Världen är upp och ner

Elva dagar har jag varit nykter sedan mitt senaste återfall. Tre sjukskrivningar från jobbet har jag haft de senaste tio veckorna. Världen är upp och ner på grund av coronaviruset, och jag försöker att anpassa mig till vår nya verklighet – som de flesta av oss. Fast jag kan inte skylla allt mitt dåliga mående och alkoholdrickande de senaste månaderna på coronaviruset.

En riktigt tuff månad

Februari var en riktigt tuff månad för mig, mestadels på grund av jobbet. Jag kände mig riktigt utanför där, till största del på grund av min chef. Jag upplevde det som att hon exkluderade mig från möten, inte fullföljde det hon och jag hade kommit överens om och att hon struntade i att informera mig om vad som hade sagts på möten när jag inte varit med och vad som var aktuellt på arbetsplatsen. Två av mina sjukskrivningar kom i samband med detta. Till slut på mitt medarbetarsamtal berättade jag hur jag kände och sedan vände det lite. Mars månad var faktiskt helt OK, tills coronaviruset kom till Sverige på allvar.

Min rädsla har blivit verklighet

Ironiskt nog, för mig, innebär det här med social distansering, på grund av coronavruset, att mina försök till att bli mer social helt har fått ta en paus. Det känns som att min inre verklighet med social ångest har manifesterat sig i ute hela världen. Håll avstånd från varandra och stanna hemma. Att umgås med varandra kan vara farligt. Det är uppmaningarna här i Sverige och runt om i de flesta länder. Exakt så har jag känt i hela mitt liv! Nu har den rädslan blivit verklighet.

Och nu är jag riktigt förvirrad, för det känns som att jag backar i min mentala utveckling. Samtidigt försöker jag att komma ihåg att det faktiskt kan vara farligt att vara social nu, på riktigt! Men är det något jag är en mästare på så är det att hålla avstånd från människor. Så jag borde klara mig bra i den här pandemin. Fast mina ångestnivåer har skjutit i höjden igen de senaste veckorna, mestadels på grund av coronapaniken – den har smittat mig.

Terapin

Min kurator var sjuk när vi skulle ha vårt senaste samtal, vilket var en lättnad på ett sätt för jag fick väldigt mycket ångest av tanken på att sitta i ett litet rum med honom i en timme. Hur många människor träffar inte han liksom (som kan smitta honom)… Och varför var han sjuk? Men nu har jag inte träffat honom på fem veckor, och jag känner ganska starkt att jag inte vill fortsätta med terapin just nu. För att jag får för mycket ångest varje gång jag går ut, speciellt när jag ska träffa människor.

Jag har en tid på onsdag hos kuratorn, som jag troligtvis kommer att avboka. Jag ska ringa imorgon. Självklart har jag ångest inför det också, att ringa. För egentligen vill jag fortsätta i terapin, men jag klarar inte av det just nu på grund av all ångest jag har. Och min hjärna är helt kidnappad nu ändå av allt som händer i världen, så jag skulle inte kunna jobba med mig själv på något bra sätt i dagsläget känner jag. Men hur ska jag förklara detta för min kurator? Han kommer garanterat inte att försöka övertala mig att fortsätta om jag inte vill, det vet jag. Samtidigt önskar jag att han kunde säga något som lugnar ner mig i den här röran. Vi får se hur det går.

Nuläget

Världen är upp och ner, men jag börjar vänja mig lite nu. Tack gode Gud så har jag semester den här veckan! Välbehövligt. Mina ångestnivåer har sjunkit lite och jag har varit nykter ett litet tag i alla fall.

På mitt jobb har vi möjlighet att jobba hemifrån, men av någon anledning har ledningen bestämt att vi ändå ska vara 50 procent på plats just nu. Obegripligt för mig?! Vi är en stor arbetsplats med cirka 250 medarbetare, så mycket underligt i min värld att inte alla som kan får jobba hemifrån då? Fortsätter det så nästa vecka med, då jag ska vara på jobbet, kommer min ångest att skjuta i höjden igen. Men, jag har i alla fall ett rum att sitta i där och jag kommer säga att jag endast är med på möten via Skype. Det tror jag kommer att hjälpa att hålla nere min ångest lite i alla fall.

Så, det har varit några riktigt jobbiga månader – av olika anledningar. Jag känner inte att jag har någon riktigt tydlig plan över hur min framtid ser ut just nu. Men idag mår jag OK och idag kommer jag att vara nykter. Jag får vara nöjd med det i nuläget helt enkelt.

Var rädda om er där ute!

//A.L

Vilken pärs

Vilken pärs de senaste två veckorna har varit. Mycket ångest, ett återfall och ostabilt på jobbet. Det är först de senaste två till tre dagarna jag har börjat att känna mig lite bättre. Men om jag börjar där jag slutade, att jag var irriterad på kuratorn, så gick det samtalet i alla fall bra.

Mitt senaste samtal med kuratorn

Jag hade fått i uppgift av min kurator att sitta med på en fika på jobbet tills mitt senaste samtal hos honom för två veckor sedan. En uppgift jag inte klarade av. Jag berättade det för honom och varför jag inte klarade av uppgiften. Då sa han att uppgiften han hade gett mig blev fel. Syftet var inte att utsätta mig för en exponering (mot social ångest) utan att ”skapa en ny karta”, alltså en erfarenhet i nutid av att sitta med på en fikarast. Nu i efterhand insåg han att att den uppgiften inte passade mig.

Kuratorn sa också att jag ska bara utsätta mig för exponering om jag vill det och i min egen takt. Tills vårt nästa samtal, nu på måndag, skulle jag testa en andningsövning och en tankeövning. Annars var mitt enda uppdrag tills dess att komma dit och berätta hur jag mår. Så det kändes som en lättnad.

Det var förra tisdagen, dagen efter mitt senaste samtal hos kuratorn, som kaoset började.

Droppen

Först vill jag bara förklara min sinnesstämning innan den där droppen kom förra tisdagen. Jag hade stressat upp mig jättemycket över den där uppgiften jag hade fått av kuratorn. När jag berättade för mig chef, innan mitt senaste samtal hos kuratorn, att jag inte tänkte göra den uppgiften ville hon hjälpa mig genom att pusha mig lite att göra andra övningar för att komma ut mer i kontorslandskapet på jobbet. Hon ville även att hon och jag skulle ta en fika själva, för att hjälpa mig på traven. Jag gick med på det, fast jag egentligen inte ville. För att jag kände att jag borde göra det om jag någonsin ska kunna må bättre. Allt det här hade gjort att jag mådde jättedåligt av all ångest det skapade, det är ändå en fobi jag har – att vara ute bland folk på det sättet. Vilken pärs liksom!

Så förra tisdagen fick jag en skype från min chef om vad jag skulle jobba med under dagen, vilket var uppgifter vi hade kommit överens om att jag skulle ta det lugnt med. Nu kom det en order bara och sedan försvann hon från datorn. Det tog bara stop i min hjärna, det var droppen liksom. Jag fick jättestark ångest och kände att jag klarar inte av det här. Så jag loggade ut och sjukanmälde mig (för första gången i år).

Vilken pärs

En vecka stannade jag hemma. Vilken pärs! Det var längesedan jag hade så mycket ångest, jag kunde knappt andas vissa dagar. Men det handlade inte bara om den sociala ångesten och stressen kring den, utan sedan jag började gå hos kuratorn har jag överflödats av tankar och minnen från min uppväxt. Jag har även drömt mycket om den tiden på sistone. Och det är saker jag helst inte vill tänka på. Samtidigt vill jag ta itu med den biten i mitt liv så att jag inte reagerar så starkt när jag blir påmind om den. Men jag har svårt att kontrollera hur hela den biten påverkar mig, så den bidrar mycket till min nuvarande förstärkta ångest.

Och mitt i all denna ångest vände jag mig såklart till min gamle vän alkoholen. För att få en paus från alla tankar och för att lugna ner det inre barnet inom mig. Det blev ett återfall, som självklart gjorde ångesten ännu värre.

Tillbaka på jobbet

I tisdags (den här veckan) kom jag tillbaka till jobbet. Min chef kom till mig för att stämma av läget. Jag försökte att förklara att jag ska ta det lugnt med exponeringen och att jag känner mig otrygg med situationen med hur länge jag får fortsätta att sitta i ett eget rum på jobbet. Hon blev tyst. Jag såg att hon inte tyckte om det jag sa, för hon vill få ut mig ur rummet och få mig mer delaktig i gruppen. Hon sa att hon kanske kunde prata med min kurator och att jag behövde ett läkarintyg för att fortsätta att sitta i rummet. Hon sa även att om det inte blir bättre efter november månad får vi ta det här vidare (jag vet inte vad det innebär?). Och hon fortsatte med att pusha på att hon och jag väl ändå kunde ta en fika själva, vi behövde inte vara på kontoret om det kändes jobbigt utan vi kunde gå ut på stan och ta en kaffe istället…. Då insåg jag att hon inte förstår någonting om min problematik.

Så samtalet med chefen satte igång en ny ångeststorm i kroppen. Nu behövde jag fixa ett läkarintyg och berätta för kuratorn att min chef vill prata med honom. Och försöka undvika den där förbannade fikan…

Läkarintyget

Jag ringde vårdcentralen så fort min chef hade lämnat rummet. Distriktssköterskan kontaktade läkaren som ska skriva ett läkarintyg om att jag behöver sitta i ett eget rum på jobbet, det var inga problem alls sa hon. Den här processen tog dock några väldigt ångestfyllda dagar. Vilken pärs, igen! Jag har inte fått det läkarintyget än. Men det känns skönt att veta att det inte är några problem att få ett. Fast jag är som jag är och jag kommer inte att kunna släppa det helt förrän jag har fått läkarintyget och läst vad det står.

Nästa samtal

På måndag ska jag till kuratorn igen, och jag har mycket att prata om med honom! Jag vet inte ens i vilken ordning jag ska ta upp allt? Men den värsta ångesten har släppt nu i alla fall. Jag har kunnat andas och tänka lite bättre de senaste två till tre dagarna. Så jag hoppas att jag kan berätta om allt jag vill ta upp för honom utan att bli för känslosam eller få för mycket ångest. Det där är dock aldrig förutsägbart. För vilken pärs de senaste två veckorna har varit!

Min födelsedag

Men idag är det lördag, skönt med ledigt. Och imorgon fyller jag 37 år. Wow! Jag trodde knappast att jag skulle nå den åldern, med tanke på hur mitt liv har varit. Och jag känner mig tacksam, mitt i allt det jobbiga, över att jag får fira ännu en födelsedag. För jag har ändå ett bra liv idag. Självklart finns det mycket jag vill ska bli bättre, och det kommer det att bli – på något sätt någon gång. Det är jag övertygad om! Annars hade jag gett upp för länge sedan. Så imorgon tänker jag fira mina 37 år på denna jord och försöka njuta av den dagen (och inte tänka på vilken pärs de senaste två veckorna har varit). 🙂

Ha det gott där ute!

//A.L

Ny medicinering mot min ångest

Igår var jag på läkarbesöket som jag bokade för några veckor sedan efter den där hemska ”Friskvårdsdagen” på jobbet. Anledningen till att jag kontaktade vårdcentralen då var för att diskutera ny medicinering mot min ångest, som är värst i sociala situationer. Och det blev ett bra läkarbesök!

Mediciner jag har testat

Jag har testat många mediciner mot depression och ångest under de senaste fem åren. Till exempel: Sertralin, Citalopram, Ecitalopram, Venlafaxin, Mirtazapin, Lergigan, Atarax och Theralen. Men jag har slutat med alla på grund av biverkningar som jag inte orkade med. Och eftersom jag har haft ett stort problem med alkoholmissbruk innan, jag har det fortfarande men inte alls på samma nivå, har läkarna alltid varit väldigt tveksamma till att skriva ut något annat till mig än ej beroendeframkallande mediciner mot min ångest. Eftersom de medicinerna inte har hjälpt har jag inte tagit någon medicin mot ångest, förutom Theralen någon enstaka gång, under de senaste två åren. Istället har jag självmedicinerat med alkohol. Så jag hade egentligen inte så höga förhoppningar om att få någon vettig ny medicinering mot min ångest från det här läkarbesöket.

Läkarbesöket

Den läkaren jag gick till igår på vårdcentralen hade jag träffat en gång innan för cirka ett och ett halvt år sedan i samband med min sjukskrivning då. Läkarbesöket då gällde huvudsakligen stress och panikångest. Läkaren skickade en remiss till psykiatrin den gången för att utreda medicinering mot min ångest. Men remissen skickades tillbaka för att psykiatrikern tyckte att jag skulle vara helt fri från alkohol innan jag fick komma dit – igen. För jag har varit inskriven på psykiatrin för cirka fem år sedan under den perioden som mitt alkoholmissbruk var som värst. Så psykiatrikern som skickade tillbaka remissen ansåg att jag redan hade fått hjälp från psykiatrin, men valt alkohol ändå. Något sådant.

Hur som helst. Jag hade verkligen inga höga förhoppningar på läkarbesöket igår utan jag gick mest för att jag hade bokat en tid. När jag bokade läkarbesöket var jag verkligen desperat och mådde jättedåligt. Nu hade jag lugnat ner mig lite och börjat gå hos kurator.

Jag förväntade mig en stressad och misstänksam läkare som ville bli av med mig fort. För hon ställde många frågor om alkoholen förra gången och jag upplevde henne som lite skeptisk till varför jag var där. Men den här gången var hon mer öppen och lyhörd.

Positivt överraskad

Läkaren hade läst på i journalen, hon tog sig ordentligt med tid till mig och hon lyssnade på mig. Vi diskuterade olika mediciner, psykiatrikern hade tipsat om någon antipsykotisk medicin som man skulle ta som antidepressiva mot ångest. Dock fanns det risk för att man kunde få värre ångest under de första två till tre veckorna. Och antipsykotisk, hmm. Läkaren jag var hos igår hade inte skrivit ut den medicinen innan och hon sa att de inte brukar skriva ut sådana mediciner i primärvården. Så det lät verkligen inte värt att riskera de biverkningarna för mig.

Ny medicinering mot min ångest

Jag förklarade att jag hellre ville ha någon medicin jag kunde ta vid behov när ångesten är som värst. Först sa hon nej, men efter vi hade pratat och jag hade förklarat mina besvär och på vilket sätt jag självmedicinerar med alkohol sa hon att hon kunde skriva ut en liten förpackning Oxascand 5 milligram. Jag fick inte blanda den med alkohol och hon sa flera gånger att den är beroendeframkallande. Men hon tyckte ändå jag kunde testa den istället för att använda alkohol mot min ångest. Jag skulle även ta blodprover för att kolla mina levervärden med mera. Sedan skulle hon höra av sig efter blodproverna och jag skulle boka uppföljning om några veckor. Så det kändes faktisk bra, där ser man.

Oxascand för första gången

Idag testade jag Oxascanden för första gången. Jag hade ganska mycket ångest redan inför morgonmötet på jobbet, men jag tog tabletten för att jag skulle på forum. På forumet visste jag att det skulle bli grupparbete, vilket innebär extra mycket ångest för mig.

Jag tycker att det är läskigt att ta nya mediciner för att jag tror att jag ska vara allergisk, sluta andas och dö. Därför var den första halvtimmen efter att jag hade tagit tabletten lite jobbig. Men sedan släppte det. Och den hjälpte verkligen! Jag vet att det är en jättelåg dos, men den måste ha räckt för mig eftersom jag inte är van vid att ta bensodiazepiner. En sådan lättnad!

Missbruksrisken

Nu har jag en ny medicin mot min ångest som jag kan ta när jag ska gå på jobbiga längre möten på jobbet. Och jag tänker inte missbruka den. Tankarna kommer såklart, en räcker inte. Ta fler, och så vidare. Men nej! Det räckte med en, effekten höll i sig nästan sex till sju timmar. Jag råkade ut för flera saker under den tiden som skulle gett mig stark ångest i vanliga fall, men den här medicinen dämpade symptomen. Jag kände ångesten, men inte alls på samma sätt. Kroppen var mer avslappnad och hjärtklappningen lugnare. Så jag hoppas att medicinen hjälper likadant imorgon då vi har forum igen.

Bye, bye alkoholen!

En annan positiv sak med att jag nu har en medicin jag kan ta om jag får stark ångest är att jag inte behöver dricka alkohol längre. Wow! Ännu en stor lättnad! För alkoholen har tagit upp mycket av min energi under en lång tid, planeringen av mitt supande och återhämtningen ifrån det. Jag har redan fått påminna mig flera gånger om att jag inte behöver dricka alkohol nu. Det är en jätteomställning.

Så, läkarbesöket var riktigt lyckat och min nya medicinering mot min ångest har fått en bra start. Yes! 🙂

//A.L