Det där jädra intyget!

Det har varit några tuffa veckor med mycket ångest, igen. Problemet med att behålla ett eget rum på jobbet och relationen med min chef har varit roten till min förstärkta ångest under dessa veckor. Ett återfall har det blivit. Men i fredags fick jag äntligen ett positivt besked från min chef. Jag kommer att få ett eget fast rum på jobbet, till och med den 31 mars 2020 nu i ett första skede. Då ska en ny bedömning göras. Men vilket ångestkaos det där jädra intyget för att styrka mitt behov av ett eget rum på jobbet har orsakat mig de senaste veckorna!

Rummet

Jag har suttit i ett eget rum på jobbet i cirka ett och ett halvt år nu, sedan jag kom tillbaka från en sjukskrivning, men inte i ett fast rum. Utan jag har fått ta det rum som har varit ledigt när jag har kommit till jobbet, verkligen inte optimalt. Men bättre än att sitta ute i kontorslandskapet. Anledningen till att jag inte har suttit i kontorslandskapet är min ångestproblematik. Jag fixar inte det, jag får för stark ångest där ute. Men tanken har alltid varit att jag ska sitta ute i kontorslandskapet igen.

Vändningen

I samband med att jag började gå till kurator nu i september trodde jag att det skulle lösa sig, ganska snabbt, med lite hjälp och exponering. Men kuratorns bedömning var att jag inte ska skynda mig ut i kontorslandskapet eftersom jag får så stark ångest. För när ångesten blir så stark förvärras den istället om man försöker gå för fort fram. Jag behöver ta eventuell exponering i den takt jag klarar av.

Det var en lättnad att höra det, samtidigt som jag visste att min chef inte skulle tycka om det. För hon har velat få ut mig i kontorslandskapet och i arbetsgruppen ett tag nu. Så när jag berättade för henne att jag ska ta det lugnt med exponeringen och ta saker i min egen takt ville hon prata med min kurator. När jag frågade om det fortfarande var OK att fortsätta sitta i ett eget rum sa hon att det krävs ett intyg för att fortsätta att göra det. Hon föreslog att jag skulle be min kurator om ett sådant intyg. Jag sa att jag kunde be min läkare om ett sådant intyg istället, för att jag trodde att det krävdes ett läkarintyg. I det här fallet skulle jag ha lyssnat på min chef, det hade besparat mig en massa ångest över det där jädra intyget!

Det där jädra intyget!

Men jag trodde att jag hade löst det där med intyget ganska snabbt. För sköterskan på vårdcentralen gav mig besked om att läkaren skulle skriva ett intyg. Jag ringde till och med och dubbelkollade att sköterskan hade pratat med läkaren, och fick beskedet att hon hade det och att det inte var några problem att få ett sådant läkarintyg. Men en vecka efter det beskedet ringde sköterskan och sa att läkaren inte kunde skriva ett sådant intyg. Sköterskan hade bara fått ett meddelande från läkaren dagen innan hon ringde mig och nu var inte läkaren längre kvar på vårdcentralen så hon kunde inte fråga henne varför hon inte kunde skriva intyget. Då fick jag panik! Varför ringde inte läkaren mig och förklarade?! Sköterskan sa att de skulle höra av sig vid eventuella frågor.

Sköterskan försökte lugna ner mig, för jag bröt ihop i gråt i telefonsamtalet, och sa att jag kunde be min kurator om ett intyg istället. Men jag såg bara hur jag skulle bli tvungen att sitta ute i kontorslandskapet igen och vilket helvete det skulle bli. Efter det telefonsamtalet blev jag helt uppslukad av ångest och åkte hem från jobbet med en gång, runt lunch, och sedan direkt till Systembolaget – där kom återfallet.

Påtryckningar

Några dagar efter beskedet från sköterskan lugnade jag ner mig. Men jag orkade inte prata om det här med min chef. Jag lyckades undvika henne i en och en halv vecka, sedan hamnade vi i ett rum tillsammans och hon frågade hur det hade gått med intyget. Jag sa bara att läkaren inte var kvar på vårdcentralen, vilket var sant. Hade hon varit det hade jag kontaktat henne. Då frågade min chef igen om jag kunde be min kurator om ett intyg istället. Vilket jag, åter igen, tyckte var konstigt, för att jag trodde att det krävdes ett läkarintyg. Men hon sa att det räckte med ett intyg från kuratorn och skulle min chefs chef, som fattar beslutet om eget rum, vilja ha mer får vi gå till företagshälsovården. Jag bara kände hur ångesten eskalerade igen! Det här tar aldrig slut!

Mer påtryckningar

Det var några dagar kvar tills jag skulle till min kurator och såklart var allt jag kunde tänka på det där jädra intyget. Tänk om han säger nej! Min chef kom förbi mig en eftermiddag precis innan jag skulle gå hem och frågade hur det var. Jag sa att jag var orolig för intyget och hur det skulle bli med rummet. Då försökte hon att få mig att ringa min kurator innan mitt besök hos honom. För att hon tänkte att det kunde lugna mig om jag fick besked snabbare.

Fast jag var livrädd för att han skulle säga nej och för hur jag i så fall skulle reagera. Därför ville jag inte ta det samtalet på telefon. Det sa jag inte till min chef, utan jag sa bara att jag inte ville ringa honom. Min chef förstod inte varför jag inte bara kunde ringa, och jag orkade inte förklara. Istället ökade ångesten och tårarna kom när hon inte släppte ämnet. Till slut kunde jag bara klämma fram att jag inte ville prata mer. Hon blev lite ställd, men lämnade mig och stängde dörren.

Efter det samtalet med chefen mådde jag riktigt dåligt. Jag var tveksam till att gå till jobbet dagen efter, men jag gick. Chefen kom till mig på förmiddagen och sa egentligen bara att det kommer vara jobbigt ett tag nu och att hon och jag kommer att krocka ibland. Jag var lugn och sa att det är en jobbig situation och jag vill bara att det ska vara över. Hon tog åter igen upp att hon gärna vill prata med min kurator och att han är välkommen att ringa henne angående intyget om det finns frågetecken kring det.

Äntligen kuratorbesök

Till slut kom (förra) fredagen och samtalet hos kuratorn. Jag var så ångestfylld när jag kom till honom. Jag fick fram att jag behövde ett intyg i alla fall. Han tyckte att vi kunde prata med min chef istället. Men jag sa att det är ett skriftligt intyg hon vill ha. Efter att ha kollat med mig om det var OK så ringde han min chef. Jag bad till Gud att hon skulle svara, och det gjorde hon. Så fick dem äntligen prata med varandra och höra att det verkligen är som jag säger, åt båda hållen. För det känns som att jag har varit någon slags förmedlare mellan dem de senaste veckorna. Efter telefonsamtalet skrev kuratorn intyget, inga problem.

En sådan lättnad!

Det var så bra att min kurator verkligen fick höra hur min chef tänker, och att min chef fick höra från min kurator att hon inte ska pressa mig. Han var tydlig med att jag behöver ta saker i min egen takt. Det var en sådan stor lättnad att höra honom säga det till henne! Och när jag kom till jobbet i tisdags och gav henne det där jädra intyget var hon helt annorlunda, lite överdrivet åt andra hållet kanske. Men hellre det.

Beskedet

Tyvärr fick jag vänta ända tills i fredags på besked från min chefs chef hur det blev med rummet, för hon var bortrest med mera. Fast till slut i fredags eftermiddag fick jag äntligen bekräftat att jag kommer att få ett eget fast rum på jobbet. Vilket faktiskt är en förbättring mot hur jag har det nu. I ett första skede till och med den sista mars 2020, sedan ska de göra en ny bedömning. Och nu ska min chef och jag göra en plan vecka för vecka för mig och ta hänsyn till APT och andra möten när vi planerar. ”För vi ska ju ta saker i din takt.”, sa min chef i fredags. Wow! Ett mirakel har skett! Kanske… För jag är ju skeptisk av mig, så även om det låter väldigt bra får vi se hur det hela utvecklar sig. Men den värsta ångesten, på grund av det där jädra intyget, har lagt sig nu – för den här gången.

Då försöker vi igen…

Förhoppningsvis kan jag nu återgå till att fokusera på att försöka förstå hur jag ska komma framåt i mitt liv igen. För de senaste veckorna känns det som hela mitt liv har stannat upp och kretsat kring det där jädra intyget! Men nu är den biten över, i alla fall tills den sista mars nästa år…

//A.L

Vilken pärs

Vilken pärs de senaste två veckorna har varit. Mycket ångest, ett återfall och ostabilt på jobbet. Det är först de senaste två till tre dagarna jag har börjat att känna mig lite bättre. Men om jag börjar där jag slutade, att jag var irriterad på kuratorn, så gick det samtalet i alla fall bra.

Mitt senaste samtal med kuratorn

Jag hade fått i uppgift av min kurator att sitta med på en fika på jobbet tills mitt senaste samtal hos honom för två veckor sedan. En uppgift jag inte klarade av. Jag berättade det för honom och varför jag inte klarade av uppgiften. Då sa han att uppgiften han hade gett mig blev fel. Syftet var inte att utsätta mig för en exponering (mot social ångest) utan att ”skapa en ny karta”, alltså en erfarenhet i nutid av att sitta med på en fikarast. Nu i efterhand insåg han att att den uppgiften inte passade mig.

Kuratorn sa också att jag ska bara utsätta mig för exponering om jag vill det och i min egen takt. Tills vårt nästa samtal, nu på måndag, skulle jag testa en andningsövning och en tankeövning. Annars var mitt enda uppdrag tills dess att komma dit och berätta hur jag mår. Så det kändes som en lättnad.

Det var förra tisdagen, dagen efter mitt senaste samtal hos kuratorn, som kaoset började.

Droppen

Först vill jag bara förklara min sinnesstämning innan den där droppen kom förra tisdagen. Jag hade stressat upp mig jättemycket över den där uppgiften jag hade fått av kuratorn. När jag berättade för mig chef, innan mitt senaste samtal hos kuratorn, att jag inte tänkte göra den uppgiften ville hon hjälpa mig genom att pusha mig lite att göra andra övningar för att komma ut mer i kontorslandskapet på jobbet. Hon ville även att hon och jag skulle ta en fika själva, för att hjälpa mig på traven. Jag gick med på det, fast jag egentligen inte ville. För att jag kände att jag borde göra det om jag någonsin ska kunna må bättre. Allt det här hade gjort att jag mådde jättedåligt av all ångest det skapade, det är ändå en fobi jag har – att vara ute bland folk på det sättet. Vilken pärs liksom!

Så förra tisdagen fick jag en skype från min chef om vad jag skulle jobba med under dagen, vilket var uppgifter vi hade kommit överens om att jag skulle ta det lugnt med. Nu kom det en order bara och sedan försvann hon från datorn. Det tog bara stop i min hjärna, det var droppen liksom. Jag fick jättestark ångest och kände att jag klarar inte av det här. Så jag loggade ut och sjukanmälde mig (för första gången i år).

Vilken pärs

En vecka stannade jag hemma. Vilken pärs! Det var längesedan jag hade så mycket ångest, jag kunde knappt andas vissa dagar. Men det handlade inte bara om den sociala ångesten och stressen kring den, utan sedan jag började gå hos kuratorn har jag överflödats av tankar och minnen från min uppväxt. Jag har även drömt mycket om den tiden på sistone. Och det är saker jag helst inte vill tänka på. Samtidigt vill jag ta itu med den biten i mitt liv så att jag inte reagerar så starkt när jag blir påmind om den. Men jag har svårt att kontrollera hur hela den biten påverkar mig, så den bidrar mycket till min nuvarande förstärkta ångest.

Och mitt i all denna ångest vände jag mig såklart till min gamle vän alkoholen. För att få en paus från alla tankar och för att lugna ner det inre barnet inom mig. Det blev ett återfall, som självklart gjorde ångesten ännu värre.

Tillbaka på jobbet

I tisdags (den här veckan) kom jag tillbaka till jobbet. Min chef kom till mig för att stämma av läget. Jag försökte att förklara att jag ska ta det lugnt med exponeringen och att jag känner mig otrygg med situationen med hur länge jag får fortsätta att sitta i ett eget rum på jobbet. Hon blev tyst. Jag såg att hon inte tyckte om det jag sa, för hon vill få ut mig ur rummet och få mig mer delaktig i gruppen. Hon sa att hon kanske kunde prata med min kurator och att jag behövde ett läkarintyg för att fortsätta att sitta i rummet. Hon sa även att om det inte blir bättre efter november månad får vi ta det här vidare (jag vet inte vad det innebär?). Och hon fortsatte med att pusha på att hon och jag väl ändå kunde ta en fika själva, vi behövde inte vara på kontoret om det kändes jobbigt utan vi kunde gå ut på stan och ta en kaffe istället…. Då insåg jag att hon inte förstår någonting om min problematik.

Så samtalet med chefen satte igång en ny ångeststorm i kroppen. Nu behövde jag fixa ett läkarintyg och berätta för kuratorn att min chef vill prata med honom. Och försöka undvika den där förbannade fikan…

Läkarintyget

Jag ringde vårdcentralen så fort min chef hade lämnat rummet. Distriktssköterskan kontaktade läkaren som ska skriva ett läkarintyg om att jag behöver sitta i ett eget rum på jobbet, det var inga problem alls sa hon. Den här processen tog dock några väldigt ångestfyllda dagar. Vilken pärs, igen! Jag har inte fått det läkarintyget än. Men det känns skönt att veta att det inte är några problem att få ett. Fast jag är som jag är och jag kommer inte att kunna släppa det helt förrän jag har fått läkarintyget och läst vad det står.

Nästa samtal

På måndag ska jag till kuratorn igen, och jag har mycket att prata om med honom! Jag vet inte ens i vilken ordning jag ska ta upp allt? Men den värsta ångesten har släppt nu i alla fall. Jag har kunnat andas och tänka lite bättre de senaste två till tre dagarna. Så jag hoppas att jag kan berätta om allt jag vill ta upp för honom utan att bli för känslosam eller få för mycket ångest. Det där är dock aldrig förutsägbart. För vilken pärs de senaste två veckorna har varit!

Min födelsedag

Men idag är det lördag, skönt med ledigt. Och imorgon fyller jag 37 år. Wow! Jag trodde knappast att jag skulle nå den åldern, med tanke på hur mitt liv har varit. Och jag känner mig tacksam, mitt i allt det jobbiga, över att jag får fira ännu en födelsedag. För jag har ändå ett bra liv idag. Självklart finns det mycket jag vill ska bli bättre, och det kommer det att bli – på något sätt någon gång. Det är jag övertygad om! Annars hade jag gett upp för länge sedan. Så imorgon tänker jag fira mina 37 år på denna jord och försöka njuta av den dagen (och inte tänka på vilken pärs de senaste två veckorna har varit). 🙂

Ha det gott där ute!

//A.L

Irriterad på kuratorn

Det gick inte bra att genomföra min första KBT-övning mot min sociala ångest, att sitta med på fikat med kollegorna i fem – femton minuter. Och nu är jag irriterad på kuratorn. Övningen blev en sådan stor grej i mitt huvud till slut och jag hade så mycket ångest inför det så i onsdags bestämde jag mig för att strunta i det. Så får jag ta konsekvenserna hos kuratorn imorgon, som jag nu är irriterad på för att han gav mig en sådan stor övning så snabbt och med så lite förberedelse. Men, ska jag tillägga, jag gjorde en annan lite mindre övning istället.

Chefens förslag

I onsdags kom min chef till mig och vi hade en avstämning om läget. Jag hade berättat om den här fika-övningen för henne och hon undrade hur det hade gått med den. Jag sa att jag inte hade gjort den och att jag inte tänker göra den eftersom jag får för mycket ångest. Då sa hon att jag kanske kunde försöka att sitta ute i kontorslandskapet, i en hörna vi har lite skyddat från de andra, i fem minuter innan vårt morgonmöte istället. Så har jag i alla fall försökt någonting tills mitt nästa samtal hos kuratorn. Hmm. Visst, tänkte jag. Det kan jag testa.

Den mindre övningen

Så i torsdags innan morgonmötet gick jag ut och satte mig i kontorslandskapet i den där hörnan. Jag hade jättemycket ångest, var superspänd, det kändes som någon satt på min bröstkorg för det var tungt med andningen och jag skakade. Inte klokt egentligen! Att det har blivit så här. Hur som helst. Jag satt där. Några kollegor gick förbi och hälsade. Det kändes som att allt gick i slow motion. Till slut var de fem minuterna över och dags för möte.

Det var en jobbig övning, men den kändes hanterbar. Och jag tänker fortsätta med den. Min plan är att öka på tiden jag sitter där ute innan mötet. Förhoppningsvis lättar ångesten efter ett tag. Vi får se. Men att sitta med på fikat med kollegorna känns som en övning som ligger längre fram i tiden.

Irriterad på kuratorn

Jag har igen aning om vad kuratorn kommer att säga imorgon, om att jag inte gjorde övningen som han sa. Och jag har säkert gjort det hela till en större grej än vad det är. Men nu när jag har funderat, alldeles för mycket såklart, på övningen förstår jag inte hur han kunde be mig att sitta med på fikat med kollegorna som en första övning. Som om det vore hur lätt som helst. ”Observera bara, värdera ingenting, och se hur det känns.”, sa han. Mhm… Det gick inte alls bra.

Fast jag känner mig ändå lite duktig över att jag gjorde den andra övningen som min chef föreslog. Alltid något. Men lite irriterad är jag allt på kuratorn, så jag får se hur det går imorgon på samtalet. Om det blir fler efter det…

//A.L

Det går framåt

Det går framåt i mitt arbete med att komma ur min isolering och mitt alkoholmissbruk. Nu har jag fått min första hemuppgift i KBT:n mot min sociala ångest. Kuratorn sa att jag skulle sätta mig med de andra på jobbet när de fikar och observera vilka tankar och känslor jag får. Blir det för jobbigt kan jag gå därifrån. Det lät som att han ville att jag skulle göra det några gånger. Isch! Inte för att jag inte vill göra det, men det är en jättejobbig uppgift för mig.

Först tänkte jag göra det i torsdags, samtalet var i måndags, men jag sköt upp det till tisdag nästa vecka. För jag fick en stor klump i magen så fort jag tänkte på det. Men på tisdag ska jag göra det, fast jag tänker ta lite medicin innan första gången. Bara för att se vad som pågår på fikat. Jag är så rädd att någon ska säga något som kommer att trigga en jättejobbig ångestattack hos mig. Så det får bli så. Förhoppningsvis går det bra och då kan jag vara med igen på onsdag utan medicin. Det är min plan.

Avstämning med chefen

I tisdags hade jag ett samtal med min chef om mitt mående och hur jag vill jobba i oktober månad. Det var jag som hade tagit initiativet till det här mötet, mest för att ligga lite steget före henne. Det har inte gått så bra för mig på jobbet under september månad. Så jag visste att jag skulle bli kallad till samtal ändå för att prata om det.

Jag förklarade att jag har varit hos läkare, börjat hos kurator och har fått medicin mot min ångest nu om det blir för jobbigt. Det tyckte hon var bra och hon frågade om det finns något mer hon kan göra för att hjälpa mig. Hon hade funderat på om hon skulle be mig att hänga med på fika med henne eller med henne och en annan kollega ibland, men känt sig osäker och därför inte frågat. Hon tänkte att det kanske var lättare för mig att fika om vi var färre än med hela enheten.

Jag förklarade att det nästan är jobbigare om vi bara är två-tre eftersom det blir mer fokus på mig då. Jag berättade om hemuppgiften jag nu fått i KBT:n och att jag fokuserar på den. Hon förstod och verkade känna sig lättad av att jag hade fått en sådan uppgift. Så sa hon att hon släpper det och låter mig bestämma takten att komma ut mer i gruppen. Vi anpassade även mina arbetsuppgifter under oktober månad efter mina önskemål. Det kändes skönt.

Otrygg-ambivalent anknytning

Nu känns det äntligen som att jag gör något aktivt för att komma ur den här isoleringen jag har hamnat i. Men det är jobbigt. I terapin har vi hamnat lite på ämnen om min uppväxt, vilket har rört upp en del jobbiga minnen och känslor. Vi har inte pratat djupgående om min uppväxt utan mer om hur den har påverkat mig. Om min anknytning och så.

Tydligen, enligt kuratorn, har jag en otrygg-ambivalent anknytning. Visst, när han förklarar hur man beter sig när man har en sådan anknytning låter det som mig. Så det förklarar en del om varför jag har blivit som jag är och beter mig som jag gör. Vilket jag inte riktigt har fått svar på innan. Dock vet jag inte hur man ändrar på det än.

Det har varit mycket information under de här två inledande samtalen med kuratorn, om social ångest och anknytning. Och nu då den första hemuppgiften. Men det känns i alla fall som att det går framåt för mig i arbetet med min sociala ångest.

Alkoholen

Alkoholen. Jag har inte druckit någon alkohol på 24 dagar! Yay! Det är så skönt att slippa hela den cirkusen. Visst har jag funderat på alkohol någon gång då och då, men inte känt att jag vill dricka. Det hjälper jättemycket att jag vet att jag har en medicin jag kan ta som hjälper mot ångesten. Jag har inte tagit den så ofta, kanske fyra gånger på två veckor, men bara att veta att jag har den hjälper mig att hålla mig nykter.

Det går framåt

Så nästa vecka är det dags att göra den första hemuppgiften i KBT:n, nervöst men skönt att komma igång ute i verkligheten med arbetet att bryta min isolering. Läget på jobbet är under kontroll för den här månaden, känns det som. Min nykterhet känns ganska stabil. Och hemma är det lugnt. Jag känner mig lite trött och seg i hjärnan, men förutom det mår jag helt OK just nu. Det var ett tag sedan det kändes som att det går framåt i mitt liv. En sådan lättnad.

//A.L

Det inre barnet

Idag hade jag mitt första samtal med min nya kurator. Temat blev ”Det inre barnet.”. Inte alls vad jag hade förväntat mig att prata om, men det känns som att han träffade ganska rätt på vad jag behöver jobba med – mitt inre barn.

De tidigare behandlingar och terapi jag har gått i har fokuserat mest på symptomen av min ångest och mina alkoholproblem och hur jag ska hantera dem. Den här kuratorn tyckte att eftersom ångesten inte släpper kan det vara en idé att gräva lite djupare. Vilket jag tycker känns logiskt. Och något jag har velat göra ett tag egentligen, men inte riktigt vågat.

Låg självkänsla och skam

Det var ett tufft samtal. Han öste på med påståenden om att mina problem bottnar sig i låg självkänsla och skam och vad det innebär. Jag fick ångest när han malde på och han frågade om han skulle sluta, men jag sa fortsätt. Lite tårar. Men efteråt kändes det ändå OK. Jag måste våga ta mig igenom och känna allt det där jobbiga som jag har begravt inom mig så länge.

Det inre barnet

Så, det inre barnet. Det är väl vi två som ska gå i terapi nu då. Och det är väldigt intressant att han tog upp just det ämnet, det inre barnet. För att jag skrev ett inlägg för ett tag sedan om ”Mitt andra jag”. Där jag pratar om att det känns som att jag har ett gapigt och skrikigt barn inom mig som jag lugnar ner med alkohol när det blir för jobbigt. Exakt så sa han. Att alkoholen blir som en nappflaska jag ger mitt inre barn för att tysta ner henne. Wow!

Missen blev en träff

Jag tror väldigt starkt på att allt händer av en anledning, inget sker av en slump. Nu fick jag, åter igen, bevis på det. För det var egentligen så att jag skulle tillbaka till min gamla kurator, men den här kuratorn missade att läsa det i min journal när han skickade kallelsen till mig. Såklart kan jag (och min paranoia) hitta på teorier om det där. Men jag tänker inte göra det. Utan jag är glad att jag hamnade hos den här nya kuratorn, han verkar bra på sitt jobb. Nu får vi se om han och jag kan få ordning på mitt inre barn och på så vis hjälpa mig med min ångest och alkoholproblem.

//A.L