Ett litet mirakel

Det skedde ett litet mirakel idag, det känns så i alla fall. Jag hade äntligen bestämt mig för att ringa till kurator igen för att söka hjälp mot min ångest, mest den sociala ångesten. Så i morse ringde jag tidsbokningen hos kurator.

Det for tusen katastroftankar, känslor och ”kalla händer”-ångest genom kroppen medans jag väntade på att bli uppringd. Jag mådde så illa. Jag var ganska säker på att jag ville försöka komma till min senaste kurator, samtidigt fick det gå som det gjorde. Hon kanske inte ens vill träffa mig igen. Eller kanske jag inte ens får komma dit igen alls. Jag har redan gått hos kurator innan. Ja, det var kaos i huvudet.

Hur som helst, det lilla miraklet som skedde var att när det äntligen ringde upp därifrån var det min senaste kurator. Och det var så skönt att det var hon. Hon visste vem jag var, kom ihåg mig, och var så förstående och tyckte det var bra att jag ringt. Så till hösten ska jag börja i terapi hos henne igen. Alltså, vilken lättnad!

Självklart är det inte lösningen på alla mina problem. Men det känns bara så skönt att jag vet att jag kommer att ha någon att prata med och få hjälp hos framöver. Det gav mig lite hopp i alla fall. Och det känns verkligen som ett litet mirakel att det var just hon som ringde upp idag. 🙂

Ett litet mirakel. Jag tycker mig allt se solen där bakom molnen. Bilden är tagen en dag när jag drog ut från jobbet för att lugna ner mig själv från ett jobbigt ångestpåslag.
Jag tycker mig allt se solen där bakom molnen. Bilden är tagen en dag när jag drog ut från jobbet för att lugna ner mig själv från ett jobbigt ångestpåslag. Jag verkar dras till de där parkbänkarna. Haha. 😉

//A.L