En riktigt tuff vecka

Det har varit en riktigt tuff vecka, så snabbt det kan vända. På eftermiddagen efter mitt senaste inlägg i måndags trillade jag dit igen. Jag var ute på promenad, katastroftankarna rusade i en galen fart och jag kunde inte få stopp på dem. Till slut orkade jag inte längre med kaoset i kroppen från alla negativa känslor, ångest och stress som jag kände. Så tänkte jag, herregud – drick alkohol då! Du vet att det hjälper, en liten stund i alla fall. Och jag var ledig på måndag och tisdag, så efter promenaden blev det raka vägen till Systembolaget. Med andra ord, mitt andra jag vann i måndags.

Jag köpte två vinflaskor och sex 50 centiliters starköl. För jag ville verkligen inte råka köpa för lite alkohol. Jag drack i måndags och i tisdags, jag har lite mindre än en vinflaska kvar i garderoben. Det var skönt att få lite lugn i hjärna och kropp i några timmar. Men jag mådde skit resten av veckan. Det är priset för lite falskt bra mående, jag vet. Ändå fortsätter jag att låta mig luras av alkoholen.

En riktigt tuff vecka

Jag började att jobba i onsdags, bakis som tusan. Det var ett helvete. I onsdags kväll hade jag så mycket ångest att jag trodde att jag skulle få en panikattack. Men jag lugnade ner mig själv, utan alkohol. Torsdagen och fredagen var inte mycket bättre. Det enda positiva med de dagarna var att jag inte drack mer alkohol. Det blev en riktigt tuff vecka.

Såklart gjorde mitt återfall att jag var helt tvärtemot hur jag har varit den senaste tiden på jobbet. Då jag har varit ganska glad och pratsam på möten och liknande. Den här veckan var jag tyst på mötena och resten av tiden satt jag i mitt rum och försökte att hålla ut tills jag kunde gå hem. Jag gick tidigare och försökte att minimera min kontakt med min chef och mina kollegor. Jag borde ha sjukanmält mig, men jag gör inte det i de här situationerna. Det är för ångestladdat. Det är lättare att gå till jobbet och sitta av tiden, för ingen märker något eller ställer några frågor där ändå.

Konsekvensanalys

Att det blev så här är väl ingen överraskning. Det har varit hektiskt på jobbet en längre tid, jag har fått högre krav på mig av min chef och jag har drivit på mig själv väldigt hårt för att jag har känt att det är vad som förväntas av mig. Samtidigt försöker jag att acceptera mig själv och mitt liv som det ser ut privat – väldigt isolerat och ensamt. Jag känner hur jag börjar glida in i mer och mer negativa tankemönster. För att det inte ska spåra ur totalt försöker jag att hålla nere mina stressnivåer, men det är inte lätt när det är så pressat på jobbet.

Dissad av chefen

Inför den här veckan funderade jag på att prata med min chef om hur jag mår och mina farhågor inför juli på jobbet, då jag jobbar hela månaden och vi kommer att ha ännu högre press på oss att klara våra mål. Hon har sagt till mig förut att jag ska flagga om jag har mycket ångest och oro inför något.

Nu var det så att min chef hade avstämningssamtal med alla, utom mig, under den här veckan på jobbet. Och det där kan jag vinkla till något riktigt självdestruktivt. Men troligtvis blev det så eftersom hon hade samtalen på eftermiddagarna och jag gick tidigt, jag vet inte? Mina inre demoner säger att det är för att jag är jobbig och för att hon inte orkar prata med mig. Kanske det är sant, vad vet jag? Jag är en knepig person ibland.

Skypen

Hur som helst, i fredags eftermiddag var vi få på jobbet och helt plötsligt skulle vi göra en ganska jobbig, oplanerad, uppgift. Jag kände att jag inte orkade, jag höll på att börja gråta när jag fick den informationen för jag var helt slut. Så jag skrev till min chef på skype, för jag jobbade hemma, och sa att jag var dötrött och inte kunde göra den uppgiften. Då gav hon mig två andra alternativa uppgifter istället. Och det var hela skypen. Vilket jag tog som att, nu sa jag hur jag mådde och att jag inte orkade, och hon ignorerade det helt. Vilket jag tolkade som att hon tog det som gnäll helt enkelt.

Jag vet att jag är hyperkänslig, men det tog mycket för mig att ens skriva det till henne. Och hela grejen med samtalen som hon haft med alla utom mig, det känns inte bra. Jag ser inte alls fram emot nästa jobbvecka, risken är att det kommer att bli en riktigt tuff vecka till. Jag vet inte hur många fler sådana jag klarar av.

Det där lilla hoppet

Så, framåt. Jag vet inte alls hur det kommer att gå just nu. Det känns tungt. Jag har den där vinflaskan kvar i garderoben och jag kommer att behålla den. Ifall, ifall. Det har varit en riktigt tuff vecka och jag ser inte speciellt positivt på kommande veckor. Men, jag vet också att saker kan vända snabbt. Och jag har ett litet hopp som jag håller fast i och det är att jag ska börja i terapi till hösten. Kanske, kanske kommer det att hjälpa mig. Jag håller tummarna. Tills dess får vi se vad som händer. En dag i taget.

//A.L

Det är så konstigt

Det har gått fyra veckor sedan jag drack alkohol senast. Innan dess var jag nykter i sex veckor, vilket innebär att jag har druckit alkohol en gång på tio veckor. Det är så konstigt. För det kändes helt omöjligt att vara nykter så länge för några månader sedan.

Den konstiga ångesten

Jag mår bra just nu, jag känner mig lugn, hoppfull och ganska stark. Jag har tagit lite mer ansvar på jobbet de senaste veckorna. Vilket bland annat har inneburit att jag har varit ganska aktiv på våra möten. Och det är en annan sak jag tycker är så konstigt. Att jag kan prata på möten, hålla i möten och uttrycka mina åsikter inför 20 personer, men att fika med människor och var social efter möten – det känns extremt jobbigt. Det gör jag inte. Jag har ångest inför möten också, men dem lyckas jag ändå genomföra.

Härlig sommar – terapi till hösten

Det är fortfarande mycket jag inte förstår med mig själv och mitt beteende. Varför jag reagerar som jag gör på vissa saker? Och hur jag ska bryta mitt isoleringsmönster och skapa fungerande relationer med andra människor. Men, jag ska börja terapi till hösten och då hoppas jag att jag äntligen kan reda ut det där. Tills dess ska jag försöka att njuta av den härliga sommaren som vi har här nu och fokusera på allt positivt i mitt liv istället. Som att jag faktiskt bara har druckit alkohol en gång under de senaste tio veckorna. Det är så konstigt, men känns så bra! 🙂

//A.L

Ett litet mirakel

Det skedde ett litet mirakel idag, det känns så i alla fall. Jag hade äntligen bestämt mig för att ringa till kurator igen för att söka hjälp mot min ångest, mest den sociala ångesten. Så i morse ringde jag tidsbokningen hos kurator.

Det for tusen katastroftankar, känslor och ”kalla händer”-ångest genom kroppen medans jag väntade på att bli uppringd. Jag mådde så illa. Jag var ganska säker på att jag ville försöka komma till min senaste kurator, samtidigt fick det gå som det gjorde. Hon kanske inte ens vill träffa mig igen. Eller kanske jag inte ens får komma dit igen alls. Jag har redan gått hos kurator innan. Ja, det var kaos i huvudet.

Hur som helst, det lilla miraklet som skedde var att när det äntligen ringde upp därifrån var det min senaste kurator. Och det var så skönt att det var hon. Hon visste vem jag var, kom ihåg mig, och var så förstående och tyckte det var bra att jag ringt. Så till hösten ska jag börja i terapi hos henne igen. Alltså, vilken lättnad!

Självklart är det inte lösningen på alla mina problem. Men det känns bara så skönt att jag vet att jag kommer att ha någon att prata med och få hjälp hos framöver. Det gav mig lite hopp i alla fall. Och det känns verkligen som ett litet mirakel att det var just hon som ringde upp idag. 🙂

Ett litet mirakel. Jag tycker mig allt se solen där bakom molnen. Bilden är tagen en dag när jag drog ut från jobbet för att lugna ner mig själv från ett jobbigt ångestpåslag.
Jag tycker mig allt se solen där bakom molnen. Bilden är tagen en dag när jag drog ut från jobbet för att lugna ner mig själv från ett jobbigt ångestpåslag. Jag verkar dras till de där parkbänkarna. Haha. 😉

//A.L

Att leva med social ångest

Det har varit en ångestfylld vecka, av olika anledningar. Men jag har hållit mig nykter. Jag sökte aldrig någon hjälp, fast jag har inte släppt den tanken helt. Mest beroende på mina stora problem med den sociala biten, att leva med social ångest.

Att undvika APT:t

Det som har präglat den här jobbveckan mest är ångesten kring ett APT vi ska ha utomhus på måndag. Där vi ska spendera en hel eftermiddag tillsammans, grilla, aktiviteter och då APT. Jag hatar sådant! Alltså, jag förstår att det är en trevlig grej att göra och en positiv sak. Det är bara det att hela min kropp och hjärna reagerar på sådant med sjukt mycket ångest och som att det är något jag måste undvika att delta i till varje pris! Nu har vi även tio nya medarbetare i enheten, vilket innebär att vi blir uppemot 24 personer som ska lära känna varandra. Ännu värre!

Nu är det så att jag jobbar hemma måndagar och fredagar. Så min strategi under veckan blev att så länge min chef inte säger att det är obligatoriskt att vara med på APT:t håller jag fast vid den rutinen. Hon har sagt att jag ska säga till när jag får mycket ångest och oro över något så att vi kan prata om det. Men nu har det hänt för ofta på sistone känner jag och jag känner mig bara så himla jobbig med mina nojjor. Att det är det enda vi pratar om. Och det är inte så värst kul att hela tiden känna mig sårbar och svag varje gång jag pratar med henne. Därför jag höll det för mig själv den här gången.

Lunchkrocken

Men, jag lyckades inte undvika samtalsämnet med min chef. Vi stötte på varandra när jag var på väg tillbaka från lunchen i torsdags. Då frågade hon hur jag tänkte göra med APT:t. Jag kände hur allt bara blev tungt och jobbigt i kroppen när frågan kom. Men jag lyckades klämma ur mig att jag jobbar hemma. Hon sa att: ”Du vet att du kan byta dag?”. ”Ja.”, sa jag och ”Men det känns bäst så.”. ”OK.”, sa hon. Och att hon bara ville stämma av. Så det löste sig, JAG SLIPPER VARA MED! Fast det känns inte helt bra ändå… Det ska inte vara så här.

Att leva med social ångest. Ett av ställena jag brukar gå till på luncherna för att komma ifrån alla på jobbet och ta det lugnt.
Ett av ställena jag brukar gå till på luncherna för att komma ifrån alla på jobbet och ta det lugnt.
Att leva med social ångest. Avkoppling på lunchen.
Avkoppling på lunchen.

Att leva med social ångest

Självklart var det fokus på det här APT:t hela veckan, varje möte och under dagarna med förberedelser. Jag jobbade stenhårt på att hålla nere min ångest och inte göra en för stor grej av det. Och att inte vara för hård mot mig själv för att jag reagerar som jag gör. Samtidigt vill jag inte ha det så här. Jag vill innerst inne vara med på APT:t. Jag vill tycka att det är roligt och se fram emot sådana saker. Jag vill vara mer social än jag är. Men jag har någon spärr inom mig. Rädslan för socialt samspel är enorm!

Och vad jag tror ska hända om jag sätter mig med de andra vid fikat, lunchen eller andra sociala situationer är så ologiskt! Min känsla är att alla kommer att se rakt igenom mig och gå till attack mot mina svagheter. Att situationen på något sätt kommer att förvandlas till ett scenario där jag står helt ensam och naken, omringad av människor som bombarderar mig med jobbiga frågor jag inte klarar av att svara på. Att jag ska bryta ihop och gå sönder framför alla dessa personer. Att jag ska få en panikattack framför alla. Att det ska bli en sådan förödande förödmjukande upplevelse att jag aldrig kommer att kunna visa mig för någon igen.

Att leva med social ångest. Utsikt från rummet jag satt i under den här veckan på jobbet. Lite sådär lagom med sällskap. ;)
Utsikt från rummet jag satt i under den här veckan på jobbet. Lite sådär lagom med sällskap. 😉

Den rädslan förlamar mig från att vara social. Det spelar ingen roll att jag vet hur orimligt det är att något sådant ska hända. I min värld KAN det hända, och det fixar jag inte. Därför måste jag undvika alla till varje pris. Inte klokt, och utmattande är det också!

Jag SKA söka hjälp

Eftersom jag inte lyckas bryta det här undvikandemönstret själv, fast jag är medveten om vad det handlar om. Funderar jag fortfarande på om jag ska ringa vårdcentralen, till kurator alltså, och söka hjälp för just den sociala ångesten. Men som sagt, jag får ju sådan ångest för allt socialt samspel så jag hoppas väl att det ska gå över av sig själv. Därför skjuter jag upp det. Men, jag ska ringa på måndag. JAG SKA! Nu vet jag att min senaste kurator skrev i min journal att det kan finnas social ångest med i bilden som jag får höra av mig om jag vill jobba med längre fram. Så det känns lite bättre i alla fall. Innan hon nämnde det i våra samtal hade jag inte en tanke på att det var det det handlade om. Men det verkar så…

Hur som helst, att leva med social ångest har jag nog gjort nästan hela livet utan att ha förstått det. När jag tänker tillbaka. Jag lever väldigt isolerat, och har alltid gjort det, ingen pojkvän, barn, vänner och på jobbet undviker jag alla. Bland annat på grund av den jädra ångest jag får över att vara social. Men jag vill förändra det. Jag är 36 år och hoppas att det inte är försent att vända på det. Jag måste bara lista ut HUR.

Trevlig söndag på er där ute!

Läs mer om social ångest: Social ångest 1177

//A.L