Fortfarande nykter

Jag är fortfarande nykter, trots midsommar med alkohol i närheten och jobbstress.

Midsommarafton 2019, med snapsvirke såklart. Men jag är fortfarande nykter.
Midsommarafton 2019, med snapsvirke såklart. Men jag är fortfarande nykter.

Det var faktiskt inte så jobbigt att motstå alkoholen på midsommarafton. Det var jag, min syster, min mamma och hennes sambo som firade tillsammans. Min syster tycker inte om alkohol så hon drack inte. Min mamma och hennes sambo drack alkohol till maten bara. Men det kändes lite obekvämt att skåla med dem när de snapsade och drack vin och öl. Inte för att jag har något emot att de dricker alkohol, utan för att jag har en sådan bakgrund med alkoholen som jag har. Och att få kommentarer som att jag är tråkig för att jag inte dricker alkohol var väl inte så roligt heller. Men jag försökte att ignorera det.

Semester och jobbstress

Idag och imorgon har jag tagit semester, planerat sedan innan. Det har varit stressigt på jobbet de senaste två månaderna. Jag har tagit mer ansvar och drivit på mig själv ganska hårt. I förra veckan började jag få känslan av att tappa andan och svårt att andas när jag jobbade, vilket jag vet inte är bra. I torsdags tog det stopp. Jag kunde inte tänka ordentligt eller koncentrera mig på jobbet alls. Vilket resulterade i att jag fick tvinga mig själv att ta det lugnt, trots den press vi har på oss just nu. Tyvärr hade jag vissa uppgifter som jag var tvungen att slutföra innan min lilla ledighet, som inte blev så bra. Därför hade jag ingen bra känsla alls i torsdags när jag slutade jobbet.

Och jag känner en ganska stark oro inför hur jag ska klara de kommande jobbveckorna. Min sommarsemester börjar inte förrän den 29 juli, vilket innebär att jag kommer att vara på plats när det är som tuffast på jobbet. Alltså fyra och en halv vecka i en tryckkokare. Det hade jag säkert klarat, om vi inte hade haft det så pressat de senaste två månaderna också. Jag är redan slut liksom.

Ett hot mot nykterheten

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den här jobbsituationen? Jag har funderat på om jag ska säga till min chef att jag behöver backa undan nu ett tag för att jag mår som jag gör. Hon har sagt att hon vill jag ska berätta hur jag mår. Det känns bara som ett nederlag på något sätt. Att jag är så svag. Samtidigt är jag lite irriterad på min chef för att hon har varit så frånvarande på jobbet de senaste veckorna och lagt över mycket ansvar på oss medarbetare. Nej, jag har ingen bra känsla alls när det kommer till jobbet just nu. Och jag tycker inte om att den här jobbsituationen är ett stort hot mot min nykterhet.

Fortfarande nykter

Men jag är fortfarande nykter, och det är bra. Det är fem veckor sedan jag drack alkohol senast. Jag mår lite konstigt nu dock och börjar känna mig lite nedstämd. För att motverka det försöker jag att fokusera på allt positivt i mitt liv, att inte ha för höga krav på mig själv, ta det lugnt och att ta det en dag i taget. För jag vill verkligen inte dricka alkohol. Det känns bara oroväckande skakigt just nu. Det hade varit så tråkigt om jag trillar dit igen för att jag har missbedömt vart mina gränser går. Mycket hänger på vad som händer på jobbet på onsdag. Men jag ska försöka att inte låta den oron förstöra idag och imorgon, för just nu har jag semester – som kommer att vara en nykter en. 🙂

//A.L

Det är så konstigt

Det har gått fyra veckor sedan jag drack alkohol senast. Innan dess var jag nykter i sex veckor, vilket innebär att jag har druckit alkohol en gång på tio veckor. Det är så konstigt. För det kändes helt omöjligt att vara nykter så länge för några månader sedan.

Den konstiga ångesten

Jag mår bra just nu, jag känner mig lugn, hoppfull och ganska stark. Jag har tagit lite mer ansvar på jobbet de senaste veckorna. Vilket bland annat har inneburit att jag har varit ganska aktiv på våra möten. Och det är en annan sak jag tycker är så konstigt. Att jag kan prata på möten, hålla i möten och uttrycka mina åsikter inför 20 personer, men att fika med människor och var social efter möten – det känns extremt jobbigt. Det gör jag inte. Jag har ångest inför möten också, men dem lyckas jag ändå genomföra.

Härlig sommar – terapi till hösten

Det är fortfarande mycket jag inte förstår med mig själv och mitt beteende. Varför jag reagerar som jag gör på vissa saker? Och hur jag ska bryta mitt isoleringsmönster och skapa fungerande relationer med andra människor. Men, jag ska börja terapi till hösten och då hoppas jag att jag äntligen kan reda ut det där. Tills dess ska jag försöka att njuta av den härliga sommaren som vi har här nu och fokusera på allt positivt i mitt liv istället. Som att jag faktiskt bara har druckit alkohol en gång under de senaste tio veckorna. Det är så konstigt, men känns så bra! 🙂

//A.L

Att våga vara nykter

Att våga stå emot suget. Att våga låta ångesten ta över. Att våga vara i obehaget utan att ta till alkohol. Att våga vara nykter – är läskigt. Precis som att våga må bra är skrämmande. Jag har mått dåligt så mycket i mitt liv att jag inte vet hur man mår bra. Vad innebär det ens? Hur hanterar man det?

Att knappt orka leva, men göra det ändå, den känslan är jag van vid. Att dölja alkoholisten i mig, är jag en mästare på. Den ångestfyllda alkoholisten – det är så jag ser mig själv. Jag vet inte ens vem jag skulle vara om jag vore helt nykter och mådde bra? Den personen har aldrig existerat.

En skrämmande värld utan alkohol

Jag vill vara nykter. Jag vill få ordning på min ångestproblematik. Jag vill må bra. Samtidigt är det en obekant världsbild. Ibland när jag tänker på min framtid, hur jag vill att den ska vara. Med mer människor i den, en egen familj och mer ansvar. Så blir jag rädd. För jag kan inte se hur alkoholen ska kunna få plats i ett sådant liv.

Även om jag bara har druckit alkohol en gång de senaste två månaderna, vet jag att jag kan ta till den nu om det krisar. Som det gjorde för två veckor sedan. Det skulle inte gå om jag hade en egen familj. Eller det skulle gå, men det skulle påverka andra på ett sätt jag inte vill.

Att våga vara nykter

Total nykterhet är något oerhört skrämmande för mig. Jag tycker till och med att söndagar är riktigt obehagliga, för då är Systembolaget stängt. Så varje fredag känner jag efter ordentligt om jag tror att jag klarar av att vara nykter hela helgen. Annars måste jag se till att köpa hem alkohol innan lördag klockan 15:00.

Det är väl här jag ska bromsa mig själv och ta det – en dag i taget…

Hur som helst, att våga vara nykter och att våga att må bra känns lite annorlunda från att vilja vara nykter och att vilja må bra. För viljan har jag, modet däremot – nja. Jag är nog inte riktigt där än. Men jag jobbar på att nå dit. Det är mitt mål kan man väl säga – att våga vara nykter och att våga må bra. Och att verkligen våga säga farväl till den ångestfyllda alkoholisten.

//A.L

Att söka hjälp eller inte?

I fredags klarade jag inte längre av att stå emot alkoholen. Sex veckors nykterhet åt skogen. Så kändes det när jag tog det första glaset. Nu undrar jag om jag ska söka hjälp eller inte?

Att söka hjälp eller inte - första glaset. Whisky fick det bli - för snabbast effekt! :/
Whisky fick det bli – för snabbast effekt! :/

Samtidigt försöker jag att inte vara allt för hård mot mig själv. Den här veckan har varit väldigt jobbig med mycket ångest och oro. Veckorna innan dess har inte heller varit någon picknick. Jag hade så ont i kroppen, i magen och ett sådant krig i mitt huvud i fredags att jag inte orkade att stå emot längre. Främsta anledningen till att jag drack alkohol i fredags var för att få en paus från all hysteri inom mig. Och det hjälpte, i några timmar.

Att söka hjälp eller inte - baksmällan. Jag vet inte varför jag gömmer tomflaskorna i garderoben, jag bor själv... Det känns bättre av någon anledning? Säkrare, ifall någon skulle komma på oanmält besök...
Jag vet inte varför jag gömmer tomflaskorna i garderoben, jag bor själv… Det känns bättre av någon anledning? Säkrare, ifall någon skulle komma på oanmält besök…

Baksmällan

Tyvärr är det så att med en fylla kommer en baksmälla. Så hela helgen har jag bara legat hemma och försökt att återhämta mig. Försökt att inte göra det till en större grej än vad det är. Jag vill inte dricka alkohol på det här sättet. Det känns så fel och så onödigt. Samtidigt har jag inget annat att ta till när det blir kris på det här viset.

Min behandlingshistorik

Sedan 2014 har jag gått i en hel del olika behandlingar för alkoholmissbruk, ångest, depression och bearbetning av barndomsminnen. Jag har provat många olika mediciner mot detta. Biverkningarna har gjort att jag inte har tyckt att det är värt att ta medicin. Utan jag har tänkt att det är bättre att dricka alkohol när det blir för jobbigt istället. Men nu vet jag inte längre?

I juni är det ett år sedan jag hade min sista kontakt med vården. Då räknar jag inte Alkohollinjen. Jag gick hos en kurator tills dess, samtidigt som jag avslutade min sjukskrivning på grund av stress och panikattacker då. I samband med detta fick jag en remiss till psykiatrin till en psykiater för utredning av medicinering. Den skickades tillbaka till vårdcentralen då mina blodprover indikerade på pågående alkoholmissbruk. Vilket skulle lösas först. Läkaren som skickade remissen skickade ett brev till mig och skrev att jag skulle höra av mig om jag ville diskutera detta vidare. Det ville jag inte, just då.

I det sista samtalet med min dåvarande kurator frågande hon om jag ville gå i behandling för alkoholen. En fråga som gjorde mig ganska irriterad just då, för att jag inte tyckte att jag behövde det. Vad skulle det ge? Så hon släppte det. Och lämnade dörren öppen om jag ville komma tillbaka i samtal, efter ett uppehåll för återhämtning av allt vi pratat om under det gångna året.

Att söka hjälp eller inte?

Jag tycker att jag har klarat mig ganska bra på egen hand under det senaste året, utan vårdkontakt och medicin. Utan att söka hjälp. Fast jag kanske inbillar mig det? För ärligt talat är jag sjukt ensam och isolerad, både på jobbet och hemma. Det har faktiskt aldrig varit värre. Jag har inga vänner och på jobbet undviker jag kontakt med andra eftersom jag får så mycket ångest av det. Jag sitter själv i mitt lilla rum där och känner mig så extremt annorlunda och i vägen på något sätt. Så jag vet inte. Och så sprack nykterheten, igen, i fredags.

Min nya chef är på mig på jobbet och vill att jag ska säga till så fort jag får mycket ångest eller oro över något så att vi kan prata om det. Det gör jag, och det har hjälpt. Samtidigt kan jag inte berätta allt heller, om alkoholproblemen, vilket jag ibland önskar att jag kunde. För att jag är rädd för vilka konsekvenser det skulle få om jag gjorde det. Så jag känner mig inte helt OK över hur jag hanterar det heller.

Medicinering

Frågan är väl om jag bara överreagerar på grund av att jag trillade dit i fredags, eller om jag faktiskt behöver söka hjälp igen? Då tänker jag mest på hjälp mot ångesten och om det kanske finns någon medicin som skulle kunna göra att jag inte behöver ta till alkohol när det blir för jobbigt. En medicin som kanske kan sänka ångestnivåerna i mig så att jag klarar av att vara social utan att det känns som att jag ska gå sönder. För det är det som sänker mig hela tiden. Den jävla ångesten och den galna farten tankarna rusar i ibland.

Den enda medicin jag har är Theralen, men den gör mig egentligen bara sömnig. Jag kan sova i 12-16 timmar och vara trött en hel dag efter att jag har tagit den. Så det gör jag helst inte. Om jag tar den har det oftast varit när jag försöker att sluta dricka alkohol efter att jag har hållit på ett tag. Då kan den hjälpa. Men inte så mycket mot den slags ångest jag har.

Beslutsångest

Så, jag funderar på om jag ska ringa vårdcentralens rådgivning imorgon och ta upp detta. Eller om jag ska avvakta för att se om dessa funderingar släpper. Jag vill inte dricka mer alkohol i alla fall. Jag orkar inte. Samtidigt vet jag inte om jag orkar ringa vårdcentralen heller, vem vet vem jag får prata med? Det är en ångestsituation det också, hela den processen.

Hur som helst kan jag inte se hur jag, på egen hand, ska kunna bryta detta mönster jag har fastnat i, att hela tiden släcka bränder – utan att komma åt själva källan. Jag tänkte att det kanske hjälper att skriva av mig lite. För jag har ingen att prata med om allt detta. Jag får se hur jag gör. Om jag söker hjälp eller inte…

Ha en bra söndag!

//A.L