Jobbångest – på måndag är det dags

Denna jobbångest. På måndag är det dags. Jag vill inte och jag vill börja jobba igen.

Jag vill inte börja jobba för att jag blir tvungen att krypa ut ur mitt hål här hemma och vistas bland folk. Jag vill inte vara på jobbet för att det finns vissa personer där jag helst av allt aldrig skulle vilja träffa eller prata med igen. Jag vill inte vara på min arbetsplats för det känns som jag ska kvävas varje gång jag föreställer mig själv där, ute i kontorslandskapet, på möten, på frukostar, luncher och fikapauser. Jag anstränger mig så gott jag kan för att undvika allt detta men ibland går det inte.

Jag vill börja jobba för att utföra själva arbetsuppgifterna får mig att slippa min hjärna ett tag, ger mig en paus från mitt grubbleri. Och jag är bra på mitt jobb, när jag får lugn och ro omkring mig för att göra det. Jag behöver komma in i rutiner igen och känna att jag klarar av någonting i mitt liv.

Så det är med blandade känslor jag går in i den här helgen. Min kropp är i något slags mittemellantillstånd, spänd av ångest och förväntan. Jag har svårt att göra något vettigt. Fyra veckor går fort, fast längre än så hade jag inte klarat av att ha semester som läget är nu. Jag blir mer och mer passiv för varje dag. Och jobbångesten bruka lätta när jag väl kommit igång att jobba igen, hoppas på det denna gången med.

//A.L

Första inlägget

Denna jävla ångest! Halsen drar ihop sig, känns som den ska domna bort och kollapsa. Som att jag inte kan svälja eller andas ordentligt. Jag borde nog inte kolla på drogdokumentärer eller serier där folk knarkar, speciellt inte där de snortar. Jag längtar tillbaka, men samtidigt inte. Vill göra det igen, men ändå inte. Jag är, tyvärr, så mycket mer medveten idag om alla faror knarkande för med sig mot vad jag var då. Mer rädd för allt som kan gå fel än vad jag var då. Jag önskar på något sätt att jag inte var så medveten, önskar att jag kunde supa ner mig så djupt igen att jag inte bryr mig om vad jag stoppar i mig eller vem jag sårar med mina val. Men det är jag för klar i huvudet för att göra nu.

Fyra år sedan var det nästan exakt idag. Och vad har hänt? Hur har mitt liv blivit bättre? Det har det kanske, men jag är fortfarande så jävla ensam, skillnaden är att jag är vaken nu. Känner alla skitkänslor, katastroftankar, ångest och val jag gör. Och hur hjälper det mig? Jag tycker mest det stjälper mig. Jag vet fortfarande inte egentligen hur dåligt jag mådde eller hur beroende jag var på en skala, om jag skulle jämföra mig med andra. Jag har så svårt med det där. Det känns som att jag har varit inlagd på beroende, inlagd på grund av depression. Tagit Antabus, Campral med mera mot alkoholberoende. Ätit massa olika antideppmediciner och ångestmediciner. Gått i terapi, tolvsteg och mer terapi i fyra år. Men hur stora är mina problem egentligen? Vad har jag för problem egentligen? Jag har inte riktigt förstått det.

Nu är jag inne på min tredje sommarsemestervecka och jag känner bara att jag vill ta något för att slippa känna. Borde inte jag ha kommit längre än så? Jag bara grubblar och ältar, visst jag är medveten om att jag gör det och försöker dra mig ur det så fort jag kan.

När jag tänker på jobbet, att börja jobba igen, så känner jag mig så ensam. Att jag kommer bli det. Att jag vill bli det där. Jag vill inte umgås med någon. Jag vill sitta själv någonstans, ostörd och lämnad ifred. Hur ska jag klara det? Hur ska jag förklara det? Det vill jag inte längre. Förut ville jag förklara mig, förklara varför jag är så konstig. För jag känner mig udda, mer och mer som ett sådant där psykfall ingen vågar prata med. Och det är säkert mitt fel. För nu har jag varit öppen, berättat om mina problem för några – det var ju det jag skulle göra. Det skulle hjälpa mig. Hur fan då? Hur har det hjälpt mig? Folk drar sig undan, jag ser ju det. Undviker mig vid busshållplatsen, låtsas prata i telefon när de ser mig, hör inte av sig. Jag har inga vänner. Jag har en underbar syster och en orolig mamma, vilket jag är tacksam för. Men jag känner mig som den bräcklige i familjen de känner att de behöver hålla koll på och ta hand om. Jag känner mig ensam, vill vara ensam – men samtidigt inte.

Och det är väl där jag är. Mitt i någon slags slow-motion-värld där jag lever i det förflutna samtidigt som jag försöker ta mig framåt i livet. Försöker förstå vad som har hänt de senaste fyra åren samtidigt som jag försöker lista ut hur jag ska ta mig igenom resten av mitt liv. ”Var här och nu.” sa min senaste kurator. ”Ha inte så höga krav på dig själv.”. Ok. Jag gick hos henne i ett år och hon var lugn och bra, men nästan för lugn och new ageig. Inget var speciellt problematiskt för henne allt var bara tankar och känslor och inte farligt. Hon var inne på att alkoholen inte var mitt problem egentligen utan jag tog till den på grund av att jag inte kunde hantera ångestpåslag på rätt sätt. Sista samtalet frågade hon om jag ville gå i behandling (för alkoholen). What? Och där har jag hakat upp mig. Jag borde frågat varför hon frågade det? Men det gjorde jag inte, jag blev bara irriterad och sa nej.

Åter igen förvirrad.

Jag önskar någon kunde förklara för mig varför allt känns så svårt för mig, inte att det är svårt eller jag har det svårt utan varför allt känns så svårt hela tiden. Jag får ångest inför så gott som allt som hör till livet. Hjärtat hoppar upp i halsen bara min telefon ringer. ”Utmana dig själv.”, sa kuratorn. Vilket för mig innebär att prata med en människa. Så jag försöker klappa mig själv på axeln när jag gör det för det är alltid en massa ångest inblandat i möten med människor, till och med telefonsamtal. Jag sitter i ett eget rum på jobbet, vi sitter egentligen i kontorslandskap. Det är något jag började med efter senaste sjukskrivningen precis innan sommaren för att jag tycker det är jobbigt att sitta bland alla.  Nackdelen med att vara så medveten om allt. Därför undrar jag vad som egentligen har blivit så mycket bättre efter fyra års behandlingar av mina psykiska problem? Fortfarande brottas jag med tankar om att vilja supa och droga mig bort från verkligheten, för att den är så ångestfylld för mig. Och jag trillar dit regelbundet när det gäller alkoholen. Jag har inget stödnätverk runt mig jag kan prata med detta om, vissa saker kan jag inte prata om med min familj. Jag har ännu mindre vänner idag än vad jag hade för fyra år sedan.  Ännu mindre social kontakt idag än för fyra år sedan. Så jag vet inte…

Jag försöker ”have faith” som det heter. Det finns säkert någon mening med allt det här. För trots all skit jag varit med om i mitt liv och hur ensam jag känner mig nu så vet jag att jag har Gud och Universum bakom mig – alltid. Jag försöker verkligen att komma ihåg det. Och jag har mig själv. Jag har min syster och min mamma. Det är det som håller mig kvar här. Trots att jag känner mig väldigt ensam tänker jag inte umgås med människor som får mig att må dåligt längre, då är jag hellre själv. Jag ska inte säga att jag är perfekt, jag har säkert varit orsaken till stress hos andra som jag hållit på. Och det är något jag behöver jobba på, att bli mer självsäker och trygg i mig själv och den jag är. Att älska mig själv med alla mina brister. Så kanske det är det jag ska fokusera på egentligen? Vi får väl se. Det kändes i alla fall skönt att skriva av mig lite. 🙂

//A.L