Det där jädra intyget!

Det har varit några tuffa veckor med mycket ångest, igen. Problemet med att behålla ett eget rum på jobbet och relationen med min chef har varit roten till min förstärkta ångest under dessa veckor. Ett återfall har det blivit. Men i fredags fick jag äntligen ett positivt besked från min chef. Jag kommer att få ett eget fast rum på jobbet, till och med den 31 mars 2020 nu i ett första skede. Då ska en ny bedömning göras. Men vilket ångestkaos det där jädra intyget för att styrka mitt behov av ett eget rum på jobbet har orsakat mig de senaste veckorna!

Rummet

Jag har suttit i ett eget rum på jobbet i cirka ett och ett halvt år nu, sedan jag kom tillbaka från en sjukskrivning, men inte i ett fast rum. Utan jag har fått ta det rum som har varit ledigt när jag har kommit till jobbet, verkligen inte optimalt. Men bättre än att sitta ute i kontorslandskapet. Anledningen till att jag inte har suttit i kontorslandskapet är min ångestproblematik. Jag fixar inte det, jag får för stark ångest där ute. Men tanken har alltid varit att jag ska sitta ute i kontorslandskapet igen.

Vändningen

I samband med att jag började gå till kurator nu i september trodde jag att det skulle lösa sig, ganska snabbt, med lite hjälp och exponering. Men kuratorns bedömning var att jag inte ska skynda mig ut i kontorslandskapet eftersom jag får så stark ångest. För när ångesten blir så stark förvärras den istället om man försöker gå för fort fram. Jag behöver ta eventuell exponering i den takt jag klarar av.

Det var en lättnad att höra det, samtidigt som jag visste att min chef inte skulle tycka om det. För hon har velat få ut mig i kontorslandskapet och i arbetsgruppen ett tag nu. Så när jag berättade för henne att jag ska ta det lugnt med exponeringen och ta saker i min egen takt ville hon prata med min kurator. När jag frågade om det fortfarande var OK att fortsätta sitta i ett eget rum sa hon att det krävs ett intyg för att fortsätta att göra det. Hon föreslog att jag skulle be min kurator om ett sådant intyg. Jag sa att jag kunde be min läkare om ett sådant intyg istället, för att jag trodde att det krävdes ett läkarintyg. I det här fallet skulle jag ha lyssnat på min chef, det hade besparat mig en massa ångest över det där jädra intyget!

Det där jädra intyget!

Men jag trodde att jag hade löst det där med intyget ganska snabbt. För sköterskan på vårdcentralen gav mig besked om att läkaren skulle skriva ett intyg. Jag ringde till och med och dubbelkollade att sköterskan hade pratat med läkaren, och fick beskedet att hon hade det och att det inte var några problem att få ett sådant läkarintyg. Men en vecka efter det beskedet ringde sköterskan och sa att läkaren inte kunde skriva ett sådant intyg. Sköterskan hade bara fått ett meddelande från läkaren dagen innan hon ringde mig och nu var inte läkaren längre kvar på vårdcentralen så hon kunde inte fråga henne varför hon inte kunde skriva intyget. Då fick jag panik! Varför ringde inte läkaren mig och förklarade?! Sköterskan sa att de skulle höra av sig vid eventuella frågor.

Sköterskan försökte lugna ner mig, för jag bröt ihop i gråt i telefonsamtalet, och sa att jag kunde be min kurator om ett intyg istället. Men jag såg bara hur jag skulle bli tvungen att sitta ute i kontorslandskapet igen och vilket helvete det skulle bli. Efter det telefonsamtalet blev jag helt uppslukad av ångest och åkte hem från jobbet med en gång, runt lunch, och sedan direkt till Systembolaget – där kom återfallet.

Påtryckningar

Några dagar efter beskedet från sköterskan lugnade jag ner mig. Men jag orkade inte prata om det här med min chef. Jag lyckades undvika henne i en och en halv vecka, sedan hamnade vi i ett rum tillsammans och hon frågade hur det hade gått med intyget. Jag sa bara att läkaren inte var kvar på vårdcentralen, vilket var sant. Hade hon varit det hade jag kontaktat henne. Då frågade min chef igen om jag kunde be min kurator om ett intyg istället. Vilket jag, åter igen, tyckte var konstigt, för att jag trodde att det krävdes ett läkarintyg. Men hon sa att det räckte med ett intyg från kuratorn och skulle min chefs chef, som fattar beslutet om eget rum, vilja ha mer får vi gå till företagshälsovården. Jag bara kände hur ångesten eskalerade igen! Det här tar aldrig slut!

Mer påtryckningar

Det var några dagar kvar tills jag skulle till min kurator och såklart var allt jag kunde tänka på det där jädra intyget. Tänk om han säger nej! Min chef kom förbi mig en eftermiddag precis innan jag skulle gå hem och frågade hur det var. Jag sa att jag var orolig för intyget och hur det skulle bli med rummet. Då försökte hon att få mig att ringa min kurator innan mitt besök hos honom. För att hon tänkte att det kunde lugna mig om jag fick besked snabbare.

Fast jag var livrädd för att han skulle säga nej och för hur jag i så fall skulle reagera. Därför ville jag inte ta det samtalet på telefon. Det sa jag inte till min chef, utan jag sa bara att jag inte ville ringa honom. Min chef förstod inte varför jag inte bara kunde ringa, och jag orkade inte förklara. Istället ökade ångesten och tårarna kom när hon inte släppte ämnet. Till slut kunde jag bara klämma fram att jag inte ville prata mer. Hon blev lite ställd, men lämnade mig och stängde dörren.

Efter det samtalet med chefen mådde jag riktigt dåligt. Jag var tveksam till att gå till jobbet dagen efter, men jag gick. Chefen kom till mig på förmiddagen och sa egentligen bara att det kommer vara jobbigt ett tag nu och att hon och jag kommer att krocka ibland. Jag var lugn och sa att det är en jobbig situation och jag vill bara att det ska vara över. Hon tog åter igen upp att hon gärna vill prata med min kurator och att han är välkommen att ringa henne angående intyget om det finns frågetecken kring det.

Äntligen kuratorbesök

Till slut kom (förra) fredagen och samtalet hos kuratorn. Jag var så ångestfylld när jag kom till honom. Jag fick fram att jag behövde ett intyg i alla fall. Han tyckte att vi kunde prata med min chef istället. Men jag sa att det är ett skriftligt intyg hon vill ha. Efter att ha kollat med mig om det var OK så ringde han min chef. Jag bad till Gud att hon skulle svara, och det gjorde hon. Så fick dem äntligen prata med varandra och höra att det verkligen är som jag säger, åt båda hållen. För det känns som att jag har varit någon slags förmedlare mellan dem de senaste veckorna. Efter telefonsamtalet skrev kuratorn intyget, inga problem.

En sådan lättnad!

Det var så bra att min kurator verkligen fick höra hur min chef tänker, och att min chef fick höra från min kurator att hon inte ska pressa mig. Han var tydlig med att jag behöver ta saker i min egen takt. Det var en sådan stor lättnad att höra honom säga det till henne! Och när jag kom till jobbet i tisdags och gav henne det där jädra intyget var hon helt annorlunda, lite överdrivet åt andra hållet kanske. Men hellre det.

Beskedet

Tyvärr fick jag vänta ända tills i fredags på besked från min chefs chef hur det blev med rummet, för hon var bortrest med mera. Fast till slut i fredags eftermiddag fick jag äntligen bekräftat att jag kommer att få ett eget fast rum på jobbet. Vilket faktiskt är en förbättring mot hur jag har det nu. I ett första skede till och med den sista mars 2020, sedan ska de göra en ny bedömning. Och nu ska min chef och jag göra en plan vecka för vecka för mig och ta hänsyn till APT och andra möten när vi planerar. ”För vi ska ju ta saker i din takt.”, sa min chef i fredags. Wow! Ett mirakel har skett! Kanske… För jag är ju skeptisk av mig, så även om det låter väldigt bra får vi se hur det hela utvecklar sig. Men den värsta ångesten, på grund av det där jädra intyget, har lagt sig nu – för den här gången.

Då försöker vi igen…

Förhoppningsvis kan jag nu återgå till att fokusera på att försöka förstå hur jag ska komma framåt i mitt liv igen. För de senaste veckorna känns det som hela mitt liv har stannat upp och kretsat kring det där jädra intyget! Men nu är den biten över, i alla fall tills den sista mars nästa år…

//A.L

Vilken pärs

Vilken pärs de senaste två veckorna har varit. Mycket ångest, ett återfall och ostabilt på jobbet. Det är först de senaste två till tre dagarna jag har börjat att känna mig lite bättre. Men om jag börjar där jag slutade, att jag var irriterad på kuratorn, så gick det samtalet i alla fall bra.

Mitt senaste samtal med kuratorn

Jag hade fått i uppgift av min kurator att sitta med på en fika på jobbet tills mitt senaste samtal hos honom för två veckor sedan. En uppgift jag inte klarade av. Jag berättade det för honom och varför jag inte klarade av uppgiften. Då sa han att uppgiften han hade gett mig blev fel. Syftet var inte att utsätta mig för en exponering (mot social ångest) utan att ”skapa en ny karta”, alltså en erfarenhet i nutid av att sitta med på en fikarast. Nu i efterhand insåg han att att den uppgiften inte passade mig.

Kuratorn sa också att jag ska bara utsätta mig för exponering om jag vill det och i min egen takt. Tills vårt nästa samtal, nu på måndag, skulle jag testa en andningsövning och en tankeövning. Annars var mitt enda uppdrag tills dess att komma dit och berätta hur jag mår. Så det kändes som en lättnad.

Det var förra tisdagen, dagen efter mitt senaste samtal hos kuratorn, som kaoset började.

Droppen

Först vill jag bara förklara min sinnesstämning innan den där droppen kom förra tisdagen. Jag hade stressat upp mig jättemycket över den där uppgiften jag hade fått av kuratorn. När jag berättade för mig chef, innan mitt senaste samtal hos kuratorn, att jag inte tänkte göra den uppgiften ville hon hjälpa mig genom att pusha mig lite att göra andra övningar för att komma ut mer i kontorslandskapet på jobbet. Hon ville även att hon och jag skulle ta en fika själva, för att hjälpa mig på traven. Jag gick med på det, fast jag egentligen inte ville. För att jag kände att jag borde göra det om jag någonsin ska kunna må bättre. Allt det här hade gjort att jag mådde jättedåligt av all ångest det skapade, det är ändå en fobi jag har – att vara ute bland folk på det sättet. Vilken pärs liksom!

Så förra tisdagen fick jag en skype från min chef om vad jag skulle jobba med under dagen, vilket var uppgifter vi hade kommit överens om att jag skulle ta det lugnt med. Nu kom det en order bara och sedan försvann hon från datorn. Det tog bara stop i min hjärna, det var droppen liksom. Jag fick jättestark ångest och kände att jag klarar inte av det här. Så jag loggade ut och sjukanmälde mig (för första gången i år).

Vilken pärs

En vecka stannade jag hemma. Vilken pärs! Det var längesedan jag hade så mycket ångest, jag kunde knappt andas vissa dagar. Men det handlade inte bara om den sociala ångesten och stressen kring den, utan sedan jag började gå hos kuratorn har jag överflödats av tankar och minnen från min uppväxt. Jag har även drömt mycket om den tiden på sistone. Och det är saker jag helst inte vill tänka på. Samtidigt vill jag ta itu med den biten i mitt liv så att jag inte reagerar så starkt när jag blir påmind om den. Men jag har svårt att kontrollera hur hela den biten påverkar mig, så den bidrar mycket till min nuvarande förstärkta ångest.

Och mitt i all denna ångest vände jag mig såklart till min gamle vän alkoholen. För att få en paus från alla tankar och för att lugna ner det inre barnet inom mig. Det blev ett återfall, som självklart gjorde ångesten ännu värre.

Tillbaka på jobbet

I tisdags (den här veckan) kom jag tillbaka till jobbet. Min chef kom till mig för att stämma av läget. Jag försökte att förklara att jag ska ta det lugnt med exponeringen och att jag känner mig otrygg med situationen med hur länge jag får fortsätta att sitta i ett eget rum på jobbet. Hon blev tyst. Jag såg att hon inte tyckte om det jag sa, för hon vill få ut mig ur rummet och få mig mer delaktig i gruppen. Hon sa att hon kanske kunde prata med min kurator och att jag behövde ett läkarintyg för att fortsätta att sitta i rummet. Hon sa även att om det inte blir bättre efter november månad får vi ta det här vidare (jag vet inte vad det innebär?). Och hon fortsatte med att pusha på att hon och jag väl ändå kunde ta en fika själva, vi behövde inte vara på kontoret om det kändes jobbigt utan vi kunde gå ut på stan och ta en kaffe istället…. Då insåg jag att hon inte förstår någonting om min problematik.

Så samtalet med chefen satte igång en ny ångeststorm i kroppen. Nu behövde jag fixa ett läkarintyg och berätta för kuratorn att min chef vill prata med honom. Och försöka undvika den där förbannade fikan…

Läkarintyget

Jag ringde vårdcentralen så fort min chef hade lämnat rummet. Distriktssköterskan kontaktade läkaren som ska skriva ett läkarintyg om att jag behöver sitta i ett eget rum på jobbet, det var inga problem alls sa hon. Den här processen tog dock några väldigt ångestfyllda dagar. Vilken pärs, igen! Jag har inte fått det läkarintyget än. Men det känns skönt att veta att det inte är några problem att få ett. Fast jag är som jag är och jag kommer inte att kunna släppa det helt förrän jag har fått läkarintyget och läst vad det står.

Nästa samtal

På måndag ska jag till kuratorn igen, och jag har mycket att prata om med honom! Jag vet inte ens i vilken ordning jag ska ta upp allt? Men den värsta ångesten har släppt nu i alla fall. Jag har kunnat andas och tänka lite bättre de senaste två till tre dagarna. Så jag hoppas att jag kan berätta om allt jag vill ta upp för honom utan att bli för känslosam eller få för mycket ångest. Det där är dock aldrig förutsägbart. För vilken pärs de senaste två veckorna har varit!

Min födelsedag

Men idag är det lördag, skönt med ledigt. Och imorgon fyller jag 37 år. Wow! Jag trodde knappast att jag skulle nå den åldern, med tanke på hur mitt liv har varit. Och jag känner mig tacksam, mitt i allt det jobbiga, över att jag får fira ännu en födelsedag. För jag har ändå ett bra liv idag. Självklart finns det mycket jag vill ska bli bättre, och det kommer det att bli – på något sätt någon gång. Det är jag övertygad om! Annars hade jag gett upp för länge sedan. Så imorgon tänker jag fira mina 37 år på denna jord och försöka njuta av den dagen (och inte tänka på vilken pärs de senaste två veckorna har varit). 🙂

Ha det gott där ute!

//A.L

Ny medicinering mot min ångest

Igår var jag på läkarbesöket som jag bokade för några veckor sedan efter den där hemska ”Friskvårdsdagen” på jobbet. Anledningen till att jag kontaktade vårdcentralen då var för att diskutera ny medicinering mot min ångest, som är värst i sociala situationer. Och det blev ett bra läkarbesök!

Mediciner jag har testat

Jag har testat många mediciner mot depression och ångest under de senaste fem åren. Till exempel: Sertralin, Citalopram, Ecitalopram, Venlafaxin, Mirtazapin, Lergigan, Atarax och Theralen. Men jag har slutat med alla på grund av biverkningar som jag inte orkade med. Och eftersom jag har haft ett stort problem med alkoholmissbruk innan, jag har det fortfarande men inte alls på samma nivå, har läkarna alltid varit väldigt tveksamma till att skriva ut något annat till mig än ej beroendeframkallande mediciner mot min ångest. Eftersom de medicinerna inte har hjälpt har jag inte tagit någon medicin mot ångest, förutom Theralen någon enstaka gång, under de senaste två åren. Istället har jag självmedicinerat med alkohol. Så jag hade egentligen inte så höga förhoppningar om att få någon vettig ny medicinering mot min ångest från det här läkarbesöket.

Läkarbesöket

Den läkaren jag gick till igår på vårdcentralen hade jag träffat en gång innan för cirka ett och ett halvt år sedan i samband med min sjukskrivning då. Läkarbesöket då gällde huvudsakligen stress och panikångest. Läkaren skickade en remiss till psykiatrin den gången för att utreda medicinering mot min ångest. Men remissen skickades tillbaka för att psykiatrikern tyckte att jag skulle vara helt fri från alkohol innan jag fick komma dit – igen. För jag har varit inskriven på psykiatrin för cirka fem år sedan under den perioden som mitt alkoholmissbruk var som värst. Så psykiatrikern som skickade tillbaka remissen ansåg att jag redan hade fått hjälp från psykiatrin, men valt alkohol ändå. Något sådant.

Hur som helst. Jag hade verkligen inga höga förhoppningar på läkarbesöket igår utan jag gick mest för att jag hade bokat en tid. När jag bokade läkarbesöket var jag verkligen desperat och mådde jättedåligt. Nu hade jag lugnat ner mig lite och börjat gå hos kurator.

Jag förväntade mig en stressad och misstänksam läkare som ville bli av med mig fort. För hon ställde många frågor om alkoholen förra gången och jag upplevde henne som lite skeptisk till varför jag var där. Men den här gången var hon mer öppen och lyhörd.

Positivt överraskad

Läkaren hade läst på i journalen, hon tog sig ordentligt med tid till mig och hon lyssnade på mig. Vi diskuterade olika mediciner, psykiatrikern hade tipsat om någon antipsykotisk medicin som man skulle ta som antidepressiva mot ångest. Dock fanns det risk för att man kunde få värre ångest under de första två till tre veckorna. Och antipsykotisk, hmm. Läkaren jag var hos igår hade inte skrivit ut den medicinen innan och hon sa att de inte brukar skriva ut sådana mediciner i primärvården. Så det lät verkligen inte värt att riskera de biverkningarna för mig.

Ny medicinering mot min ångest

Jag förklarade att jag hellre ville ha någon medicin jag kunde ta vid behov när ångesten är som värst. Först sa hon nej, men efter vi hade pratat och jag hade förklarat mina besvär och på vilket sätt jag självmedicinerar med alkohol sa hon att hon kunde skriva ut en liten förpackning Oxascand 5 milligram. Jag fick inte blanda den med alkohol och hon sa flera gånger att den är beroendeframkallande. Men hon tyckte ändå jag kunde testa den istället för att använda alkohol mot min ångest. Jag skulle även ta blodprover för att kolla mina levervärden med mera. Sedan skulle hon höra av sig efter blodproverna och jag skulle boka uppföljning om några veckor. Så det kändes faktisk bra, där ser man.

Oxascand för första gången

Idag testade jag Oxascanden för första gången. Jag hade ganska mycket ångest redan inför morgonmötet på jobbet, men jag tog tabletten för att jag skulle på forum. På forumet visste jag att det skulle bli grupparbete, vilket innebär extra mycket ångest för mig.

Jag tycker att det är läskigt att ta nya mediciner för att jag tror att jag ska vara allergisk, sluta andas och dö. Därför var den första halvtimmen efter att jag hade tagit tabletten lite jobbig. Men sedan släppte det. Och den hjälpte verkligen! Jag vet att det är en jättelåg dos, men den måste ha räckt för mig eftersom jag inte är van vid att ta bensodiazepiner. En sådan lättnad!

Missbruksrisken

Nu har jag en ny medicin mot min ångest som jag kan ta när jag ska gå på jobbiga längre möten på jobbet. Och jag tänker inte missbruka den. Tankarna kommer såklart, en räcker inte. Ta fler, och så vidare. Men nej! Det räckte med en, effekten höll i sig nästan sex till sju timmar. Jag råkade ut för flera saker under den tiden som skulle gett mig stark ångest i vanliga fall, men den här medicinen dämpade symptomen. Jag kände ångesten, men inte alls på samma sätt. Kroppen var mer avslappnad och hjärtklappningen lugnare. Så jag hoppas att medicinen hjälper likadant imorgon då vi har forum igen.

Bye, bye alkoholen!

En annan positiv sak med att jag nu har en medicin jag kan ta om jag får stark ångest är att jag inte behöver dricka alkohol längre. Wow! Ännu en stor lättnad! För alkoholen har tagit upp mycket av min energi under en lång tid, planeringen av mitt supande och återhämtningen ifrån det. Jag har redan fått påminna mig flera gånger om att jag inte behöver dricka alkohol nu. Det är en jätteomställning.

Så, läkarbesöket var riktigt lyckat och min nya medicinering mot min ångest har fått en bra start. Yes! 🙂

//A.L

Äntligen en tid hos en kurator

Det känns ganska jobbigt nu, både med alkoholen och ångesten, så jag är väldigt lättad över att jag äntligen har fått en tid hos en kurator. Det ger mig lite hopp. Men, det blev en liten twist där med vilken kurator jag ska gå till.

I slutet av maj ringde jag till kurator för att jag ville börja i terapi och jobba med min sociala ångest. Av en slump svarade den kurator jag hade gått till tidigare och vi kom överens om att hon skulle kalla mig till hösten. Nu blev det inte så.

Samtalet från kuratorn

I torsdags, mitt under ett irritationsutbrott jag hade på jobbet i mitt lilla nedsläckta rum, ringde det från kuratorskontoret. Jag förväntade mig att det skulle vara min gamla kurator som skulle erbjuda en tid hos henne. Men det var det inte. Det var en annan kurator, jag kopplade inte först vem han var. Till slut förstod jag. Han sa att han hade missat att det stod i journalen att jag hade uttryckt önskemål om en annan kurator och att han dagen innan hade skickat en kallelse till mig. Hmm… Hur ska jag göra nu?

Tankarna bara snurrade i huvudet när jag pratade med honom. Men, som sagt, det känns väldigt jobbigt just nu – framför allt på jobbet. Ingenting fungerar bra där. Så när den här kuratorn ringde och erbjöd en tid kändes det dumt att säga nej, för vem vet när den andra har tid? Det visste inte han heller. Därför kom vi fram till att jag går på ett samtal hos honom så får jag se hur det känns. Så på torsdag har jag äntligen en tid hos en kurator.

Blandade känslor

Det känns bra att äntligen ha fått en tid hos en kurator. Men såklart lite oroligt också. Han lät lugn och vettig på telefonen, samtidigt lite snurrig eftersom han hade missat mitt önskemål. Därför har jag blandade känslor inför vårt första möte. Men det hade varit skönt om det känns bra med honom på torsdag. För jag vill verkligen komma igång och jobba med min sociala ångest. Den har verkligen tagit över nu. Så jag hoppas på ett bra samtal med den här kuratorn på torsdag och på att den där vändningen till ett bättre mående är nära nu.

//A.L

Onsdagshelvetet och konsekvenserna

Veckan började bra tyckte jag, men sedan kom det fruktade onsdagshelvetet. Den där inspirationsdagen, som tydligen hette ”Friskvårdsdagen”. Vilket var tvärtemot vad den var för mig. Jag höll mig till min plan, att komma sent, dra iväg på lunchen och undvika lekarna. Men det slutade ändå med ett återfall. För jag var på helspänn hela dagen och det var skitjobbigt att vara helt själv bland alla människor.

Vår friskvårdsdag utspelade sig i stadens folkets park. Det var drygt 200 personer där från vårt kontor. Vi blev uppdelade i grupper och fick ett schema att följa. Mitt schema var: frukost, föreläsning, lunch, tipsrunda och lek, fika, föreläsning och avslutning. Jag bara önskade att den här dagen kunde vara över så fort som möjligt.

Konstig chef

På morgonen när jag kom vandrade min chef fram till mig, med lite tveksamma steg, när hon såg mig. Hon var helkonstig. Alltså, på riktigt. Jag tyckte att hon pratade långsamt och underligt. Så jag ville helst inte prata med henne länge, och hon verkade inte så intresserad av att prata med mig faktiskt. Därför blev det ett väldigt kort möte. Det var som att hon hade tagit något starkt lugnande medel.

Jag trodde att jag skulle kunna luta mig lite mot henne under dagen, så det blev en liten oväntad twist för mig när hon betedde sig på det sättet. För det gjorde att det sista jag ville var att vara nära henne något mer under dagen. Hon satt framför mig på en av föreläsningarna, men sa ingenting till mig. Sedan såg jag i stort sett bara ryggen av henne under resten av onsdagshelvetet.

Första föreläsningen – om stress

På förmiddagsföreläsningen pratade Johan Norén om stress i två timmar. Det var intressant, men inga nyheter för mig. Det värsta med föreläsningen var att han skickade ut frågor till oss där vi skulle diskutera med grannen. Han sa att vi fick välja om vi ville vara med eller inte, jag sa såklart nej till min granne. Men det var ändå en riktigt jobbig grej! Jag satt på kanten nära utgången och försökte att hålla mig lugn, med sväljande och andning och med chefen framför mig, i två timmar. Riktigt utmattande! Jag kommer inte ihåg mycket av föreläsningen ärligt talat, men det jag kommer ihåg var OK.

Lunchen och paniken

Efter den föreläsningen var det lunch, en pastasallad med kycklingspett i låda, perfekt. För den kunde jag bara gå in och ta med och dra iväg med bilen. Fast så smidigt gick det inte. Självklart dök min chef upp bakom mig i kön och sa något om att det var kallt i den där lokalen där vi nyss lyssnat på föreläsningen. Jag kände hur skräcken drog igenom hela min kropp när jag hörde henne, för jag ville inte sitta och äta med henne eller någon annan där. Jag klämde fram ”ja”.

Såklart var besticken slut! Så vi fick vänta på dem. Under den evighetsminuten började någon annan prata med mig och i ögonvrån såg jag hur min chef stod och tittade på mig (stirrade, kändes det som). Min hjärna blev helt blank, jag svarade den där personen något. Hon sa ”Kommer du inte ihåg att han sa det?”. ”Va, nej. Jag missade det.”, fick jag säga. Jag hade ingen aning vad hon pratade om? Det enda jag kunde tänka på var att ta de där jädra besticken och sticka därifrån fort som tusan så att jag inte behövde förklara för någon att jag inte ville äta där.

Flykten

Puh! Väl i bilen kunde jag äntligen andas lite lättare, och äta i lugn och ro. Efter lunch var det dags för tipsrunda och lekar i en timme. Jag hade redan sagt till min chef att jag inte ville vara med på lekarna, hon hade sagt OK till det. Visserligen ville hon att jag skulle vara med på tipsrundan, men jag mådde så piss att jag hoppade över den också. Två timmars paus för mig.

Andra föreläsningen – om alkohol

Den andra föreläsningen, och den näst sista punkten för dagen, hölls av Anna Sjöström, ”Promilletanten”, och handlade om alkohol. Den var i en timme. Inga nyheter där heller. Men jag hade missförstått meningen med föreläsningen. Jag trodde att hon skulle prata om hur man lättare pratar om sina alkoholvanor med varandra, eller något sådant. Men det var mer en information om vem som kan bli en alkoholist och vart gränserna går, standardglas och liknande. Jag blev i och för sig glad över att jag hade missförstått vad föreläsningen skulle handla om. För jag var lite orolig för att hon skulle inspirera cheferna till att prata med oss medarbetare om våra alkoholvanor. Ingen risk för det. Det bästa med den här föreläsningen var att vi bara behövde lyssna, inga övningar.

Äntligen slut!

Slut! Äntligen! Nästan i alla fall, innan jag fick springa till bilen var jag tvungen att stå och lyssna på när vinnarna av den där tipsrundan drogs. Men 10 minuter senare, SLUT! Frihet! Jag var först iväg från parkeringen! Vid det här laget hade jag inte en tanke på att dricka alkohol faktiskt. Den dök upp och kidnappade min hjärna när jag skjutsade hem min mammas sambo efter jobbet, han jobbar i samma stad som mig ibland och hade ingen bil just då.

Återfallet

Det var under bilfärden hem som beslutet om att dricka alkohol togs. Jag tror att tanken och suget kom när jag började slappna av och kände hur utmattad, stirrig, trött och förvånad jag var över hur himla jobbig dagen ändå blev. För jag trodde inte att den skulle bli så hemsk. Jag var lättad över att jag hade tagit mig igenom onsdagshelvetet, samtidigt ville jag bara glömma bort dagen – snabbt! Så efter att jag hade lämnat av min mammas sambo åkte jag till Systembolaget. Så tyvärr slutade onsdagshelvetet med ett återfall, en vinflaska och en 50 centiliters starköl blev det. Efter ett par timmars supande däckade jag.

Baksmällan

Klockan två på natten vaknade jag och kunde inte somna om. Klockan fyra drack jag den sista 50 centiliters starkölen. Sedan en dusch och iväg till jobbet. Jag var helt värdelös på jobbet, såklart, jag gjorde inget annat än att räkna ner tiden till hemgång. En oro jag hade var att min chef skulle följa upp hur dagen hade gått för mig, men nej. Jag såg en liten glimt av henne på morgonmötet bara. Fredagen jobbade jag hemma, jag fick lite gjort men jag var fortfarande helt utmattad.

Konsekvenserna av onsdagshelvetet

Så det var årets onsdagshelvete, Also Known As ”Friskvårdsdagen”, för mig. Jag är glad att dagen är över, men lite förskräckt över hur den påverkade mig. Upplevelsen ledde faktiskt till att jag äntligen ringde till vårdcentralen igår för att boka en läkartid för att prata om medicinering mot min ångest, med fokus på min sociala ångest. Jag fick tid den 24 september. Så får vi se hur det går.

Min historik med medicinering

För några år sedan testade jag uppemot tio olika mediciner mot min ångest och depression, inte på samma gång då, men biverkningarna gjorde att jag slutade med alla. Sedan dess har jag gjort allt för att undvika mediciner. Istället har jag har försökt att hantera min ångest på andra sätt, med terapi, kost, motion och med alkohol. Jag har tänkt på alkoholen som en slags medicin, att den ger färre biverkningar än alla de mediciner jag har provat. Men nu känner jag att jag vill göra ett försök till med medicinering. För jag kan inte dricka alkohol under hela dagarna, och ångesten hänger över mig konstant.

Det är en fysiska ångesten som är värst, för den kan jag inte kontrollera eller hantera på ett bra sätt. Det är den som förstör mitt liv. Onsdagshelvetet var droppen på något sätt, för det blev så tydligt hur extremt utanför jag har hamnat på jobbet, på grund av min ångestproblematik. Och hur lite det krävs för att min kropp ska försätta sig själv i krisläge. Jag bara reflexreagerar på mina fysiska symtom, flyr för att lugna ner mig. En kortsiktig lösning som förvärrar för mig i längden, jag vet det. Men skräcken vinner varje gång. Jag håller mig inte undan sociala sammanhang för att jag inte vill vara med, utan för att jag inte klarar av att vara med.

Den där kuratortiden…

I maj i år ringde jag till kurator för att jag ville återuppta min terapi och fokusera på att jobba med min sociala ångest den här gången. Jag har fortfarande inte fått någon tid där… Jag vet att väntetiden är lång, men nu har det gått tre månader. Mitt liv har stannat upp känns det som. Förhoppningsvis leder läkarbesöket till något bra, lite snabbare.

Min osäkerhet och dämpade kämpaglöd

Efter onsdagshelvetet har min kämpaglöd slocknat lite grann när det gäller jobbet faktiskt. Det kändes inte alls bra på den där dagen. Jag kände mig uttittad och väldigt ensam, det kan vara inbillning och det är såklart mycket mitt eget fel. Fast den känslan sitter i, ensamheten och utanförskapet. Det känns som att mina kollegor och min chef tycker att det är svårt att prata med mig, så de undviker det helst. Det märker jag jag på dem. På osäkerheten i deras beteende i närheten av mig och att de avslutar ett eventuellt samtal med mig snabbt.

Jag är dock säker på att de pratar en del om mig när jag inte är i närheten. För det är bara jag i vår enhet som aldrig är med på gemensamma aktiviteter, sitter i ett rum och jobbar hemifrån. Och med tanke på den feedback jag har fått av min chef, att jag behöver jobba på mina relationer med kollegorna, vara med mer i gemenskapen och komma ut mer i kontorslandskapet, vet jag att det har tagits upp när jag inte har varit där. Det baserar jag även på erfarenheter från när jag var med mer i gruppen och hur man gärna pratade om personer som avviker från gruppen på något sätt.

Sammanfattningsvis

Hur som helst. Det blev ett långt inlägg, men jag behövde ventilera. Om jag ska försöka att sammanfatta då. Onsdagshelvetet blev ett slags uppvaknande för mig. Det blev väldigt tydligt hur utanför jag är på jobbet, hur osäkra mina kollegor och min chef är omkring mig och hur handikappande min ångest har blivit för mig. Jag känner mig ganska tom och nedslagen efter den här insikten.

Men jag försöker att göra något åt det. För jag vill vända på det. Nu har jag bokat en läkartid och jag är på den där väntelistan till kurator. Tills dess att det kommer igång med vården kommer jag att försöka ta det lugnt i mitt liv. Vilket till största del innebär att hålla nere den där inre pressen jag gärna lägger på mig själv, gällande både jobb och privatliv. För jag gör verkligen så gott jag kan, till och med under det där onsdagshelvetet. 🙂

//A.L