Jag känner mig så annorlunda

Det har varit en ganska OK vecka, alkoholmässigt, trots ett återfall i onsdags. Men jag känner mig så annorlunda, så konstig. Som att jag inte passar in någonstans. Jag försökte att vara social i tisdags och onsdags på jobbet, jag satt med kollegorna på fikapauserna och lunchen. För att jag ville det, så jag följde den känslan. Fast det blev inte bra. Därför trillade jag dit i onsdags igen.

Det är ingens fel

Det är ingen som gör eller säger något fel egentligen, det är bara att jag känner mig så annorlunda när jag sitter där och lyssnar på kollegornas liv. Hur de pratar om sina barn, partners, föräldrar och synsätt på världen. Vardagshändelser som alla verkar kunna relatera till, utom jag. Jag förstår det inte, för att jag aldrig har upplevt det.

Mitt liv har för det mesta handlat om överlevnad, mörker, missbruk och ångest. Jag känner ingen samhörighet med någon på jobbet, eller utanför för den delen. Förutom min syster, för hon har upplevt en hel del av det jag har. Och hon har det också svårt i livet, med relationer, ångest och smärtsamma minnen. Jag använder alkohol som flykt, hon använder socker.

Jag känner mig så annorlunda

Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Att ha förståelse för mig själv för att jag inte är i livet där de flesta är i min ålder. Mina förutsättningar har varit annorlunda. Det hjälper lite, samtidigt förändrar det inte min inre känsla av att vara ensam och felplacerad i världen. Att jag inte hör hemma någonstans.

Jag önskar att den känslan kunde förändras av sig själv, och ibland tror jag att den har det. Som i tisdags när jag ville vara med de andra på fikapausen. Men sedan satt jag där, bland de andra, och kände mig som världens största misstag. Eftersom jag inte vet hur det känns att må bra. Jag hatar det! Och då kommer jag ihåg varför jag föredrar att vara för mig själv. För att jag känner mig så annorlunda bland andra människor.

Återfallet

Så efter återfallet i onsdags drog jag mig undan igen på jobbet. Stängde dörren till mitt rum och undvek de andra på fikapauserna och lunchen. Jag var såklart bakis, men det var inte bara därför. Jag orkar inte med de där känslorna av annorlundahet. De äter upp mig inifrån.

Jag vill egentligen vara social, ha en relation och utvecklas som person. Men ångesten blir för stark. Därför undviker jag folk, för att jag känner mig mer ensam med andra än när jag är för mig själv. Starka obehagliga känslor som oftast leder till återfall, som i onsdags. Då jag försökte vara social, trots stark ångest. Det slutar aldrig bra.

Varför är det så här?

Att vara för mig själv är en lättnad, men på något sätt blir det nog en falsk verklighet där jag tror att jag mår bra. Hur jag ska bryta detta har jag ingen aning om? För jag förstår det inte? Jag vet inte varför jag känner så här? Vad jag vet är att jag känner mig lugnare när jag är för mig själv. Ångesten minskar. Suget efter alkohol minskar och jag har energi till att ta hand om mig själv och mitt hus.

Min överlevnadsstrategi

Med andra ord är jag kvar i ingenmansland. Min strategi för nästa vecka är att strunta i att försöka vara som alla andra. För jag är inte det. Jag är annorlunda. Och om jag tillåter mig själv att göra det jag vet håller nere mina stress- och ångestnivåer, att vara för mig själv, klarar jag kanske av att vara nykter en hel vecka.

Det tråkiga är att detta är en överlevnadsstrategi, jag vet det, och den känns egentligen inte hållbar i det långa loppet. För jag rör mig inte framåt i livet. Men, men. Jag kan inte komma på något annat just nu. En dag i taget.

//A.L

Några dagar utan alkohol i ingenmansland

Nu har det gått några dagar utan alkohol för mig. Jag drack senast i onsdags. Det känns bra och jag är ovanligt lugn i kroppen. Jag har inte haft några alkoholdrömmar, sug efter alkohol eller ovanligt mycket ångest de senaste dagarna. Det känns lite underligt på något sätt. Som lugnet före stormen.

Hur mår jag egentligen?

Även om suget efter alkohol är dämpat just nu tänker jag mycket på hur det kommer att bli framöver med mitt drickande, både nästa vecka och längre fram. Hur länge kommer jag att hålla mig nykter den här gången? Hur stora alkoholproblem har jag egentligen? Överdriver jag kanske? Eller är det allvarligare än jag förstår? Det är svårt för mig att uppfatta faktiskt.

Vad jag vet är att jag har lyckats mycket väl i att isolera mig från omvärlden. På jobbet är jag minimalt social. Jag umgås inte med någon privat, förutom min närmsta familj ibland på helgerna. Det enda sättet jag har för att ventilera mina tankar, känslor och upplevelser är den här bloggen. Och jag jag orkar inte ha det på något annat sätt just nu. Samtidigt gör min isolering det svårt för mig att veta hur jag mår.

Ensam i ingenmansland

Det känns som jag är i något slags ingenmansland just nu. Jag har bara stannat upp i mitt liv. Väntar på att något ska hända som får mig att komma till insikt om vad jag behöver göra för att komma vidare. För jag har ingen aning? Jag trodde verkligen inte att jag skulle vara mer isolerad idag än vad jag var för fyra år sedan när jag påbörjade min resa mot nykterhet dock.

Hur som helst, jag får fokusera på att jag nu har klarat av några dagar utan alkohol. Jag har inga planer på att dricka i helgen. Idag ska jag åka och styrketräna sedan kommer mamma, hennes sambo och min syster på fika. Jag ska försöka ta någon promenad också. Annars blir det en helg med ”Me, myself and I.” igen. Det känns faktiskt ganska skönt. Jag får gör det bästa av den här tiden i ingenmansland helt enkelt.

//A.L

 

 

 

Jag känner mig deprimerad, självmordstankar

Jag känner mig deprimerad. Jag vet inte om jag är det men jag har väldigt svårt att komma ut ur mina negativa tankespiraler. Tankespiraler som oftare och oftare slutar i självmordstankar. Jag skulle aldrig ta mitt liv, för att jag skulle aldrig kunna utsätta min mamma och syster för det. Men just nu känns det skönt att fantisera om det ibland. Om hur det skulle kännas att slippa all denna ångest för alltid.

Lugna ner dig

Inatt vaknade jag till och det kändes som jag hade tappat andan. Jag lyckades somna om. När jag vaknade i morse, runt sex, vaknade jag med hjärtklappning och fick börja dagen med att repetera; ”Lugna ner dig, det går över.”. För det är det jag har lärt mig terapin och det jag försöker hålla fast vid, att det går över. Det har det alltid gjort förut.

Självmordsförsöket?

För jag har varit deprimerad en hel del gånger under mitt liv. Det var värst för fyra år sedan. Då gjorde jag ett självmordsförsök, fast jag vet inte om det räknas som det eftersom mitt liv aldrig var i fara (har jag insett nu). Men jag tog en massa sömntabletter en kväll när jag hade druckit en hel del alkohol. Jag var inställd på att jag skulle dö och jag hade skrivit ett avskedsbrev i mobilen. Men jag försov mig bara och åkte till jobbet dagen efter. Några månader senare blev jag inlagd för avgiftning och fick stanna kvar efteråt på grund av mina självmordstankar.

Ljusa stunder

Hur som helst, det känns tungt mestadels av tiden just nu. Ibland lättnar det under dagen och då känns det som jag nog mår bra ändå. Sedan kommer ångesten och skittankarna igen. Jag försöker verkligen att använda mig av verktygen jag har lärt mig i terapin, att inte hänga på tankarna, det är bara tankar inte sanning och så vidare. Men jag vet inte. Jag känner mig deprimerad mer än att jag känner att jag mår bra för tillfället.

Oro på jobbet

Och så jobbet. Min överlevnadsstrategi där är att isolera mig. Vilket har lett till frågande kommentarer från kollegor och oro från min chef. Senast, på mitt lönesamtal, nämnde min chef att ta in en läkare för att hon bättre ska kunna hjälpa mig. Vi bestämde inget då men jag oroar mig lite för hur det kommer bli med det. Ibland säger hon att hon ska göra saker och sedan händer inget. Så jag hoppas att detta är ett sådant tillfälle. Samtidigt skulle jag nog behöva träffa en läkare. Men det är inget jag orkar ta itu med själv. Så jag kommer fortsätta som jag har gjort på jobbet. Så får jag se vad som händer.

Jag är nykter i alla fall

Jag hoppas som sagt att detta dåliga mående kommer att gå över av sig själv. Jag ska försöka att inte grotta ner mig allt för mycket i det mörka i mitt huvud och försöka fokusera på att vara här och nu. Att ta en dag i taget och inte ha så höga krav på mig själv. Förhoppningsvis hjälper det.

Något positivt mitt i allt detta, att jag känner mig deprimerad, är att jag inte har druckit alkohol denna veckan. Jag har inget större sug efter det heller idag. Något jag är väldigt tacksam över. Kanske mitt mående vänder om jag lyckas hålla mig nykter i en lite längre period. Ska verkligen satsa på det. För allt jag vill är att må bra.

//A.L

Längtan efter alkohol och mitt lönesamtal

Veckan som gått har varit mest färgad av längtan efter alkohol och mitt lönesamtal. Det har varit mycket ångest och en hel del katastroftankar kring detta. Men jag har hållit mig nykter. Jag har haft en del jobbiga sug efter alkohol dock och igår eftermiddag var jag nära på att köra till Systembolaget.  Jag lyckades stå emot. Förkyld har jag blivit.

Oväntat lönesamtal

Det jobbigaste och mest energikrävande denna veckan, ångestladdat, var mitt lönesamtal. Jag hade inga höga förväntningar med tanke på hur jag har mått och producerat på jobbet, främst de senaste sex månaderna. Jag har gjort mycket fel och jag har tagit ett steg tillbaka i allt. Det blev ingen höjdarökning, 600 kronor. Jag förväntade mig 500 kronor, så jag får väl vara nöjd.

Min chef har varit lite på mig om mitt mående denna veckan, det känns så i alla fall. Hur jag mår och så vidare. Jag var inte beredd på att prata om det på lönesamtalet igår men hon började med att fråga om mitt mående. Jag trodde hon menade just precis då och svarade att jag hade mycket ångest, för det hade jag precis då. Såklart! Lönesamtal. Då såg jag hur hon blev orolig och hon föreslog att vi kanske skulle ta in en läkare så att hon kunde få mer hjälp i hur hon kan hjälpa mig. Då blev jag ännu mer ställd.

Eftersom jag hade så mycket ångest just då hade jag svårt att tänka ordentligt och svårt att säga något vettigt. Men jag försökte förklara att det enda jag kan göra är att lära mig att hantera min ångest. Och att jag behöver göra saker i min egna takt. Jag vet inte om hon köpte det. Hon sa att vi inte behövde bestämma eller prata mer om det just då och att hon ska boka in samtal med alla sedan för att checka av måendet hos var och en. Jag hoppas det dröjer ett tag i så fall. Känner inte för att prata om hur jag mår just nu.

Nedstämd och längtan efter alkohol

För jag mår inte bra. Jag känner mig väldigt tung, låg och energilös. Jag har svårt för att engagera mig och känna någon slags vilja att försöka söka hjälp. Eller ta emot hjälp. Det känns som att det är meningslöst. Jag försöker att ta mig igenom varje dag och hoppas att inte ångesten ska göra den allt för jobbig bara. Vi får se vad som händer.

När det kommer till alkoholen. Jag har haft några jobbiga sug, som jag nämnde. Jag vet att jag sa att jag skulle försöka skärpa mig och kämpa mer. Men jag har funderat på att dricka imorgon, den där längtan efter alkohol har börjat smyga sig på igen. Har inte riktigt bestämt mig än.

//A.L