En lite lugnare vecka

Det har äntligen varit en lite lugnare vecka för mig den här veckan. Det var verkligen längesedan jag hade en sådan. Den började med en hel del ångest dock, mest på grund av att jag hade medarbetarsamtal på jobbet i tisdags. Och jag var nära ett återfall under veckan. Men för en gång skull gick båda sakerna bra.

Medarbetarsamtalet

Medarbetarsamtalet gick OK. Min chef verkar ha tagit till sig av vad min kurator sa till henne. För jag kände mig inte så pressad av henne i samtalet som jag brukar göra när jag berättar hur jag vill ha det. Hon har börjat att låta mig faktiskt ta saker i min egen takt, och slutat försöka att övertala mig till att göra saker på hennes sätt. Jag hoppas att det fortsätter så, för det känns som en stor lättnad.

Hon verkar dock vara inställd på en fortsatt kontakt med min kurator och en mer strikt uppföljning av mitt mående. Vilket jag tror beror mycket på att hennes chef nu är inblandad, på grund av det där intyget till rummet. Så jag känner ändå att jag har ögon på mig liksom. Men det känns ändå som att jag kan andas lite lättare på jobbet nu.

Och på tisdag kommer jag att flytta till det fasta rummet, som ligger där resten av arbetsgruppen sitter. Lite nervöst, men jag tror att det kommer att bli bra. För bara att få ett fast rum kommer att bespara mig en hel del oroande. Vilket jag hoppas kommer att ge mig energi till att orka utmana mig själv lite mer på jobbet och börja gå lite framåt i min utveckling där. Det hade varit gott.

Nära ett återfall

Trots att det var en lite lugnare vecka för mig var jag väldigt nära ett återfall under veckan. På grund av all reststress i min kropp. Jag ville bara ha något som lugnade ner mina nerver och tankar. För kaoset i kroppen upphör inte med en gång bara för att det största hotet är borta. Det tar ett tag för hela mig att hänga med där.

I fredags hade jag bestämt mig för att åka till Systembolaget, efter några timmars inre kamp om fördelar och nackdelar med att dricka alkohol och så vidare. Som egentligen pågått hela veckan. Men då var det, antingen gör du det eller inte. Bestäm dig! Jag var på väg ut genom dörren. Men i sista sekunden ändrade jag mig. Min kropp ville inte iväg, det tog bara stop.

Det var första gången jag tog mig igenom ett sådant starkt sug, själv liksom. Inga mediciner eller samtal med någon. Och det där riktigt starka suget kom inte tillbaka heller, som det brukar göra. Så det var en ny upplevelse för mig, att inte trilla dit under ett sådant intensivt sug efter alkohol. Nu har jag varit nykter i 24 dagar. 🙂

Julpynt

I år är jag en av de där människorna som julpyntar alldeles för tidigt. Haha. Eftersom det har varit en lite lugnare vecka, och helgen inte behövdes ägnas åt att återhämta mig från supande, hade jag massa energi över till att – julpynta. Allt är inte uppe än, men idag ska resten upp. Jag älskar julen och hela sträckan fram tills julafton. Julpynt, julmarknader, julmusik, julfilmer, julgodis, lussebullar, pepparkakor, ja allt sådant. Och i år hoppas jag verkligen att jag kan njuta av allt det där riktigt ordentligt. Det känns som att jag har ganska bra förutsättningar (just nu) för det i alla fall. 🙂

//A.L

Det där jädra intyget!

Det har varit några tuffa veckor med mycket ångest, igen. Problemet med att behålla ett eget rum på jobbet och relationen med min chef har varit roten till min förstärkta ångest under dessa veckor. Ett återfall har det blivit. Men i fredags fick jag äntligen ett positivt besked från min chef. Jag kommer att få ett eget fast rum på jobbet, till och med den 31 mars 2020 nu i ett första skede. Då ska en ny bedömning göras. Men vilket ångestkaos det där jädra intyget för att styrka mitt behov av ett eget rum på jobbet har orsakat mig de senaste veckorna!

Rummet

Jag har suttit i ett eget rum på jobbet i cirka ett och ett halvt år nu, sedan jag kom tillbaka från en sjukskrivning, men inte i ett fast rum. Utan jag har fått ta det rum som har varit ledigt när jag har kommit till jobbet, verkligen inte optimalt. Men bättre än att sitta ute i kontorslandskapet. Anledningen till att jag inte har suttit i kontorslandskapet är min ångestproblematik. Jag fixar inte det, jag får för stark ångest där ute. Men tanken har alltid varit att jag ska sitta ute i kontorslandskapet igen.

Vändningen

I samband med att jag började gå till kurator nu i september trodde jag att det skulle lösa sig, ganska snabbt, med lite hjälp och exponering. Men kuratorns bedömning var att jag inte ska skynda mig ut i kontorslandskapet eftersom jag får så stark ångest. För när ångesten blir så stark förvärras den istället om man försöker gå för fort fram. Jag behöver ta eventuell exponering i den takt jag klarar av.

Det var en lättnad att höra det, samtidigt som jag visste att min chef inte skulle tycka om det. För hon har velat få ut mig i kontorslandskapet och i arbetsgruppen ett tag nu. Så när jag berättade för henne att jag ska ta det lugnt med exponeringen och ta saker i min egen takt ville hon prata med min kurator. När jag frågade om det fortfarande var OK att fortsätta sitta i ett eget rum sa hon att det krävs ett intyg för att fortsätta att göra det. Hon föreslog att jag skulle be min kurator om ett sådant intyg. Jag sa att jag kunde be min läkare om ett sådant intyg istället, för att jag trodde att det krävdes ett läkarintyg. I det här fallet skulle jag ha lyssnat på min chef, det hade besparat mig en massa ångest över det där jädra intyget!

Det där jädra intyget!

Men jag trodde att jag hade löst det där med intyget ganska snabbt. För sköterskan på vårdcentralen gav mig besked om att läkaren skulle skriva ett intyg. Jag ringde till och med och dubbelkollade att sköterskan hade pratat med läkaren, och fick beskedet att hon hade det och att det inte var några problem att få ett sådant läkarintyg. Men en vecka efter det beskedet ringde sköterskan och sa att läkaren inte kunde skriva ett sådant intyg. Sköterskan hade bara fått ett meddelande från läkaren dagen innan hon ringde mig och nu var inte läkaren längre kvar på vårdcentralen så hon kunde inte fråga henne varför hon inte kunde skriva intyget. Då fick jag panik! Varför ringde inte läkaren mig och förklarade?! Sköterskan sa att de skulle höra av sig vid eventuella frågor.

Sköterskan försökte lugna ner mig, för jag bröt ihop i gråt i telefonsamtalet, och sa att jag kunde be min kurator om ett intyg istället. Men jag såg bara hur jag skulle bli tvungen att sitta ute i kontorslandskapet igen och vilket helvete det skulle bli. Efter det telefonsamtalet blev jag helt uppslukad av ångest och åkte hem från jobbet med en gång, runt lunch, och sedan direkt till Systembolaget – där kom återfallet.

Påtryckningar

Några dagar efter beskedet från sköterskan lugnade jag ner mig. Men jag orkade inte prata om det här med min chef. Jag lyckades undvika henne i en och en halv vecka, sedan hamnade vi i ett rum tillsammans och hon frågade hur det hade gått med intyget. Jag sa bara att läkaren inte var kvar på vårdcentralen, vilket var sant. Hade hon varit det hade jag kontaktat henne. Då frågade min chef igen om jag kunde be min kurator om ett intyg istället. Vilket jag, åter igen, tyckte var konstigt, för att jag trodde att det krävdes ett läkarintyg. Men hon sa att det räckte med ett intyg från kuratorn och skulle min chefs chef, som fattar beslutet om eget rum, vilja ha mer får vi gå till företagshälsovården. Jag bara kände hur ångesten eskalerade igen! Det här tar aldrig slut!

Mer påtryckningar

Det var några dagar kvar tills jag skulle till min kurator och såklart var allt jag kunde tänka på det där jädra intyget. Tänk om han säger nej! Min chef kom förbi mig en eftermiddag precis innan jag skulle gå hem och frågade hur det var. Jag sa att jag var orolig för intyget och hur det skulle bli med rummet. Då försökte hon att få mig att ringa min kurator innan mitt besök hos honom. För att hon tänkte att det kunde lugna mig om jag fick besked snabbare.

Fast jag var livrädd för att han skulle säga nej och för hur jag i så fall skulle reagera. Därför ville jag inte ta det samtalet på telefon. Det sa jag inte till min chef, utan jag sa bara att jag inte ville ringa honom. Min chef förstod inte varför jag inte bara kunde ringa, och jag orkade inte förklara. Istället ökade ångesten och tårarna kom när hon inte släppte ämnet. Till slut kunde jag bara klämma fram att jag inte ville prata mer. Hon blev lite ställd, men lämnade mig och stängde dörren.

Efter det samtalet med chefen mådde jag riktigt dåligt. Jag var tveksam till att gå till jobbet dagen efter, men jag gick. Chefen kom till mig på förmiddagen och sa egentligen bara att det kommer vara jobbigt ett tag nu och att hon och jag kommer att krocka ibland. Jag var lugn och sa att det är en jobbig situation och jag vill bara att det ska vara över. Hon tog åter igen upp att hon gärna vill prata med min kurator och att han är välkommen att ringa henne angående intyget om det finns frågetecken kring det.

Äntligen kuratorbesök

Till slut kom (förra) fredagen och samtalet hos kuratorn. Jag var så ångestfylld när jag kom till honom. Jag fick fram att jag behövde ett intyg i alla fall. Han tyckte att vi kunde prata med min chef istället. Men jag sa att det är ett skriftligt intyg hon vill ha. Efter att ha kollat med mig om det var OK så ringde han min chef. Jag bad till Gud att hon skulle svara, och det gjorde hon. Så fick dem äntligen prata med varandra och höra att det verkligen är som jag säger, åt båda hållen. För det känns som att jag har varit någon slags förmedlare mellan dem de senaste veckorna. Efter telefonsamtalet skrev kuratorn intyget, inga problem.

En sådan lättnad!

Det var så bra att min kurator verkligen fick höra hur min chef tänker, och att min chef fick höra från min kurator att hon inte ska pressa mig. Han var tydlig med att jag behöver ta saker i min egen takt. Det var en sådan stor lättnad att höra honom säga det till henne! Och när jag kom till jobbet i tisdags och gav henne det där jädra intyget var hon helt annorlunda, lite överdrivet åt andra hållet kanske. Men hellre det.

Beskedet

Tyvärr fick jag vänta ända tills i fredags på besked från min chefs chef hur det blev med rummet, för hon var bortrest med mera. Fast till slut i fredags eftermiddag fick jag äntligen bekräftat att jag kommer att få ett eget fast rum på jobbet. Vilket faktiskt är en förbättring mot hur jag har det nu. I ett första skede till och med den sista mars 2020, sedan ska de göra en ny bedömning. Och nu ska min chef och jag göra en plan vecka för vecka för mig och ta hänsyn till APT och andra möten när vi planerar. ”För vi ska ju ta saker i din takt.”, sa min chef i fredags. Wow! Ett mirakel har skett! Kanske… För jag är ju skeptisk av mig, så även om det låter väldigt bra får vi se hur det hela utvecklar sig. Men den värsta ångesten, på grund av det där jädra intyget, har lagt sig nu – för den här gången.

Då försöker vi igen…

Förhoppningsvis kan jag nu återgå till att fokusera på att försöka förstå hur jag ska komma framåt i mitt liv igen. För de senaste veckorna känns det som hela mitt liv har stannat upp och kretsat kring det där jädra intyget! Men nu är den biten över, i alla fall tills den sista mars nästa år…

//A.L

Äntligen en tid hos en kurator

Det känns ganska jobbigt nu, både med alkoholen och ångesten, så jag är väldigt lättad över att jag äntligen har fått en tid hos en kurator. Det ger mig lite hopp. Men, det blev en liten twist där med vilken kurator jag ska gå till.

I slutet av maj ringde jag till kurator för att jag ville börja i terapi och jobba med min sociala ångest. Av en slump svarade den kurator jag hade gått till tidigare och vi kom överens om att hon skulle kalla mig till hösten. Nu blev det inte så.

Samtalet från kuratorn

I torsdags, mitt under ett irritationsutbrott jag hade på jobbet i mitt lilla nedsläckta rum, ringde det från kuratorskontoret. Jag förväntade mig att det skulle vara min gamla kurator som skulle erbjuda en tid hos henne. Men det var det inte. Det var en annan kurator, jag kopplade inte först vem han var. Till slut förstod jag. Han sa att han hade missat att det stod i journalen att jag hade uttryckt önskemål om en annan kurator och att han dagen innan hade skickat en kallelse till mig. Hmm… Hur ska jag göra nu?

Tankarna bara snurrade i huvudet när jag pratade med honom. Men, som sagt, det känns väldigt jobbigt just nu – framför allt på jobbet. Ingenting fungerar bra där. Så när den här kuratorn ringde och erbjöd en tid kändes det dumt att säga nej, för vem vet när den andra har tid? Det visste inte han heller. Därför kom vi fram till att jag går på ett samtal hos honom så får jag se hur det känns. Så på torsdag har jag äntligen en tid hos en kurator.

Blandade känslor

Det känns bra att äntligen ha fått en tid hos en kurator. Men såklart lite oroligt också. Han lät lugn och vettig på telefonen, samtidigt lite snurrig eftersom han hade missat mitt önskemål. Därför har jag blandade känslor inför vårt första möte. Men det hade varit skönt om det känns bra med honom på torsdag. För jag vill verkligen komma igång och jobba med min sociala ångest. Den har verkligen tagit över nu. Så jag hoppas på ett bra samtal med den här kuratorn på torsdag och på att den där vändningen till ett bättre mående är nära nu.

//A.L

Första jobbveckan, lönesamtal och inspirationsdagsångest

Då var första jobbveckan efter sommarsemestern avklarad. Den gick väl OK. Lite oväntat hade jag lönesamtal i tisdags. Det var lika bra att jag inte fick veta det förrän i måndags, så hann jag inte fundera för mycket på det. Lönesamtalet gick OK. Jag hade inga höga förväntningar, med tanke på hur upp och ner mitt år har varit. Det blev cirka två procent, jag blev mest lättad över att det inte blev lägre.

Lönesamtalet

Det var ganska jämt med positiv feedback och utvecklingsområden i lönesamtalet. Min chef tog också upp mitt dåliga mående i somras och hur vi hanterade det, hon ser det som en styrka att jag säger till när jag mår dåligt så att hon kan anpassa arbetet.

Jag var ganska nervös över vad hon skulle säga om sommaren eftersom jag hade en sådan tydlig dipp. Nu är det så att hon inte vet om mina alkoholproblem eller då att jag hade en del återfall under dippen i somras. Återfall som helt klart påverkade mig på jobbet. Jag undrar därför om feedbacken hade varit annorlunda om hon visste? Det känns alltid jobbigt att ta åt mig något positivt om hur jag hanterar mitt dåliga mående, eftersom jag inte berättar allt. Hur som helst. Det är skönt att ha årets lönesamtal avklarat.

Inspirationsdagsångest!

Första jobbveckan var ganska lugn, men på måndag drar hösten igång ordentligt på jobbet. Mer att göra och mer sociala aktiviteter. En supersocial aktivitet jag inte ser fram emot är vår ”inspirationsdag” på onsdag. Det är en heldag då all personal på jobbet samlas, några hundra, för att umgås och lyssna på föreläsningar. Jag HATAR detta årliga event! Och en av föreläsningarna i år handlar självklart om alkohol och hur man lättare ska kunna prata om sina alkoholvanor med varandra… Jipppi! Kommer inte alls kännas jobbigt att lyssna på den föreläsningen.

På vårt schema för inspirationsdagen stod det ”aktivitet eller föreläsning” på förmiddagen och eftermiddagen. Jag tog upp det med min chef efter lönesamtalet att jag ville veta vad ”aktivitet” innebar. Hon kollade upp det, den ena aktiviteten var tipsrunda och den andra kubb. ”Jag vill inte vara med på kubb.”, sa jag. Det behövde jag inte. Vilket lättade ångesten lite.

Jädra sociala ångest!

Men ändå, gemensam frukost, lunch och fika. Jag har jättesvårt att äta tillsammans med folk, jag får jätteångest av det. Fysiskt liksom. Jag kan äta lite men sedan drar halsen ihop sig och jag får svårt att svälja och andas ordentligt. Så det enda jag tänker på när jag är tvingad att äta med folk är att hålla mig lugn och försöka att andas och svälja normalt.

Alltså, det är ett jätteproblem, som har blivit värre det senaste året. Jag äter aldrig med någon på jobbet nuförtiden, skulle någon komma när jag äter får jag avbryta. Så hela den här äta-biten under inspirationsdagen är ett stort problem som ger mig jättemycket ångest.

Förra året på inspirationsdagen kom jag efter frukosten och åkte iväg på lunchen (till Systembolaget, för det var sådant kaos i kroppen att jag behövde veta att jag kunde dricka alkohol efter dagen var slut för att lugna ner mig). Fikat hoppade jag över. Jag kommer att försöka köra samma strategi i år, minus Systembolaget. För jag vill helst klara dagen utan ett återfall som avslut.

Första jobbveckan och förväntansångest

Så även om den första jobbveckan efter sommarsemestern var lugn, satte den igång en massa ångest i mig – som vanligt. Lönesamtalet, inspirationsdagen och sedan var jag med på firandet av en kollega i torsdags. Hon har varit himla go mot mig så därför tvingade jag mig själv att vara med på den gemensamma fikan, en halv tårtbit sedan tog det stopp. Fast jag har inte druckit alkohol i alla fall.

Nästa vecka kommer att bli tuff. Jag har inte fullt ut löst hur jag ska hantera inspirationsdagen än, så det snurrar fortfarande runt i mitt huvud gällande den. Vi kommer även att ha mycket att göra på jobbet från och med imorgon och nu ska jag göra alla mina arbetsuppgifter igen. Vilket jag vill. Fast det känns lite skakigt, för det var ett tag sedan jag gjorde vissa saker. Men, det är bara att kämpa på helt enkelt.

//A.L

På måndag är det dags igen

Då var snart min sommarsemester över för den här gången. På måndag är det dags igen för jobb. Det känns OK. Jag har gjort allt det jag planerade att göra på min semester, vilket handlade mest om att färdigställa och fixa huset inför värdering. Värderingen blev klar i torsdags och igår lade jag om mina banklån. Allt gick mycket bra och jag är väldigt nöjd med hur det blev. Det kändes värt allt slit de senaste fyra åren. Och en stor börda har äntligen lyfts från mina axlar.

Min nykterhet

När det kommer till min nykterhet under semestern har den varit si så där. Jag har druckit alkohol några gånger, den senaste gången var förra onsdagen. Tankarna har kommit om att dricka nu till helgen, av olika anledningar. För att fira att det gick så bra med huset. För att det är sista helgen innan semestern är slut. För att suget och tankarna på att dricka alkohol börjar smyga sig in i min hjärna igen, så för att sätta stop för dem. Men, jag tror att jag kommer att klara av att hålla mig nykter den här helgen.

Min jobbångest

Och på måndag är det dags igen för jobb. Jag har blandade känslor inför måndagen. Det känns bra eftersom jag inte har så mycket för mig om dagarna nu ändå. Samtidigt vet jag hur lätt jag dras in i den där stressbubblan där mitt liv blir väldigt fokuserat på jobbet och jag tappar bort den känslan av perspektiv på livet jag har nu. Det händer varje år och jag tycker inte om det! Så det är en stor oro jag har, att det hamna där igen.

Nya tider

Något som är annorlunda den här gången inför återgången till jobbet dock är att jag inte har någon stor husrenovering på gång. Det är första gången på fyra år det händer. Och trots att jag har mina vanliga problem med ångesten och alkoholen, är det ganska lugnt på den fronten just nu. Så mina förutsättningar för att klara av jobbet på ett mer hälsosamt sätt den här hösten, än de senaste åren, känns väldigt bra. Det känns samtidigt mycket konstigt och ovant att inte ha ett stort svart moln hängandes framför mig.

Vi får se hur det går

Sammanfattningsvis är jag nöjd med min semester, lite orolig inför måndagen men samtidigt försiktigt optimistisk inför jobbhösten. Vi får se hur det går helt enkelt.

Det ska bli en riktigt solig och varm sommarhelg nu, så jag ska passa på att njuta av den till fullo. Trevlig helg där ute! 🙂

//A.L