En turbulent tid

Det har varit en turbulent tid sedan mitt senaste inlägg. Mycket stress, press och ångest i mitt liv de senaste två månaderna. Och självklart en hel del drickande av alkohol. Jag kallar det inte återfall längre.

Jag visste att renoveringen här hemma, som satte igång i mitten av januari, skulle påverka mig mycket. Att det skulle bli en turbulent tid. För jag tycker det är oerhört jobbigt att vara social och ha människor omkring mig, speciellt i mitt eget hem. Det skapar en massa oro, stress och ångest i mig. Jag visste det. Och alla dessa beslut som hänger på mig. Samtidigt var det en renovering som behövdes göras.

Dejting

Mitt i detta kaoset gjorde jag något jag bestämt mig för att jag inte skulle göra under den här tiden. Jag började dejta någon. En person jag träffat lite innan för ett antal år sedan. Jag kände då att jag inte hade de rätta känslorna för honom för ett förhållande, men nu ville jag verkligen träffa någon så jag tänkte att det kanske kunde bli annorlunda den här gången. Det blev det inte.

I samma veva började jag prata en hel del med en av snickarna här hemma, som hade familj. Det var väldigt nära ett snedsteg där, men jag stod fast vid mitt nej. Att det inte kändes rätt. Det kändes i alla fall bra.

Oro på jobbet

På jobbet fick jag oväntat börja leta efter ett nytt rum att sitta i. För helt plötsligt började det rum jag brukat sitta i vara upptaget när jag kom till jobbet. Vi har aktivitetsbaserat, vilket innebär att vi inte har fasta platser. Denna situation skapade ytterligare oro och stress inom mig. Vart ska jag ta vägen när jag kommer till jobbet??

Nu blev det så att jag hittade ett ännu bättre rum att sitta i, på en annan våning än resten av arbetsgruppen dock. Det är lugnt och tyst där. Fast jag känner mig verkligen ensam på jobbet nu, väldigt off liksom. Samtidigt som det är skönt att verkligen sitta för mig själv, känns det som jag inte passar in där längre – alls. Jag känner ingen lust eller ork att bidra med något, utan försöker mest vara tyst och hålla mig undan alla. Mitt i allt detta försöker  jag stenhårt att inte glida in i alltför negativa tankebanor.

En turbulent tid – alkoholen

Självklart har all denna oordning i mitt liv lett till att jag har druckit en hel del alkohol de senaste månaderna, ungefär 1 – 3 gånger i veckan. Jag har varit galet bakis på jobbet flera gånger. Och mått riktigt dåligt över hela supasitautionen.

För några veckor sedan ringde jag faktiskt till Alkohollinjen. Jag hade aldrig ringt dit innan. Jag kände att jag inte riktigt förstod om mitt drickande är ett problem eller inte, om jag är alkoholberoende eller inte. Om jag kan dricka alkohol eller inte. Trots all behandling och terapi jag gått i för det. När jag surfade runt på internet hamnade jag på Alkohollinjens sida. Det kändes som ett ganska konsekvenslöst sätt att be om lite hjälp på. Så jag samlade ihop en massa mod, höll andan och ringde dit.

Första samtalet med Alkohollinjen

Första samtalet med Alkohollinjen var väldigt bra. Jag kände att hon jag pratade med fick en bra uppfattning om mig och mina bekymmer. Hon gav mig bra råd och förklaringar. Vi gjorde ett AUDIT-test och jag fick 26 poäng. Om man är kvinna och har över 18 poäng anses man ha en mycket hög nivå av problem med alkohol, och man är troligtvis alkoholberoende. Hon sa att när man ligger på den nivån rekommenderar de hel nykterhet i tre månader. En evighet, sa jag.

Jag ringde en måndag, det kändes rimligt att försöka hålla mig nykter tills på fredag. Vi bestämde att jag skulle bli uppringd av Alkohollinjen då för uppföljning. Det blev jag.

Andra samtalet med Alkohollinjen

På fredagen, precis innan jag blev uppringd, hamnade jag i en sms-konversation med killen jag dejtade som resulterade i ett avslut från min sida. Det kändes bra, men samtidigt jobbigt för han ville inte avsluta. Jag berättade ganska snabbt för min syster vad som hänt, hon tyckte jag var taskig. Jag jobbade hemma då och hade en elektriker här som bara var jobbig. Hela min kropp skrek efter alkohol för att slippa allt detta! Då ringde det.

Jag fick prata med en annan person från Alkohollinjen den här gången, det visste jag att det skulle vara. Jag hade klarat av att hålla mig nykter hela veckan, inte lätt. När han ringde kände jag mig väldigt splittrad. Jag hade svårt att tänka klart. Han kändes inte lika bra att prata med som den första jag pratade med. Ibland kändes det bättre under samtalet, men när vi skulle avsluta visste jag att jag skulle åka till Systembolaget efteråt. Det sa jag inte. Utan jag sa att jag ringer dem nästa gång om jag vill prata igen, istället för att bestämma tid för uppföljning. Jag har inte ringt dit igen.

Det är synd att jag inte fick prata med den personen som jag hamnade hos första gången jag ringde dit, jag kände en bättre connection med henne. Samtidigt var de båda bra på sitt sätt, de tog sig verkligen tid för att lyssna och ge råd och förklaringar. Båda samtalen varade en timme, så ingen stress. Fast jag är ganska trött på motiverande samtal. Och jag tycker inte om att hamna hos olika personer varje gång jag ringer. Så jag tror inte att jag kommer att ringa dit igen.

Dagsformen

Idag är det söndag. Renoveringen är nästan helt klar, elektrikern ska komma en dag och göra några sista saker. Jag är singel. På jobbet vet jag vart jag ska ta vägen. Jag har varit nykter i 10 dagar idag. Jag känner mig lugn, samtidigt kommer oron över mig i vågor. Oro över framtiden. Så jag känner mig inte helt stabil. Fast jag känner mig definitivt bättre idag än för någon vecka sedan. Jag får fokusera på det.

//A.L

Nykter i 15 dagar

Tro det eller ej men jag har varit nykter i 15 dagar! Wow! Det känns faktiskt så – wow. Nykterheten håller i sig. Senast jag var nykter så här länge var när jag var sjukskriven i våras i år. Så jag känner mig ganska stolt över mig själv just nu. 🙂

Bryta orostankarna

Jag har jobbat mycket på att hålla nere mina stress- och ångestnivåer de senaste två veckorna. Vilket har inneburit att jag hela tiden har varit tvungen att vara uppmärksam på när mina orostankar har börjat fara iväg. Något som händer många gånger dagligen. Så fort de har gjort det har jag hoppat in med min inre rationella röst för att försöka bryta det hela. Ganska utmattande det också, men det har hjälpt mig att hålla mig nykter. Lyckligtvis har det varit ganska lugnt i mitt liv de senaste två veckorna, vilket också har underlättat att hjälpa mig själv att hålla nere mina stress- och ångestnivåer.

En mycket stor lättnad

Jag var inte fullt medveten om det, men jag har varit väldigt orolig över en sak de senaste månaderna. En mycket viktig sak som kunde ha gjort mitt liv mycket svårare om den hade förändrats. Möjligheten att få jobba hemifrån. Jag har gjort det två dagar i veckan de senaste fyra åren, mest för att jag har gått i terapi och då sluppit pendla de dagarna. Men i våras var det prat om att den här möjligheten var på väg att försvinna, främst på grund av eventuella nya riktlinjer om distansarbete på jobbet.

Nu blev det inte så. För någon vecka sedan skrev jag på ett kontrakt med min chef för att få jobba hemifrån två dagar i veckan som gäller i ett år – en mycket stor lättnad! Ärligt talat kändes det som jag kunde andas igen efter att det var över. Jag började le och kände mig faktiskt glad igen. Jag hade inte märkt hur mycket det hade påverkat mig, att inte veta hur det skulle bli med den möjligheten.

För det är mycket utmattande för mig att vara på jobbet bland alla människor, trots att jag sitter i ett eget rum just nu. Efter tre dagar på jobbet behöver jag fyra dagar hemma för att återhämta mig. Jag orkar ingenting efter jobbet de dagarna jag är där. När jag kan jobba hemma orkar jag sköta kost, motion, sömn och sådant som är viktigt för att hålla nere mina stress- och ångestnivåer. Vilket i sin tur hjälper mig att hålla mig nykter. Därför tror jag att en mycket stor anledning till att jag har lyckats att hålla mig nykter så här länge är för att den där delen på jobbet har löst sig.

Husrenovering på G

Igår hade jag ett möte med min snickare, i mitten av januari nästa år är det dags för en ganska stor renovering i huset. Kök, hall och vardagsrum ska renoveras. Han beräknar att det ska ta sex veckor, men den senaste renoveringen sa han skulle ta två månader – den tog fyra månader. Så det där tar jag med en nypa salt. Jag trodde att han skulle sätta igång nu, vecka 44, och att deadline att vara klar skulle vara till jul. För det sa han i oktober när vi pratade. Nu blir det alltså framflyttat till nästa år. Ännu en lättnad faktiskt! För annars hade huset garanterat varit kaos under julen, inte en chans att han hade varit klar tills dess.

Nykter och helg

Så nu känns det otroligt skönt att jag har cirka två och en halv månad innan någon större förändring i mitt liv är planerad. Sedan vet man aldrig vad som händer såklart. Men det känns som att jag har ett perfekt tillfälle nu att fortsätta att jobba med att implementera allt det jag har lärt mig i KBT de senaste fyra åren i mitt liv. Vilket i sin tur innebär att fortsätta att jobba stenhårt på att hålla mig nykter. Det känns bra nu! Och så är det helg. Gött! 🙂

//A.L

Jag känner mig så annorlunda

Det har varit en ganska OK vecka, alkoholmässigt, trots ett återfall i onsdags. Men jag känner mig så annorlunda, så konstig. Som att jag inte passar in någonstans. Jag försökte att vara social i tisdags och onsdags på jobbet, jag satt med kollegorna på fikapauserna och lunchen. För att jag ville det, så jag följde den känslan. Fast det blev inte bra. Därför trillade jag dit i onsdags igen.

Det är ingens fel

Det är ingen som gör eller säger något fel egentligen, det är bara att jag känner mig så annorlunda när jag sitter där och lyssnar på kollegornas liv. Hur de pratar om sina barn, partners, föräldrar och synsätt på världen. Vardagshändelser som alla verkar kunna relatera till, utom jag. Jag förstår det inte, för att jag aldrig har upplevt det.

Mitt liv har för det mesta handlat om överlevnad, mörker, missbruk och ångest. Jag känner ingen samhörighet med någon på jobbet, eller utanför för den delen. Förutom min syster, för hon har upplevt en hel del av det jag har. Och hon har det också svårt i livet, med relationer, ångest och smärtsamma minnen. Jag använder alkohol som flykt, hon använder socker.

Jag känner mig så annorlunda

Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Att ha förståelse för mig själv för att jag inte är i livet där de flesta är i min ålder. Mina förutsättningar har varit annorlunda. Det hjälper lite, samtidigt förändrar det inte min inre känsla av att vara ensam och felplacerad i världen. Att jag inte hör hemma någonstans.

Jag önskar att den känslan kunde förändras av sig själv, och ibland tror jag att den har det. Som i tisdags när jag ville vara med de andra på fikapausen. Men sedan satt jag där, bland de andra, och kände mig som världens största misstag. Eftersom jag inte vet hur det känns att må bra. Jag hatar det! Och då kommer jag ihåg varför jag föredrar att vara för mig själv. För att jag känner mig så annorlunda bland andra människor.

Återfallet

Så efter återfallet i onsdags drog jag mig undan igen på jobbet. Stängde dörren till mitt rum och undvek de andra på fikapauserna och lunchen. Jag var såklart bakis, men det var inte bara därför. Jag orkar inte med de där känslorna av annorlundahet. De äter upp mig inifrån.

Jag vill egentligen vara social, ha en relation och utvecklas som person. Men ångesten blir för stark. Därför undviker jag folk, för att jag känner mig mer ensam med andra än när jag är för mig själv. Starka obehagliga känslor som oftast leder till återfall, som i onsdags. Då jag försökte vara social, trots stark ångest. Det slutar aldrig bra.

Varför är det så här?

Att vara för mig själv är en lättnad, men på något sätt blir det nog en falsk verklighet där jag tror att jag mår bra. Hur jag ska bryta detta har jag ingen aning om? För jag förstår det inte? Jag vet inte varför jag känner så här? Vad jag vet är att jag känner mig lugnare när jag är för mig själv. Ångesten minskar. Suget efter alkohol minskar och jag har energi till att ta hand om mig själv och mitt hus.

Min överlevnadsstrategi

Med andra ord är jag kvar i ingenmansland. Min strategi för nästa vecka är att strunta i att försöka vara som alla andra. För jag är inte det. Jag är annorlunda. Och om jag tillåter mig själv att göra det jag vet håller nere mina stress- och ångestnivåer, att vara för mig själv, klarar jag kanske av att vara nykter en hel vecka.

Det tråkiga är att detta är en överlevnadsstrategi, jag vet det, och den känns egentligen inte hållbar i det långa loppet. För jag rör mig inte framåt i livet. Men, men. Jag kan inte komma på något annat just nu. En dag i taget.

//A.L

Oroliga tankar och ängslighet inför nästa vecka

Då var det söndag kväll. Det har varit en lugn helg. Jag har bara haft några små stänk av sug efter alkohol denna helgen, inget jag inte har kunnat hantera. Jag har fokuserat på att vara här och nu och att hålla nere min stress- och ångestnivå, vilket har gått ganska bra. Men imorgon är det måndag igen. Och nu smyger sig oroliga tankar och ängslighet sig på inför hur nästa vecka kan bli.

Kollegan och chefen

Jag försöker att inte tänka på det men jag ser inte fram emot att gå till jobbet på tisdag, jag jobbar hemma imorgon. För på tisdag lär jag träffa på den där kollegan. Det känns ganska jobbigt, även om jag ändå känner att jag gör rätt i att undvika henne. För ju mer jag tänker på hur hon varit mot mig de senaste åren, desto mer förstår jag inte hur jag har kunnat hänga kvar med henne så länge.

En annan grej jag oroar mig för lite, och som jag också försöker att inte sväva iväg för långt in i katastrofscenarion, är att stöta på min chef. Alltså, när jag kommer att träffa på henne igen, vilket tidigast blir på torsdag. Det är det där med hälsosamtal och att eventuellt ta in en läkare i ett samtal jag känner obehag inför, om hon skulle ta upp det igen.

Återfallet och baksmällan

Eftersom jag hade det där återfallet i tisdags, där jag drack en del vodka, var jag väldigt seg på onsdagen på jobbet. Jag kom in halv tio och åkte hem halv två. Under de fyra timmarna höll jag mig inne på mitt rum, så jag lyckades undvika att prata med någon. Men det var en katastrofdag, jag gjorde inte mycket nytta på jobbet. Torsdagen var lite bättre, men jag såg för jävlig ut. Sov nästan 16 timmar onsdag till torsdag.

Nu var inte min chef på jobbet i torsdags, men alla andra såg mig. Usch! Så jag tänker att mitt beteende förra veckan nog inte var det friskaste och att det kanske märktes. Vilket inte känns speciellt bra, inför nästa vecka på jobbet.

Oroliga tankar och ängslighet

Så med tanke på hur denna veckan har varit har jag en del oroliga tankar och ängslighet inför hur nästa vecka kan komma att bli. För även om jag känner mig lugn och utvilad just nu, vet jag hur snabbt allt kan vända. Det krävs inte mycket för att mina stress- och ångestnivåer ska skjuta i höjden och suget efter alkohol slå till som en blixt från klar himmel.

Hmm… En dag i taget var det.

//A.L