Nykter i 15 dagar

Tro det eller ej men jag har varit nykter i 15 dagar! Wow! Det känns faktiskt så – wow. Nykterheten håller i sig. Senast jag var nykter så här länge var när jag var sjukskriven i våras i år. Så jag känner mig ganska stolt över mig själv just nu. 🙂

Bryta orostankarna

Jag har jobbat mycket på att hålla nere mina stress- och ångestnivåer de senaste två veckorna. Vilket har inneburit att jag hela tiden har varit tvungen att vara uppmärksam på när mina orostankar har börjat fara iväg. Något som händer många gånger dagligen. Så fort de har gjort det har jag hoppat in med min inre rationella röst för att försöka bryta det hela. Ganska utmattande det också, men det har hjälpt mig att hålla mig nykter. Lyckligtvis har det varit ganska lugnt i mitt liv de senaste två veckorna, vilket också har underlättat att hjälpa mig själv att hålla nere mina stress- och ångestnivåer.

En mycket stor lättnad

Jag var inte fullt medveten om det, men jag har varit väldigt orolig över en sak de senaste månaderna. En mycket viktig sak som kunde ha gjort mitt liv mycket svårare om den hade förändrats. Möjligheten att få jobba hemifrån. Jag har gjort det två dagar i veckan de senaste fyra åren, mest för att jag har gått i terapi och då sluppit pendla de dagarna. Men i våras var det prat om att den här möjligheten var på väg att försvinna, främst på grund av eventuella nya riktlinjer om distansarbete på jobbet.

Nu blev det inte så. För någon vecka sedan skrev jag på ett kontrakt med min chef för att få jobba hemifrån två dagar i veckan som gäller i ett år – en mycket stor lättnad! Ärligt talat kändes det som jag kunde andas igen efter att det var över. Jag började le och kände mig faktiskt glad igen. Jag hade inte märkt hur mycket det hade påverkat mig, att inte veta hur det skulle bli med den möjligheten.

För det är mycket utmattande för mig att vara på jobbet bland alla människor, trots att jag sitter i ett eget rum just nu. Efter tre dagar på jobbet behöver jag fyra dagar hemma för att återhämta mig. Jag orkar ingenting efter jobbet de dagarna jag är där. När jag kan jobba hemma orkar jag sköta kost, motion, sömn och sådant som är viktigt för att hålla nere mina stress- och ångestnivåer. Vilket i sin tur hjälper mig att hålla mig nykter. Därför tror jag att en mycket stor anledning till att jag har lyckats att hålla mig nykter så här länge är för att den där delen på jobbet har löst sig.

Husrenovering på G

Igår hade jag ett möte med min snickare, i mitten av januari nästa år är det dags för en ganska stor renovering i huset. Kök, hall och vardagsrum ska renoveras. Han beräknar att det ska ta sex veckor, men den senaste renoveringen sa han skulle ta två månader – den tog fyra månader. Så det där tar jag med en nypa salt. Jag trodde att han skulle sätta igång nu, vecka 44, och att deadline att vara klar skulle vara till jul. För det sa han i oktober när vi pratade. Nu blir det alltså framflyttat till nästa år. Ännu en lättnad faktiskt! För annars hade huset garanterat varit kaos under julen, inte en chans att han hade varit klar tills dess.

Nykter och helg

Så nu känns det otroligt skönt att jag har cirka två och en halv månad innan någon större förändring i mitt liv är planerad. Sedan vet man aldrig vad som händer såklart. Men det känns som att jag har ett perfekt tillfälle nu att fortsätta att jobba med att implementera allt det jag har lärt mig i KBT de senaste fyra åren i mitt liv. Vilket i sin tur innebär att fortsätta att jobba stenhårt på att hålla mig nykter. Det känns bra nu! Och så är det helg. Gött! 🙂

//A.L

Jag känner mig så annorlunda

Det har varit en ganska OK vecka, alkoholmässigt, trots ett återfall i onsdags. Men jag känner mig så annorlunda, så konstig. Som att jag inte passar in någonstans. Jag försökte att vara social i tisdags och onsdags på jobbet, jag satt med kollegorna på fikapauserna och lunchen. För att jag ville det, så jag följde den känslan. Fast det blev inte bra. Därför trillade jag dit i onsdags igen.

Det är ingens fel

Det är ingen som gör eller säger något fel egentligen, det är bara att jag känner mig så annorlunda när jag sitter där och lyssnar på kollegornas liv. Hur de pratar om sina barn, partners, föräldrar och synsätt på världen. Vardagshändelser som alla verkar kunna relatera till, utom jag. Jag förstår det inte, för att jag aldrig har upplevt det.

Mitt liv har för det mesta handlat om överlevnad, mörker, missbruk och ångest. Jag känner ingen samhörighet med någon på jobbet, eller utanför för den delen. Förutom min syster, för hon har upplevt en hel del av det jag har. Och hon har det också svårt i livet, med relationer, ångest och smärtsamma minnen. Jag använder alkohol som flykt, hon använder socker.

Jag känner mig så annorlunda

Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Att ha förståelse för mig själv för att jag inte är i livet där de flesta är i min ålder. Mina förutsättningar har varit annorlunda. Det hjälper lite, samtidigt förändrar det inte min inre känsla av att vara ensam och felplacerad i världen. Att jag inte hör hemma någonstans.

Jag önskar att den känslan kunde förändras av sig själv, och ibland tror jag att den har det. Som i tisdags när jag ville vara med de andra på fikapausen. Men sedan satt jag där, bland de andra, och kände mig som världens största misstag. Eftersom jag inte vet hur det känns att må bra. Jag hatar det! Och då kommer jag ihåg varför jag föredrar att vara för mig själv. För att jag känner mig så annorlunda bland andra människor.

Återfallet

Så efter återfallet i onsdags drog jag mig undan igen på jobbet. Stängde dörren till mitt rum och undvek de andra på fikapauserna och lunchen. Jag var såklart bakis, men det var inte bara därför. Jag orkar inte med de där känslorna av annorlundahet. De äter upp mig inifrån.

Jag vill egentligen vara social, ha en relation och utvecklas som person. Men ångesten blir för stark. Därför undviker jag folk, för att jag känner mig mer ensam med andra än när jag är för mig själv. Starka obehagliga känslor som oftast leder till återfall, som i onsdags. Då jag försökte vara social, trots stark ångest. Det slutar aldrig bra.

Varför är det så här?

Att vara för mig själv är en lättnad, men på något sätt blir det nog en falsk verklighet där jag tror att jag mår bra. Hur jag ska bryta detta har jag ingen aning om? För jag förstår det inte? Jag vet inte varför jag känner så här? Vad jag vet är att jag känner mig lugnare när jag är för mig själv. Ångesten minskar. Suget efter alkohol minskar och jag har energi till att ta hand om mig själv och mitt hus.

Min överlevnadsstrategi

Med andra ord är jag kvar i ingenmansland. Min strategi för nästa vecka är att strunta i att försöka vara som alla andra. För jag är inte det. Jag är annorlunda. Och om jag tillåter mig själv att göra det jag vet håller nere mina stress- och ångestnivåer, att vara för mig själv, klarar jag kanske av att vara nykter en hel vecka.

Det tråkiga är att detta är en överlevnadsstrategi, jag vet det, och den känns egentligen inte hållbar i det långa loppet. För jag rör mig inte framåt i livet. Men, men. Jag kan inte komma på något annat just nu. En dag i taget.

//A.L

Alla dessa skuldkänslor!

Alla dessa skuldkänslor! Jag hatar dem. Nu har jag varit nykter i elva dagar och hjärnan börjar vakna till liv igen. Jag börjar inse att jag nog har betett mig ganska egoistiskt de senaste veckorna, eller månaderna egentligen. Flash backs börjar dyka upp från olika situationer då folk omkring mig har försökt visa omtanke, tror jag, men jag har bara tyckt att de har varit irriterande.

Chefen

Till exempel det där lönesamtalet, usch. Jag tycker inte om att tänka på det men det tränger sig in i hjärnan ändå. Min chef frågade flera gånger hur jag mådde. Jag tyckte bara att det var jobbigt just då och försökte att undvika att svara. Hon släppte det till slut, jag vet inte om hon nöjde sig med mina svar? Nu känner jag att jag kanske var taskig som inte bemötte henne på ett annat sätt än jag gjorde. Jag vet inte?  Jag har i alla fall en hel del skuldkänslor för hur jag är på jobbet mot henne. Att jag helst undviker henne.

Kollegan

Den där kollegan på jobbet. Jag saknar henne inte, utan det är skönt att slippa hennes drama. Men jag har skuldkänslor för att hon ser så ledsen ut ibland. Samtidigt orkar jag inte vara den personen som ska ta hand om henne och försöka att få henne att må bättre. Det jag har skuldkänslor över är att jag kanske har varit för hård mot henne? Eftersom jag undviker henne helt.

Mamma

Att jag ljugit mamma rakt i ansiktet. Det är en specifik situation jag tänker på. Midsommarafton. Jag har inte berättat för henne om mina alkoholproblem, att jag har gått i behandling och så. Men hon vet att jag inte dricker så mycket längre. På midsommarafton i år frågade hon mig: ”Så du har slutat dricka alkohol helt nu då?”. ”Ja.”, sa jag. Jag var bakis då. Och söp senare på kvällen. Skuldkänslor!

Och alla andra

Och alla andra gånger de senaste månaderna jag har sagt nej till saker, inte svarat i telefonen eller har varit ointresserad av vad andra säger. För att jag har varit bakis eller för att jag har valt att dricka istället.

Alkoholisten i mig

Jag blir verkligen en annan person när jag är mitt uppe i drickandet. Då är jag ganska omedveten om hur mitt beteende påverkar andra. Allt handlar om att skydda alkoholen. Att få det att verka som att jag mår bra så att jag kan dricka i lugn och ro. Jag ljuger utan att blinka och tycker det är helt OK just då. För att alla är fiender som kan ta ifrån mig alkoholen.

Men nu kommer den riktiga baksmällan – alla dessa skuldkänslor.

Alla dessa skuldkänslor

Självklart vill jag bara slippa dem! Fly från alla dessa skuldkänslor. Alltså, dricka alkohol igen. Elva dagar känns faktiskt som en lång tid att ha varit nykter, för mig. Och desto mer klar jag blir i huvudet desto mer inser jag att mitt beteende de senaste månaderna kan komma att få konsekvenser framöver, speciellt på jobbet. Jag kan nog inte undvika min chef för alltid.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här? Antingen kommer jag att supa ner mig ordentligt, eller att börja känna alla dessa skuldkänslor starkare och starkare. Det känns inte alls bra, och jag vet inte vad jag ska göra?

//A.L

Oroliga tankar och ängslighet inför nästa vecka

Då var det söndag kväll. Det har varit en lugn helg. Jag har bara haft några små stänk av sug efter alkohol denna helgen, inget jag inte har kunnat hantera. Jag har fokuserat på att vara här och nu och att hålla nere min stress- och ångestnivå, vilket har gått ganska bra. Men imorgon är det måndag igen. Och nu smyger sig oroliga tankar och ängslighet sig på inför hur nästa vecka kan bli.

Kollegan och chefen

Jag försöker att inte tänka på det men jag ser inte fram emot att gå till jobbet på tisdag, jag jobbar hemma imorgon. För på tisdag lär jag träffa på den där kollegan. Det känns ganska jobbigt, även om jag ändå känner att jag gör rätt i att undvika henne. För ju mer jag tänker på hur hon varit mot mig de senaste åren, desto mer förstår jag inte hur jag har kunnat hänga kvar med henne så länge.

En annan grej jag oroar mig för lite, och som jag också försöker att inte sväva iväg för långt in i katastrofscenarion, är att stöta på min chef. Alltså, när jag kommer att träffa på henne igen, vilket tidigast blir på torsdag. Det är det där med hälsosamtal och att eventuellt ta in en läkare i ett samtal jag känner obehag inför, om hon skulle ta upp det igen.

Återfallet och baksmällan

Eftersom jag hade det där återfallet i tisdags, där jag drack en del vodka, var jag väldigt seg på onsdagen på jobbet. Jag kom in halv tio och åkte hem halv två. Under de fyra timmarna höll jag mig inne på mitt rum, så jag lyckades undvika att prata med någon. Men det var en katastrofdag, jag gjorde inte mycket nytta på jobbet. Torsdagen var lite bättre, men jag såg för jävlig ut. Sov nästan 16 timmar onsdag till torsdag.

Nu var inte min chef på jobbet i torsdags, men alla andra såg mig. Usch! Så jag tänker att mitt beteende förra veckan nog inte var det friskaste och att det kanske märktes. Vilket inte känns speciellt bra, inför nästa vecka på jobbet.

Oroliga tankar och ängslighet

Så med tanke på hur denna veckan har varit har jag en del oroliga tankar och ängslighet inför hur nästa vecka kan komma att bli. För även om jag känner mig lugn och utvilad just nu, vet jag hur snabbt allt kan vända. Det krävs inte mycket för att mina stress- och ångestnivåer ska skjuta i höjden och suget efter alkohol slå till som en blixt från klar himmel.

Hmm… En dag i taget var det.

//A.L

Första jobbdagen efter semestern

God morgon

Sekunden efter att jag blev väckt av alarmet i morse ångrade jag att jag någonsin sagt att jag ville börja jobba igen. Kroppen fylldes snabbt av ångest och motstånd. Första jobbdagen efter semestern var ett faktum.

Avdrag på lönen

Mycket hade hänt på fyra veckor, och lite. Det som påverkade mig mest var att min chef inte hade skickat in ett papper till lönekontoret som hon skulle ha gjort, vilket har inneburit att jag har fått avdrag på lönen. Jag kommer inte orka prata med henne om detta, vill helst undvika henne så länge det går. Något positivt var att jag jobbade hemma idag och slapp åka in till kontoret.

Min största skräck

Jag ser inte fram emot morgondagen. Jag har suttit i ett eget rum sedan jag kom tillbaka från min sjukskrivning i slutet av maj i år. En tillfällig lösning tills jag kände mig redo att sitta i kontorslandskapet igen. Denna gången var jag sjukskriven för stress och panikångest. Min största skräck är att det rummet inte längre kommer att vara tillgängligt när jag kommer till jobbet imorgon. Med tanke på hur min chef är, ojämn i humör och i förståelse för hur hennes beteende påverkar andra, är det mycket sannolikt att så kommer att vara fallet.

Krisplan

Min plan för morgondagen, om jag inte kan sitta i rummet, är att hitta en så enslig plats som möjligt i kontorslandskapet och undvika kontakt med alla. En ganska omöjlig plan egentligen då vi är fler än vad vi har platser till. Vi jobbar aktivitetsbaserat. Jag önskar jag kunde vara osynlig ibland.

Hur ska jag orka

Jag vet att det bara är första jobbdagen efter semestern. Självklart är det ohållbart att känna som jag gör inför jobbet under en längre period. Men jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det? Jag har tänkt på att söka annat jobb och håller utkik efter något som verkar intressant. Samtidigt känns det som en stor grej jag inte har energi till. Byta enhet? Hur ska jag motivera det till min chef? Inte ens säkert att det blir bättre.

För det handlar nog mer om mitt inre mående än yttre omständigheter. Jag vet det, men jag misslyckas hela tiden med mina försök till förändringar för att må bättre. Hoppas bara att jag inte sjunker alltför djupt ner i dåligt mående nu när jag är tillbaka i hamsterhjulet igen.

//A.L