Ångest

Nu har jag haft semester i två veckor. Det är skönt att slippa jobbstressen och pressen därifrån. Samtidigt känner jag mig lite vilse utan tydliga ”måste”-rutiner. Jag har försökt att hålla mina egna rutiner med kost, motion och sömn. Det har gått OK, men jag börjar vända på dygnet mer och mer och det börjar bli svårare och svårare att komma upp ur sängen om dagarna. Den största ångest jag har just nu idag gäller alkoholen – att dricka eller inte dricka.

En gång har jag druckit alkohol sedan jag gick på semester. Det var drygt en vecka sedan, en flaska vin blev det (den där jag hade kvar i garderoben). Jag har haft sug efter att dricka alkohol hela den här helgen och jag har planerat att göra det idag. Det har lugnat mig. Men, som så ofta, vill jag egentligen inte dricka. Och nu har jag beslutsångest.

Ångest, med eller utan alkohol?

Det är så skönt att vakna på morgonen utan att vara bakis och jag blir alltid så glad när jag kommer ihåg att jag inte har druckit alkohol dagen innan. Samtidigt är det inte smärtfritt att hålla mig nykter. Det innebär också ångest! För suget efter alkohol finns där. Så mina val är ångest utan alkohol eller ångest med alkohol. Det finns fördelar och nackdelar med båda.

Fördelar med ångest utan alkohol är att jag slipper baksmällan och ångesten över att jag åter igen har druckit alkohol (ännu ett misslyckande). Nackdelar med ångest utan alkohol är rusande tankar, svårt med andningen, rastlösheten, spändheten och suget efter alkohol. Fördelar med ångest med alkohol är att jag slipper all ångest ett litet tag och får känna det där underbara lugnet. Nackdelar, samma som fördelar utan alkohol.

Det känns faktiskt som fördelarna med att dricka alkohol är starkare än nackdelarna med att dricka alkohol, i alla fall idag. Trots det här motståndet jag har i hela min kropp, jag vill inte dricka alkohol! Fast jag vet att det släpper när jag väl börjar dricka. Jag har ändå semester och inget stort inplanerat den här veckan. Jahapp, då blir det en tripp till Systembolaget ändå. Så det kan bli…

//A.L

Äntligen semester!

Idag är min första riktiga semesterdag och jag säger bara – äntligen semester! De senaste veckorna, ja månaderna, har varit riktigt kämpiga. Mycket jobbstress, ångest och alkohol. Jag är trött och sliten, det känns i kropp och sinne. Så den här semestern är välbehövlig och mycket efterlängtad!

Ett återfall till

Jag trodde att jag skulle klara mig utan fler återfall tills min semester, men förra veckan var ännu en tuff en och jag trillade dit en gång till i onsdags. Jag köpte två vinflaskor, men drack bara en, för jag ville egentligen inte dricka alkohol utan bara sänka tempot i hjärnan och i kroppen. Som tur var räckte det med en vinflaska för att vagga mig till sömns. Den andra vinflaskan ligger fortfarande i garderoben…

Äntligen semester

Men nu har jag som sagt äntligen semester, fyra veckors ledighet där jag faktiskt inte har något större inplanerat. Jag ska mest fixa i ordning huset inför värderingen jag ska göra, troligtvis i september. Och det här är en ny erfarenhet för mig ska jag berätta, att inte ha något jätteprojekt framför mig att planera (och stressa upp mig) inför. Det känns mycket konstigt. Jag vet knappt vad jag ska göra?

Idag är det riktigt varmt ute, runt 30 grader. Jag har gått en promenad och sedan styrketränat. Det är för varmt för att göra något annat tycker jag så jag har placerat mig framför tv:n faktiskt. Jag har inget direkt sug efter alkohol eller planer på att dricka just nu. En debatt som är skön att slippa ha i huvudet, att också få lite semester ifrån.

Framtidstankar

Mina tankar just nu kretsar mest kring hur hösten kommer att bli. Hur jag vill att den ska bli. Vad jag ska fokusera på i mitt liv framöver. Jag känner nog att det lutar åt att jag behöver bearbeta klart min uppväxt och unga vuxna liv samt att försöka reda ut hur tusan jag ska lösa det här med relationer. Och att ta reda på en gång för alla vad jag egentligen har för typ av problematik, för jag förstår inte riktigt det? Ja, ångest och alkoholmissbruk. Men vad innebär det egentligen?

Så även om jag äntligen har semester snurrar mina tankar vidare, som vanligt. Men jag försöker att hålla mig lugn och leva här och nu. Det ska bli mycket intressant att se hur de här fyra veckorna kommer att utveckla sig. För jag har inte tänkt så mycket på vad jag ska göra under min semester, utan mest försökt att överleva tills min semester. Och nu är den här, nu har jag äntligen semester – från jobbet i alla fall.

//A.L

En nykter vecka – det finns hopp

Det har varit lite lugnare på jobbet den här veckan, mest för att jag har avsagt mig vissa arbetsuppgifter för tillfället. Det har hjälpt mig att hålla nere mina stressnivåer och ångest. Vilket i sin tur har hjälpt mig att äntligen ha en nykter vecka, det var ett tag sedan. Fast trots att jag har varit nykter i nio dagar nu känner jag mig fortfarande si sådär måendemässigt.

Den främsta anledningen till att jag inte dricker alkohol idag är för att det inte är värt konsekvenserna. Jag orkar inte liksom. Hade det krisat hade jag säkert druckit. Jag har ingen vidare motivation till att hålla mig nykter egentligen. Jag ser liksom ingen mening, förutom att slippa baksmällan. Just nu räcker det i och för sig.

Ensamheten

Jag antar att jag känner mig ganska ensam just nu. De få människor jag har haft någon typ av relation med de senaste åren har jag brutit helt med det här året. Igår slutade jag till och med att följa dem på Facebook. Jag får ångest bara jag ser deras inlägg eller om de gillar något så jag ser deras namn. Och jag ångrar inte att jag har brutit med dem. Det enda jag ångrar är att jag brydde mig så mycket om dem, för de kände helt klart inte likadant. En smärtsam insikt som jag håller på att bearbeta.

Hoppet

Så nu befinner jag mig i något slags vakuum. Tack gode Gud för min syster och min mamma. Mest för min syster. Utan henne vet jag inte vad jag hade gjort. Men, jag har hopp. Det finns där någonstans i mörkret. Jag är inte blind för allt positivt i mitt liv, allt jag har tagit mig igenom och hur mitt liv faktiskt är otroligt bra på många sätt. Det är det här med relationer jag inte har listat ut än. Det är den biten som gör att jag känner mig så misslyckad.

Fast allt känns väldigt ensamt och tungt just nu och jag har svårt att se hur mitt liv någonsin kommer att bli något annat än vad det är idag, är jag övertygad om att det kommer att förändras – någon gång och på något sätt. Jag har väldigt svårt att tro att jag har gått igenom allt jag har bara för att jag ska förbli ensam och fast i den här kampen mot alkohol, stress och ångest i resten av mitt liv. Att det ska vara dominerande. Det måste finnas något mer.

En nykter vecka

Hur som helst, en nykter vecka har det varit. Tung, men bättre än veckorna innan den här. Hoppet finns om att det kommer att vända. Jag får försöka att fokusera på det. Och nu är det bara EN VECKA kvar till min SEMESTER. Det ska till och med bli sol och varmt nästa vecka. Så det finns ljusglimtar att hålla fast vid. En dag i taget. 🙂

//A.L

Mitt i en svacka

De senaste två veckorna har jag befunnit mig mitt i en svacka. Det har varit mycket negativa tankar, ångest och alkohol. Mestadels på grund av jobbet, det höga tempot och pressen jag har känt där de senaste månaderna. Det knäckte mig till slut. Det har varit riktigt kämpigt, men jag tror jag är på väg uppåt nu.

Trots att jag har mått riktigt dåligt har jag dragit iväg mig själv till jobbet i alla fall. Jag har varit ärlig mot min chef om hur jag har mått, förutom alkoholbiten, och förklarat att jag inte kan prestera på min vanliga nivå just nu. Hon har varit stöttande och förstående. Så det har gjort det hela lite lättare.

Vad har jag lärt mig av det här? Att jag fortfarande är i en process där jag håller på att lära känna mig själv och mina gränser. Jag är inte så stark som jag tror ibland. Samtidigt hanterar jag mitt mående bättre nu än för några år sedan. Jag börjar också inse att det inte är farligt att berätta om mina svagheter för andra människor, alla är inte ute efter att använda dem emot mig. Tvärtom, det finns faktiskt vänliga själar i den här världen som vill mig väl.

Så, jag har varit mitt en svacka de senaste två veckorna, men det känns som det värsta är över. Jag är trött och känner mig lite svag just nu, fast också försiktigt hoppfull om att det kommer att bli bättre framöver. Och om två veckor har jag äntligen semester! En sådan lättnad och något jag verkligen ser fram emot! 🙂

//A.L

En riktigt tuff vecka

Det har varit en riktigt tuff vecka, så snabbt det kan vända. På eftermiddagen efter mitt senaste inlägg i måndags trillade jag dit igen. Jag var ute på promenad, katastroftankarna rusade i en galen fart och jag kunde inte få stopp på dem. Till slut orkade jag inte längre med kaoset i kroppen från alla negativa känslor, ångest och stress som jag kände. Så tänkte jag, herregud – drick alkohol då! Du vet att det hjälper, en liten stund i alla fall. Och jag var ledig på måndag och tisdag, så efter promenaden blev det raka vägen till Systembolaget. Med andra ord, mitt andra jag vann i måndags.

Jag köpte två vinflaskor och sex 50 centiliters starköl. För jag ville verkligen inte råka köpa för lite alkohol. Jag drack i måndags och i tisdags, jag har lite mindre än en vinflaska kvar i garderoben. Det var skönt att få lite lugn i hjärna och kropp i några timmar. Men jag mådde skit resten av veckan. Det är priset för lite falskt bra mående, jag vet. Ändå fortsätter jag att låta mig luras av alkoholen.

En riktigt tuff vecka

Jag började att jobba i onsdags, bakis som tusan. Det var ett helvete. I onsdags kväll hade jag så mycket ångest att jag trodde att jag skulle få en panikattack. Men jag lugnade ner mig själv, utan alkohol. Torsdagen och fredagen var inte mycket bättre. Det enda positiva med de dagarna var att jag inte drack mer alkohol. Det blev en riktigt tuff vecka.

Såklart gjorde mitt återfall att jag var helt tvärtemot hur jag har varit den senaste tiden på jobbet. Då jag har varit ganska glad och pratsam på möten och liknande. Den här veckan var jag tyst på mötena och resten av tiden satt jag i mitt rum och försökte att hålla ut tills jag kunde gå hem. Jag gick tidigare och försökte att minimera min kontakt med min chef och mina kollegor. Jag borde ha sjukanmält mig, men jag gör inte det i de här situationerna. Det är för ångestladdat. Det är lättare att gå till jobbet och sitta av tiden, för ingen märker något eller ställer några frågor där ändå.

Konsekvensanalys

Att det blev så här är väl ingen överraskning. Det har varit hektiskt på jobbet en längre tid, jag har fått högre krav på mig av min chef och jag har drivit på mig själv väldigt hårt för att jag har känt att det är vad som förväntas av mig. Samtidigt försöker jag att acceptera mig själv och mitt liv som det ser ut privat – väldigt isolerat och ensamt. Jag känner hur jag börjar glida in i mer och mer negativa tankemönster. För att det inte ska spåra ur totalt försöker jag att hålla nere mina stressnivåer, men det är inte lätt när det är så pressat på jobbet.

Dissad av chefen

Inför den här veckan funderade jag på att prata med min chef om hur jag mår och mina farhågor inför juli på jobbet, då jag jobbar hela månaden och vi kommer att ha ännu högre press på oss att klara våra mål. Hon har sagt till mig förut att jag ska flagga om jag har mycket ångest och oro inför något.

Nu var det så att min chef hade avstämningssamtal med alla, utom mig, under den här veckan på jobbet. Och det där kan jag vinkla till något riktigt självdestruktivt. Men troligtvis blev det så eftersom hon hade samtalen på eftermiddagarna och jag gick tidigt, jag vet inte? Mina inre demoner säger att det är för att jag är jobbig och för att hon inte orkar prata med mig. Kanske det är sant, vad vet jag? Jag är en knepig person ibland.

Skypen

Hur som helst, i fredags eftermiddag var vi få på jobbet och helt plötsligt skulle vi göra en ganska jobbig, oplanerad, uppgift. Jag kände att jag inte orkade, jag höll på att börja gråta när jag fick den informationen för jag var helt slut. Så jag skrev till min chef på skype, för jag jobbade hemma, och sa att jag var dötrött och inte kunde göra den uppgiften. Då gav hon mig två andra alternativa uppgifter istället. Och det var hela skypen. Vilket jag tog som att, nu sa jag hur jag mådde och att jag inte orkade, och hon ignorerade det helt. Vilket jag tolkade som att hon tog det som gnäll helt enkelt.

Jag vet att jag är hyperkänslig, men det tog mycket för mig att ens skriva det till henne. Och hela grejen med samtalen som hon haft med alla utom mig, det känns inte bra. Jag ser inte alls fram emot nästa jobbvecka, risken är att det kommer att bli en riktigt tuff vecka till. Jag vet inte hur många fler sådana jag klarar av.

Det där lilla hoppet

Så, framåt. Jag vet inte alls hur det kommer att gå just nu. Det känns tungt. Jag har den där vinflaskan kvar i garderoben och jag kommer att behålla den. Ifall, ifall. Det har varit en riktigt tuff vecka och jag ser inte speciellt positivt på kommande veckor. Men, jag vet också att saker kan vända snabbt. Och jag har ett litet hopp som jag håller fast i och det är att jag ska börja i terapi till hösten. Kanske, kanske kommer det att hjälpa mig. Jag håller tummarna. Tills dess får vi se vad som händer. En dag i taget.

//A.L