Ett litet mirakel

Det skedde ett litet mirakel idag, det känns så i alla fall. Jag hade äntligen bestämt mig för att ringa till kurator igen för att söka hjälp mot min ångest, mest den sociala ångesten. Så i morse ringde jag tidsbokningen hos kurator.

Det for tusen katastroftankar, känslor och ”kalla händer”-ångest genom kroppen medans jag väntade på att bli uppringd. Jag mådde så illa. Jag var ganska säker på att jag ville försöka komma till min senaste kurator, samtidigt fick det gå som det gjorde. Hon kanske inte ens vill träffa mig igen. Eller kanske jag inte ens får komma dit igen alls. Jag har redan gått hos kurator innan. Ja, det var kaos i huvudet.

Hur som helst, det lilla miraklet som skedde var att när det äntligen ringde upp därifrån var det min senaste kurator. Och det var så skönt att det var hon. Hon visste vem jag var, kom ihåg mig, och var så förstående och tyckte det var bra att jag ringt. Så till hösten ska jag börja i terapi hos henne igen. Alltså, vilken lättnad!

Självklart är det inte lösningen på alla mina problem. Men det känns bara så skönt att jag vet att jag kommer att ha någon att prata med och få hjälp hos framöver. Det gav mig lite hopp i alla fall. Och det känns verkligen som ett litet mirakel att det var just hon som ringde upp idag. 🙂

Ett litet mirakel. Jag tycker mig allt se solen där bakom molnen. Bilden är tagen en dag när jag drog ut från jobbet för att lugna ner mig själv från ett jobbigt ångestpåslag.
Jag tycker mig allt se solen där bakom molnen. Bilden är tagen en dag när jag drog ut från jobbet för att lugna ner mig själv från ett jobbigt ångestpåslag. Jag verkar dras till de där parkbänkarna. Haha. 😉

//A.L

Att leva med social ångest

Det har varit en ångestfylld vecka, av olika anledningar. Men jag har hållit mig nykter. Jag sökte aldrig någon hjälp, fast jag har inte släppt den tanken helt. Mest beroende på mina stora problem med den sociala biten, att leva med social ångest.

Att undvika APT:t

Det som har präglat den här jobbveckan mest är ångesten kring ett APT vi ska ha utomhus på måndag. Där vi ska spendera en hel eftermiddag tillsammans, grilla, aktiviteter och då APT. Jag hatar sådant! Alltså, jag förstår att det är en trevlig grej att göra och en positiv sak. Det är bara det att hela min kropp och hjärna reagerar på sådant med sjukt mycket ångest och som att det är något jag måste undvika att delta i till varje pris! Nu har vi även tio nya medarbetare i enheten, vilket innebär att vi blir uppemot 24 personer som ska lära känna varandra. Ännu värre!

Nu är det så att jag jobbar hemma måndagar och fredagar. Så min strategi under veckan blev att så länge min chef inte säger att det är obligatoriskt att vara med på APT:t håller jag fast vid den rutinen. Hon har sagt att jag ska säga till när jag får mycket ångest och oro över något så att vi kan prata om det. Men nu har det hänt för ofta på sistone känner jag och jag känner mig bara så himla jobbig med mina nojjor. Att det är det enda vi pratar om. Och det är inte så värst kul att hela tiden känna mig sårbar och svag varje gång jag pratar med henne. Därför jag höll det för mig själv den här gången.

Lunchkrocken

Men, jag lyckades inte undvika samtalsämnet med min chef. Vi stötte på varandra när jag var på väg tillbaka från lunchen i torsdags. Då frågade hon hur jag tänkte göra med APT:t. Jag kände hur allt bara blev tungt och jobbigt i kroppen när frågan kom. Men jag lyckades klämma ur mig att jag jobbar hemma. Hon sa att: ”Du vet att du kan byta dag?”. ”Ja.”, sa jag och ”Men det känns bäst så.”. ”OK.”, sa hon. Och att hon bara ville stämma av. Så det löste sig, JAG SLIPPER VARA MED! Fast det känns inte helt bra ändå… Det ska inte vara så här.

Att leva med social ångest. Ett av ställena jag brukar gå till på luncherna för att komma ifrån alla på jobbet och ta det lugnt.
Ett av ställena jag brukar gå till på luncherna för att komma ifrån alla på jobbet och ta det lugnt.
Att leva med social ångest. Avkoppling på lunchen.
Avkoppling på lunchen.

Att leva med social ångest

Självklart var det fokus på det här APT:t hela veckan, varje möte och under dagarna med förberedelser. Jag jobbade stenhårt på att hålla nere min ångest och inte göra en för stor grej av det. Och att inte vara för hård mot mig själv för att jag reagerar som jag gör. Samtidigt vill jag inte ha det så här. Jag vill innerst inne vara med på APT:t. Jag vill tycka att det är roligt och se fram emot sådana saker. Jag vill vara mer social än jag är. Men jag har någon spärr inom mig. Rädslan för socialt samspel är enorm!

Och vad jag tror ska hända om jag sätter mig med de andra vid fikat, lunchen eller andra sociala situationer är så ologiskt! Min känsla är att alla kommer att se rakt igenom mig och gå till attack mot mina svagheter. Att situationen på något sätt kommer att förvandlas till ett scenario där jag står helt ensam och naken, omringad av människor som bombarderar mig med jobbiga frågor jag inte klarar av att svara på. Att jag ska bryta ihop och gå sönder framför alla dessa personer. Att jag ska få en panikattack framför alla. Att det ska bli en sådan förödande förödmjukande upplevelse att jag aldrig kommer att kunna visa mig för någon igen.

Att leva med social ångest. Utsikt från rummet jag satt i under den här veckan på jobbet. Lite sådär lagom med sällskap. ;)
Utsikt från rummet jag satt i under den här veckan på jobbet. Lite sådär lagom med sällskap. 😉

Den rädslan förlamar mig från att vara social. Det spelar ingen roll att jag vet hur orimligt det är att något sådant ska hända. I min värld KAN det hända, och det fixar jag inte. Därför måste jag undvika alla till varje pris. Inte klokt, och utmattande är det också!

Jag SKA söka hjälp

Eftersom jag inte lyckas bryta det här undvikandemönstret själv, fast jag är medveten om vad det handlar om. Funderar jag fortfarande på om jag ska ringa vårdcentralen, till kurator alltså, och söka hjälp för just den sociala ångesten. Men som sagt, jag får ju sådan ångest för allt socialt samspel så jag hoppas väl att det ska gå över av sig själv. Därför skjuter jag upp det. Men, jag ska ringa på måndag. JAG SKA! Nu vet jag att min senaste kurator skrev i min journal att det kan finnas social ångest med i bilden som jag får höra av mig om jag vill jobba med längre fram. Så det känns lite bättre i alla fall. Innan hon nämnde det i våra samtal hade jag inte en tanke på att det var det det handlade om. Men det verkar så…

Hur som helst, att leva med social ångest har jag nog gjort nästan hela livet utan att ha förstått det. När jag tänker tillbaka. Jag lever väldigt isolerat, och har alltid gjort det, ingen pojkvän, barn, vänner och på jobbet undviker jag alla. Bland annat på grund av den jädra ångest jag får över att vara social. Men jag vill förändra det. Jag är 36 år och hoppas att det inte är försent att vända på det. Jag måste bara lista ut HUR.

Trevlig söndag på er där ute!

Läs mer om social ångest: Social ångest 1177

//A.L

Att söka hjälp eller inte?

I fredags klarade jag inte längre av att stå emot alkoholen. Sex veckors nykterhet åt skogen. Så kändes det när jag tog det första glaset. Nu undrar jag om jag ska söka hjälp eller inte?

Att söka hjälp eller inte - första glaset. Whisky fick det bli - för snabbast effekt! :/
Whisky fick det bli – för snabbast effekt! :/

Samtidigt försöker jag att inte vara allt för hård mot mig själv. Den här veckan har varit väldigt jobbig med mycket ångest och oro. Veckorna innan dess har inte heller varit någon picknick. Jag hade så ont i kroppen, i magen och ett sådant krig i mitt huvud i fredags att jag inte orkade att stå emot längre. Främsta anledningen till att jag drack alkohol i fredags var för att få en paus från all hysteri inom mig. Och det hjälpte, i några timmar.

Att söka hjälp eller inte - baksmällan. Jag vet inte varför jag gömmer tomflaskorna i garderoben, jag bor själv... Det känns bättre av någon anledning? Säkrare, ifall någon skulle komma på oanmält besök...
Jag vet inte varför jag gömmer tomflaskorna i garderoben, jag bor själv… Det känns bättre av någon anledning? Säkrare, ifall någon skulle komma på oanmält besök…

Baksmällan

Tyvärr är det så att med en fylla kommer en baksmälla. Så hela helgen har jag bara legat hemma och försökt att återhämta mig. Försökt att inte göra det till en större grej än vad det är. Jag vill inte dricka alkohol på det här sättet. Det känns så fel och så onödigt. Samtidigt har jag inget annat att ta till när det blir kris på det här viset.

Min behandlingshistorik

Sedan 2014 har jag gått i en hel del olika behandlingar för alkoholmissbruk, ångest, depression och bearbetning av barndomsminnen. Jag har provat många olika mediciner mot detta. Biverkningarna har gjort att jag inte har tyckt att det är värt att ta medicin. Utan jag har tänkt att det är bättre att dricka alkohol när det blir för jobbigt istället. Men nu vet jag inte längre?

I juni är det ett år sedan jag hade min sista kontakt med vården. Då räknar jag inte Alkohollinjen. Jag gick hos en kurator tills dess, samtidigt som jag avslutade min sjukskrivning på grund av stress och panikattacker då. I samband med detta fick jag en remiss till psykiatrin till en psykiater för utredning av medicinering. Den skickades tillbaka till vårdcentralen då mina blodprover indikerade på pågående alkoholmissbruk. Vilket skulle lösas först. Läkaren som skickade remissen skickade ett brev till mig och skrev att jag skulle höra av mig om jag ville diskutera detta vidare. Det ville jag inte, just då.

I det sista samtalet med min dåvarande kurator frågande hon om jag ville gå i behandling för alkoholen. En fråga som gjorde mig ganska irriterad just då, för att jag inte tyckte att jag behövde det. Vad skulle det ge? Så hon släppte det. Och lämnade dörren öppen om jag ville komma tillbaka i samtal, efter ett uppehåll för återhämtning av allt vi pratat om under det gångna året.

Att söka hjälp eller inte?

Jag tycker att jag har klarat mig ganska bra på egen hand under det senaste året, utan vårdkontakt och medicin. Utan att söka hjälp. Fast jag kanske inbillar mig det? För ärligt talat är jag sjukt ensam och isolerad, både på jobbet och hemma. Det har faktiskt aldrig varit värre. Jag har inga vänner och på jobbet undviker jag kontakt med andra eftersom jag får så mycket ångest av det. Jag sitter själv i mitt lilla rum där och känner mig så extremt annorlunda och i vägen på något sätt. Så jag vet inte. Och så sprack nykterheten, igen, i fredags.

Min nya chef är på mig på jobbet och vill att jag ska säga till så fort jag får mycket ångest eller oro över något så att vi kan prata om det. Det gör jag, och det har hjälpt. Samtidigt kan jag inte berätta allt heller, om alkoholproblemen, vilket jag ibland önskar att jag kunde. För att jag är rädd för vilka konsekvenser det skulle få om jag gjorde det. Så jag känner mig inte helt OK över hur jag hanterar det heller.

Medicinering

Frågan är väl om jag bara överreagerar på grund av att jag trillade dit i fredags, eller om jag faktiskt behöver söka hjälp igen? Då tänker jag mest på hjälp mot ångesten och om det kanske finns någon medicin som skulle kunna göra att jag inte behöver ta till alkohol när det blir för jobbigt. En medicin som kanske kan sänka ångestnivåerna i mig så att jag klarar av att vara social utan att det känns som att jag ska gå sönder. För det är det som sänker mig hela tiden. Den jävla ångesten och den galna farten tankarna rusar i ibland.

Den enda medicin jag har är Theralen, men den gör mig egentligen bara sömnig. Jag kan sova i 12-16 timmar och vara trött en hel dag efter att jag har tagit den. Så det gör jag helst inte. Om jag tar den har det oftast varit när jag försöker att sluta dricka alkohol efter att jag har hållit på ett tag. Då kan den hjälpa. Men inte så mycket mot den slags ångest jag har.

Beslutsångest

Så, jag funderar på om jag ska ringa vårdcentralens rådgivning imorgon och ta upp detta. Eller om jag ska avvakta för att se om dessa funderingar släpper. Jag vill inte dricka mer alkohol i alla fall. Jag orkar inte. Samtidigt vet jag inte om jag orkar ringa vårdcentralen heller, vem vet vem jag får prata med? Det är en ångestsituation det också, hela den processen.

Hur som helst kan jag inte se hur jag, på egen hand, ska kunna bryta detta mönster jag har fastnat i, att hela tiden släcka bränder – utan att komma åt själva källan. Jag tänkte att det kanske hjälper att skriva av mig lite. För jag har ingen att prata med om allt detta. Jag får se hur jag gör. Om jag söker hjälp eller inte…

Ha en bra söndag!

//A.L