Äntligen en tid hos en kurator

Det känns ganska jobbigt nu, både med alkoholen och ångesten, så jag är väldigt lättad över att jag äntligen har fått en tid hos en kurator. Det ger mig lite hopp. Men, det blev en liten twist där med vilken kurator jag ska gå till.

I slutet av maj ringde jag till kurator för att jag ville börja i terapi och jobba med min sociala ångest. Av en slump svarade den kurator jag hade gått till tidigare och vi kom överens om att hon skulle kalla mig till hösten. Nu blev det inte så.

Samtalet från kuratorn

I torsdags, mitt under ett irritationsutbrott jag hade på jobbet i mitt lilla nedsläckta rum, ringde det från kuratorskontoret. Jag förväntade mig att det skulle vara min gamla kurator som skulle erbjuda en tid hos henne. Men det var det inte. Det var en annan kurator, jag kopplade inte först vem han var. Till slut förstod jag. Han sa att han hade missat att det stod i journalen att jag hade uttryckt önskemål om en annan kurator och att han dagen innan hade skickat en kallelse till mig. Hmm… Hur ska jag göra nu?

Tankarna bara snurrade i huvudet när jag pratade med honom. Men, som sagt, det känns väldigt jobbigt just nu – framför allt på jobbet. Ingenting fungerar bra där. Så när den här kuratorn ringde och erbjöd en tid kändes det dumt att säga nej, för vem vet när den andra har tid? Det visste inte han heller. Därför kom vi fram till att jag går på ett samtal hos honom så får jag se hur det känns. Så på torsdag har jag äntligen en tid hos en kurator.

Blandade känslor

Det känns bra att äntligen ha fått en tid hos en kurator. Men såklart lite oroligt också. Han lät lugn och vettig på telefonen, samtidigt lite snurrig eftersom han hade missat mitt önskemål. Därför har jag blandade känslor inför vårt första möte. Men det hade varit skönt om det känns bra med honom på torsdag. För jag vill verkligen komma igång och jobba med min sociala ångest. Den har verkligen tagit över nu. Så jag hoppas på ett bra samtal med den här kuratorn på torsdag och på att den där vändningen till ett bättre mående är nära nu.

//A.L

Mitt i en svacka

De senaste två veckorna har jag befunnit mig mitt i en svacka. Det har varit mycket negativa tankar, ångest och alkohol. Mestadels på grund av jobbet, det höga tempot och pressen jag har känt där de senaste månaderna. Det knäckte mig till slut. Det har varit riktigt kämpigt, men jag tror jag är på väg uppåt nu.

Trots att jag har mått riktigt dåligt har jag dragit iväg mig själv till jobbet i alla fall. Jag har varit ärlig mot min chef om hur jag har mått, förutom alkoholbiten, och förklarat att jag inte kan prestera på min vanliga nivå just nu. Hon har varit stöttande och förstående. Så det har gjort det hela lite lättare.

Vad har jag lärt mig av det här? Att jag fortfarande är i en process där jag håller på att lära känna mig själv och mina gränser. Jag är inte så stark som jag tror ibland. Samtidigt hanterar jag mitt mående bättre nu än för några år sedan. Jag börjar också inse att det inte är farligt att berätta om mina svagheter för andra människor, alla är inte ute efter att använda dem emot mig. Tvärtom, det finns faktiskt vänliga själar i den här världen som vill mig väl.

Så, jag har varit mitt en svacka de senaste två veckorna, men det känns som det värsta är över. Jag är trött och känner mig lite svag just nu, fast också försiktigt hoppfull om att det kommer att bli bättre framöver. Och om två veckor har jag äntligen semester! En sådan lättnad och något jag verkligen ser fram emot! 🙂

//A.L