Min före detta socialsekreterare och jag på busshållplatsen

Alltså, för fyra år sedan när jag var på psykiatrin kallade min dåvarande kurator dit en socialsekreterare. För det var egentligen på Vuxensektionen i kommunen jag hörde hemma just då. Så jag träffade min före detta socialsekreterare för första gången på psykiatrin, och jag hade druckit alkohol då. Ingen aning om hon märkte det? Kuratorn märkte det för hon frågade efter samtalet om jag hade druckit, då hon tyckte jag luktade lite alkohol.

Inläggning och avlämning

Hur som helst, jag träffade den här socialsekreteraren en hel del efter det mötet. Det blev samtal och bedömning av vad för hjälp jag behövde. Jag mådde riktigt dåligt då, drack alkohol så gott som varje dag och tog syntetiska amfetaminliknande droger. Efter cirka två månader föreslog hon att jag skulle läggas in på beroendeenheten på sjukhuset för avgiftning.

När min före detta socialsekreterare lämnade av mig hade jag druckit och drogat hela natten. Detta var klockan nio på morgonen. Hon märkte ingenting. När hon parkerade utanför intagningen sa hon att hon ofta brukar få leda in folk dit för de är så berusade: ”Men inte du.”, sa hon. Nä, visst, tänkte jag.

Onykter utan misstanke

Jag visste inte det, men jag fick blåsa ganska snabbt när vi satt och väntade på att jag skulle skrivas in. Jag blåste 1,95 promille. Alla blev riktigt förvånade där, speciellt min före detta socialsekreterare. Hon sa inte mycket till mig mer än: ”Oj!”. Men behandlaren på Vuxensektionen jag gick till senare berättade att hon gått in till honom och berättat att jag hade den promillen och att hon inte hade märkt någonting på mig.  Hon hade blivit väldigt överraskad av hur hon hade missat att jag var så onykter.

Efter min vistelse på beroendeenheten, det slutade med att jag stannade tio dagar. De behöll mig extra på grund av min depression och självmordstankar. Men efter vistelsen där träffade jag inte socialsekreteraren så ofta. Någon gång då och då under tiden jag var inskriven på Vuxensektionen, vilket blev nästan tre år. Jag skrevs ut därifrån i februari förra året.

Min före detta socialsekreterare och jag i samma håla

Nu är det så att den här personen, min före detta socialsekreterare, bor i samma håla som jag. Jag menar inte samma stad, utan i samma lilla förort. Jag har inget emot henne eller så. Men det är ingen jag vill träffa på liksom. För jag blir bara påmind om hur dåligt jag mådde för fyra år sedan och hur jobbigt allt var då. Plus att jag fortfarande har svårt att vara nykter, vilket gör att jag bara vill sjunka genom marken när jag ser henne.

Första mötet i busskuren

Under de tre åren jag har bott här har jag inte stött på henne, förrän i våras. Första gången var vid busshållplatsen. Hon jobbar(de?) i stan så jag blev riktigt förvånad när hon kom och ställde sig i busskuren, för jag jobbar i en annan stad, cirka 5 mil bort åt andra hållet. Så hon måste ha bytt jobb?

I alla fall, jag satt där på bänken i busskuren när hon kom och ställde sig där pratandes i sin mobil. Jag tror inte hon såg mig först, men sedan kände hon nog igen mig. Jag stelnade till, detta var under den perioden jag hade så mycket panikattacker med. Katastrof! Jag bara satt där i busskuren och stirrade bort mot därifrån bussen kommer. Tänkte att hon säkert inte kände igen mig. Fy vad jobbigt det var! Så oväntat! Bussen kom och hon lät mig gå på först och höll sig en bit ifrån mig. Vi hälsade inte eller något utan jag gick på bussen, förbi henne, utan att titta på henne.

Det tar aldrig slut…

Nu är det så att detta har hänt några gånger till sedan i våras. Och jag tycker det är så jobbigt när vi ska åka samma buss. Hon håller sig undan mig och på avstånd. Hon kanske märker att jag tycker det är jobbigt, jag vet inte? Jag vet inte reglerna för hur man ska agera om man som socialsekreterare inom missbruksfältet träffar på en före detta, eller nuvarande, klient ute i ”verkligheten”? Jag tänker att man nog inte ska hälsa eller så? Eller så vill hon inte att jag ska hälsa på henne och börja prata? Jag har ingen aning?!

Hela den här grejen med min före detta socialsekreterare har gjort att jag har börjat undvika att ta bussen de tider jag misstänker att hon ska ta bussen. För jag har nog lyckats lista ut vilken tid hon tar bussen på morgonen, oftast. Men det har hänt att hon avvikit från den rutinen och, pang, så har hon kommit till busshållplatsen samtidigt som mig. Hon hoppar av en busshållplats innan mig i alla fall, så jag slipper gå av samtidigt som henne.

Detta är inte klokt! Och nu vet jag vilken bil hon kör! Av en slump råkade jag titta bak en morgon när jag var på väg till, ja just det – busshållplatsen, och då kom hon körandes. Jag blir helt utmattad av detta. Att det har blivit en sådan grej att bara ta bussen nu med. Och imorgon är det dags igen, dags att åka buss. Jag får tvinga upp mig själv extra tidigt för att ta bussen innan henne.

Undrar om hon funderar på ifall jag ska dyka upp där på busshållplatsen när hon åker dit? Om hon känner samma obehag som jag? Eller vad hon egentligen tänker när hon ser mig där? För jag vet att hon känner igen mig.

Min jädra hjärna

Egentligen tänker jag inte på det så mycket under dagarna, bara när jag ska ta bussen på morgonen. Så nu när jag skulle sova kom jag på det, just det! Hoppas jag inte stöter på min före detta socialsekreterare vid busshållplatsen imorgon. Och nu har jag skrivit detta om det hela. Min jädra hjärna alltså… Förhoppningsvis kan jag sova nu i alla fall.

//A.L

Sviken av en vän – nu mår jag ännu sämre

Usch och fy vad jag mår dåligt! Inte bara på grund av återfallet och baksmällan från det. Nu känner jag mig sviken av en vän också. För idag fick jag ett sms från den där närmsta kollegan på jobbet jag har berättat om, som jag inte längre känner att jag kan lita på eller prata med och därför har undvikit sedan i somras. Hon skrev att hon var ledsen för att jag inte pratar med henne längre och undrar vad hon har gjort för att förtjäna detta från min sida.

Vem mår sämst…

Ärligt talat mådde jag lite bättre innan jag fick detta sms. Men den lilla uppsvingen raserades så fort jag läste det meddelandet. Jag svarade att det kändes som att hon inte förstod hur jobbigt jag hade det i somras och att jag inte orkade försöka förklara för henne mer. Därav undvikandet. Plus att jag känner att jag mår så dåligt nu att jag inte vill dra ner henne i min skit, för att hon verkar må bra just nu.

Hon skrev att jag inte förstår hur jobbigt hon har det och hur mycket hon kämpar, hon har mycket migrän och huvudvärk. Och att jag inte ska känna någon press att vara hennes vän om jag inte vill. Åter igen nämnde hon att hon inte förstår hur jag helt plötsligt känner att jag inte kan berätta någonting för henne någonsin.

Sviken av en vän

SKULDKÄNSLOR! Fy vad dåligt jag mådde när jag läste detta. Men ärligt talat. Hon var ingen bra vän under tiden jag var sjukskriven eller efteråt. Hon mådde inte heller bra under den tiden. Men hon hörde inte av sig en enda gång under tiden jag var sjukskriven för att fråga hur det var med mig. Jag skrev till henne dagen jag blev sjukskriven och hon skrev: ”Ok, ta det lugnt!”. Sedan sms:ade hon en gång, men bara för att skriva att hon mådde så dåligt att hon inte orkade höra av sig.

Nu är det så att jag lät det vara och förstod att hon mådde dåligt. Men när jag kom tillbaka efter min sjukskrivning skrev hon inte till mig första dagen, hon jobbade hemma. Fast jag vet att hon såg att jag var online på Skype. Hon frågade inte heller hur det var med mig eller var himla förstående för hur jag mådde när vi väl träffades.

Åter igen, sviken av en vän

Det första samtalet vi hade efter att jag kom tillbaka från min sjukskrivning, ja då frågar hon om jag kunde starta en insamling till en som skulle sluta för att hon själv inte orkade ta itu med det. Då jobbade jag 25 procent, min andra dag på jobbet. Jag fick ett eget rum på jobbet och hennes reaktion var att hon också hade velat ha ett eget rum på grund av hennes problem, men det var tydligen inte alla som fick den möjligheten. Och massa sådana kommentarer. Till slut orkade jag inte med mer sådant från henne. Därför började jag undvika henne i somras och har fortsatt med det.

Är jag helt fel ute?

Såklart ifrågasätter jag nu om jag har överreagerat eller misstolkat allt som hänt mellan oss de senaste månaderna. Men jag tror inte det. Är det inte meningen att vänner ska stötta varandra? Lyfta varandra liksom. Jag mår bara skit och ännu sämre när jag försöker förklara eller berätta om hur jag mår för henne. För hon ska alltid vända det till att hon har det ännu värre än mig. Att jag får en massa fördelar på jobbet som inte hon får, trots att hon har det så jobbigt. Hela tiden är det så. Vilket resulterar i att de flesta av våra samtal slutar med att jag ska stötta henne på något vis, oavsett hur jag själv mår. Ofta mår jag sämre efter samtalen till och med, dränerad liksom.

Som idag. Jag skrev hur dåligt jag mådde, ändå hoppade hon på mig och menade att jag inte förstår henne och hur hon kämpar och att hon inte förstår hur jag har kunnat sluta berätta saker för henne. Att jag inte behöver vara hennes vän. Fast jag sa att jag inte orkar med detta just nu, på grund av att jag har det så jobbigt och mår så dåligt. Jag skrev att jag nog inte är en bra vän ändå. För det känns verkligen så när hon skriver som hon gör. Om hon nu känner som hon sa så förstår jag inte ens varför hon sms:ar? Uppenbarligen är jag ingen bra vän.

Omtanke eller påhopp

För jag funderade på om det där var något slags sätt att visa omtanke på, men det kändes inte så. Eftersom hon hela tiden menade på att hon inte förstod hur jag kunde behandla henne som jag gör. Vad har hon gjort för att förtjäna detta. Hur kunde jag inte berätta saker för henne längre. Känn ingen press att vara min vän, sa hon. Det kändes mer som en attack än omtanke. Säger man verkligen så till någon som precis skrivit att hon mår skitdåligt och inte orkar med sådant här? Jag hade backat och räckt ut en hand. Fem år har vi känt varandra…

Jag vet verkligen inte om det är jag som är fel ute här. Men det känns inte så. Hade hon varit bra för mig borde hon väl försökt få mig att må bättre, gett mig lite energi – istället för att få mig att må tusen gånger värre än innan hon sms:ade. Och hur jobbigt kommer det inte vara att gå till jobbet nu på en skala? Det som redan var outhärdligt innan…

//A.L

Galet sug efter alkohol, katastroftankar och ångest

Gårdagen präglades av ett galet sug efter alkohol, katastroftankar och ångest i överflöd. På eftermiddagen fram tills dess att Systembolaget stängdes kändes det som att min kropp skulle slitas sönder av det sug efter alkohol jag hade. Det var inte klokt! Mina senaste katastroftankar hade skapat så mycket ångest i kroppen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Det enda som hindrade mig från att åka till Systembolaget var att jag väntade på köpare till min bil. De hörde av sig när jag satt på bussen hem från jobbet och ville komma med en gång, som blev tre timmar senare. Jag vågade inte åka hemifrån medan jag väntade på dem. Vilket gjorde att Systembolaget hann stängas. Just då kändes det för jävligt, på grund av mitt sjuka sug efter alkohol, men i efterhand var det lika bra att jag inte hann dit.

Ångest och isolering på jobbet

Det var första dagen på min arbetsplats efter sommarsemestern för mig. Jag hade förställt mig värsta katastrofscenariot där. Att jag skulle komma dit och att det rum jag suttit i de senaste månaderna skulle vara otillgängligt, vilket hade inneburit att jag fått sitta ute i kontorslandskapet. Nu blev det inte så. Rummet var fortfarande reserverat till mig. Trots det blev det en väldigt ångestfylld dag.

Jag har alltid tyckt att det har varit jobbigt att vara social, där har alkoholen hjälpt mig mycket. Men jag har ändå kämpat mig igenom den sociala ångesten på jobbet och klarat mig ganska bra där. Fast de senaste månaderna har min ångest av att vara bland, och med, andra människor förvärrats.

Det började eskalera i våras när jag mådde som sämst av stress och panikångest. Det var olidligt att vara på jobbet, då satt jag i kontorslandskapet. Min chef fick övertala mig att komma tillbaka och föreslog att jag kunde sitta i ett eget rum. Tanken var att det skulle vara tillfälligt och att jag successivt skulle börja sitta i kontorslandskapet igen. Men nu vågar jag knappt lämna rummet!

Det var helt sjukt igår! Min hjärna jobbade på övervarv med att fundera ut hur och när jag kunde lämna rummet med minst risk att råka stöta på någon. Jag väntade tills de flesta ätit frukost innan jag chansade på att gå till fikarummet, det satt någon där. Jag avbröt och väntade ytterligare en halvtimme. Sedan gick jag dit, slängde i mig min frukost och rusade tillbaka till mitt rum.

Undvik alla

Jag undvek att prata med så gott som alla på jobbet utom min chef. Men det var för att hon kom in på rummet för att checka av lite snabbt. Frågade hur ledigheten varit och sedan började hon prata om jobbsaker.

Jag brukar vanligtvis ha lätt för att prata med henne, men det kändes tungt igår. Jag hade svårt för att få fram ord liksom. Samtidigt ville jag inte komma in på hur jag mår för jag vill inte prata om det med henne längre. Jag orkar inte. Jag har en stark känsla av att hon tycker jag är jobbig och att hon tycker att det är jobbigt att prata med mig. Detta baserar jag på en grej som hände precis innan hon gick på semester.

Avvisad av chefen

Fram tills det som hände vid busshållplatsen hade jag ganska lätt för att berätta för min chef om mitt mående. Jag hade visserligen känt att hon undvikit mig sedan jag blev sjukskriven, men det kopplade jag ihop med att jag varit så ostabil och gråtit ganska mycket under våra senaste samtal innan sjukskrivningen.

Hon sa i vårt första samtal, när jag kommit tillbaka från sjukskrivningen, att hon inte hört av sig för att hon var rädd att hon skulle säga något fel. Hon kan uttrycka sig klumpigt och hade sagt en del saker under våren som hade förvärrat mitt mående. Så jag köpte det och släppte det. Vi hade ett bra samtal.

Några dagar senare stod jag vid busshållplatsen och såg att hon kom gåendes mot den. Oftast brukar vi prata och sitta tillsammans på bussen när vi tar den samtidigt. Men nu såg jag hur hon saktade ner och började pilla med mobilen. Hon kom inte fram till mig alls utan höll sig lång bort.

Jag fick sjuk ångest och kände mig totalt avvisad. Skyndade mig på bussen och satte mig där jag vet att hon inte brukar sitta. Dagen efter kunde jag inte ens titta på henne, jag hade så mycket ångest över detta. Hon gick på semester och sedan jag.

Igår var första gången vi pratade sedan det hände för två månader sedan. Jag kunde prata med henne men inte skaka av mig den känslan jag fick vid busshållplatsen. Vilket innebär att hon har gått från att ha varit en av de få personer jag känt att jag kunnat prata med till att bli en person jag känner mig väldigt i vägen för. Därför kommer min framtida strategi med henne vara att ha minimal kontakt.

Krig på jobbet, lita inte på någon

Det finns en kollega på jobbet jag har varit väldigt nära ända sedan jag började där för fem år sedan. Vi började samtidigt. Hon är en av de tre personer jag har berättat om mina alkoholproblem för och den enda på jobbet jag har känt att jag har kunnat lita på. Det har förändrats. Jag har insett att hon inte alls är bra för mig och egentligen inte vill mitt bästa. Nu undviker jag henne också.

Med andra ord är jag väldigt ensam på jobbet. Det finns ingen där jag litar på eller vill prata med. Jag har en stark känsla av att jag inte är omtyckt. Samtidigt känner jag mig paranoid och osäker på om jag inbillar mig allting.

Jag har väldigt svårt för att veta vad som är verkligt och inte ibland, detta är jag medveten om men det hjälper mig ändå inte att urskilja vad som är på riktigt. Detta är en stor anledning till att jag är livrädd för att lämna mitt rum på jobbet. Det känns som jag befinner mig mitt i en krigszon där ingen är den den utger sig för att vara. Därför är det bäst att hålla mig undan alla.

Räddaren i nöden = alkohol

Under det senaste året i terapin har jag fått lära mig att min inre stress skapas på grund av mina katastroftankar, som i sin tur förstärker min ångest, vilket leder till att jag dricker alkohol för att lugna ner mig. Därav mina missbruksproblem.

Trots att jag vet detta är allt så starkt och automatiskt inom mig just nu. Det känns som att jag bara hänger med. Som att någon annan har tagit kontroll över mig. Att jag inte kan stoppa allt som sker i min hjärna och i min kropp för tillfället. Tillsammans med hela bilgrejen igår, social kontakt lika med stark ångest, gjorde att jag fick ett galet sug efter alkohol – som jag inte kunde släcka. Räddaren i nöden nådde inte fram igår.

Förvirrad på Ica

När bilförsäljningen var avklarad åkte jag till Ica för att köpa ett frimärke och posta ett brev. Jag var helt väck i huvudet. Jag ställde mig i affären och stirrade på folkölen, var i valet och kvalet om jag skulle köpa den istället. Jag hade fortfarande ett stort sug efter alkohol. Om jag dricker snabbt kan jag nog få till en fylla, tänkte jag. Fast det var en anställd precis där, och det är en lokalbutik jag brukar handla i ofta, så jag tänkte att det skulle verka konstigt om jag köpte en sexpack folköl. Och den känslan var starkare än mitt sug efter alkohol just då. Därför övergav jag folkölen.

När jag skulle betala tryckte jag på fel knapp i kortläsaren. Kassörskan räckte fram frimärket, men det märkte jag inte så hon fick säga till mig. Jag köpte en läsk, var på väg att gå utan att ta med den. Åter igen fick kassörskan ropa på mig.

Jag hade glömt att skriva avsändare på brevet, som innehöll ägarbytet, men jag orkade inte fixa det. Självklart fick jag massa katastroftankar efter det om att brevet inte skulle komma fram. Att de nya ägarna lurade mig och att på något sätt skulle hela den här bilförsäljningen leda till problem för mig.

Galet sug efter alkohol, katastroftankar och ångest

Jag var helt utmattad igår kväll! Gick och la mig klockan sju. Åt inte mycket på hela dagen för jag var så ångestfylld och stressad att det inte gick. Till slut somnade jag.

Idag jobbade jag hemma, lite i smyg. Chefen var borta. Igår sa hon visserligen på morgonmötet att det var ok att jobba hemma idag, men jag vet att jag borde meddelat henne. Men strunt samma. Tänkte att det är ingen på jobbet som märker om jag är där eller inte ändå.

Kroppen är fortfarande väldigt spänd efter igår, men det kändes väldigt skönt att vakna i morse utan baksmälla. En stor lättnad. Och dagen idag har varit mycket bättre än igår. Inget överdrivet starkt sug efter alkohol, men tankarna finns där. Jag tror inte jag lyckas stå emot hela veckan…

//A.L

 

 

Paranoid på Systembolaget

Alkoholen inköpt. Jag lovar, varje gång jag handlar på Systembolaget känner jag mig paranoid, stirrig och svettig. Det känns som jag gör något riktigt fel och som att kassörerna håller koll på mig och vet precis vem jag är och att jag inte borde vara där. Jag försöker ta olika kassörer när jag handlar men jag tycker ändå de tittar konstigt på mig. Jag har mina misstankar om att de har något slags register, eller foton liksom, på de som handlar där ofta. Fast det är ju inte olagligt. Hur som helst, det är en hel grej att handla där. Och nu gör jag inte det speciellt ofta längre. Jag brukar handla på samma Systembolag för jag orkar inte byta. Men kanske dags att åka in till det andra Systembolaget nästa gång…

Jag måste vänta med att dricka tills ikväll, hålla ut! Vill göra det nu. Men jag har bilen på Blocket och kan hända att någon vill komma och kolla. Suck! Aja, nu är det bara att vänta. Jag kommer inte att städa idag, har ingen energi till det. Jag har i alla fall tränat, får vara glad för det.

//A.L