Satans, jävla, skit

Jag har ett sådant där dundersug efter alkohol just nu. Helvete! Jag upptäckte en sak angående den här bloggen. Jag har haft hög trafik den här veckan, konstig trafik. Jag tyckte att det var något skumt över det hela, jag hade rätt. Jag hade råkat lägga till bloggen på någon automatisk trafik sida, vilket innebär att det var falsk trafik. Jag tog bort bloggen med en gång.

Inte för att jag egentligen skriver den här bloggen för att jag är ute efter hög trafik. Jag skriver den mest för att ventilera, bearbeta mitt liv och samtidigt dela med mig av hur det är att vara jag. Självklart vill jag ha besökare, men inte på det sättet. Hur som helst, även om det är så blev jag ganska besviken på något sätt. Jag kände mig plötsligt väldigt ensam och osynlig igen. Vilket på ett sätt var skönt, inte så många ögon på mig. Men jag slogs av ett överväldigande sug efter alkohol efter den här upptäckten. Och nu funderar jag på vilken dag i nästa vecka jag kan dricka alkohol igen.

Tyvärr har jag massa möten nästa vecka, tisdag och onsdag i alla fall. Skit också! Det känns nästan som att jag redan har tagit ett återfall, fast jag inte ens har druckit någon alkohol. Jag avskyr när det blir så här, det känns som ett fritt fall och det finns ingenting jag kan göra för att stoppa det. Jag visste att den här veckan var för bra för att vara sann…

//A.L

En riktigt jobbig alkohol trigger

Det har varit en lugn vecka än så länge för mig, ångest- och alkoholsugsmässigt. Men idag var min chef tillbaka på jobbet och den där kollegan, bara det gjorde att min ångestnivå höjdes. Sedan på morgonmötet small det till, jag utsattes för en riktigt jobbig alkohol trigger!

En riktigt jobbig alkohol trigger

Det var när min chef utbrast, skämtsamt, en kommentar om något hon hade sagt om att köpa cigaretter häromdagen. Så fort hon utbrast kommentaren kändes det som jag fick en oväntad smäll i magen och så sattes ett sjukt sug efter alkohol igång i min kropp. Det är hemskt när det händer! Det känns som att ett inre vakuum skapas i kroppen och det enda som kan lugna ner det är alkohol – NU!

Helt plötsligt planerade jag att köpa cigaretter och att supa med en gång efter jobbet. Alkoholfantasierna och rättfärdigeprocessen drog igång i hjärnan, enbart på grund av den kommentaren. Jag har inte alls haft sug efter alkohol denna veckan. Så det kändes oerhört jobbigt när det hände, som ett sådant bakslag. Men jag lyckades lugna ner mig själv. Det tog några minuter, men sedan släppte den värsta känslan. Fast incidenten har påverkat mig hela dagen, fortfarande känner jag efterdyningarna av den i kroppen. Men det akuta suget efter alkohol är i alla fall borta.

Självskadebeteende = alkohol trigger

Jag tror det handlar om att jag vet att min chef röker från och till och gärna smusslar med det. Beter sig som det är något riktigt inte OK hon gör på något sätt, lite självskadebeteende liksom. Jag tror det är det som är en stor alkohol trigger för mig – att uppleva andras självskadebeteende. För det räcker med att jag ser någon på TV i en serie som spelar en alkoholist som börjar dricka igen. Eller någon som spelar en annan trasig människa, mycket stora alkohol triggers för mig. Det kan verka som en liten grej men jag kan trilla dit av en sådan upplevelse, det sätter igång ett väldigt starkt obehag inom mig.

Resten av jobbdagen

Resten av jobbdagen var OK. Jag hade dörren till mitt rum halvöppen idag också. Jag kände mig lite mer spänd och hade lite svårare att koncentrera mig idag dock än jag haft innan i veckan. Jag tror det var för att min chef och den där kollegan var på plats. Jag känner mig väldigt övervakad av dem på något sätt. Därför har jag svårt att slappna när de är i närheten. Något jag behöver jobba på.

Klapp på axeln

I det stora hela känner jag mig lite stolt över mig själv idag, som klarade av en riktigt jobbig alkohol trigger. För jag hade lätt kunnat spinna vidare på den känslan och svängt förbi Systembolaget innan hemfärden från jobbet. Som jag har gjort så många gånger förr. Förr när jag var övertygad om att det enda sättet att slippa obehaget av att vara sjukt sugen på alkohol var att dricka alkohol. Nu vet jag bättre, det går över. Och jag är så glad att jag tog mig igenom den jobbiga alkohol triggern idag, utan att dricka alkohol. 🙂

//A.L

Min före detta socialsekreterare och jag på busshållplatsen

Alltså, för fyra år sedan när jag var på psykiatrin kallade min dåvarande kurator dit en socialsekreterare. För det var egentligen på Vuxensektionen i kommunen jag hörde hemma just då. Så jag träffade min före detta socialsekreterare för första gången på psykiatrin, och jag hade druckit alkohol då. Ingen aning om hon märkte det? Kuratorn märkte det för hon frågade efter samtalet om jag hade druckit, då hon tyckte jag luktade lite alkohol.

Inläggning och avlämning

Hur som helst, jag träffade den här socialsekreteraren en hel del efter det mötet. Det blev samtal och bedömning av vad för hjälp jag behövde. Jag mådde riktigt dåligt då, drack alkohol så gott som varje dag och tog syntetiska amfetaminliknande droger. Efter cirka två månader föreslog hon att jag skulle läggas in på beroendeenheten på sjukhuset för avgiftning.

När min före detta socialsekreterare lämnade av mig hade jag druckit och drogat hela natten. Detta var klockan nio på morgonen. Hon märkte ingenting. När hon parkerade utanför intagningen sa hon att hon ofta brukar få leda in folk dit för de är så berusade: ”Men inte du.”, sa hon. Nä, visst, tänkte jag.

Onykter utan misstanke

Jag visste inte det, men jag fick blåsa ganska snabbt när vi satt och väntade på att jag skulle skrivas in. Jag blåste 1,95 promille. Alla blev riktigt förvånade där, speciellt min före detta socialsekreterare. Hon sa inte mycket till mig mer än: ”Oj!”. Men behandlaren på Vuxensektionen jag gick till senare berättade att hon gått in till honom och berättat att jag hade den promillen och att hon inte hade märkt någonting på mig.  Hon hade blivit väldigt överraskad av hur hon hade missat att jag var så onykter.

Efter min vistelse på beroendeenheten, det slutade med att jag stannade tio dagar. De behöll mig extra på grund av min depression och självmordstankar. Men efter vistelsen där träffade jag inte socialsekreteraren så ofta. Någon gång då och då under tiden jag var inskriven på Vuxensektionen, vilket blev nästan tre år. Jag skrevs ut därifrån i februari förra året.

Min före detta socialsekreterare och jag i samma håla

Nu är det så att den här personen, min före detta socialsekreterare, bor i samma håla som jag. Jag menar inte samma stad, utan i samma lilla förort. Jag har inget emot henne eller så. Men det är ingen jag vill träffa på liksom. För jag blir bara påmind om hur dåligt jag mådde för fyra år sedan och hur jobbigt allt var då. Plus att jag fortfarande har svårt att vara nykter, vilket gör att jag bara vill sjunka genom marken när jag ser henne.

Första mötet i busskuren

Under de tre åren jag har bott här har jag inte stött på henne, förrän i våras. Första gången var vid busshållplatsen. Hon jobbar(de?) i stan så jag blev riktigt förvånad när hon kom och ställde sig i busskuren, för jag jobbar i en annan stad, cirka 5 mil bort åt andra hållet. Så hon måste ha bytt jobb?

I alla fall, jag satt där på bänken i busskuren när hon kom och ställde sig där pratandes i sin mobil. Jag tror inte hon såg mig först, men sedan kände hon nog igen mig. Jag stelnade till, detta var under den perioden jag hade så mycket panikattacker med. Katastrof! Jag bara satt där i busskuren och stirrade bort mot därifrån bussen kommer. Tänkte att hon säkert inte kände igen mig. Fy vad jobbigt det var! Så oväntat! Bussen kom och hon lät mig gå på först och höll sig en bit ifrån mig. Vi hälsade inte eller något utan jag gick på bussen, förbi henne, utan att titta på henne.

Det tar aldrig slut…

Nu är det så att detta har hänt några gånger till sedan i våras. Och jag tycker det är så jobbigt när vi ska åka samma buss. Hon håller sig undan mig och på avstånd. Hon kanske märker att jag tycker det är jobbigt, jag vet inte? Jag vet inte reglerna för hur man ska agera om man som socialsekreterare inom missbruksfältet träffar på en före detta, eller nuvarande, klient ute i ”verkligheten”? Jag tänker att man nog inte ska hälsa eller så? Eller så vill hon inte att jag ska hälsa på henne och börja prata? Jag har ingen aning?!

Hela den här grejen med min före detta socialsekreterare har gjort att jag har börjat undvika att ta bussen de tider jag misstänker att hon ska ta bussen. För jag har nog lyckats lista ut vilken tid hon tar bussen på morgonen, oftast. Men det har hänt att hon avvikit från den rutinen och, pang, så har hon kommit till busshållplatsen samtidigt som mig. Hon hoppar av en busshållplats innan mig i alla fall, så jag slipper gå av samtidigt som henne.

Detta är inte klokt! Och nu vet jag vilken bil hon kör! Av en slump råkade jag titta bak en morgon när jag var på väg till, ja just det – busshållplatsen, och då kom hon körandes. Jag blir helt utmattad av detta. Att det har blivit en sådan grej att bara ta bussen nu med. Och imorgon är det dags igen, dags att åka buss. Jag får tvinga upp mig själv extra tidigt för att ta bussen innan henne.

Undrar om hon funderar på ifall jag ska dyka upp där på busshållplatsen när hon åker dit? Om hon känner samma obehag som jag? Eller vad hon egentligen tänker när hon ser mig där? För jag vet att hon känner igen mig.

Min jädra hjärna

Egentligen tänker jag inte på det så mycket under dagarna, bara när jag ska ta bussen på morgonen. Så nu när jag skulle sova kom jag på det, just det! Hoppas jag inte stöter på min före detta socialsekreterare vid busshållplatsen imorgon. Och nu har jag skrivit detta om det hela. Min jädra hjärna alltså… Förhoppningsvis kan jag sova nu i alla fall.

//A.L

Återfall, återfall, återfall igen

Då var det dags igen. Återfall igen. Jag har druckit kanske 12 centiliter vodka just nu. Klockan är 15:05. Det var en skitdag på jobbet. Den började helt ok men sedan hade vi ett möte som var jättejobbigt och lite senare när jag gick in i fikarummet satt min före detta närmsta kollega där och pratade med andra kollegor som att jag aldrig existerat.

Snälla rädda mig

Det var en jättejobbig dag. Jag klarar inte att stå emot all ångest själv, inte när den blir så stark som idag. Jag vill ha hjälp men skäms för mycket för att be om den. Vem ska jag be om hjälp liksom? Vad ska jag säga? Jag ber och bönar om att någon ska se hur dåligt jag mår och ”rädda mig”. Men jag vet också att den enda som kan göra det är jag. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta dåliga mående?

Jag vet egentligen inte vad mer jag kan säga? Jag har planerat att komma sent imorgon till jobbet. För jag har aldrig sjukskrivit mig på grund av att jag är bakis. Och om jag bara meddelar någon att jag kommer senare så lär det inte bli någon större grej. Så, som vanligt, kommer jag komma undan med detta återfallet också utan att någon märker det.

Idag satt jag på mitt rum och önskade att någon skulle komma och fråga hur det var med mig. Att någon skulle ”rädda mig” från mitt dåliga mående. Jag satt där och bad till Gud, men ingen kom. Hur jag ska lyckas bryta detta dåliga mående jag har fastnat i nu har jag ingen aning om? För trots all terapi och behandling jag har gått igenom de senaste fyra åren vet jag inte hur jag ska lösa detta? Vem jag ska vända mig till?

Återfall igen och mörkret

Det löser sig nog. Det är det jag får hålla fast vid. Det finns en mening med det som händer nu. Detta återfall igen. Allt känns väldigt tungt och mörkt just nu och jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör just nu. Men det måste finnas ett syfte med detta. Även om jag inte förstår det här och nu.

Så återfall in progress alltså. Jag hoppas jag inte mår allt för dåligt imorgon…

//A.L

Längtan efter alkohol och mitt lönesamtal

Veckan som gått har varit mest färgad av längtan efter alkohol och mitt lönesamtal. Det har varit mycket ångest och en hel del katastroftankar kring detta. Men jag har hållit mig nykter. Jag har haft en del jobbiga sug efter alkohol dock och igår eftermiddag var jag nära på att köra till Systembolaget.  Jag lyckades stå emot. Förkyld har jag blivit.

Oväntat lönesamtal

Det jobbigaste och mest energikrävande denna veckan, ångestladdat, var mitt lönesamtal. Jag hade inga höga förväntningar med tanke på hur jag har mått och producerat på jobbet, främst de senaste sex månaderna. Jag har gjort mycket fel och jag har tagit ett steg tillbaka i allt. Det blev ingen höjdarökning, 600 kronor. Jag förväntade mig 500 kronor, så jag får väl vara nöjd.

Min chef har varit lite på mig om mitt mående denna veckan, det känns så i alla fall. Hur jag mår och så vidare. Jag var inte beredd på att prata om det på lönesamtalet igår men hon började med att fråga om mitt mående. Jag trodde hon menade just precis då och svarade att jag hade mycket ångest, för det hade jag precis då. Såklart! Lönesamtal. Då såg jag hur hon blev orolig och hon föreslog att vi kanske skulle ta in en läkare så att hon kunde få mer hjälp i hur hon kan hjälpa mig. Då blev jag ännu mer ställd.

Eftersom jag hade så mycket ångest just då hade jag svårt att tänka ordentligt och svårt att säga något vettigt. Men jag försökte förklara att det enda jag kan göra är att lära mig att hantera min ångest. Och att jag behöver göra saker i min egna takt. Jag vet inte om hon köpte det. Hon sa att vi inte behövde bestämma eller prata mer om det just då och att hon ska boka in samtal med alla sedan för att checka av måendet hos var och en. Jag hoppas det dröjer ett tag i så fall. Känner inte för att prata om hur jag mår just nu.

Nedstämd och längtan efter alkohol

För jag mår inte bra. Jag känner mig väldigt tung, låg och energilös. Jag har svårt för att engagera mig och känna någon slags vilja att försöka söka hjälp. Eller ta emot hjälp. Det känns som att det är meningslöst. Jag försöker att ta mig igenom varje dag och hoppas att inte ångesten ska göra den allt för jobbig bara. Vi får se vad som händer.

När det kommer till alkoholen. Jag har haft några jobbiga sug, som jag nämnde. Jag vet att jag sa att jag skulle försöka skärpa mig och kämpa mer. Men jag har funderat på att dricka imorgon, den där längtan efter alkohol har börjat smyga sig på igen. Har inte riktigt bestämt mig än.

//A.L