Världen är upp och ner

Elva dagar har jag varit nykter sedan mitt senaste återfall. Tre sjukskrivningar från jobbet har jag haft de senaste tio veckorna. Världen är upp och ner på grund av coronaviruset, och jag försöker att anpassa mig till vår nya verklighet – som de flesta av oss. Fast jag kan inte skylla allt mitt dåliga mående och alkoholdrickande de senaste månaderna på coronaviruset.

En riktigt tuff månad

Februari var en riktigt tuff månad för mig, mestadels på grund av jobbet. Jag kände mig riktigt utanför där, till största del på grund av min chef. Jag upplevde det som att hon exkluderade mig från möten, inte fullföljde det hon och jag hade kommit överens om och att hon struntade i att informera mig om vad som hade sagts på möten när jag inte varit med och vad som var aktuellt på arbetsplatsen. Två av mina sjukskrivningar kom i samband med detta. Till slut på mitt medarbetarsamtal berättade jag hur jag kände och sedan vände det lite. Mars månad var faktiskt helt OK, tills coronaviruset kom till Sverige på allvar.

Min rädsla har blivit verklighet

Ironiskt nog, för mig, innebär det här med social distansering, på grund av coronavruset, att mina försök till att bli mer social helt har fått ta en paus. Det känns som att min inre verklighet med social ångest har manifesterat sig i ute hela världen. Håll avstånd från varandra och stanna hemma. Att umgås med varandra kan vara farligt. Det är uppmaningarna här i Sverige och runt om i de flesta länder. Exakt så har jag känt i hela mitt liv! Nu har den rädslan blivit verklighet.

Och nu är jag riktigt förvirrad, för det känns som att jag backar i min mentala utveckling. Samtidigt försöker jag att komma ihåg att det faktiskt kan vara farligt att vara social nu, på riktigt! Men är det något jag är en mästare på så är det att hålla avstånd från människor. Så jag borde klara mig bra i den här pandemin. Fast mina ångestnivåer har skjutit i höjden igen de senaste veckorna, mestadels på grund av coronapaniken – den har smittat mig.

Terapin

Min kurator var sjuk när vi skulle ha vårt senaste samtal, vilket var en lättnad på ett sätt för jag fick väldigt mycket ångest av tanken på att sitta i ett litet rum med honom i en timme. Hur många människor träffar inte han liksom (som kan smitta honom)… Och varför var han sjuk? Men nu har jag inte träffat honom på fem veckor, och jag känner ganska starkt att jag inte vill fortsätta med terapin just nu. För att jag får för mycket ångest varje gång jag går ut, speciellt när jag ska träffa människor.

Jag har en tid på onsdag hos kuratorn, som jag troligtvis kommer att avboka. Jag ska ringa imorgon. Självklart har jag ångest inför det också, att ringa. För egentligen vill jag fortsätta i terapin, men jag klarar inte av det just nu på grund av all ångest jag har. Och min hjärna är helt kidnappad nu ändå av allt som händer i världen, så jag skulle inte kunna jobba med mig själv på något bra sätt i dagsläget känner jag. Men hur ska jag förklara detta för min kurator? Han kommer garanterat inte att försöka övertala mig att fortsätta om jag inte vill, det vet jag. Samtidigt önskar jag att han kunde säga något som lugnar ner mig i den här röran. Vi får se hur det går.

Nuläget

Världen är upp och ner, men jag börjar vänja mig lite nu. Tack gode Gud så har jag semester den här veckan! Välbehövligt. Mina ångestnivåer har sjunkit lite och jag har varit nykter ett litet tag i alla fall.

På mitt jobb har vi möjlighet att jobba hemifrån, men av någon anledning har ledningen bestämt att vi ändå ska vara 50 procent på plats just nu. Obegripligt för mig?! Vi är en stor arbetsplats med cirka 250 medarbetare, så mycket underligt i min värld att inte alla som kan får jobba hemifrån då? Fortsätter det så nästa vecka med, då jag ska vara på jobbet, kommer min ångest att skjuta i höjden igen. Men, jag har i alla fall ett rum att sitta i där och jag kommer säga att jag endast är med på möten via Skype. Det tror jag kommer att hjälpa att hålla nere min ångest lite i alla fall.

Så, det har varit några riktigt jobbiga månader – av olika anledningar. Jag känner inte att jag har någon riktigt tydlig plan över hur min framtid ser ut just nu. Men idag mår jag OK och idag kommer jag att vara nykter. Jag får vara nöjd med det i nuläget helt enkelt.

Var rädda om er där ute!

//A.L

Nykter alkoholist?

När kan man kalla sig för en nykter alkoholist egentligen? Nu har jag varit nykter i 39 dagar, är jag en nykter alkoholist då? Egentligen tycker jag inte om att kalla mig för en alkoholist, inte ens en nykter alkoholist. Mest för att jag inte tycker om att sätta en etikett på mig själv. Men jag uppfyller alla kriterier som det innebär att vara en alkoholist, så jag är väl en då. Fast jag ser mig mer som en person som har problem med alkohol, som inte kan hantera den på rätt sätt.

Missbrukare eller beroende?

Egentligen är det väl inte många som använder ordet ”alkoholist” idag känns det som. Det heter mer alkoholmissbrukare eller alkoholberoende, att man har ett missbruk eller ett beroende av alkohol. Jag har varit beroende av alkohol, nu ser jag mig själv som en missbrukare av alkohol. För att jag fortfarande använder alkoholen på fel sätt, men jag dricker inte lika ofta eller lika mycket nu som när jag var beroende.

Samtidigt är det väldigt lätt för mig att trilla in i ett beroende när jag börjar dricka alkohol. Eftersom jag alltid tappar kontrollen över mitt drickande när jag sätter igång. Lite snurrigt kanske, men så resonerar jag.

Nykter alkoholist

Hur som helst, nu har jag varit nykter ett tag. Det känns bra, men jag känner mig inte alls som en stabil nykter alkoholist. Tankarna på att dricka alkohol far runt i huvudet varje dag. Suget efter alkohol kommer och går hela tiden. Jag har bestämt mig för att dricka alkohol några gånger, men sedan har jag backat ur. Så det är inte alls säkert att jag kommer att hålla i den här nykterheten alltför länge till. Samtidigt vill jag verkligen inte dricka alkohol. Det är en ständig kamp det där, att vara en nykter alkoholist. I alla fall för mig.

Bara lite tankar så här en nykter lördagskväll. En dag i taget. 🙂

Lite mer läsning

Lite mer att läsa om alkoholism, missbruk och beroende:
Anonyma Alkoholister – Mer om alkoholism
Drugsmart – Fakta beroende och missbruk
1177 – Alkoholberoende, tecken och behandling


//A.L

Det var ett tag sedan

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har varit lite upp och ner för mig, som vanligt egentligen. Några återfall har det blivit, också som vanligt. Det där med hel nykterhet verkar inte vara min grej…

Stress och ångest

Stress- och ångestmässigt har det varit lite bättre än för några månader sedan för mig. På jobbet har det lugnat sig lite med min chef och situationen med vart jag ska sitta. Och terapin som jag går i har börjat ge mig svar på frågor om mig själv som jag har haft väldigt länge, lite jobbiga svar men bättre än att inte veta varför jag är som jag är. Kanske jag skriver mer om det lite längre fram, det känns lite för nytt för mig fortfarande för att dela med mig.

Sug efter alkohol

Jag har en del sug efter alkohol dock, så det känns som att jag kommer att trilla dit igen innan det här året är slut. Min motivation till att stå emot suget efter alkohol är inte jättestor direkt. Frågan är mest när jag kommer att trilla dit. Jag jobbar på måndag, men sedan är jag ledig till den 7 januari 2020. Så jag har försökt att hålla mig ifrån Systembolaget idag för att hålla mig nykter tills min ledighet i alla fall. Och det verkar som att jag kommer att lyckas med det åtminstone.

Min jul

Min jul har varit riktigt bra måste jag säga. Jag firade jul i Stockholm med familj och lite släkt. Det var väldigt trevligt och roligt, det var ett tag sedan jag var där – några år. I söndags var vi en sväng på julmarknaden i Gamla stan och sedan runt Stockholm lite. Mysigt. Även julafton var lyckad. Jag var lite orolig över om det skulle bli mycket alkohol under dagen som jag skulle behöva tacka nej till, men vår julafton blev ganska alkoholfri faktiskt. Så det var en stor lättnad. Jag behövde bara tacka nej en gång. I onsdags kom jag hem igen. Och nu är det bara några dagar kvar på 2019.

Inte slut än

Jag tänker inte sammanfatta det här året än. Däremot vill jag önska alla som svänger förbi här en fortsatt trevlig helg. Och så hoppas jag att ni också har haft en bra jul. På återseende. 🙂

//A.L

Ny medicinering mot min ångest

Igår var jag på läkarbesöket som jag bokade för några veckor sedan efter den där hemska ”Friskvårdsdagen” på jobbet. Anledningen till att jag kontaktade vårdcentralen då var för att diskutera ny medicinering mot min ångest, som är värst i sociala situationer. Och det blev ett bra läkarbesök!

Mediciner jag har testat

Jag har testat många mediciner mot depression och ångest under de senaste fem åren. Till exempel: Sertralin, Citalopram, Ecitalopram, Venlafaxin, Mirtazapin, Lergigan, Atarax och Theralen. Men jag har slutat med alla på grund av biverkningar som jag inte orkade med. Och eftersom jag har haft ett stort problem med alkoholmissbruk innan, jag har det fortfarande men inte alls på samma nivå, har läkarna alltid varit väldigt tveksamma till att skriva ut något annat till mig än ej beroendeframkallande mediciner mot min ångest. Eftersom de medicinerna inte har hjälpt har jag inte tagit någon medicin mot ångest, förutom Theralen någon enstaka gång, under de senaste två åren. Istället har jag självmedicinerat med alkohol. Så jag hade egentligen inte så höga förhoppningar om att få någon vettig ny medicinering mot min ångest från det här läkarbesöket.

Läkarbesöket

Den läkaren jag gick till igår på vårdcentralen hade jag träffat en gång innan för cirka ett och ett halvt år sedan i samband med min sjukskrivning då. Läkarbesöket då gällde huvudsakligen stress och panikångest. Läkaren skickade en remiss till psykiatrin den gången för att utreda medicinering mot min ångest. Men remissen skickades tillbaka för att psykiatrikern tyckte att jag skulle vara helt fri från alkohol innan jag fick komma dit – igen. För jag har varit inskriven på psykiatrin för cirka fem år sedan under den perioden som mitt alkoholmissbruk var som värst. Så psykiatrikern som skickade tillbaka remissen ansåg att jag redan hade fått hjälp från psykiatrin, men valt alkohol ändå. Något sådant.

Hur som helst. Jag hade verkligen inga höga förhoppningar på läkarbesöket igår utan jag gick mest för att jag hade bokat en tid. När jag bokade läkarbesöket var jag verkligen desperat och mådde jättedåligt. Nu hade jag lugnat ner mig lite och börjat gå hos kurator.

Jag förväntade mig en stressad och misstänksam läkare som ville bli av med mig fort. För hon ställde många frågor om alkoholen förra gången och jag upplevde henne som lite skeptisk till varför jag var där. Men den här gången var hon mer öppen och lyhörd.

Positivt överraskad

Läkaren hade läst på i journalen, hon tog sig ordentligt med tid till mig och hon lyssnade på mig. Vi diskuterade olika mediciner, psykiatrikern hade tipsat om någon antipsykotisk medicin som man skulle ta som antidepressiva mot ångest. Dock fanns det risk för att man kunde få värre ångest under de första två till tre veckorna. Och antipsykotisk, hmm. Läkaren jag var hos igår hade inte skrivit ut den medicinen innan och hon sa att de inte brukar skriva ut sådana mediciner i primärvården. Så det lät verkligen inte värt att riskera de biverkningarna för mig.

Ny medicinering mot min ångest

Jag förklarade att jag hellre ville ha någon medicin jag kunde ta vid behov när ångesten är som värst. Först sa hon nej, men efter vi hade pratat och jag hade förklarat mina besvär och på vilket sätt jag självmedicinerar med alkohol sa hon att hon kunde skriva ut en liten förpackning Oxascand 5 milligram. Jag fick inte blanda den med alkohol och hon sa flera gånger att den är beroendeframkallande. Men hon tyckte ändå jag kunde testa den istället för att använda alkohol mot min ångest. Jag skulle även ta blodprover för att kolla mina levervärden med mera. Sedan skulle hon höra av sig efter blodproverna och jag skulle boka uppföljning om några veckor. Så det kändes faktisk bra, där ser man.

Oxascand för första gången

Idag testade jag Oxascanden för första gången. Jag hade ganska mycket ångest redan inför morgonmötet på jobbet, men jag tog tabletten för att jag skulle på forum. På forumet visste jag att det skulle bli grupparbete, vilket innebär extra mycket ångest för mig.

Jag tycker att det är läskigt att ta nya mediciner för att jag tror att jag ska vara allergisk, sluta andas och dö. Därför var den första halvtimmen efter att jag hade tagit tabletten lite jobbig. Men sedan släppte det. Och den hjälpte verkligen! Jag vet att det är en jättelåg dos, men den måste ha räckt för mig eftersom jag inte är van vid att ta bensodiazepiner. En sådan lättnad!

Missbruksrisken

Nu har jag en ny medicin mot min ångest som jag kan ta när jag ska gå på jobbiga längre möten på jobbet. Och jag tänker inte missbruka den. Tankarna kommer såklart, en räcker inte. Ta fler, och så vidare. Men nej! Det räckte med en, effekten höll i sig nästan sex till sju timmar. Jag råkade ut för flera saker under den tiden som skulle gett mig stark ångest i vanliga fall, men den här medicinen dämpade symptomen. Jag kände ångesten, men inte alls på samma sätt. Kroppen var mer avslappnad och hjärtklappningen lugnare. Så jag hoppas att medicinen hjälper likadant imorgon då vi har forum igen.

Bye, bye alkoholen!

En annan positiv sak med att jag nu har en medicin jag kan ta om jag får stark ångest är att jag inte behöver dricka alkohol längre. Wow! Ännu en stor lättnad! För alkoholen har tagit upp mycket av min energi under en lång tid, planeringen av mitt supande och återhämtningen ifrån det. Jag har redan fått påminna mig flera gånger om att jag inte behöver dricka alkohol nu. Det är en jätteomställning.

Så, läkarbesöket var riktigt lyckat och min nya medicinering mot min ångest har fått en bra start. Yes! 🙂

//A.L

Det inre barnet

Idag hade jag mitt första samtal med min nya kurator. Temat blev ”Det inre barnet.”. Inte alls vad jag hade förväntat mig att prata om, men det känns som att han träffade ganska rätt på vad jag behöver jobba med – mitt inre barn.

De tidigare behandlingar och terapi jag har gått i har fokuserat mest på symptomen av min ångest och mina alkoholproblem och hur jag ska hantera dem. Den här kuratorn tyckte att eftersom ångesten inte släpper kan det vara en idé att gräva lite djupare. Vilket jag tycker känns logiskt. Och något jag har velat göra ett tag egentligen, men inte riktigt vågat.

Låg självkänsla och skam

Det var ett tufft samtal. Han öste på med påståenden om att mina problem bottnar sig i låg självkänsla och skam och vad det innebär. Jag fick ångest när han malde på och han frågade om han skulle sluta, men jag sa fortsätt. Lite tårar. Men efteråt kändes det ändå OK. Jag måste våga ta mig igenom och känna allt det där jobbiga som jag har begravt inom mig så länge.

Det inre barnet

Så, det inre barnet. Det är väl vi två som ska gå i terapi nu då. Och det är väldigt intressant att han tog upp just det ämnet, det inre barnet. För att jag skrev ett inlägg för ett tag sedan om ”Mitt andra jag”. Där jag pratar om att det känns som att jag har ett gapigt och skrikigt barn inom mig som jag lugnar ner med alkohol när det blir för jobbigt. Exakt så sa han. Att alkoholen blir som en nappflaska jag ger mitt inre barn för att tysta ner henne. Wow!

Missen blev en träff

Jag tror väldigt starkt på att allt händer av en anledning, inget sker av en slump. Nu fick jag, åter igen, bevis på det. För det var egentligen så att jag skulle tillbaka till min gamla kurator, men den här kuratorn missade att läsa det i min journal när han skickade kallelsen till mig. Såklart kan jag (och min paranoia) hitta på teorier om det där. Men jag tänker inte göra det. Utan jag är glad att jag hamnade hos den här nya kuratorn, han verkar bra på sitt jobb. Nu får vi se om han och jag kan få ordning på mitt inre barn och på så vis hjälpa mig med min ångest och alkoholproblem.

//A.L