Det går framåt

Det går framåt i mitt arbete med att komma ur min isolering och mitt alkoholmissbruk. Nu har jag fått min första hemuppgift i KBT:n mot min sociala ångest. Kuratorn sa att jag skulle sätta mig med de andra på jobbet när de fikar och observera vilka tankar och känslor jag får. Blir det för jobbigt kan jag gå därifrån. Det lät som att han ville att jag skulle göra det några gånger. Isch! Inte för att jag inte vill göra det, men det är en jättejobbig uppgift för mig.

Först tänkte jag göra det i torsdags, samtalet var i måndags, men jag sköt upp det till tisdag nästa vecka. För jag fick en stor klump i magen så fort jag tänkte på det. Men på tisdag ska jag göra det, fast jag tänker ta lite medicin innan första gången. Bara för att se vad som pågår på fikat. Jag är så rädd att någon ska säga något som kommer att trigga en jättejobbig ångestattack hos mig. Så det får bli så. Förhoppningsvis går det bra och då kan jag vara med igen på onsdag utan medicin. Det är min plan.

Avstämning med chefen

I tisdags hade jag ett samtal med min chef om mitt mående och hur jag vill jobba i oktober månad. Det var jag som hade tagit initiativet till det här mötet, mest för att ligga lite steget före henne. Det har inte gått så bra för mig på jobbet under september månad. Så jag visste att jag skulle bli kallad till samtal ändå för att prata om det.

Jag förklarade att jag har varit hos läkare, börjat hos kurator och har fått medicin mot min ångest nu om det blir för jobbigt. Det tyckte hon var bra och hon frågade om det finns något mer hon kan göra för att hjälpa mig. Hon hade funderat på om hon skulle be mig att hänga med på fika med henne eller med henne och en annan kollega ibland, men känt sig osäker och därför inte frågat. Hon tänkte att det kanske var lättare för mig att fika om vi var färre än med hela enheten.

Jag förklarade att det nästan är jobbigare om vi bara är två-tre eftersom det blir mer fokus på mig då. Jag berättade om hemuppgiften jag nu fått i KBT:n och att jag fokuserar på den. Hon förstod och verkade känna sig lättad av att jag hade fått en sådan uppgift. Så sa hon att hon släpper det och låter mig bestämma takten att komma ut mer i gruppen. Vi anpassade även mina arbetsuppgifter under oktober månad efter mina önskemål. Det kändes skönt.

Otrygg-ambivalent anknytning

Nu känns det äntligen som att jag gör något aktivt för att komma ur den här isoleringen jag har hamnat i. Men det är jobbigt. I terapin har vi hamnat lite på ämnen om min uppväxt, vilket har rört upp en del jobbiga minnen och känslor. Vi har inte pratat djupgående om min uppväxt utan mer om hur den har påverkat mig. Om min anknytning och så.

Tydligen, enligt kuratorn, har jag en otrygg-ambivalent anknytning. Visst, när han förklarar hur man beter sig när man har en sådan anknytning låter det som mig. Så det förklarar en del om varför jag har blivit som jag är och beter mig som jag gör. Vilket jag inte riktigt har fått svar på innan. Dock vet jag inte hur man ändrar på det än.

Det har varit mycket information under de här två inledande samtalen med kuratorn, om social ångest och anknytning. Och nu då den första hemuppgiften. Men det känns i alla fall som att det går framåt för mig i arbetet med min sociala ångest.

Alkoholen

Alkoholen. Jag har inte druckit någon alkohol på 24 dagar! Yay! Det är så skönt att slippa hela den cirkusen. Visst har jag funderat på alkohol någon gång då och då, men inte känt att jag vill dricka. Det hjälper jättemycket att jag vet att jag har en medicin jag kan ta som hjälper mot ångesten. Jag har inte tagit den så ofta, kanske fyra gånger på två veckor, men bara att veta att jag har den hjälper mig att hålla mig nykter.

Det går framåt

Så nästa vecka är det dags att göra den första hemuppgiften i KBT:n, nervöst men skönt att komma igång ute i verkligheten med arbetet att bryta min isolering. Läget på jobbet är under kontroll för den här månaden, känns det som. Min nykterhet känns ganska stabil. Och hemma är det lugnt. Jag känner mig lite trött och seg i hjärnan, men förutom det mår jag helt OK just nu. Det var ett tag sedan det kändes som att det går framåt i mitt liv. En sådan lättnad.

//A.L

Onsdagshelvetet och konsekvenserna

Veckan började bra tyckte jag, men sedan kom det fruktade onsdagshelvetet. Den där inspirationsdagen, som tydligen hette ”Friskvårdsdagen”. Vilket var tvärtemot vad den var för mig. Jag höll mig till min plan, att komma sent, dra iväg på lunchen och undvika lekarna. Men det slutade ändå med ett återfall. För jag var på helspänn hela dagen och det var skitjobbigt att vara helt själv bland alla människor.

Vår friskvårdsdag utspelade sig i stadens folkets park. Det var drygt 200 personer där från vårt kontor. Vi blev uppdelade i grupper och fick ett schema att följa. Mitt schema var: frukost, föreläsning, lunch, tipsrunda och lek, fika, föreläsning och avslutning. Jag bara önskade att den här dagen kunde vara över så fort som möjligt.

Konstig chef

På morgonen när jag kom vandrade min chef fram till mig, med lite tveksamma steg, när hon såg mig. Hon var helkonstig. Alltså, på riktigt. Jag tyckte att hon pratade långsamt och underligt. Så jag ville helst inte prata med henne länge, och hon verkade inte så intresserad av att prata med mig faktiskt. Därför blev det ett väldigt kort möte. Det var som att hon hade tagit något starkt lugnande medel.

Jag trodde att jag skulle kunna luta mig lite mot henne under dagen, så det blev en liten oväntad twist för mig när hon betedde sig på det sättet. För det gjorde att det sista jag ville var att vara nära henne något mer under dagen. Hon satt framför mig på en av föreläsningarna, men sa ingenting till mig. Sedan såg jag i stort sett bara ryggen av henne under resten av onsdagshelvetet.

Första föreläsningen – om stress

På förmiddagsföreläsningen pratade Johan Norén om stress i två timmar. Det var intressant, men inga nyheter för mig. Det värsta med föreläsningen var att han skickade ut frågor till oss där vi skulle diskutera med grannen. Han sa att vi fick välja om vi ville vara med eller inte, jag sa såklart nej till min granne. Men det var ändå en riktigt jobbig grej! Jag satt på kanten nära utgången och försökte att hålla mig lugn, med sväljande och andning och med chefen framför mig, i två timmar. Riktigt utmattande! Jag kommer inte ihåg mycket av föreläsningen ärligt talat, men det jag kommer ihåg var OK.

Lunchen och paniken

Efter den föreläsningen var det lunch, en pastasallad med kycklingspett i låda, perfekt. För den kunde jag bara gå in och ta med och dra iväg med bilen. Fast så smidigt gick det inte. Självklart dök min chef upp bakom mig i kön och sa något om att det var kallt i den där lokalen där vi nyss lyssnat på föreläsningen. Jag kände hur skräcken drog igenom hela min kropp när jag hörde henne, för jag ville inte sitta och äta med henne eller någon annan där. Jag klämde fram ”ja”.

Såklart var besticken slut! Så vi fick vänta på dem. Under den evighetsminuten började någon annan prata med mig och i ögonvrån såg jag hur min chef stod och tittade på mig (stirrade, kändes det som). Min hjärna blev helt blank, jag svarade den där personen något. Hon sa ”Kommer du inte ihåg att han sa det?”. ”Va, nej. Jag missade det.”, fick jag säga. Jag hade ingen aning vad hon pratade om? Det enda jag kunde tänka på var att ta de där jädra besticken och sticka därifrån fort som tusan så att jag inte behövde förklara för någon att jag inte ville äta där.

Flykten

Puh! Väl i bilen kunde jag äntligen andas lite lättare, och äta i lugn och ro. Efter lunch var det dags för tipsrunda och lekar i en timme. Jag hade redan sagt till min chef att jag inte ville vara med på lekarna, hon hade sagt OK till det. Visserligen ville hon att jag skulle vara med på tipsrundan, men jag mådde så piss att jag hoppade över den också. Två timmars paus för mig.

Andra föreläsningen – om alkohol

Den andra föreläsningen, och den näst sista punkten för dagen, hölls av Anna Sjöström, ”Promilletanten”, och handlade om alkohol. Den var i en timme. Inga nyheter där heller. Men jag hade missförstått meningen med föreläsningen. Jag trodde att hon skulle prata om hur man lättare pratar om sina alkoholvanor med varandra, eller något sådant. Men det var mer en information om vem som kan bli en alkoholist och vart gränserna går, standardglas och liknande. Jag blev i och för sig glad över att jag hade missförstått vad föreläsningen skulle handla om. För jag var lite orolig för att hon skulle inspirera cheferna till att prata med oss medarbetare om våra alkoholvanor. Ingen risk för det. Det bästa med den här föreläsningen var att vi bara behövde lyssna, inga övningar.

Äntligen slut!

Slut! Äntligen! Nästan i alla fall, innan jag fick springa till bilen var jag tvungen att stå och lyssna på när vinnarna av den där tipsrundan drogs. Men 10 minuter senare, SLUT! Frihet! Jag var först iväg från parkeringen! Vid det här laget hade jag inte en tanke på att dricka alkohol faktiskt. Den dök upp och kidnappade min hjärna när jag skjutsade hem min mammas sambo efter jobbet, han jobbar i samma stad som mig ibland och hade ingen bil just då.

Återfallet

Det var under bilfärden hem som beslutet om att dricka alkohol togs. Jag tror att tanken och suget kom när jag började slappna av och kände hur utmattad, stirrig, trött och förvånad jag var över hur himla jobbig dagen ändå blev. För jag trodde inte att den skulle bli så hemsk. Jag var lättad över att jag hade tagit mig igenom onsdagshelvetet, samtidigt ville jag bara glömma bort dagen – snabbt! Så efter att jag hade lämnat av min mammas sambo åkte jag till Systembolaget. Så tyvärr slutade onsdagshelvetet med ett återfall, en vinflaska och en 50 centiliters starköl blev det. Efter ett par timmars supande däckade jag.

Baksmällan

Klockan två på natten vaknade jag och kunde inte somna om. Klockan fyra drack jag den sista 50 centiliters starkölen. Sedan en dusch och iväg till jobbet. Jag var helt värdelös på jobbet, såklart, jag gjorde inget annat än att räkna ner tiden till hemgång. En oro jag hade var att min chef skulle följa upp hur dagen hade gått för mig, men nej. Jag såg en liten glimt av henne på morgonmötet bara. Fredagen jobbade jag hemma, jag fick lite gjort men jag var fortfarande helt utmattad.

Konsekvenserna av onsdagshelvetet

Så det var årets onsdagshelvete, Also Known As ”Friskvårdsdagen”, för mig. Jag är glad att dagen är över, men lite förskräckt över hur den påverkade mig. Upplevelsen ledde faktiskt till att jag äntligen ringde till vårdcentralen igår för att boka en läkartid för att prata om medicinering mot min ångest, med fokus på min sociala ångest. Jag fick tid den 24 september. Så får vi se hur det går.

Min historik med medicinering

För några år sedan testade jag uppemot tio olika mediciner mot min ångest och depression, inte på samma gång då, men biverkningarna gjorde att jag slutade med alla. Sedan dess har jag gjort allt för att undvika mediciner. Istället har jag har försökt att hantera min ångest på andra sätt, med terapi, kost, motion och med alkohol. Jag har tänkt på alkoholen som en slags medicin, att den ger färre biverkningar än alla de mediciner jag har provat. Men nu känner jag att jag vill göra ett försök till med medicinering. För jag kan inte dricka alkohol under hela dagarna, och ångesten hänger över mig konstant.

Det är en fysiska ångesten som är värst, för den kan jag inte kontrollera eller hantera på ett bra sätt. Det är den som förstör mitt liv. Onsdagshelvetet var droppen på något sätt, för det blev så tydligt hur extremt utanför jag har hamnat på jobbet, på grund av min ångestproblematik. Och hur lite det krävs för att min kropp ska försätta sig själv i krisläge. Jag bara reflexreagerar på mina fysiska symtom, flyr för att lugna ner mig. En kortsiktig lösning som förvärrar för mig i längden, jag vet det. Men skräcken vinner varje gång. Jag håller mig inte undan sociala sammanhang för att jag inte vill vara med, utan för att jag inte klarar av att vara med.

Den där kuratortiden…

I maj i år ringde jag till kurator för att jag ville återuppta min terapi och fokusera på att jobba med min sociala ångest den här gången. Jag har fortfarande inte fått någon tid där… Jag vet att väntetiden är lång, men nu har det gått tre månader. Mitt liv har stannat upp känns det som. Förhoppningsvis leder läkarbesöket till något bra, lite snabbare.

Min osäkerhet och dämpade kämpaglöd

Efter onsdagshelvetet har min kämpaglöd slocknat lite grann när det gäller jobbet faktiskt. Det kändes inte alls bra på den där dagen. Jag kände mig uttittad och väldigt ensam, det kan vara inbillning och det är såklart mycket mitt eget fel. Fast den känslan sitter i, ensamheten och utanförskapet. Det känns som att mina kollegor och min chef tycker att det är svårt att prata med mig, så de undviker det helst. Det märker jag jag på dem. På osäkerheten i deras beteende i närheten av mig och att de avslutar ett eventuellt samtal med mig snabbt.

Jag är dock säker på att de pratar en del om mig när jag inte är i närheten. För det är bara jag i vår enhet som aldrig är med på gemensamma aktiviteter, sitter i ett rum och jobbar hemifrån. Och med tanke på den feedback jag har fått av min chef, att jag behöver jobba på mina relationer med kollegorna, vara med mer i gemenskapen och komma ut mer i kontorslandskapet, vet jag att det har tagits upp när jag inte har varit där. Det baserar jag även på erfarenheter från när jag var med mer i gruppen och hur man gärna pratade om personer som avviker från gruppen på något sätt.

Sammanfattningsvis

Hur som helst. Det blev ett långt inlägg, men jag behövde ventilera. Om jag ska försöka att sammanfatta då. Onsdagshelvetet blev ett slags uppvaknande för mig. Det blev väldigt tydligt hur utanför jag är på jobbet, hur osäkra mina kollegor och min chef är omkring mig och hur handikappande min ångest har blivit för mig. Jag känner mig ganska tom och nedslagen efter den här insikten.

Men jag försöker att göra något åt det. För jag vill vända på det. Nu har jag bokat en läkartid och jag är på den där väntelistan till kurator. Tills dess att det kommer igång med vården kommer jag att försöka ta det lugnt i mitt liv. Vilket till största del innebär att hålla nere den där inre pressen jag gärna lägger på mig själv, gällande både jobb och privatliv. För jag gör verkligen så gott jag kan, till och med under det där onsdagshelvetet. 🙂

//A.L

Varför gör jag så här?

Så jag drack alkohol i måndags och i tisdags och i onsdags…och nu mår jag skit. Såklart! Varför gör jag så här? Jag tänkte att jag skulle experimentera i måndags och se om jag klarade av att bara dricka lite grann alkohol åt gången under en längre period, istället för att, som jag brukar göra, hälla i mig alkohol tills jag däckar. Det är väl så man dricker lite mer normalt tänkte jag. Vem vet, det kanske jag klarar av nu? Det var ett tag sedan jag försökte i alla fall. Det blev ett ganska misslyckat experiment…

Telefonsamtalet

I måndags köpte jag en 35 centiliters vodka, sex stycken 33 centiliters starköl och två 50 centiliters starköl på Systembolaget. När jag var och handlade och helt inne i att jag äntligen skulle få dricka alkohol ringde en elektriker upp mig, som jag hade sökt sedan innan, för att boka en tid. Jag behövde hjälp med att installera en takfläkt/lampa. Klocka 07:15 ville han komma på tisdagen. Jag bara kände, NEJ! Jag ska supa idag! Skit! Men jag sa ja och tänkte att jag inte skulle dricka så mycket alkohol ju, så det går säkert bra. För jag tänkte absolut inte ändra mina planer på att dricka alkohol för att han skulle komma.

Experimentet

Jag började med att dricka två snaps och en starköl till maten i måndags, som egentligen skulle varit en snaps och en öl. Sedan gjorde jag ett litet uppehåll innan jag hällde i mig resten av vodkaflaskan och en starköl till. Jag minns inte ens att jag drack den sista ölen. Men spriten var slut så det måste varit därför jag tog en öl till. Ett ganska misslyckat experiment med andra ord. Jag blev även förvånad över hur lätt och snabbt jag drack upp vodkan, det kändes som att dricka vatten…

Baksmällan

Dagen efter mådde jag riktigt dåligt, skitdåligt! Jag måste helt glömt att elektrikern skulle komma när jag söp. Men jag hade ställt alarmet så jag gick upp kvart i sju och duschade för att försöka att dölja eventuell ”bakis”-doft för elektrikern. Elektrikern kom, jag var trevlig och han verkade inte tycka att jag luktade eller betedde mig konstigt. Lampan blev installerad och sedan var det tillbaka till sängen. Ingen mer alkohol idag, tänkte jag. Jag tog till och med ut resten av ölen ur kylskåpet. Men på eftermiddagen åkte två öl in i kylen igen och sedan ner i min mage. Igår drack jag resterande fyra starköl.

Varför gör jag så här?

Alltså, vad sysslar jag med? Varför gör jag så här? Den första fyllan efter en tids nykterhet är skön, men resterande av drickandet blir mer för att dämpa alkoholångesten och att göra mig av med alkoholen. Så andra- och tredjedagsdrickandet känns mer som ett tvångsbeteende än någon slags njutning. Ändå häller jag i mig alkoholen som om jag inte hade något annat val.

Men nu har jag ingen mer alkohol hemma och suget efter alkohol är borta, för den här gången. Jag önskar bara att jag kunde minnas allt det här sjuka när suget efter alkohol börjar ta över igen. När mitt andra jag börjar vakna till liv. För jag verkar få någon slags kolossal minnesförlust inför varje återfall. Att jag aldrig lär mig… Varför gör jag så här?

//A.L

Mitt i en svacka

De senaste två veckorna har jag befunnit mig mitt i en svacka. Det har varit mycket negativa tankar, ångest och alkohol. Mestadels på grund av jobbet, det höga tempot och pressen jag har känt där de senaste månaderna. Det knäckte mig till slut. Det har varit riktigt kämpigt, men jag tror jag är på väg uppåt nu.

Trots att jag har mått riktigt dåligt har jag dragit iväg mig själv till jobbet i alla fall. Jag har varit ärlig mot min chef om hur jag har mått, förutom alkoholbiten, och förklarat att jag inte kan prestera på min vanliga nivå just nu. Hon har varit stöttande och förstående. Så det har gjort det hela lite lättare.

Vad har jag lärt mig av det här? Att jag fortfarande är i en process där jag håller på att lära känna mig själv och mina gränser. Jag är inte så stark som jag tror ibland. Samtidigt hanterar jag mitt mående bättre nu än för några år sedan. Jag börjar också inse att det inte är farligt att berätta om mina svagheter för andra människor, alla är inte ute efter att använda dem emot mig. Tvärtom, det finns faktiskt vänliga själar i den här världen som vill mig väl.

Så, jag har varit mitt en svacka de senaste två veckorna, men det känns som det värsta är över. Jag är trött och känner mig lite svag just nu, fast också försiktigt hoppfull om att det kommer att bli bättre framöver. Och om två veckor har jag äntligen semester! En sådan lättnad och något jag verkligen ser fram emot! 🙂

//A.L

En riktigt tuff vecka

Det har varit en riktigt tuff vecka, så snabbt det kan vända. På eftermiddagen efter mitt senaste inlägg i måndags trillade jag dit igen. Jag var ute på promenad, katastroftankarna rusade i en galen fart och jag kunde inte få stopp på dem. Till slut orkade jag inte längre med kaoset i kroppen från alla negativa känslor, ångest och stress som jag kände. Så tänkte jag, herregud – drick alkohol då! Du vet att det hjälper, en liten stund i alla fall. Och jag var ledig på måndag och tisdag, så efter promenaden blev det raka vägen till Systembolaget. Med andra ord, mitt andra jag vann i måndags.

Jag köpte två vinflaskor och sex 50 centiliters starköl. För jag ville verkligen inte råka köpa för lite alkohol. Jag drack i måndags och i tisdags, jag har lite mindre än en vinflaska kvar i garderoben. Det var skönt att få lite lugn i hjärna och kropp i några timmar. Men jag mådde skit resten av veckan. Det är priset för lite falskt bra mående, jag vet. Ändå fortsätter jag att låta mig luras av alkoholen.

En riktigt tuff vecka

Jag började att jobba i onsdags, bakis som tusan. Det var ett helvete. I onsdags kväll hade jag så mycket ångest att jag trodde att jag skulle få en panikattack. Men jag lugnade ner mig själv, utan alkohol. Torsdagen och fredagen var inte mycket bättre. Det enda positiva med de dagarna var att jag inte drack mer alkohol. Det blev en riktigt tuff vecka.

Såklart gjorde mitt återfall att jag var helt tvärtemot hur jag har varit den senaste tiden på jobbet. Då jag har varit ganska glad och pratsam på möten och liknande. Den här veckan var jag tyst på mötena och resten av tiden satt jag i mitt rum och försökte att hålla ut tills jag kunde gå hem. Jag gick tidigare och försökte att minimera min kontakt med min chef och mina kollegor. Jag borde ha sjukanmält mig, men jag gör inte det i de här situationerna. Det är för ångestladdat. Det är lättare att gå till jobbet och sitta av tiden, för ingen märker något eller ställer några frågor där ändå.

Konsekvensanalys

Att det blev så här är väl ingen överraskning. Det har varit hektiskt på jobbet en längre tid, jag har fått högre krav på mig av min chef och jag har drivit på mig själv väldigt hårt för att jag har känt att det är vad som förväntas av mig. Samtidigt försöker jag att acceptera mig själv och mitt liv som det ser ut privat – väldigt isolerat och ensamt. Jag känner hur jag börjar glida in i mer och mer negativa tankemönster. För att det inte ska spåra ur totalt försöker jag att hålla nere mina stressnivåer, men det är inte lätt när det är så pressat på jobbet.

Dissad av chefen

Inför den här veckan funderade jag på att prata med min chef om hur jag mår och mina farhågor inför juli på jobbet, då jag jobbar hela månaden och vi kommer att ha ännu högre press på oss att klara våra mål. Hon har sagt till mig förut att jag ska flagga om jag har mycket ångest och oro inför något.

Nu var det så att min chef hade avstämningssamtal med alla, utom mig, under den här veckan på jobbet. Och det där kan jag vinkla till något riktigt självdestruktivt. Men troligtvis blev det så eftersom hon hade samtalen på eftermiddagarna och jag gick tidigt, jag vet inte? Mina inre demoner säger att det är för att jag är jobbig och för att hon inte orkar prata med mig. Kanske det är sant, vad vet jag? Jag är en knepig person ibland.

Skypen

Hur som helst, i fredags eftermiddag var vi få på jobbet och helt plötsligt skulle vi göra en ganska jobbig, oplanerad, uppgift. Jag kände att jag inte orkade, jag höll på att börja gråta när jag fick den informationen för jag var helt slut. Så jag skrev till min chef på skype, för jag jobbade hemma, och sa att jag var dötrött och inte kunde göra den uppgiften. Då gav hon mig två andra alternativa uppgifter istället. Och det var hela skypen. Vilket jag tog som att, nu sa jag hur jag mådde och att jag inte orkade, och hon ignorerade det helt. Vilket jag tolkade som att hon tog det som gnäll helt enkelt.

Jag vet att jag är hyperkänslig, men det tog mycket för mig att ens skriva det till henne. Och hela grejen med samtalen som hon haft med alla utom mig, det känns inte bra. Jag ser inte alls fram emot nästa jobbvecka, risken är att det kommer att bli en riktigt tuff vecka till. Jag vet inte hur många fler sådana jag klarar av.

Det där lilla hoppet

Så, framåt. Jag vet inte alls hur det kommer att gå just nu. Det känns tungt. Jag har den där vinflaskan kvar i garderoben och jag kommer att behålla den. Ifall, ifall. Det har varit en riktigt tuff vecka och jag ser inte speciellt positivt på kommande veckor. Men, jag vet också att saker kan vända snabbt. Och jag har ett litet hopp som jag håller fast i och det är att jag ska börja i terapi till hösten. Kanske, kanske kommer det att hjälpa mig. Jag håller tummarna. Tills dess får vi se vad som händer. En dag i taget.

//A.L