Ny medicinering mot min ångest

Igår var jag på läkarbesöket som jag bokade för några veckor sedan efter den där hemska ”Friskvårdsdagen” på jobbet. Anledningen till att jag kontaktade vårdcentralen då var för att diskutera ny medicinering mot min ångest, som är värst i sociala situationer. Och det blev ett bra läkarbesök!

Mediciner jag har testat

Jag har testat många mediciner mot depression och ångest under de senaste fem åren. Till exempel: Sertralin, Citalopram, Ecitalopram, Venlafaxin, Mirtazapin, Lergigan, Atarax och Theralen. Men jag har slutat med alla på grund av biverkningar som jag inte orkade med. Och eftersom jag har haft ett stort problem med alkoholmissbruk innan, jag har det fortfarande men inte alls på samma nivå, har läkarna alltid varit väldigt tveksamma till att skriva ut något annat till mig än ej beroendeframkallande mediciner mot min ångest. Eftersom de medicinerna inte har hjälpt har jag inte tagit någon medicin mot ångest, förutom Theralen någon enstaka gång, under de senaste två åren. Istället har jag självmedicinerat med alkohol. Så jag hade egentligen inte så höga förhoppningar om att få någon vettig ny medicinering mot min ångest från det här läkarbesöket.

Läkarbesöket

Den läkaren jag gick till igår på vårdcentralen hade jag träffat en gång innan för cirka ett och ett halvt år sedan i samband med min sjukskrivning då. Läkarbesöket då gällde huvudsakligen stress och panikångest. Läkaren skickade en remiss till psykiatrin den gången för att utreda medicinering mot min ångest. Men remissen skickades tillbaka för att psykiatrikern tyckte att jag skulle vara helt fri från alkohol innan jag fick komma dit – igen. För jag har varit inskriven på psykiatrin för cirka fem år sedan under den perioden som mitt alkoholmissbruk var som värst. Så psykiatrikern som skickade tillbaka remissen ansåg att jag redan hade fått hjälp från psykiatrin, men valt alkohol ändå. Något sådant.

Hur som helst. Jag hade verkligen inga höga förhoppningar på läkarbesöket igår utan jag gick mest för att jag hade bokat en tid. När jag bokade läkarbesöket var jag verkligen desperat och mådde jättedåligt. Nu hade jag lugnat ner mig lite och börjat gå hos kurator.

Jag förväntade mig en stressad och misstänksam läkare som ville bli av med mig fort. För hon ställde många frågor om alkoholen förra gången och jag upplevde henne som lite skeptisk till varför jag var där. Men den här gången var hon mer öppen och lyhörd.

Positivt överraskad

Läkaren hade läst på i journalen, hon tog sig ordentligt med tid till mig och hon lyssnade på mig. Vi diskuterade olika mediciner, psykiatrikern hade tipsat om någon antipsykotisk medicin som man skulle ta som antidepressiva mot ångest. Dock fanns det risk för att man kunde få värre ångest under de första två till tre veckorna. Och antipsykotisk, hmm. Läkaren jag var hos igår hade inte skrivit ut den medicinen innan och hon sa att de inte brukar skriva ut sådana mediciner i primärvården. Så det lät verkligen inte värt att riskera de biverkningarna för mig.

Ny medicinering mot min ångest

Jag förklarade att jag hellre ville ha någon medicin jag kunde ta vid behov när ångesten är som värst. Först sa hon nej, men efter vi hade pratat och jag hade förklarat mina besvär och på vilket sätt jag självmedicinerar med alkohol sa hon att hon kunde skriva ut en liten förpackning Oxascand 5 milligram. Jag fick inte blanda den med alkohol och hon sa flera gånger att den är beroendeframkallande. Men hon tyckte ändå jag kunde testa den istället för att använda alkohol mot min ångest. Jag skulle även ta blodprover för att kolla mina levervärden med mera. Sedan skulle hon höra av sig efter blodproverna och jag skulle boka uppföljning om några veckor. Så det kändes faktisk bra, där ser man.

Oxascand för första gången

Idag testade jag Oxascanden för första gången. Jag hade ganska mycket ångest redan inför morgonmötet på jobbet, men jag tog tabletten för att jag skulle på forum. På forumet visste jag att det skulle bli grupparbete, vilket innebär extra mycket ångest för mig.

Jag tycker att det är läskigt att ta nya mediciner för att jag tror att jag ska vara allergisk, sluta andas och dö. Därför var den första halvtimmen efter att jag hade tagit tabletten lite jobbig. Men sedan släppte det. Och den hjälpte verkligen! Jag vet att det är en jättelåg dos, men den måste ha räckt för mig eftersom jag inte är van vid att ta bensodiazepiner. En sådan lättnad!

Missbruksrisken

Nu har jag en ny medicin mot min ångest som jag kan ta när jag ska gå på jobbiga längre möten på jobbet. Och jag tänker inte missbruka den. Tankarna kommer såklart, en räcker inte. Ta fler, och så vidare. Men nej! Det räckte med en, effekten höll i sig nästan sex till sju timmar. Jag råkade ut för flera saker under den tiden som skulle gett mig stark ångest i vanliga fall, men den här medicinen dämpade symptomen. Jag kände ångesten, men inte alls på samma sätt. Kroppen var mer avslappnad och hjärtklappningen lugnare. Så jag hoppas att medicinen hjälper likadant imorgon då vi har forum igen.

Bye, bye alkoholen!

En annan positiv sak med att jag nu har en medicin jag kan ta om jag får stark ångest är att jag inte behöver dricka alkohol längre. Wow! Ännu en stor lättnad! För alkoholen har tagit upp mycket av min energi under en lång tid, planeringen av mitt supande och återhämtningen ifrån det. Jag har redan fått påminna mig flera gånger om att jag inte behöver dricka alkohol nu. Det är en jätteomställning.

Så, läkarbesöket var riktigt lyckat och min nya medicinering mot min ångest har fått en bra start. Yes! 🙂

//A.L

Äntligen en tid hos en kurator

Det känns ganska jobbigt nu, både med alkoholen och ångesten, så jag är väldigt lättad över att jag äntligen har fått en tid hos en kurator. Det ger mig lite hopp. Men, det blev en liten twist där med vilken kurator jag ska gå till.

I slutet av maj ringde jag till kurator för att jag ville börja i terapi och jobba med min sociala ångest. Av en slump svarade den kurator jag hade gått till tidigare och vi kom överens om att hon skulle kalla mig till hösten. Nu blev det inte så.

Samtalet från kuratorn

I torsdags, mitt under ett irritationsutbrott jag hade på jobbet i mitt lilla nedsläckta rum, ringde det från kuratorskontoret. Jag förväntade mig att det skulle vara min gamla kurator som skulle erbjuda en tid hos henne. Men det var det inte. Det var en annan kurator, jag kopplade inte först vem han var. Till slut förstod jag. Han sa att han hade missat att det stod i journalen att jag hade uttryckt önskemål om en annan kurator och att han dagen innan hade skickat en kallelse till mig. Hmm… Hur ska jag göra nu?

Tankarna bara snurrade i huvudet när jag pratade med honom. Men, som sagt, det känns väldigt jobbigt just nu – framför allt på jobbet. Ingenting fungerar bra där. Så när den här kuratorn ringde och erbjöd en tid kändes det dumt att säga nej, för vem vet när den andra har tid? Det visste inte han heller. Därför kom vi fram till att jag går på ett samtal hos honom så får jag se hur det känns. Så på torsdag har jag äntligen en tid hos en kurator.

Blandade känslor

Det känns bra att äntligen ha fått en tid hos en kurator. Men såklart lite oroligt också. Han lät lugn och vettig på telefonen, samtidigt lite snurrig eftersom han hade missat mitt önskemål. Därför har jag blandade känslor inför vårt första möte. Men det hade varit skönt om det känns bra med honom på torsdag. För jag vill verkligen komma igång och jobba med min sociala ångest. Den har verkligen tagit över nu. Så jag hoppas på ett bra samtal med den här kuratorn på torsdag och på att den där vändningen till ett bättre mående är nära nu.

//A.L

Onsdagshelvetet och konsekvenserna

Veckan började bra tyckte jag, men sedan kom det fruktade onsdagshelvetet. Den där inspirationsdagen, som tydligen hette ”Friskvårdsdagen”. Vilket var tvärtemot vad den var för mig. Jag höll mig till min plan, att komma sent, dra iväg på lunchen och undvika lekarna. Men det slutade ändå med ett återfall. För jag var på helspänn hela dagen och det var skitjobbigt att vara helt själv bland alla människor.

Vår friskvårdsdag utspelade sig i stadens folkets park. Det var drygt 200 personer där från vårt kontor. Vi blev uppdelade i grupper och fick ett schema att följa. Mitt schema var: frukost, föreläsning, lunch, tipsrunda och lek, fika, föreläsning och avslutning. Jag bara önskade att den här dagen kunde vara över så fort som möjligt.

Konstig chef

På morgonen när jag kom vandrade min chef fram till mig, med lite tveksamma steg, när hon såg mig. Hon var helkonstig. Alltså, på riktigt. Jag tyckte att hon pratade långsamt och underligt. Så jag ville helst inte prata med henne länge, och hon verkade inte så intresserad av att prata med mig faktiskt. Därför blev det ett väldigt kort möte. Det var som att hon hade tagit något starkt lugnande medel.

Jag trodde att jag skulle kunna luta mig lite mot henne under dagen, så det blev en liten oväntad twist för mig när hon betedde sig på det sättet. För det gjorde att det sista jag ville var att vara nära henne något mer under dagen. Hon satt framför mig på en av föreläsningarna, men sa ingenting till mig. Sedan såg jag i stort sett bara ryggen av henne under resten av onsdagshelvetet.

Första föreläsningen – om stress

På förmiddagsföreläsningen pratade Johan Norén om stress i två timmar. Det var intressant, men inga nyheter för mig. Det värsta med föreläsningen var att han skickade ut frågor till oss där vi skulle diskutera med grannen. Han sa att vi fick välja om vi ville vara med eller inte, jag sa såklart nej till min granne. Men det var ändå en riktigt jobbig grej! Jag satt på kanten nära utgången och försökte att hålla mig lugn, med sväljande och andning och med chefen framför mig, i två timmar. Riktigt utmattande! Jag kommer inte ihåg mycket av föreläsningen ärligt talat, men det jag kommer ihåg var OK.

Lunchen och paniken

Efter den föreläsningen var det lunch, en pastasallad med kycklingspett i låda, perfekt. För den kunde jag bara gå in och ta med och dra iväg med bilen. Fast så smidigt gick det inte. Självklart dök min chef upp bakom mig i kön och sa något om att det var kallt i den där lokalen där vi nyss lyssnat på föreläsningen. Jag kände hur skräcken drog igenom hela min kropp när jag hörde henne, för jag ville inte sitta och äta med henne eller någon annan där. Jag klämde fram ”ja”.

Såklart var besticken slut! Så vi fick vänta på dem. Under den evighetsminuten började någon annan prata med mig och i ögonvrån såg jag hur min chef stod och tittade på mig (stirrade, kändes det som). Min hjärna blev helt blank, jag svarade den där personen något. Hon sa ”Kommer du inte ihåg att han sa det?”. ”Va, nej. Jag missade det.”, fick jag säga. Jag hade ingen aning vad hon pratade om? Det enda jag kunde tänka på var att ta de där jädra besticken och sticka därifrån fort som tusan så att jag inte behövde förklara för någon att jag inte ville äta där.

Flykten

Puh! Väl i bilen kunde jag äntligen andas lite lättare, och äta i lugn och ro. Efter lunch var det dags för tipsrunda och lekar i en timme. Jag hade redan sagt till min chef att jag inte ville vara med på lekarna, hon hade sagt OK till det. Visserligen ville hon att jag skulle vara med på tipsrundan, men jag mådde så piss att jag hoppade över den också. Två timmars paus för mig.

Andra föreläsningen – om alkohol

Den andra föreläsningen, och den näst sista punkten för dagen, hölls av Anna Sjöström, ”Promilletanten”, och handlade om alkohol. Den var i en timme. Inga nyheter där heller. Men jag hade missförstått meningen med föreläsningen. Jag trodde att hon skulle prata om hur man lättare pratar om sina alkoholvanor med varandra, eller något sådant. Men det var mer en information om vem som kan bli en alkoholist och vart gränserna går, standardglas och liknande. Jag blev i och för sig glad över att jag hade missförstått vad föreläsningen skulle handla om. För jag var lite orolig för att hon skulle inspirera cheferna till att prata med oss medarbetare om våra alkoholvanor. Ingen risk för det. Det bästa med den här föreläsningen var att vi bara behövde lyssna, inga övningar.

Äntligen slut!

Slut! Äntligen! Nästan i alla fall, innan jag fick springa till bilen var jag tvungen att stå och lyssna på när vinnarna av den där tipsrundan drogs. Men 10 minuter senare, SLUT! Frihet! Jag var först iväg från parkeringen! Vid det här laget hade jag inte en tanke på att dricka alkohol faktiskt. Den dök upp och kidnappade min hjärna när jag skjutsade hem min mammas sambo efter jobbet, han jobbar i samma stad som mig ibland och hade ingen bil just då.

Återfallet

Det var under bilfärden hem som beslutet om att dricka alkohol togs. Jag tror att tanken och suget kom när jag började slappna av och kände hur utmattad, stirrig, trött och förvånad jag var över hur himla jobbig dagen ändå blev. För jag trodde inte att den skulle bli så hemsk. Jag var lättad över att jag hade tagit mig igenom onsdagshelvetet, samtidigt ville jag bara glömma bort dagen – snabbt! Så efter att jag hade lämnat av min mammas sambo åkte jag till Systembolaget. Så tyvärr slutade onsdagshelvetet med ett återfall, en vinflaska och en 50 centiliters starköl blev det. Efter ett par timmars supande däckade jag.

Baksmällan

Klockan två på natten vaknade jag och kunde inte somna om. Klockan fyra drack jag den sista 50 centiliters starkölen. Sedan en dusch och iväg till jobbet. Jag var helt värdelös på jobbet, såklart, jag gjorde inget annat än att räkna ner tiden till hemgång. En oro jag hade var att min chef skulle följa upp hur dagen hade gått för mig, men nej. Jag såg en liten glimt av henne på morgonmötet bara. Fredagen jobbade jag hemma, jag fick lite gjort men jag var fortfarande helt utmattad.

Konsekvenserna av onsdagshelvetet

Så det var årets onsdagshelvete, Also Known As ”Friskvårdsdagen”, för mig. Jag är glad att dagen är över, men lite förskräckt över hur den påverkade mig. Upplevelsen ledde faktiskt till att jag äntligen ringde till vårdcentralen igår för att boka en läkartid för att prata om medicinering mot min ångest, med fokus på min sociala ångest. Jag fick tid den 24 september. Så får vi se hur det går.

Min historik med medicinering

För några år sedan testade jag uppemot tio olika mediciner mot min ångest och depression, inte på samma gång då, men biverkningarna gjorde att jag slutade med alla. Sedan dess har jag gjort allt för att undvika mediciner. Istället har jag har försökt att hantera min ångest på andra sätt, med terapi, kost, motion och med alkohol. Jag har tänkt på alkoholen som en slags medicin, att den ger färre biverkningar än alla de mediciner jag har provat. Men nu känner jag att jag vill göra ett försök till med medicinering. För jag kan inte dricka alkohol under hela dagarna, och ångesten hänger över mig konstant.

Det är en fysiska ångesten som är värst, för den kan jag inte kontrollera eller hantera på ett bra sätt. Det är den som förstör mitt liv. Onsdagshelvetet var droppen på något sätt, för det blev så tydligt hur extremt utanför jag har hamnat på jobbet, på grund av min ångestproblematik. Och hur lite det krävs för att min kropp ska försätta sig själv i krisläge. Jag bara reflexreagerar på mina fysiska symtom, flyr för att lugna ner mig. En kortsiktig lösning som förvärrar för mig i längden, jag vet det. Men skräcken vinner varje gång. Jag håller mig inte undan sociala sammanhang för att jag inte vill vara med, utan för att jag inte klarar av att vara med.

Den där kuratortiden…

I maj i år ringde jag till kurator för att jag ville återuppta min terapi och fokusera på att jobba med min sociala ångest den här gången. Jag har fortfarande inte fått någon tid där… Jag vet att väntetiden är lång, men nu har det gått tre månader. Mitt liv har stannat upp känns det som. Förhoppningsvis leder läkarbesöket till något bra, lite snabbare.

Min osäkerhet och dämpade kämpaglöd

Efter onsdagshelvetet har min kämpaglöd slocknat lite grann när det gäller jobbet faktiskt. Det kändes inte alls bra på den där dagen. Jag kände mig uttittad och väldigt ensam, det kan vara inbillning och det är såklart mycket mitt eget fel. Fast den känslan sitter i, ensamheten och utanförskapet. Det känns som att mina kollegor och min chef tycker att det är svårt att prata med mig, så de undviker det helst. Det märker jag jag på dem. På osäkerheten i deras beteende i närheten av mig och att de avslutar ett eventuellt samtal med mig snabbt.

Jag är dock säker på att de pratar en del om mig när jag inte är i närheten. För det är bara jag i vår enhet som aldrig är med på gemensamma aktiviteter, sitter i ett rum och jobbar hemifrån. Och med tanke på den feedback jag har fått av min chef, att jag behöver jobba på mina relationer med kollegorna, vara med mer i gemenskapen och komma ut mer i kontorslandskapet, vet jag att det har tagits upp när jag inte har varit där. Det baserar jag även på erfarenheter från när jag var med mer i gruppen och hur man gärna pratade om personer som avviker från gruppen på något sätt.

Sammanfattningsvis

Hur som helst. Det blev ett långt inlägg, men jag behövde ventilera. Om jag ska försöka att sammanfatta då. Onsdagshelvetet blev ett slags uppvaknande för mig. Det blev väldigt tydligt hur utanför jag är på jobbet, hur osäkra mina kollegor och min chef är omkring mig och hur handikappande min ångest har blivit för mig. Jag känner mig ganska tom och nedslagen efter den här insikten.

Men jag försöker att göra något åt det. För jag vill vända på det. Nu har jag bokat en läkartid och jag är på den där väntelistan till kurator. Tills dess att det kommer igång med vården kommer jag att försöka ta det lugnt i mitt liv. Vilket till största del innebär att hålla nere den där inre pressen jag gärna lägger på mig själv, gällande både jobb och privatliv. För jag gör verkligen så gott jag kan, till och med under det där onsdagshelvetet. 🙂

//A.L

Första jobbveckan, lönesamtal och inspirationsdagsångest

Då var första jobbveckan efter sommarsemestern avklarad. Den gick väl OK. Lite oväntat hade jag lönesamtal i tisdags. Det var lika bra att jag inte fick veta det förrän i måndags, så hann jag inte fundera för mycket på det. Lönesamtalet gick OK. Jag hade inga höga förväntningar, med tanke på hur upp och ner mitt år har varit. Det blev cirka två procent, jag blev mest lättad över att det inte blev lägre.

Lönesamtalet

Det var ganska jämt med positiv feedback och utvecklingsområden i lönesamtalet. Min chef tog också upp mitt dåliga mående i somras och hur vi hanterade det, hon ser det som en styrka att jag säger till när jag mår dåligt så att hon kan anpassa arbetet.

Jag var ganska nervös över vad hon skulle säga om sommaren eftersom jag hade en sådan tydlig dipp. Nu är det så att hon inte vet om mina alkoholproblem eller då att jag hade en del återfall under dippen i somras. Återfall som helt klart påverkade mig på jobbet. Jag undrar därför om feedbacken hade varit annorlunda om hon visste? Det känns alltid jobbigt att ta åt mig något positivt om hur jag hanterar mitt dåliga mående, eftersom jag inte berättar allt. Hur som helst. Det är skönt att ha årets lönesamtal avklarat.

Inspirationsdagsångest!

Första jobbveckan var ganska lugn, men på måndag drar hösten igång ordentligt på jobbet. Mer att göra och mer sociala aktiviteter. En supersocial aktivitet jag inte ser fram emot är vår ”inspirationsdag” på onsdag. Det är en heldag då all personal på jobbet samlas, några hundra, för att umgås och lyssna på föreläsningar. Jag HATAR detta årliga event! Och en av föreläsningarna i år handlar självklart om alkohol och hur man lättare ska kunna prata om sina alkoholvanor med varandra… Jipppi! Kommer inte alls kännas jobbigt att lyssna på den föreläsningen.

På vårt schema för inspirationsdagen stod det ”aktivitet eller föreläsning” på förmiddagen och eftermiddagen. Jag tog upp det med min chef efter lönesamtalet att jag ville veta vad ”aktivitet” innebar. Hon kollade upp det, den ena aktiviteten var tipsrunda och den andra kubb. ”Jag vill inte vara med på kubb.”, sa jag. Det behövde jag inte. Vilket lättade ångesten lite.

Jädra sociala ångest!

Men ändå, gemensam frukost, lunch och fika. Jag har jättesvårt att äta tillsammans med folk, jag får jätteångest av det. Fysiskt liksom. Jag kan äta lite men sedan drar halsen ihop sig och jag får svårt att svälja och andas ordentligt. Så det enda jag tänker på när jag är tvingad att äta med folk är att hålla mig lugn och försöka att andas och svälja normalt.

Alltså, det är ett jätteproblem, som har blivit värre det senaste året. Jag äter aldrig med någon på jobbet nuförtiden, skulle någon komma när jag äter får jag avbryta. Så hela den här äta-biten under inspirationsdagen är ett stort problem som ger mig jättemycket ångest.

Förra året på inspirationsdagen kom jag efter frukosten och åkte iväg på lunchen (till Systembolaget, för det var sådant kaos i kroppen att jag behövde veta att jag kunde dricka alkohol efter dagen var slut för att lugna ner mig). Fikat hoppade jag över. Jag kommer att försöka köra samma strategi i år, minus Systembolaget. För jag vill helst klara dagen utan ett återfall som avslut.

Första jobbveckan och förväntansångest

Så även om den första jobbveckan efter sommarsemestern var lugn, satte den igång en massa ångest i mig – som vanligt. Lönesamtalet, inspirationsdagen och sedan var jag med på firandet av en kollega i torsdags. Hon har varit himla go mot mig så därför tvingade jag mig själv att vara med på den gemensamma fikan, en halv tårtbit sedan tog det stopp. Fast jag har inte druckit alkohol i alla fall.

Nästa vecka kommer att bli tuff. Jag har inte fullt ut löst hur jag ska hantera inspirationsdagen än, så det snurrar fortfarande runt i mitt huvud gällande den. Vi kommer även att ha mycket att göra på jobbet från och med imorgon och nu ska jag göra alla mina arbetsuppgifter igen. Vilket jag vill. Fast det känns lite skakigt, för det var ett tag sedan jag gjorde vissa saker. Men, det är bara att kämpa på helt enkelt.

//A.L

På måndag är det dags igen

Då var snart min sommarsemester över för den här gången. På måndag är det dags igen för jobb. Det känns OK. Jag har gjort allt det jag planerade att göra på min semester, vilket handlade mest om att färdigställa och fixa huset inför värdering. Värderingen blev klar i torsdags och igår lade jag om mina banklån. Allt gick mycket bra och jag är väldigt nöjd med hur det blev. Det kändes värt allt slit de senaste fyra åren. Och en stor börda har äntligen lyfts från mina axlar.

Min nykterhet

När det kommer till min nykterhet under semestern har den varit si så där. Jag har druckit alkohol några gånger, den senaste gången var förra onsdagen. Tankarna har kommit om att dricka nu till helgen, av olika anledningar. För att fira att det gick så bra med huset. För att det är sista helgen innan semestern är slut. För att suget och tankarna på att dricka alkohol börjar smyga sig in i min hjärna igen, så för att sätta stop för dem. Men, jag tror att jag kommer att klara av att hålla mig nykter den här helgen.

Min jobbångest

Och på måndag är det dags igen för jobb. Jag har blandade känslor inför måndagen. Det känns bra eftersom jag inte har så mycket för mig om dagarna nu ändå. Samtidigt vet jag hur lätt jag dras in i den där stressbubblan där mitt liv blir väldigt fokuserat på jobbet och jag tappar bort den känslan av perspektiv på livet jag har nu. Det händer varje år och jag tycker inte om det! Så det är en stor oro jag har, att det hamna där igen.

Nya tider

Något som är annorlunda den här gången inför återgången till jobbet dock är att jag inte har någon stor husrenovering på gång. Det är första gången på fyra år det händer. Och trots att jag har mina vanliga problem med ångesten och alkoholen, är det ganska lugnt på den fronten just nu. Så mina förutsättningar för att klara av jobbet på ett mer hälsosamt sätt den här hösten, än de senaste åren, känns väldigt bra. Det känns samtidigt mycket konstigt och ovant att inte ha ett stort svart moln hängandes framför mig.

Vi får se hur det går

Sammanfattningsvis är jag nöjd med min semester, lite orolig inför måndagen men samtidigt försiktigt optimistisk inför jobbhösten. Vi får se hur det går helt enkelt.

Det ska bli en riktigt solig och varm sommarhelg nu, så jag ska passa på att njuta av den till fullo. Trevlig helg där ute! 🙂

//A.L