En nykter vecka – det finns hopp

Det har varit lite lugnare på jobbet den här veckan, mest för att jag har avsagt mig vissa arbetsuppgifter för tillfället. Det har hjälpt mig att hålla nere mina stressnivåer och ångest. Vilket i sin tur har hjälpt mig att äntligen ha en nykter vecka, det var ett tag sedan. Fast trots att jag har varit nykter i nio dagar nu känner jag mig fortfarande si sådär måendemässigt.

Den främsta anledningen till att jag inte dricker alkohol idag är för att det inte är värt konsekvenserna. Jag orkar inte liksom. Hade det krisat hade jag säkert druckit. Jag har ingen vidare motivation till att hålla mig nykter egentligen. Jag ser liksom ingen mening, förutom att slippa baksmällan. Just nu räcker det i och för sig.

Ensamheten

Jag antar att jag känner mig ganska ensam just nu. De få människor jag har haft någon typ av relation med de senaste åren har jag brutit helt med det här året. Igår slutade jag till och med att följa dem på Facebook. Jag får ångest bara jag ser deras inlägg eller om de gillar något så jag ser deras namn. Och jag ångrar inte att jag har brutit med dem. Det enda jag ångrar är att jag brydde mig så mycket om dem, för de kände helt klart inte likadant. En smärtsam insikt som jag håller på att bearbeta.

Hoppet

Så nu befinner jag mig i något slags vakuum. Tack gode Gud för min syster och min mamma. Mest för min syster. Utan henne vet jag inte vad jag hade gjort. Men, jag har hopp. Det finns där någonstans i mörkret. Jag är inte blind för allt positivt i mitt liv, allt jag har tagit mig igenom och hur mitt liv faktiskt är otroligt bra på många sätt. Det är det här med relationer jag inte har listat ut än. Det är den biten som gör att jag känner mig så misslyckad.

Fast allt känns väldigt ensamt och tungt just nu och jag har svårt att se hur mitt liv någonsin kommer att bli något annat än vad det är idag, är jag övertygad om att det kommer att förändras – någon gång och på något sätt. Jag har väldigt svårt att tro att jag har gått igenom allt jag har bara för att jag ska förbli ensam och fast i den här kampen mot alkohol, stress och ångest i resten av mitt liv. Att det ska vara dominerande. Det måste finnas något mer.

En nykter vecka

Hur som helst, en nykter vecka har det varit. Tung, men bättre än veckorna innan den här. Hoppet finns om att det kommer att vända. Jag får försöka att fokusera på det. Och nu är det bara EN VECKA kvar till min SEMESTER. Det ska till och med bli sol och varmt nästa vecka. Så det finns ljusglimtar att hålla fast vid. En dag i taget. 🙂

//A.L

Mitt i en svacka

De senaste två veckorna har jag befunnit mig mitt i en svacka. Det har varit mycket negativa tankar, ångest och alkohol. Mestadels på grund av jobbet, det höga tempot och pressen jag har känt där de senaste månaderna. Det knäckte mig till slut. Det har varit riktigt kämpigt, men jag tror jag är på väg uppåt nu.

Trots att jag har mått riktigt dåligt har jag dragit iväg mig själv till jobbet i alla fall. Jag har varit ärlig mot min chef om hur jag har mått, förutom alkoholbiten, och förklarat att jag inte kan prestera på min vanliga nivå just nu. Hon har varit stöttande och förstående. Så det har gjort det hela lite lättare.

Vad har jag lärt mig av det här? Att jag fortfarande är i en process där jag håller på att lära känna mig själv och mina gränser. Jag är inte så stark som jag tror ibland. Samtidigt hanterar jag mitt mående bättre nu än för några år sedan. Jag börjar också inse att det inte är farligt att berätta om mina svagheter för andra människor, alla är inte ute efter att använda dem emot mig. Tvärtom, det finns faktiskt vänliga själar i den här världen som vill mig väl.

Så, jag har varit mitt en svacka de senaste två veckorna, men det känns som det värsta är över. Jag är trött och känner mig lite svag just nu, fast också försiktigt hoppfull om att det kommer att bli bättre framöver. Och om två veckor har jag äntligen semester! En sådan lättnad och något jag verkligen ser fram emot! 🙂

//A.L

Fortfarande nykter

Jag är fortfarande nykter, trots midsommar med alkohol i närheten och jobbstress.

Midsommarafton 2019, med snapsvirke såklart. Men jag är fortfarande nykter.
Midsommarafton 2019, med snapsvirke såklart. Men jag är fortfarande nykter.

Det var faktiskt inte så jobbigt att motstå alkoholen på midsommarafton. Det var jag, min syster, min mamma och hennes sambo som firade tillsammans. Min syster tycker inte om alkohol så hon drack inte. Min mamma och hennes sambo drack alkohol till maten bara. Men det kändes lite obekvämt att skåla med dem när de snapsade och drack vin och öl. Inte för att jag har något emot att de dricker alkohol, utan för att jag har en sådan bakgrund med alkoholen som jag har. Och att få kommentarer som att jag är tråkig för att jag inte dricker alkohol var väl inte så roligt heller. Men jag försökte att ignorera det.

Semester och jobbstress

Idag och imorgon har jag tagit semester, planerat sedan innan. Det har varit stressigt på jobbet de senaste två månaderna. Jag har tagit mer ansvar och drivit på mig själv ganska hårt. I förra veckan började jag få känslan av att tappa andan och svårt att andas när jag jobbade, vilket jag vet inte är bra. I torsdags tog det stopp. Jag kunde inte tänka ordentligt eller koncentrera mig på jobbet alls. Vilket resulterade i att jag fick tvinga mig själv att ta det lugnt, trots den press vi har på oss just nu. Tyvärr hade jag vissa uppgifter som jag var tvungen att slutföra innan min lilla ledighet, som inte blev så bra. Därför hade jag ingen bra känsla alls i torsdags när jag slutade jobbet.

Och jag känner en ganska stark oro inför hur jag ska klara de kommande jobbveckorna. Min sommarsemester börjar inte förrän den 29 juli, vilket innebär att jag kommer att vara på plats när det är som tuffast på jobbet. Alltså fyra och en halv vecka i en tryckkokare. Det hade jag säkert klarat, om vi inte hade haft det så pressat de senaste två månaderna också. Jag är redan slut liksom.

Ett hot mot nykterheten

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den här jobbsituationen? Jag har funderat på om jag ska säga till min chef att jag behöver backa undan nu ett tag för att jag mår som jag gör. Hon har sagt att hon vill jag ska berätta hur jag mår. Det känns bara som ett nederlag på något sätt. Att jag är så svag. Samtidigt är jag lite irriterad på min chef för att hon har varit så frånvarande på jobbet de senaste veckorna och lagt över mycket ansvar på oss medarbetare. Nej, jag har ingen bra känsla alls när det kommer till jobbet just nu. Och jag tycker inte om att den här jobbsituationen är ett stort hot mot min nykterhet.

Fortfarande nykter

Men jag är fortfarande nykter, och det är bra. Det är fem veckor sedan jag drack alkohol senast. Jag mår lite konstigt nu dock och börjar känna mig lite nedstämd. För att motverka det försöker jag att fokusera på allt positivt i mitt liv, att inte ha för höga krav på mig själv, ta det lugnt och att ta det en dag i taget. För jag vill verkligen inte dricka alkohol. Det känns bara oroväckande skakigt just nu. Det hade varit så tråkigt om jag trillar dit igen för att jag har missbedömt vart mina gränser går. Mycket hänger på vad som händer på jobbet på onsdag. Men jag ska försöka att inte låta den oron förstöra idag och imorgon, för just nu har jag semester – som kommer att vara en nykter en. 🙂

//A.L

Sviken av en vän – nu mår jag ännu sämre

Usch och fy vad jag mår dåligt! Inte bara på grund av återfallet och baksmällan från det. Nu känner jag mig sviken av en vän också. För idag fick jag ett sms från den där närmsta kollegan på jobbet jag har berättat om, som jag inte längre känner att jag kan lita på eller prata med och därför har undvikit sedan i somras. Hon skrev att hon var ledsen för att jag inte pratar med henne längre och undrar vad hon har gjort för att förtjäna detta från min sida.

Vem mår sämst…

Ärligt talat mådde jag lite bättre innan jag fick detta sms. Men den lilla uppsvingen raserades så fort jag läste det meddelandet. Jag svarade att det kändes som att hon inte förstod hur jobbigt jag hade det i somras och att jag inte orkade försöka förklara för henne mer. Därav undvikandet. Plus att jag känner att jag mår så dåligt nu att jag inte vill dra ner henne i min skit, för att hon verkar må bra just nu.

Hon skrev att jag inte förstår hur jobbigt hon har det och hur mycket hon kämpar, hon har mycket migrän och huvudvärk. Och att jag inte ska känna någon press att vara hennes vän om jag inte vill. Åter igen nämnde hon att hon inte förstår hur jag helt plötsligt känner att jag inte kan berätta någonting för henne någonsin.

Sviken av en vän

SKULDKÄNSLOR! Fy vad dåligt jag mådde när jag läste detta. Men ärligt talat. Hon var ingen bra vän under tiden jag var sjukskriven eller efteråt. Hon mådde inte heller bra under den tiden. Men hon hörde inte av sig en enda gång under tiden jag var sjukskriven för att fråga hur det var med mig. Jag skrev till henne dagen jag blev sjukskriven och hon skrev: ”Ok, ta det lugnt!”. Sedan sms:ade hon en gång, men bara för att skriva att hon mådde så dåligt att hon inte orkade höra av sig.

Nu är det så att jag lät det vara och förstod att hon mådde dåligt. Men när jag kom tillbaka efter min sjukskrivning skrev hon inte till mig första dagen, hon jobbade hemma. Fast jag vet att hon såg att jag var online på Skype. Hon frågade inte heller hur det var med mig eller var himla förstående för hur jag mådde när vi väl träffades.

Åter igen, sviken av en vän

Det första samtalet vi hade efter att jag kom tillbaka från min sjukskrivning, ja då frågar hon om jag kunde starta en insamling till en som skulle sluta för att hon själv inte orkade ta itu med det. Då jobbade jag 25 procent, min andra dag på jobbet. Jag fick ett eget rum på jobbet och hennes reaktion var att hon också hade velat ha ett eget rum på grund av hennes problem, men det var tydligen inte alla som fick den möjligheten. Och massa sådana kommentarer. Till slut orkade jag inte med mer sådant från henne. Därför började jag undvika henne i somras och har fortsatt med det.

Är jag helt fel ute?

Såklart ifrågasätter jag nu om jag har överreagerat eller misstolkat allt som hänt mellan oss de senaste månaderna. Men jag tror inte det. Är det inte meningen att vänner ska stötta varandra? Lyfta varandra liksom. Jag mår bara skit och ännu sämre när jag försöker förklara eller berätta om hur jag mår för henne. För hon ska alltid vända det till att hon har det ännu värre än mig. Att jag får en massa fördelar på jobbet som inte hon får, trots att hon har det så jobbigt. Hela tiden är det så. Vilket resulterar i att de flesta av våra samtal slutar med att jag ska stötta henne på något vis, oavsett hur jag själv mår. Ofta mår jag sämre efter samtalen till och med, dränerad liksom.

Som idag. Jag skrev hur dåligt jag mådde, ändå hoppade hon på mig och menade att jag inte förstår henne och hur hon kämpar och att hon inte förstår hur jag har kunnat sluta berätta saker för henne. Att jag inte behöver vara hennes vän. Fast jag sa att jag inte orkar med detta just nu, på grund av att jag har det så jobbigt och mår så dåligt. Jag skrev att jag nog inte är en bra vän ändå. För det känns verkligen så när hon skriver som hon gör. Om hon nu känner som hon sa så förstår jag inte ens varför hon sms:ar? Uppenbarligen är jag ingen bra vän.

Omtanke eller påhopp

För jag funderade på om det där var något slags sätt att visa omtanke på, men det kändes inte så. Eftersom hon hela tiden menade på att hon inte förstod hur jag kunde behandla henne som jag gör. Vad har hon gjort för att förtjäna detta. Hur kunde jag inte berätta saker för henne längre. Känn ingen press att vara min vän, sa hon. Det kändes mer som en attack än omtanke. Säger man verkligen så till någon som precis skrivit att hon mår skitdåligt och inte orkar med sådant här? Jag hade backat och räckt ut en hand. Fem år har vi känt varandra…

Jag vet verkligen inte om det är jag som är fel ute här. Men det känns inte så. Hade hon varit bra för mig borde hon väl försökt få mig att må bättre, gett mig lite energi – istället för att få mig att må tusen gånger värre än innan hon sms:ade. Och hur jobbigt kommer det inte vara att gå till jobbet nu på en skala? Det som redan var outhärdligt innan…

//A.L