaviruset har ställt till det för mig, inte för att jag har blivit infekterad av det, men det har rört till det i mitt liv. Jag är väldigt känslig för förändringar och när mina rutiner fallerar skjuter min ångest i taket. Vilket ofta leder till att jag tar till alkohol för att lugna ner min hjärna och nerver. Så några, både korta och lite längre, återfall har det blivit. Men just nu känns det lugnare än vad det har gjort på ett bra tag.

Coronaviruset

Även fast jag inte tillhör någon riskgrupp tycker jag det känns mycket obehagligt med coronaviruset. Eftersom det är så osäkert hur man reagerar på det om man skulle få det. Vilket har gjort att jag har isolerat mig ännu mer de senaste månaderna än innan coronaviruset. För innan coronaviruset jobbade jag mycket på att utmana mig själv när det kom till min sociala ångest, men de senaste månaderna har jag släppt det helt och backat tillbaka – på grund av att jag får för mycket ångest när jag är bland folk.

Dispyter på jobbet

Och just det här med att jag inte längre ville utmana mig själv att bryta min isolering på jobbet blev ett problem mellan mig och min chef. Hon tyckte heller inte om att jag tog en paus i min terapi. Vilket jag gjorde för jag var livrädd att gå till kuratorn på grund av smittorisken. De här problemen, och att jag sjukskrev mig en fjärde gång på sex månader, resulterade i att jag nu har en rehabplan. Visserligen har min chef ändrat inställning sedan vi upprättade rehabplanen, och hon har blivit mer förstående och stöttande i att jag har reagerat som jag har gjort på coronaviruset. Men innan rehabplanen var hon ganska hemsk faktiskt.

Så de senaste månaderna har jag jobbat hemifrån 50+ procent, enbart deltagit i möten via Skype och hållit mig i mitt rum när jag har varit på jobbet. Min chef har slutat pressa mig på alla fronter och istället börjat vara mer förstående och stöttande. Vilket faktiskt har hjälpt mig ångestmässigt och lugnat ner mig på jobbet så att jag har kunnat utföra det bättre än på länge. Chefen och jag har haft några sammandrabbningar även efter rehabplanen, men det har löst sig snabbt. Och de senaste två veckorna har hon haft semester, så just nu känns det bra på jobbet. Jag hoppas bara det fortsätter att kännas bra där till hösten.

Paus i terapin

Terapin. Jag tog som sagt en paus där efter påsken. För att det kändes alldeles för obehagligt att gå dit och sitta i ett litet rum med min kurator där många andra hade suttit innan mig, på grund av smittorisken. Överdrivet kanske, men min hjärna är inte logisk i krisläge. Det räckte med att skicka ett meddelande till kuratorn för att boka om tiden, så jag hade ingen dialog med min kurator om pausen. Jag vet inte om det var rätt beslut från mitt håll, men jag klarade verkligen inte av att gå dit. Den 22 juni återupptog jag terapin. Det kändes bra. Och kuratorn förlängde samtalsbehandlingen tills året slut och då gör han en ny bedömning. Vilket känns lugnande och tryggt för mig.

Återfallen

Så har vi den där alkoholen. Jag har tagit till den i omgångar under de senaste månaderna när det har känts för jobbigt. Och det är intressant hur jag klarar av att trotsa min ångest när det kommer till att införskaffa alkohol… Galet! Ett tag blev det så ofta att jag växlade mellan tre olika Systembolag i tre olika städer. Vad ska jag säga? Men, jag har varit nykter i 12 dagar nu. Jag har inget större sug efter alkohol för tillfället, fast tankarna dyker upp ibland. Nästa vecka börjar min sommarsemester på fyra veckor, jag vet inte om det är bra eller dåligt för min nykterhet. Jag tror bra. Vi får se.

Hemma

På hemmafronten är det lugnt, inte mycket som händer i mitt privata liv. Efter jobbet gör jag inte mycket mer än att titta på serier. På fritiden fixar jag i hus och trädgård, går promenader och håller mig hemma. Jag avbröt min rutin att styrketräna i februari, men jag har lyckats våga mig dit igen nyligen. Med hjälp av Oxascand i och för sig. Men jag tänker att jag ska ta en tablett när jag går dit tills dess att jag känner mig trygg där igen. För jag saknar verkligen träningen.

Försiktigt framåt

I takt med att det verkar lite lugnare i Sverige just nu när det gäller smittspridning av coronaviruset känner jag mig lite lugnare. Samtidigt vågar jag inte släppa ner garden för mycket. Jag kommer fortsätta med min taktik att undvika människor, fast jag har börjat röra mig lite mer ute i affärer och då gym. Förhoppningsvis slår det inte tillbaka på mig med att jag blir infekterad av viruset.

Semester

Som sagt, nästa vecka är det äntligen dags för min sommarsemester. Och trots att jag inte har mycket inplanerat eller tänker ge mig ut på några äventyr, ska det bli skönt att få en längre paus från jobbet. Lite sol och värme hade inte varit helt fel heller. 🙂

Var rädda om er därute!

//A.L

Världen är upp och ner

Elva dagar har jag varit nykter sedan mitt senaste återfall. Tre sjukskrivningar från jobbet har jag haft de senaste tio veckorna. Världen är upp och ner på grund av coronaviruset, och jag försöker att anpassa mig till vår nya verklighet – som de flesta av oss. Fast jag kan inte skylla allt mitt dåliga mående och alkoholdrickande de senaste månaderna på coronaviruset.

En riktigt tuff månad

Februari var en riktigt tuff månad för mig, mestadels på grund av jobbet. Jag kände mig riktigt utanför där, till största del på grund av min chef. Jag upplevde det som att hon exkluderade mig från möten, inte fullföljde det hon och jag hade kommit överens om och att hon struntade i att informera mig om vad som hade sagts på möten när jag inte varit med och vad som var aktuellt på arbetsplatsen. Två av mina sjukskrivningar kom i samband med detta. Till slut på mitt medarbetarsamtal berättade jag hur jag kände och sedan vände det lite. Mars månad var faktiskt helt OK, tills coronaviruset kom till Sverige på allvar.

Min rädsla har blivit verklighet

Ironiskt nog, för mig, innebär det här med social distansering, på grund av coronavruset, att mina försök till att bli mer social helt har fått ta en paus. Det känns som att min inre verklighet med social ångest har manifesterat sig i ute hela världen. Håll avstånd från varandra och stanna hemma. Att umgås med varandra kan vara farligt. Det är uppmaningarna här i Sverige och runt om i de flesta länder. Exakt så har jag känt i hela mitt liv! Nu har den rädslan blivit verklighet.

Och nu är jag riktigt förvirrad, för det känns som att jag backar i min mentala utveckling. Samtidigt försöker jag att komma ihåg att det faktiskt kan vara farligt att vara social nu, på riktigt! Men är det något jag är en mästare på så är det att hålla avstånd från människor. Så jag borde klara mig bra i den här pandemin. Fast mina ångestnivåer har skjutit i höjden igen de senaste veckorna, mestadels på grund av coronapaniken – den har smittat mig.

Terapin

Min kurator var sjuk när vi skulle ha vårt senaste samtal, vilket var en lättnad på ett sätt för jag fick väldigt mycket ångest av tanken på att sitta i ett litet rum med honom i en timme. Hur många människor träffar inte han liksom (som kan smitta honom)… Och varför var han sjuk? Men nu har jag inte träffat honom på fem veckor, och jag känner ganska starkt att jag inte vill fortsätta med terapin just nu. För att jag får för mycket ångest varje gång jag går ut, speciellt när jag ska träffa människor.

Jag har en tid på onsdag hos kuratorn, som jag troligtvis kommer att avboka. Jag ska ringa imorgon. Självklart har jag ångest inför det också, att ringa. För egentligen vill jag fortsätta i terapin, men jag klarar inte av det just nu på grund av all ångest jag har. Och min hjärna är helt kidnappad nu ändå av allt som händer i världen, så jag skulle inte kunna jobba med mig själv på något bra sätt i dagsläget känner jag. Men hur ska jag förklara detta för min kurator? Han kommer garanterat inte att försöka övertala mig att fortsätta om jag inte vill, det vet jag. Samtidigt önskar jag att han kunde säga något som lugnar ner mig i den här röran. Vi får se hur det går.

Nuläget

Världen är upp och ner, men jag börjar vänja mig lite nu. Tack gode Gud så har jag semester den här veckan! Välbehövligt. Mina ångestnivåer har sjunkit lite och jag har varit nykter ett litet tag i alla fall.

På mitt jobb har vi möjlighet att jobba hemifrån, men av någon anledning har ledningen bestämt att vi ändå ska vara 50 procent på plats just nu. Obegripligt för mig?! Vi är en stor arbetsplats med cirka 250 medarbetare, så mycket underligt i min värld att inte alla som kan får jobba hemifrån då? Fortsätter det så nästa vecka med, då jag ska vara på jobbet, kommer min ångest att skjuta i höjden igen. Men, jag har i alla fall ett rum att sitta i där och jag kommer säga att jag endast är med på möten via Skype. Det tror jag kommer att hjälpa att hålla nere min ångest lite i alla fall.

Så, det har varit några riktigt jobbiga månader – av olika anledningar. Jag känner inte att jag har någon riktigt tydlig plan över hur min framtid ser ut just nu. Men idag mår jag OK och idag kommer jag att vara nykter. Jag får vara nöjd med det i nuläget helt enkelt.

Var rädda om er där ute!

//A.L