Nykter i 30 dagar

Idag har jag varit nykter i 30 dagar. Ett litet mirakel. Det känns bra, samtidigt har jag andra hälsoproblem som har bidragit till att jag faktiskt inte har vågat att dricka alkohol. Så man kan säga att jag har blivit skrämd till nykterhet. Fast oavsett anledningen har jag lyckats hålla mig nykter i 30 dagar, och det känns skönt.

Hälsoproblem

När det gäller mina andra hälsoproblem är de under utredning hos läkare. Det började efter min katastrofvecka med återfall för cirka en månad sedan. Jag blev så himla trött efter den veckan och det ville inte släppa. Jag tänkte att det hade att göra med alkoholen och den ångest jag hade gällande den. Men när det gick två nyktra veckor och tröttheten fortfarande inte släppte ringde jag vårdcentralen. Då tänkte att det kanske var järnbrist, för det är ett återkommande problem jag har. Jag fick läkartid, läkaren lyssnade och beställde lite olika blodprover. I torsdags fick jag följande svar via brev:

”Jag vill meddela Dig att de blodprover som togs vid ditt senaste besök på Vårdcentralen har visat lätt stegrade blodsockervärden. Man behöver dock två fastevärden för att kunna bli säker på eventuell diabetes. Kom fastande ytterligare en gång så vi kan ta ett sockervärde så vi kan säga om det är så att du har fått en ökad känslighet för socker eller inte. Man skall vara fastande 12 timmar för sådant prov och vi öppnar kl. 08.00. Vi hör av oss igen efter svar på det nya provet. Övriga prover var normala.”

Diabetes?

Va?! Diabetes?! Det är troligtvis inget allvarligt (försöker jag febrilt att intala mig själv), men jag med min ångestproblematik och katastroftankar har svårt att inte föreställa mig det värsta. Jag fick brevet i torsdags, på fredagar har vårdcentralen stängt för blodprover. Vilket innebär att jag får vänta tills imorgon innan jag kan ta ett blodprov till. Och sedan ännu mer väntan innan jag får svar. Suck! Jag som var helt övertygad om att det var järnbrist och började äta järntabletter. Nu vet jag ingenting…

Coronaviruset och nya restriktioner

Mitt i all min hälsooro har coronaviruset eskalerat igen och nya restriktioner har kommit. Vilket såklart också har oroat mig och påverkat mig och mina vardagsrutiner. Ännu mer nu eftersom jag inte känner mig helt frisk. Sedan förra onsdagen har vi gått över till att jobba hemifrån 100 procent på jobbet, vilket är positivt för mig. Men min chef var tveksam till att låta mig göra det då hon tänkte att det kunde påverka min rehabiliteringsplan negativt. Eftersom en del i den planen är att jag ska öka tiden på arbetsplatsen.

Fast det är ju tvärtom, hemarbete i dessa tider hjälper att lugna mig eftersom jag känner mig tryggast hemma. Så när hon tog upp det (helt oväntat) gjorde hon mig ännu mer orolig! Dumma människa! Men efter diskussion, där jag höll på att bryta ihop i tårar av ångest, lät hon mig till slut jobba hemma på heltid – som 98 procent av alla andra på kontoret! De som inte jobbar hemifrån är de som inte kan det av olika anledningar. Alltså, jag blir helt förbluffad ibland när hon kommer med sina förslag och tankar gällande min psykiska hälsa och vad hon tror kan hjälpa mig… Helt förbluffad!

Nykter i 30 dagar

Hur som helst. Mitt i allt detta hälso- och coronakaos har jag lyckats hålla mig nykter i 30 dagar. I alla fall något positivt. Och jag kan inte påstå att alkoholen känns speciellt lockande nu. För min kropp känns i total obalans och det känns som om att skulle jag dricka alkohol nu skulle jag sluta andas. För ibland känns det som att mitt hjärta ska sluta slå, mycket obehagligt! Men det måste vara ångest. Usch!

Nästa vecka

Nu hoppas jag att jag får något svar från läkare nästa vecka på varför jag är så trött. Om det är blodsockret eller inte. Efter mycket, mycket analyserande tror jag faktiskt inte att jag har diabetes. I så fall kanske att jag ligger i riskzonen till att utveckla det. Jag hoppas att det är det svaret jag får och att det är därför jag är så trött och att det förklarar mina andra symtom också. För då vet jag i alla fall vad det är och hur jag ska lösa det. Eller jag vet inte hur jag ska lösa det, men då hoppas jag att jag får råd från vården om vad jag ska göra för att må bättre. Jag håller tummarna.

Gällande nykterheten känns det mer lovande nu än på länge. Jag har ingen längtan alls efter alkohol just nu, tvärtom. En känsla jag hoppas sitter i mig en lång tid framöver. För det är skönt att slippa bakfyllor, alkoholångest och alla andra bekymmer drickandet för med sig. Jag försöker fokusera på det. Nykter i 30 dagar idag! 🙂

//A.L

Sista helgen på semestern

Då var det dags för den sista helgen på semestern för mig. Ett återfall har det blivit precis i början av semestern, men nu har jag varit nykter i 22 dagar. Det känns dock inte helt stabilt inför helgen eller återgången till jobbet. Fast jag har haft en bra semester tycker jag, mestadels hemmavid. Men i onsdags och torsdags gjorde jag två dagsutflykter till Skåne med min syster.

Utflykter och förväntansångest

Jag var lite nervös inför utflykterna eftersom jag får så mycket ångest när jag är med någon, till och med min syster nuförtiden. Jag sov även över hos henne i två nätter. Det jag var mest nervös för var att äta med henne och att åka i bilen med henne. Egentligen är det så dumt, för det jag får ångest över är att jag ska få ångest när jag är med henne och då även få panik om jag får ångest. Det kallas väl förväntansångest. Idiotiskt! Men så är det. Hon vet inte hur mycket ångest jag har egentligen och det är inget jag känner jag vill ta upp och göra en stor grej av heller

Jag hade ångest under de två dagarna, lite i bakgrunden hela tiden. Men jag försökte att äta lite för mig själv utan att det blev onaturligt och bilfärderna gick OK, jag lyckades att hålla mig ganska lugn. Men det var en konstant aktivitet i min hjärna på alla mina kroppssignaler, om de signalerade ångest – svårt att svälja, hjärtrytmen, andningen och sådant. Så lite utmattande var det. Trots det känner jag ändå att det var två bra dagar som jag kunde njuta av i alla fall. Och jag är stolt över mig själv för att jag faktiskt gjorde utflykterna, till och med utan medicin! Så det blev två bra dagar ändå. 🙂

Dag ett – Stenshuvud

Första dagen var vi i nationalparken Stenshuvud. Jag älskar att vandra i naturen och där var riktigt fint. Bra motion med. 🙂

Jag och balans... En av utkiksplatserna i Stenshuvud Nationalpark. Sista helgen på semestern.
Jag och balans… 😉 En av utkiksplatserna i Stenshuvud Nationalpark.

Dag två – Åhus

Andra dagen var vi i Åhus. Först några timmar vid Täppet havsbad och sedan avslutade vi dagen med en glass vid Glassbåten vid Åhus hamn. Det var riktigt fint och varmt väder så det kunde inte bli bättre. 🙂

Under ytan. Täppet havsbad i Åhus. Det blev ett (två) dopp i havet i år. Sista helgen på semestern.
Under ytan. Täppet havsbad i Åhus. Det blev ett (två) dopp i havet i år.

En sak jag inte visste om Åhus var att Absolut Vodka tillverkas där, haha. En av mina favoritspritsorter, men dit åkte vi inte. 😉

Sista helgen på semestern

Och nu är det sista helgen på semestern för mig. Som sagt, jag är mycket nöjd med mina fyra veckors semester. Fast en vecka till hade inte skadat! Jag ser inte fram emot att börja jobba igen. Mest på grund av att jag är rädd för att jag kommer att få en ökad press på mig av min chef att börja bli mer social på jobbet, behöva vara på plats mer och få utökade arbetsuppgifter. Det är inget jag känner att jag är redo för alls! Jag är faktiskt skräckslagen för om det kommer att bli så! På tisdag ska vi ha uppföljning av min rehabplan…

Katastrofmötet innan semestern

En annan sak som gör att jag har extra mycket jobbångest är att jag hade ett ganska dåligt avslut på jobbet innan min semester. Chefen hade semester och hon hade sagt till gruppen att jag var undantagen vissa arbetsuppgifter. Trots det fick jag frågan om jag kunde göra några av dem ändå på torsdagens morgonmöte innan min semester. Jag försökte att säga nej och hänvisa till vad chefen hade sagt, men hon som frågade backade ändå inte och resten av gruppen lät irriterad för att jag sa nej.

Jag var med på mötet via Skype, fast jag var på plats, så jag såg inte alla och deras kroppsspråk. Men jag kände mig rejält pressad när detta togs upp och de inte släppte det. Jag sa att jag kände mig pressad och att det fanns en anledning till att jag inte gjorde vissa arbetsuppgifter som har med min hälsa att göra. Något jag verkligen inte kände mig redo att dela med mig med gruppen. Jag kände hur min röst började brista när jag sa det. Då backade hon som frågade och resten av gruppen blev tysta.

Men jag fick stänga ner mötet innan det var slut, jag vet inte om de märkte det, och sedan grät jag och mådde skitdåligt flera timmar efter det. Jag åkte hem direkt efter mötet och hoppade över fredagens morgonmöte. Tjejen som tog upp frågan skrev till mig på Skype direkt efter mötet och bad om ursäkt och sa att hon inte menade att pressa mig. Men det hjälpte inte mycket. Det var det sista som hände på jobbet innan min semester. Inte alls bra…

Jobbångesten och alkoholen

Så den största anledningen till att jag känner mig ostabil gällande alkoholen inför den här sista helgen på semestern är jobbångesten. För jag känner att utflykterna gick bra och jag är inte så uppe i varv efter dem som jag trodde att jag kanske skulle vara. Och därför behöva varva ner med alkohol. Fast jag vill verkligen inte dricka. Jag känner mig så frisk och kry liksom. Vi får se. Det ska bli riktigt fint väder hela helgen i alla fall, så jag ska göra mitt bästa för att njuta av den här sista helgen på semestern – utan alkohol.

Trevlig helg!

//A.L

Ett hälsosamt återfall

Ett hälsosamt återfall, det finns väl egentligen inte. Men när jag hade mitt senaste återfall, för 16 dagar sedan, försökte jag i alla fall att göra det till ett hälsosamt återfall.

Vad hände?

Anledningen till återfallet handlade ärligt talat om ett rent sug efter alkohol som blev för starkt. Och jag orkade inte med kriget i huvudet om att dricka eller inte dricka. Så jag vek mig och hällde i mig den halva vodkaflaskan som var kvar sedan återfallet innan. Men för att på något sätt minska besvikelsen på mig själv bestämde jag mig för att göra återfallet så hälsosamt som möjligt.

Ett hälsosamt återfall

Vad jag menar med ”ett hälsosamt återfall” är att jag inte drack öl eller vin, utan sprit. Som är mindre kolhydrater i, jag försöker att hålla min kost till LCHF. Och jag lovade mig själv att inte vräka i mig en massa kolhydrater under återfallet, som jag gärna gör när hämningarna släpper. Chips, pizza, popcorn, bröd – you name it. För jag vill gärna ha något som gör mig törstig när jag super så att det går fortare att dricka… Gärna något salt.

Ett hälsosamt återfall
Ett hälsosamt återfall (i min värld). Kokta ägg med majonnäs, salt och peppar med vodka och citron.

Så för att minimera antalet kolhydrater under mitt senaste återfall fick det bli kokta ägg med majonnäs, salt och peppar till vodkan. Och lite citron, för att dämpa eftersmaken av vodkan. Det fungerade på det viset att jag inte vräkte i mig andra kolhydrater under återfallet. Men jag kom ändå av mig i LCHF:en. För att dagarna efter återfallet tappade jag kostrutinerna ändå. Först gick jag ner i vikt för att jag inte kunde äta ordentligt dagen efter och sedan gick jag upp det jag gick ner och lite till när jag började äta igen… Så det där med ett hälsosamt återfall är nog rent alkoholisttänk.

Min semester

Hur som helst. Jag är nu inne på min tredje semestervecka. Och förutom det ”hälsosamma” återfallet har jag varit nykter. Det tog två veckor för mig att komma ner i varv, men nu känner jag mig OK. Ångesten kommer ibland, men den är inte lika stark som den brukar vara. Vilket kan bero på att jag mestadels har varit för mig själv och hållit mig hemma eller i närheten av hemmet de här veckorna.

Men jag har gått promenader och handlat lite oftare än innan. Och faktiskt så har jag lyckats styrketräna på gymmet utan Oxascand nu de senaste tre gångerna. Vilket beror på att jag har börjat komma in i de nya rutinerna där, med hur jag ska göra för att hålla social distans och känna mig säker gällande smittspridningen på gymmet. Det känns bra, en liten framgång liksom. För det är så skönt att träna, extra skönt utan medicin!

Ångest

Imorgon kommer min syster hem till mig och vi ska äta kräftor och grilla. Och även fast det är min syster känner jag ångest inför det, det har inte alltid varit så. Men all social kontakt är jättejobbig nuförtiden. Jag vill inte ta medicin, och tänker inte göra det. Jag bara önskar att jag kunde slippa all jädra oro som spökar i huvudet när jag ska träffa någon! Nästa vecka ska vi göra några dagsutflykter till Skåne hon och jag. Och det är samma där, ångest. Det är så ledsamt på något sätt. För egentligen vill jag verkligen träffa henne och göra allt detta, trots det känner jag ångest inför det… Få se hur det går.

Ett planerat återfall

Alkoholen, ja. Jag ska erkänna att tankarna om ett planerat återfall finns, nästa helg. Varför? För att jag inbillar mig att jag kommer att vara väldigt uppe i varv efter den här veckan med utflykterna. Och så börjar jag jobba på måndagen, som jag inte direkt ser fram emot. Därför tänker jag att jag behöver en rejäl nedvarvning efter veckan och innan jobbet börjar. En nollställare på något sätt. Om det blir ett hälsosamt återfall eller inte, det får vi se. Det mest hälsosamma vore väl om det inte blir något återfall alls, men jag vet inte? Just det, en dag i taget. Ja, jag ska försöka med det.

Ha det bra där ute!

//A.L

Världen är upp och ner

Elva dagar har jag varit nykter sedan mitt senaste återfall. Tre sjukskrivningar från jobbet har jag haft de senaste tio veckorna. Världen är upp och ner på grund av coronaviruset, och jag försöker att anpassa mig till vår nya verklighet – som de flesta av oss. Fast jag kan inte skylla allt mitt dåliga mående och alkoholdrickande de senaste månaderna på coronaviruset.

En riktigt tuff månad

Februari var en riktigt tuff månad för mig, mestadels på grund av jobbet. Jag kände mig riktigt utanför där, till största del på grund av min chef. Jag upplevde det som att hon exkluderade mig från möten, inte fullföljde det hon och jag hade kommit överens om och att hon struntade i att informera mig om vad som hade sagts på möten när jag inte varit med och vad som var aktuellt på arbetsplatsen. Två av mina sjukskrivningar kom i samband med detta. Till slut på mitt medarbetarsamtal berättade jag hur jag kände och sedan vände det lite. Mars månad var faktiskt helt OK, tills coronaviruset kom till Sverige på allvar.

Min rädsla har blivit verklighet

Ironiskt nog, för mig, innebär det här med social distansering, på grund av coronavruset, att mina försök till att bli mer social helt har fått ta en paus. Det känns som att min inre verklighet med social ångest har manifesterat sig i ute hela världen. Håll avstånd från varandra och stanna hemma. Att umgås med varandra kan vara farligt. Det är uppmaningarna här i Sverige och runt om i de flesta länder. Exakt så har jag känt i hela mitt liv! Nu har den rädslan blivit verklighet.

Och nu är jag riktigt förvirrad, för det känns som att jag backar i min mentala utveckling. Samtidigt försöker jag att komma ihåg att det faktiskt kan vara farligt att vara social nu, på riktigt! Men är det något jag är en mästare på så är det att hålla avstånd från människor. Så jag borde klara mig bra i den här pandemin. Fast mina ångestnivåer har skjutit i höjden igen de senaste veckorna, mestadels på grund av coronapaniken – den har smittat mig.

Terapin

Min kurator var sjuk när vi skulle ha vårt senaste samtal, vilket var en lättnad på ett sätt för jag fick väldigt mycket ångest av tanken på att sitta i ett litet rum med honom i en timme. Hur många människor träffar inte han liksom (som kan smitta honom)… Och varför var han sjuk? Men nu har jag inte träffat honom på fem veckor, och jag känner ganska starkt att jag inte vill fortsätta med terapin just nu. För att jag får för mycket ångest varje gång jag går ut, speciellt när jag ska träffa människor.

Jag har en tid på onsdag hos kuratorn, som jag troligtvis kommer att avboka. Jag ska ringa imorgon. Självklart har jag ångest inför det också, att ringa. För egentligen vill jag fortsätta i terapin, men jag klarar inte av det just nu på grund av all ångest jag har. Och min hjärna är helt kidnappad nu ändå av allt som händer i världen, så jag skulle inte kunna jobba med mig själv på något bra sätt i dagsläget känner jag. Men hur ska jag förklara detta för min kurator? Han kommer garanterat inte att försöka övertala mig att fortsätta om jag inte vill, det vet jag. Samtidigt önskar jag att han kunde säga något som lugnar ner mig i den här röran. Vi får se hur det går.

Nuläget

Världen är upp och ner, men jag börjar vänja mig lite nu. Tack gode Gud så har jag semester den här veckan! Välbehövligt. Mina ångestnivåer har sjunkit lite och jag har varit nykter ett litet tag i alla fall.

På mitt jobb har vi möjlighet att jobba hemifrån, men av någon anledning har ledningen bestämt att vi ändå ska vara 50 procent på plats just nu. Obegripligt för mig?! Vi är en stor arbetsplats med cirka 250 medarbetare, så mycket underligt i min värld att inte alla som kan får jobba hemifrån då? Fortsätter det så nästa vecka med, då jag ska vara på jobbet, kommer min ångest att skjuta i höjden igen. Men, jag har i alla fall ett rum att sitta i där och jag kommer säga att jag endast är med på möten via Skype. Det tror jag kommer att hjälpa att hålla nere min ångest lite i alla fall.

Så, det har varit några riktigt jobbiga månader – av olika anledningar. Jag känner inte att jag har någon riktigt tydlig plan över hur min framtid ser ut just nu. Men idag mår jag OK och idag kommer jag att vara nykter. Jag får vara nöjd med det i nuläget helt enkelt.

Var rädda om er där ute!

//A.L

En lite lugnare vecka

Det har äntligen varit en lite lugnare vecka för mig den här veckan. Det var verkligen längesedan jag hade en sådan. Den började med en hel del ångest dock, mest på grund av att jag hade medarbetarsamtal på jobbet i tisdags. Och jag var nära ett återfall under veckan. Men för en gång skull gick båda sakerna bra.

Medarbetarsamtalet

Medarbetarsamtalet gick OK. Min chef verkar ha tagit till sig av vad min kurator sa till henne. För jag kände mig inte så pressad av henne i samtalet som jag brukar göra när jag berättar hur jag vill ha det. Hon har börjat att låta mig faktiskt ta saker i min egen takt, och slutat försöka att övertala mig till att göra saker på hennes sätt. Jag hoppas att det fortsätter så, för det känns som en stor lättnad.

Hon verkar dock vara inställd på en fortsatt kontakt med min kurator och en mer strikt uppföljning av mitt mående. Vilket jag tror beror mycket på att hennes chef nu är inblandad, på grund av det där intyget till rummet. Så jag känner ändå att jag har ögon på mig liksom. Men det känns ändå som att jag kan andas lite lättare på jobbet nu.

Och på tisdag kommer jag att flytta till det fasta rummet, som ligger där resten av arbetsgruppen sitter. Lite nervöst, men jag tror att det kommer att bli bra. För bara att få ett fast rum kommer att bespara mig en hel del oroande. Vilket jag hoppas kommer att ge mig energi till att orka utmana mig själv lite mer på jobbet och börja gå lite framåt i min utveckling där. Det hade varit gott.

Nära ett återfall

Trots att det var en lite lugnare vecka för mig var jag väldigt nära ett återfall under veckan. På grund av all reststress i min kropp. Jag ville bara ha något som lugnade ner mina nerver och tankar. För kaoset i kroppen upphör inte med en gång bara för att det största hotet är borta. Det tar ett tag för hela mig att hänga med där.

I fredags hade jag bestämt mig för att åka till Systembolaget, efter några timmars inre kamp om fördelar och nackdelar med att dricka alkohol och så vidare. Som egentligen pågått hela veckan. Men då var det, antingen gör du det eller inte. Bestäm dig! Jag var på väg ut genom dörren. Men i sista sekunden ändrade jag mig. Min kropp ville inte iväg, det tog bara stop.

Det var första gången jag tog mig igenom ett sådant starkt sug, själv liksom. Inga mediciner eller samtal med någon. Och det där riktigt starka suget kom inte tillbaka heller, som det brukar göra. Så det var en ny upplevelse för mig, att inte trilla dit under ett sådant intensivt sug efter alkohol. Nu har jag varit nykter i 24 dagar. 🙂

Julpynt

I år är jag en av de där människorna som julpyntar alldeles för tidigt. Haha. Eftersom det har varit en lite lugnare vecka, och helgen inte behövdes ägnas åt att återhämta mig från supande, hade jag massa energi över till att – julpynta. Allt är inte uppe än, men idag ska resten upp. Jag älskar julen och hela sträckan fram tills julafton. Julpynt, julmarknader, julmusik, julfilmer, julgodis, lussebullar, pepparkakor, ja allt sådant. Och i år hoppas jag verkligen att jag kan njuta av allt det där riktigt ordentligt. Det känns som att jag har ganska bra förutsättningar (just nu) för det i alla fall. 🙂

//A.L