Äntligen en tid hos en kurator

Det känns ganska jobbigt nu, både med alkoholen och ångesten, så jag är väldigt lättad över att jag äntligen har fått en tid hos en kurator. Det ger mig lite hopp. Men, det blev en liten twist där med vilken kurator jag ska gå till.

I slutet av maj ringde jag till kurator för att jag ville börja i terapi och jobba med min sociala ångest. Av en slump svarade den kurator jag hade gått till tidigare och vi kom överens om att hon skulle kalla mig till hösten. Nu blev det inte så.

Samtalet från kuratorn

I torsdags, mitt under ett irritationsutbrott jag hade på jobbet i mitt lilla nedsläckta rum, ringde det från kuratorskontoret. Jag förväntade mig att det skulle vara min gamla kurator som skulle erbjuda en tid hos henne. Men det var det inte. Det var en annan kurator, jag kopplade inte först vem han var. Till slut förstod jag. Han sa att han hade missat att det stod i journalen att jag hade uttryckt önskemål om en annan kurator och att han dagen innan hade skickat en kallelse till mig. Hmm… Hur ska jag göra nu?

Tankarna bara snurrade i huvudet när jag pratade med honom. Men, som sagt, det känns väldigt jobbigt just nu – framför allt på jobbet. Ingenting fungerar bra där. Så när den här kuratorn ringde och erbjöd en tid kändes det dumt att säga nej, för vem vet när den andra har tid? Det visste inte han heller. Därför kom vi fram till att jag går på ett samtal hos honom så får jag se hur det känns. Så på torsdag har jag äntligen en tid hos en kurator.

Blandade känslor

Det känns bra att äntligen ha fått en tid hos en kurator. Men såklart lite oroligt också. Han lät lugn och vettig på telefonen, samtidigt lite snurrig eftersom han hade missat mitt önskemål. Därför har jag blandade känslor inför vårt första möte. Men det hade varit skönt om det känns bra med honom på torsdag. För jag vill verkligen komma igång och jobba med min sociala ångest. Den har verkligen tagit över nu. Så jag hoppas på ett bra samtal med den här kuratorn på torsdag och på att den där vändningen till ett bättre mående är nära nu.

//A.L

Första jobbveckan, lönesamtal och inspirationsdagsångest

Då var första jobbveckan efter sommarsemestern avklarad. Den gick väl OK. Lite oväntat hade jag lönesamtal i tisdags. Det var lika bra att jag inte fick veta det förrän i måndags, så hann jag inte fundera för mycket på det. Lönesamtalet gick OK. Jag hade inga höga förväntningar, med tanke på hur upp och ner mitt år har varit. Det blev cirka två procent, jag blev mest lättad över att det inte blev lägre.

Lönesamtalet

Det var ganska jämt med positiv feedback och utvecklingsområden i lönesamtalet. Min chef tog också upp mitt dåliga mående i somras och hur vi hanterade det, hon ser det som en styrka att jag säger till när jag mår dåligt så att hon kan anpassa arbetet.

Jag var ganska nervös över vad hon skulle säga om sommaren eftersom jag hade en sådan tydlig dipp. Nu är det så att hon inte vet om mina alkoholproblem eller då att jag hade en del återfall under dippen i somras. Återfall som helt klart påverkade mig på jobbet. Jag undrar därför om feedbacken hade varit annorlunda om hon visste? Det känns alltid jobbigt att ta åt mig något positivt om hur jag hanterar mitt dåliga mående, eftersom jag inte berättar allt. Hur som helst. Det är skönt att ha årets lönesamtal avklarat.

Inspirationsdagsångest!

Första jobbveckan var ganska lugn, men på måndag drar hösten igång ordentligt på jobbet. Mer att göra och mer sociala aktiviteter. En supersocial aktivitet jag inte ser fram emot är vår ”inspirationsdag” på onsdag. Det är en heldag då all personal på jobbet samlas, några hundra, för att umgås och lyssna på föreläsningar. Jag HATAR detta årliga event! Och en av föreläsningarna i år handlar självklart om alkohol och hur man lättare ska kunna prata om sina alkoholvanor med varandra… Jipppi! Kommer inte alls kännas jobbigt att lyssna på den föreläsningen.

På vårt schema för inspirationsdagen stod det ”aktivitet eller föreläsning” på förmiddagen och eftermiddagen. Jag tog upp det med min chef efter lönesamtalet att jag ville veta vad ”aktivitet” innebar. Hon kollade upp det, den ena aktiviteten var tipsrunda och den andra kubb. ”Jag vill inte vara med på kubb.”, sa jag. Det behövde jag inte. Vilket lättade ångesten lite.

Jädra sociala ångest!

Men ändå, gemensam frukost, lunch och fika. Jag har jättesvårt att äta tillsammans med folk, jag får jätteångest av det. Fysiskt liksom. Jag kan äta lite men sedan drar halsen ihop sig och jag får svårt att svälja och andas ordentligt. Så det enda jag tänker på när jag är tvingad att äta med folk är att hålla mig lugn och försöka att andas och svälja normalt.

Alltså, det är ett jätteproblem, som har blivit värre det senaste året. Jag äter aldrig med någon på jobbet nuförtiden, skulle någon komma när jag äter får jag avbryta. Så hela den här äta-biten under inspirationsdagen är ett stort problem som ger mig jättemycket ångest.

Förra året på inspirationsdagen kom jag efter frukosten och åkte iväg på lunchen (till Systembolaget, för det var sådant kaos i kroppen att jag behövde veta att jag kunde dricka alkohol efter dagen var slut för att lugna ner mig). Fikat hoppade jag över. Jag kommer att försöka köra samma strategi i år, minus Systembolaget. För jag vill helst klara dagen utan ett återfall som avslut.

Första jobbveckan och förväntansångest

Så även om den första jobbveckan efter sommarsemestern var lugn, satte den igång en massa ångest i mig – som vanligt. Lönesamtalet, inspirationsdagen och sedan var jag med på firandet av en kollega i torsdags. Hon har varit himla go mot mig så därför tvingade jag mig själv att vara med på den gemensamma fikan, en halv tårtbit sedan tog det stopp. Fast jag har inte druckit alkohol i alla fall.

Nästa vecka kommer att bli tuff. Jag har inte fullt ut löst hur jag ska hantera inspirationsdagen än, så det snurrar fortfarande runt i mitt huvud gällande den. Vi kommer även att ha mycket att göra på jobbet från och med imorgon och nu ska jag göra alla mina arbetsuppgifter igen. Vilket jag vill. Fast det känns lite skakigt, för det var ett tag sedan jag gjorde vissa saker. Men, det är bara att kämpa på helt enkelt.

//A.L

På måndag är det dags igen

Då var snart min sommarsemester över för den här gången. På måndag är det dags igen för jobb. Det känns OK. Jag har gjort allt det jag planerade att göra på min semester, vilket handlade mest om att färdigställa och fixa huset inför värdering. Värderingen blev klar i torsdags och igår lade jag om mina banklån. Allt gick mycket bra och jag är väldigt nöjd med hur det blev. Det kändes värt allt slit de senaste fyra åren. Och en stor börda har äntligen lyfts från mina axlar.

Min nykterhet

När det kommer till min nykterhet under semestern har den varit si så där. Jag har druckit alkohol några gånger, den senaste gången var förra onsdagen. Tankarna har kommit om att dricka nu till helgen, av olika anledningar. För att fira att det gick så bra med huset. För att det är sista helgen innan semestern är slut. För att suget och tankarna på att dricka alkohol börjar smyga sig in i min hjärna igen, så för att sätta stop för dem. Men, jag tror att jag kommer att klara av att hålla mig nykter den här helgen.

Min jobbångest

Och på måndag är det dags igen för jobb. Jag har blandade känslor inför måndagen. Det känns bra eftersom jag inte har så mycket för mig om dagarna nu ändå. Samtidigt vet jag hur lätt jag dras in i den där stressbubblan där mitt liv blir väldigt fokuserat på jobbet och jag tappar bort den känslan av perspektiv på livet jag har nu. Det händer varje år och jag tycker inte om det! Så det är en stor oro jag har, att det hamna där igen.

Nya tider

Något som är annorlunda den här gången inför återgången till jobbet dock är att jag inte har någon stor husrenovering på gång. Det är första gången på fyra år det händer. Och trots att jag har mina vanliga problem med ångesten och alkoholen, är det ganska lugnt på den fronten just nu. Så mina förutsättningar för att klara av jobbet på ett mer hälsosamt sätt den här hösten, än de senaste åren, känns väldigt bra. Det känns samtidigt mycket konstigt och ovant att inte ha ett stort svart moln hängandes framför mig.

Vi får se hur det går

Sammanfattningsvis är jag nöjd med min semester, lite orolig inför måndagen men samtidigt försiktigt optimistisk inför jobbhösten. Vi får se hur det går helt enkelt.

Det ska bli en riktigt solig och varm sommarhelg nu, så jag ska passa på att njuta av den till fullo. Trevlig helg där ute! 🙂

//A.L

Nykter i 15 dagar

Tro det eller ej men jag har varit nykter i 15 dagar! Wow! Det känns faktiskt så – wow. Nykterheten håller i sig. Senast jag var nykter så här länge var när jag var sjukskriven i våras i år. Så jag känner mig ganska stolt över mig själv just nu. 🙂

Bryta orostankarna

Jag har jobbat mycket på att hålla nere mina stress- och ångestnivåer de senaste två veckorna. Vilket har inneburit att jag hela tiden har varit tvungen att vara uppmärksam på när mina orostankar har börjat fara iväg. Något som händer många gånger dagligen. Så fort de har gjort det har jag hoppat in med min inre rationella röst för att försöka bryta det hela. Ganska utmattande det också, men det har hjälpt mig att hålla mig nykter. Lyckligtvis har det varit ganska lugnt i mitt liv de senaste två veckorna, vilket också har underlättat att hjälpa mig själv att hålla nere mina stress- och ångestnivåer.

En mycket stor lättnad

Jag var inte fullt medveten om det, men jag har varit väldigt orolig över en sak de senaste månaderna. En mycket viktig sak som kunde ha gjort mitt liv mycket svårare om den hade förändrats. Möjligheten att få jobba hemifrån. Jag har gjort det två dagar i veckan de senaste fyra åren, mest för att jag har gått i terapi och då sluppit pendla de dagarna. Men i våras var det prat om att den här möjligheten var på väg att försvinna, främst på grund av eventuella nya riktlinjer om distansarbete på jobbet.

Nu blev det inte så. För någon vecka sedan skrev jag på ett kontrakt med min chef för att få jobba hemifrån två dagar i veckan som gäller i ett år – en mycket stor lättnad! Ärligt talat kändes det som jag kunde andas igen efter att det var över. Jag började le och kände mig faktiskt glad igen. Jag hade inte märkt hur mycket det hade påverkat mig, att inte veta hur det skulle bli med den möjligheten.

För det är mycket utmattande för mig att vara på jobbet bland alla människor, trots att jag sitter i ett eget rum just nu. Efter tre dagar på jobbet behöver jag fyra dagar hemma för att återhämta mig. Jag orkar ingenting efter jobbet de dagarna jag är där. När jag kan jobba hemma orkar jag sköta kost, motion, sömn och sådant som är viktigt för att hålla nere mina stress- och ångestnivåer. Vilket i sin tur hjälper mig att hålla mig nykter. Därför tror jag att en mycket stor anledning till att jag har lyckats att hålla mig nykter så här länge är för att den där delen på jobbet har löst sig.

Husrenovering på G

Igår hade jag ett möte med min snickare, i mitten av januari nästa år är det dags för en ganska stor renovering i huset. Kök, hall och vardagsrum ska renoveras. Han beräknar att det ska ta sex veckor, men den senaste renoveringen sa han skulle ta två månader – den tog fyra månader. Så det där tar jag med en nypa salt. Jag trodde att han skulle sätta igång nu, vecka 44, och att deadline att vara klar skulle vara till jul. För det sa han i oktober när vi pratade. Nu blir det alltså framflyttat till nästa år. Ännu en lättnad faktiskt! För annars hade huset garanterat varit kaos under julen, inte en chans att han hade varit klar tills dess.

Nykter och helg

Så nu känns det otroligt skönt att jag har cirka två och en halv månad innan någon större förändring i mitt liv är planerad. Sedan vet man aldrig vad som händer såklart. Men det känns som att jag har ett perfekt tillfälle nu att fortsätta att jobba med att implementera allt det jag har lärt mig i KBT de senaste fyra åren i mitt liv. Vilket i sin tur innebär att fortsätta att jobba stenhårt på att hålla mig nykter. Det känns bra nu! Och så är det helg. Gött! 🙂

//A.L

Jag känner mig så annorlunda

Det har varit en ganska OK vecka, alkoholmässigt, trots ett återfall i onsdags. Men jag känner mig så annorlunda, så konstig. Som att jag inte passar in någonstans. Jag försökte att vara social i tisdags och onsdags på jobbet, jag satt med kollegorna på fikapauserna och lunchen. För att jag ville det, så jag följde den känslan. Fast det blev inte bra. Därför trillade jag dit i onsdags igen.

Det är ingens fel

Det är ingen som gör eller säger något fel egentligen, det är bara att jag känner mig så annorlunda när jag sitter där och lyssnar på kollegornas liv. Hur de pratar om sina barn, partners, föräldrar och synsätt på världen. Vardagshändelser som alla verkar kunna relatera till, utom jag. Jag förstår det inte, för att jag aldrig har upplevt det.

Mitt liv har för det mesta handlat om överlevnad, mörker, missbruk och ångest. Jag känner ingen samhörighet med någon på jobbet, eller utanför för den delen. Förutom min syster, för hon har upplevt en hel del av det jag har. Och hon har det också svårt i livet, med relationer, ångest och smärtsamma minnen. Jag använder alkohol som flykt, hon använder socker.

Jag känner mig så annorlunda

Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Att ha förståelse för mig själv för att jag inte är i livet där de flesta är i min ålder. Mina förutsättningar har varit annorlunda. Det hjälper lite, samtidigt förändrar det inte min inre känsla av att vara ensam och felplacerad i världen. Att jag inte hör hemma någonstans.

Jag önskar att den känslan kunde förändras av sig själv, och ibland tror jag att den har det. Som i tisdags när jag ville vara med de andra på fikapausen. Men sedan satt jag där, bland de andra, och kände mig som världens största misstag. Eftersom jag inte vet hur det känns att må bra. Jag hatar det! Och då kommer jag ihåg varför jag föredrar att vara för mig själv. För att jag känner mig så annorlunda bland andra människor.

Återfallet

Så efter återfallet i onsdags drog jag mig undan igen på jobbet. Stängde dörren till mitt rum och undvek de andra på fikapauserna och lunchen. Jag var såklart bakis, men det var inte bara därför. Jag orkar inte med de där känslorna av annorlundahet. De äter upp mig inifrån.

Jag vill egentligen vara social, ha en relation och utvecklas som person. Men ångesten blir för stark. Därför undviker jag folk, för att jag känner mig mer ensam med andra än när jag är för mig själv. Starka obehagliga känslor som oftast leder till återfall, som i onsdags. Då jag försökte vara social, trots stark ångest. Det slutar aldrig bra.

Varför är det så här?

Att vara för mig själv är en lättnad, men på något sätt blir det nog en falsk verklighet där jag tror att jag mår bra. Hur jag ska bryta detta har jag ingen aning om? För jag förstår det inte? Jag vet inte varför jag känner så här? Vad jag vet är att jag känner mig lugnare när jag är för mig själv. Ångesten minskar. Suget efter alkohol minskar och jag har energi till att ta hand om mig själv och mitt hus.

Min överlevnadsstrategi

Med andra ord är jag kvar i ingenmansland. Min strategi för nästa vecka är att strunta i att försöka vara som alla andra. För jag är inte det. Jag är annorlunda. Och om jag tillåter mig själv att göra det jag vet håller nere mina stress- och ångestnivåer, att vara för mig själv, klarar jag kanske av att vara nykter en hel vecka.

Det tråkiga är att detta är en överlevnadsstrategi, jag vet det, och den känns egentligen inte hållbar i det långa loppet. För jag rör mig inte framåt i livet. Men, men. Jag kan inte komma på något annat just nu. En dag i taget.

//A.L