Irriterad på kuratorn

Det gick inte bra att genomföra min första KBT-övning mot min sociala ångest, att sitta med på fikat med kollegorna i fem – femton minuter. Och nu är jag irriterad på kuratorn. Övningen blev en sådan stor grej i mitt huvud till slut och jag hade så mycket ångest inför det så i onsdags bestämde jag mig för att strunta i det. Så får jag ta konsekvenserna hos kuratorn imorgon, som jag nu är irriterad på för att han gav mig en sådan stor övning så snabbt och med så lite förberedelse. Men, ska jag tillägga, jag gjorde en annan lite mindre övning istället.

Chefens förslag

I onsdags kom min chef till mig och vi hade en avstämning om läget. Jag hade berättat om den här fika-övningen för henne och hon undrade hur det hade gått med den. Jag sa att jag inte hade gjort den och att jag inte tänker göra den eftersom jag får för mycket ångest. Då sa hon att jag kanske kunde försöka att sitta ute i kontorslandskapet, i en hörna vi har lite skyddat från de andra, i fem minuter innan vårt morgonmöte istället. Så har jag i alla fall försökt någonting tills mitt nästa samtal hos kuratorn. Hmm. Visst, tänkte jag. Det kan jag testa.

Den mindre övningen

Så i torsdags innan morgonmötet gick jag ut och satte mig i kontorslandskapet i den där hörnan. Jag hade jättemycket ångest, var superspänd, det kändes som någon satt på min bröstkorg för det var tungt med andningen och jag skakade. Inte klokt egentligen! Att det har blivit så här. Hur som helst. Jag satt där. Några kollegor gick förbi och hälsade. Det kändes som att allt gick i slow motion. Till slut var de fem minuterna över och dags för möte.

Det var en jobbig övning, men den kändes hanterbar. Och jag tänker fortsätta med den. Min plan är att öka på tiden jag sitter där ute innan mötet. Förhoppningsvis lättar ångesten efter ett tag. Vi får se. Men att sitta med på fikat med kollegorna känns som en övning som ligger längre fram i tiden.

Irriterad på kuratorn

Jag har igen aning om vad kuratorn kommer att säga imorgon, om att jag inte gjorde övningen som han sa. Och jag har säkert gjort det hela till en större grej än vad det är. Men nu när jag har funderat, alldeles för mycket såklart, på övningen förstår jag inte hur han kunde be mig att sitta med på fikat med kollegorna som en första övning. Som om det vore hur lätt som helst. ”Observera bara, värdera ingenting, och se hur det känns.”, sa han. Mhm… Det gick inte alls bra.

Fast jag känner mig ändå lite duktig över att jag gjorde den andra övningen som min chef föreslog. Alltid något. Men lite irriterad är jag allt på kuratorn, så jag får se hur det går imorgon på samtalet. Om det blir fler efter det…

//A.L