En turbulent tid

Det har varit en turbulent tid sedan mitt senaste inlägg. Mycket stress, press och ångest i mitt liv de senaste två månaderna. Och självklart en hel del drickande av alkohol. Jag kallar det inte återfall längre.

Jag visste att renoveringen här hemma, som satte igång i mitten av januari, skulle påverka mig mycket. Att det skulle bli en turbulent tid. För jag tycker det är oerhört jobbigt att vara social och ha människor omkring mig, speciellt i mitt eget hem. Det skapar en massa oro, stress och ångest i mig. Jag visste det. Och alla dessa beslut som hänger på mig. Samtidigt var det en renovering som behövdes göras.

Dejting

Mitt i detta kaoset gjorde jag något jag bestämt mig för att jag inte skulle göra under den här tiden. Jag började dejta någon. En person jag träffat lite innan för ett antal år sedan. Jag kände då att jag inte hade de rätta känslorna för honom för ett förhållande, men nu ville jag verkligen träffa någon så jag tänkte att det kanske kunde bli annorlunda den här gången. Det blev det inte.

I samma veva började jag prata en hel del med en av snickarna här hemma, som hade familj. Det var väldigt nära ett snedsteg där, men jag stod fast vid mitt nej. Att det inte kändes rätt. Det kändes i alla fall bra.

Oro på jobbet

På jobbet fick jag oväntat börja leta efter ett nytt rum att sitta i. För helt plötsligt började det rum jag brukat sitta i vara upptaget när jag kom till jobbet. Vi har aktivitetsbaserat, vilket innebär att vi inte har fasta platser. Denna situation skapade ytterligare oro och stress inom mig. Vart ska jag ta vägen när jag kommer till jobbet??

Nu blev det så att jag hittade ett ännu bättre rum att sitta i, på en annan våning än resten av arbetsgruppen dock. Det är lugnt och tyst där. Fast jag känner mig verkligen ensam på jobbet nu, väldigt off liksom. Samtidigt som det är skönt att verkligen sitta för mig själv, känns det som jag inte passar in där längre – alls. Jag känner ingen lust eller ork att bidra med något, utan försöker mest vara tyst och hålla mig undan alla. Mitt i allt detta försöker  jag stenhårt att inte glida in i alltför negativa tankebanor.

En turbulent tid – alkoholen

Självklart har all denna oordning i mitt liv lett till att jag har druckit en hel del alkohol de senaste månaderna, ungefär 1 – 3 gånger i veckan. Jag har varit galet bakis på jobbet flera gånger. Och mått riktigt dåligt över hela supasitautionen.

För några veckor sedan ringde jag faktiskt till Alkohollinjen. Jag hade aldrig ringt dit innan. Jag kände att jag inte riktigt förstod om mitt drickande är ett problem eller inte, om jag är alkoholberoende eller inte. Om jag kan dricka alkohol eller inte. Trots all behandling och terapi jag gått i för det. När jag surfade runt på internet hamnade jag på Alkohollinjens sida. Det kändes som ett ganska konsekvenslöst sätt att be om lite hjälp på. Så jag samlade ihop en massa mod, höll andan och ringde dit.

Första samtalet med Alkohollinjen

Första samtalet med Alkohollinjen var väldigt bra. Jag kände att hon jag pratade med fick en bra uppfattning om mig och mina bekymmer. Hon gav mig bra råd och förklaringar. Vi gjorde ett AUDIT-test och jag fick 26 poäng. Om man är kvinna och har över 18 poäng anses man ha en mycket hög nivå av problem med alkohol, och man är troligtvis alkoholberoende. Hon sa att när man ligger på den nivån rekommenderar de hel nykterhet i tre månader. En evighet, sa jag.

Jag ringde en måndag, det kändes rimligt att försöka hålla mig nykter tills på fredag. Vi bestämde att jag skulle bli uppringd av Alkohollinjen då för uppföljning. Det blev jag.

Andra samtalet med Alkohollinjen

På fredagen, precis innan jag blev uppringd, hamnade jag i en sms-konversation med killen jag dejtade som resulterade i ett avslut från min sida. Det kändes bra, men samtidigt jobbigt för han ville inte avsluta. Jag berättade ganska snabbt för min syster vad som hänt, hon tyckte jag var taskig. Jag jobbade hemma då och hade en elektriker här som bara var jobbig. Hela min kropp skrek efter alkohol för att slippa allt detta! Då ringde det.

Jag fick prata med en annan person från Alkohollinjen den här gången, det visste jag att det skulle vara. Jag hade klarat av att hålla mig nykter hela veckan, inte lätt. När han ringde kände jag mig väldigt splittrad. Jag hade svårt att tänka klart. Han kändes inte lika bra att prata med som den första jag pratade med. Ibland kändes det bättre under samtalet, men när vi skulle avsluta visste jag att jag skulle åka till Systembolaget efteråt. Det sa jag inte. Utan jag sa att jag ringer dem nästa gång om jag vill prata igen, istället för att bestämma tid för uppföljning. Jag har inte ringt dit igen.

Det är synd att jag inte fick prata med den personen som jag hamnade hos första gången jag ringde dit, jag kände en bättre connection med henne. Samtidigt var de båda bra på sitt sätt, de tog sig verkligen tid för att lyssna och ge råd och förklaringar. Båda samtalen varade en timme, så ingen stress. Fast jag är ganska trött på motiverande samtal. Och jag tycker inte om att hamna hos olika personer varje gång jag ringer. Så jag tror inte att jag kommer att ringa dit igen.

Dagsformen

Idag är det söndag. Renoveringen är nästan helt klar, elektrikern ska komma en dag och göra några sista saker. Jag är singel. På jobbet vet jag vart jag ska ta vägen. Jag har varit nykter i 10 dagar idag. Jag känner mig lugn, samtidigt kommer oron över mig i vågor. Oro över framtiden. Så jag känner mig inte helt stabil. Fast jag känner mig definitivt bättre idag än för någon vecka sedan. Jag får fokusera på det.

//A.L

Jag känner mig så annorlunda

Det har varit en ganska OK vecka, alkoholmässigt, trots ett återfall i onsdags. Men jag känner mig så annorlunda, så konstig. Som att jag inte passar in någonstans. Jag försökte att vara social i tisdags och onsdags på jobbet, jag satt med kollegorna på fikapauserna och lunchen. För att jag ville det, så jag följde den känslan. Fast det blev inte bra. Därför trillade jag dit i onsdags igen.

Det är ingens fel

Det är ingen som gör eller säger något fel egentligen, det är bara att jag känner mig så annorlunda när jag sitter där och lyssnar på kollegornas liv. Hur de pratar om sina barn, partners, föräldrar och synsätt på världen. Vardagshändelser som alla verkar kunna relatera till, utom jag. Jag förstår det inte, för att jag aldrig har upplevt det.

Mitt liv har för det mesta handlat om överlevnad, mörker, missbruk och ångest. Jag känner ingen samhörighet med någon på jobbet, eller utanför för den delen. Förutom min syster, för hon har upplevt en hel del av det jag har. Och hon har det också svårt i livet, med relationer, ångest och smärtsamma minnen. Jag använder alkohol som flykt, hon använder socker.

Jag känner mig så annorlunda

Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Att ha förståelse för mig själv för att jag inte är i livet där de flesta är i min ålder. Mina förutsättningar har varit annorlunda. Det hjälper lite, samtidigt förändrar det inte min inre känsla av att vara ensam och felplacerad i världen. Att jag inte hör hemma någonstans.

Jag önskar att den känslan kunde förändras av sig själv, och ibland tror jag att den har det. Som i tisdags när jag ville vara med de andra på fikapausen. Men sedan satt jag där, bland de andra, och kände mig som världens största misstag. Eftersom jag inte vet hur det känns att må bra. Jag hatar det! Och då kommer jag ihåg varför jag föredrar att vara för mig själv. För att jag känner mig så annorlunda bland andra människor.

Återfallet

Så efter återfallet i onsdags drog jag mig undan igen på jobbet. Stängde dörren till mitt rum och undvek de andra på fikapauserna och lunchen. Jag var såklart bakis, men det var inte bara därför. Jag orkar inte med de där känslorna av annorlundahet. De äter upp mig inifrån.

Jag vill egentligen vara social, ha en relation och utvecklas som person. Men ångesten blir för stark. Därför undviker jag folk, för att jag känner mig mer ensam med andra än när jag är för mig själv. Starka obehagliga känslor som oftast leder till återfall, som i onsdags. Då jag försökte vara social, trots stark ångest. Det slutar aldrig bra.

Varför är det så här?

Att vara för mig själv är en lättnad, men på något sätt blir det nog en falsk verklighet där jag tror att jag mår bra. Hur jag ska bryta detta har jag ingen aning om? För jag förstår det inte? Jag vet inte varför jag känner så här? Vad jag vet är att jag känner mig lugnare när jag är för mig själv. Ångesten minskar. Suget efter alkohol minskar och jag har energi till att ta hand om mig själv och mitt hus.

Min överlevnadsstrategi

Med andra ord är jag kvar i ingenmansland. Min strategi för nästa vecka är att strunta i att försöka vara som alla andra. För jag är inte det. Jag är annorlunda. Och om jag tillåter mig själv att göra det jag vet håller nere mina stress- och ångestnivåer, att vara för mig själv, klarar jag kanske av att vara nykter en hel vecka.

Det tråkiga är att detta är en överlevnadsstrategi, jag vet det, och den känns egentligen inte hållbar i det långa loppet. För jag rör mig inte framåt i livet. Men, men. Jag kan inte komma på något annat just nu. En dag i taget.

//A.L

Några dagar utan alkohol i ingenmansland

Nu har det gått några dagar utan alkohol för mig. Jag drack senast i onsdags. Det känns bra och jag är ovanligt lugn i kroppen. Jag har inte haft några alkoholdrömmar, sug efter alkohol eller ovanligt mycket ångest de senaste dagarna. Det känns lite underligt på något sätt. Som lugnet före stormen.

Hur mår jag egentligen?

Även om suget efter alkohol är dämpat just nu tänker jag mycket på hur det kommer att bli framöver med mitt drickande, både nästa vecka och längre fram. Hur länge kommer jag att hålla mig nykter den här gången? Hur stora alkoholproblem har jag egentligen? Överdriver jag kanske? Eller är det allvarligare än jag förstår? Det är svårt för mig att uppfatta faktiskt.

Vad jag vet är att jag har lyckats mycket väl i att isolera mig från omvärlden. På jobbet är jag minimalt social. Jag umgås inte med någon privat, förutom min närmsta familj ibland på helgerna. Det enda sättet jag har för att ventilera mina tankar, känslor och upplevelser är den här bloggen. Och jag jag orkar inte ha det på något annat sätt just nu. Samtidigt gör min isolering det svårt för mig att veta hur jag mår.

Ensam i ingenmansland

Det känns som jag är i något slags ingenmansland just nu. Jag har bara stannat upp i mitt liv. Väntar på att något ska hända som får mig att komma till insikt om vad jag behöver göra för att komma vidare. För jag har ingen aning? Jag trodde verkligen inte att jag skulle vara mer isolerad idag än vad jag var för fyra år sedan när jag påbörjade min resa mot nykterhet dock.

Hur som helst, jag får fokusera på att jag nu har klarat av några dagar utan alkohol. Jag har inga planer på att dricka i helgen. Idag ska jag åka och styrketräna sedan kommer mamma, hennes sambo och min syster på fika. Jag ska försöka ta någon promenad också. Annars blir det en helg med ”Me, myself and I.” igen. Det känns faktiskt ganska skönt. Jag får gör det bästa av den här tiden i ingenmansland helt enkelt.

//A.L

 

 

 

Alla dessa skuldkänslor!

Alla dessa skuldkänslor! Jag hatar dem. Nu har jag varit nykter i elva dagar och hjärnan börjar vakna till liv igen. Jag börjar inse att jag nog har betett mig ganska egoistiskt de senaste veckorna, eller månaderna egentligen. Flash backs börjar dyka upp från olika situationer då folk omkring mig har försökt visa omtanke, tror jag, men jag har bara tyckt att de har varit irriterande.

Chefen

Till exempel det där lönesamtalet, usch. Jag tycker inte om att tänka på det men det tränger sig in i hjärnan ändå. Min chef frågade flera gånger hur jag mådde. Jag tyckte bara att det var jobbigt just då och försökte att undvika att svara. Hon släppte det till slut, jag vet inte om hon nöjde sig med mina svar? Nu känner jag att jag kanske var taskig som inte bemötte henne på ett annat sätt än jag gjorde. Jag vet inte?  Jag har i alla fall en hel del skuldkänslor för hur jag är på jobbet mot henne. Att jag helst undviker henne.

Kollegan

Den där kollegan på jobbet. Jag saknar henne inte, utan det är skönt att slippa hennes drama. Men jag har skuldkänslor för att hon ser så ledsen ut ibland. Samtidigt orkar jag inte vara den personen som ska ta hand om henne och försöka att få henne att må bättre. Det jag har skuldkänslor över är att jag kanske har varit för hård mot henne? Eftersom jag undviker henne helt.

Mamma

Att jag ljugit mamma rakt i ansiktet. Det är en specifik situation jag tänker på. Midsommarafton. Jag har inte berättat för henne om mina alkoholproblem, att jag har gått i behandling och så. Men hon vet att jag inte dricker så mycket längre. På midsommarafton i år frågade hon mig: ”Så du har slutat dricka alkohol helt nu då?”. ”Ja.”, sa jag. Jag var bakis då. Och söp senare på kvällen. Skuldkänslor!

Och alla andra

Och alla andra gånger de senaste månaderna jag har sagt nej till saker, inte svarat i telefonen eller har varit ointresserad av vad andra säger. För att jag har varit bakis eller för att jag har valt att dricka istället.

Alkoholisten i mig

Jag blir verkligen en annan person när jag är mitt uppe i drickandet. Då är jag ganska omedveten om hur mitt beteende påverkar andra. Allt handlar om att skydda alkoholen. Att få det att verka som att jag mår bra så att jag kan dricka i lugn och ro. Jag ljuger utan att blinka och tycker det är helt OK just då. För att alla är fiender som kan ta ifrån mig alkoholen.

Men nu kommer den riktiga baksmällan – alla dessa skuldkänslor.

Alla dessa skuldkänslor

Självklart vill jag bara slippa dem! Fly från alla dessa skuldkänslor. Alltså, dricka alkohol igen. Elva dagar känns faktiskt som en lång tid att ha varit nykter, för mig. Och desto mer klar jag blir i huvudet desto mer inser jag att mitt beteende de senaste månaderna kan komma att få konsekvenser framöver, speciellt på jobbet. Jag kan nog inte undvika min chef för alltid.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här? Antingen kommer jag att supa ner mig ordentligt, eller att börja känna alla dessa skuldkänslor starkare och starkare. Det känns inte alls bra, och jag vet inte vad jag ska göra?

//A.L

Sviken av en vän – nu mår jag ännu sämre

Usch och fy vad jag mår dåligt! Inte bara på grund av återfallet och baksmällan från det. Nu känner jag mig sviken av en vän också. För idag fick jag ett sms från den där närmsta kollegan på jobbet jag har berättat om, som jag inte längre känner att jag kan lita på eller prata med och därför har undvikit sedan i somras. Hon skrev att hon var ledsen för att jag inte pratar med henne längre och undrar vad hon har gjort för att förtjäna detta från min sida.

Vem mår sämst…

Ärligt talat mådde jag lite bättre innan jag fick detta sms. Men den lilla uppsvingen raserades så fort jag läste det meddelandet. Jag svarade att det kändes som att hon inte förstod hur jobbigt jag hade det i somras och att jag inte orkade försöka förklara för henne mer. Därav undvikandet. Plus att jag känner att jag mår så dåligt nu att jag inte vill dra ner henne i min skit, för att hon verkar må bra just nu.

Hon skrev att jag inte förstår hur jobbigt hon har det och hur mycket hon kämpar, hon har mycket migrän och huvudvärk. Och att jag inte ska känna någon press att vara hennes vän om jag inte vill. Åter igen nämnde hon att hon inte förstår hur jag helt plötsligt känner att jag inte kan berätta någonting för henne någonsin.

Sviken av en vän

SKULDKÄNSLOR! Fy vad dåligt jag mådde när jag läste detta. Men ärligt talat. Hon var ingen bra vän under tiden jag var sjukskriven eller efteråt. Hon mådde inte heller bra under den tiden. Men hon hörde inte av sig en enda gång under tiden jag var sjukskriven för att fråga hur det var med mig. Jag skrev till henne dagen jag blev sjukskriven och hon skrev: ”Ok, ta det lugnt!”. Sedan sms:ade hon en gång, men bara för att skriva att hon mådde så dåligt att hon inte orkade höra av sig.

Nu är det så att jag lät det vara och förstod att hon mådde dåligt. Men när jag kom tillbaka efter min sjukskrivning skrev hon inte till mig första dagen, hon jobbade hemma. Fast jag vet att hon såg att jag var online på Skype. Hon frågade inte heller hur det var med mig eller var himla förstående för hur jag mådde när vi väl träffades.

Åter igen, sviken av en vän

Det första samtalet vi hade efter att jag kom tillbaka från min sjukskrivning, ja då frågar hon om jag kunde starta en insamling till en som skulle sluta för att hon själv inte orkade ta itu med det. Då jobbade jag 25 procent, min andra dag på jobbet. Jag fick ett eget rum på jobbet och hennes reaktion var att hon också hade velat ha ett eget rum på grund av hennes problem, men det var tydligen inte alla som fick den möjligheten. Och massa sådana kommentarer. Till slut orkade jag inte med mer sådant från henne. Därför började jag undvika henne i somras och har fortsatt med det.

Är jag helt fel ute?

Såklart ifrågasätter jag nu om jag har överreagerat eller misstolkat allt som hänt mellan oss de senaste månaderna. Men jag tror inte det. Är det inte meningen att vänner ska stötta varandra? Lyfta varandra liksom. Jag mår bara skit och ännu sämre när jag försöker förklara eller berätta om hur jag mår för henne. För hon ska alltid vända det till att hon har det ännu värre än mig. Att jag får en massa fördelar på jobbet som inte hon får, trots att hon har det så jobbigt. Hela tiden är det så. Vilket resulterar i att de flesta av våra samtal slutar med att jag ska stötta henne på något vis, oavsett hur jag själv mår. Ofta mår jag sämre efter samtalen till och med, dränerad liksom.

Som idag. Jag skrev hur dåligt jag mådde, ändå hoppade hon på mig och menade att jag inte förstår henne och hur hon kämpar och att hon inte förstår hur jag har kunnat sluta berätta saker för henne. Att jag inte behöver vara hennes vän. Fast jag sa att jag inte orkar med detta just nu, på grund av att jag har det så jobbigt och mår så dåligt. Jag skrev att jag nog inte är en bra vän ändå. För det känns verkligen så när hon skriver som hon gör. Om hon nu känner som hon sa så förstår jag inte ens varför hon sms:ar? Uppenbarligen är jag ingen bra vän.

Omtanke eller påhopp

För jag funderade på om det där var något slags sätt att visa omtanke på, men det kändes inte så. Eftersom hon hela tiden menade på att hon inte förstod hur jag kunde behandla henne som jag gör. Vad har hon gjort för att förtjäna detta. Hur kunde jag inte berätta saker för henne längre. Känn ingen press att vara min vän, sa hon. Det kändes mer som en attack än omtanke. Säger man verkligen så till någon som precis skrivit att hon mår skitdåligt och inte orkar med sådant här? Jag hade backat och räckt ut en hand. Fem år har vi känt varandra…

Jag vet verkligen inte om det är jag som är fel ute här. Men det känns inte så. Hade hon varit bra för mig borde hon väl försökt få mig att må bättre, gett mig lite energi – istället för att få mig att må tusen gånger värre än innan hon sms:ade. Och hur jobbigt kommer det inte vara att gå till jobbet nu på en skala? Det som redan var outhärdligt innan…

//A.L