Varför gör jag så här?

Så jag drack alkohol i måndags och i tisdags och i onsdags…och nu mår jag skit. Såklart! Varför gör jag så här? Jag tänkte att jag skulle experimentera i måndags och se om jag klarade av att bara dricka lite grann alkohol åt gången under en längre period, istället för att, som jag brukar göra, hälla i mig alkohol tills jag däckar. Det är väl så man dricker lite mer normalt tänkte jag. Vem vet, det kanske jag klarar av nu? Det var ett tag sedan jag försökte i alla fall. Det blev ett ganska misslyckat experiment…

Telefonsamtalet

I måndags köpte jag en 35 centiliters vodka, sex stycken 33 centiliters starköl och två 50 centiliters starköl på Systembolaget. När jag var och handlade och helt inne i att jag äntligen skulle få dricka alkohol ringde en elektriker upp mig, som jag hade sökt sedan innan, för att boka en tid. Jag behövde hjälp med att installera en takfläkt/lampa. Klocka 07:15 ville han komma på tisdagen. Jag bara kände, NEJ! Jag ska supa idag! Skit! Men jag sa ja och tänkte att jag inte skulle dricka så mycket alkohol ju, så det går säkert bra. För jag tänkte absolut inte ändra mina planer på att dricka alkohol för att han skulle komma.

Experimentet

Jag började med att dricka två snaps och en starköl till maten i måndags, som egentligen skulle varit en snaps och en öl. Sedan gjorde jag ett litet uppehåll innan jag hällde i mig resten av vodkaflaskan och en starköl till. Jag minns inte ens att jag drack den sista ölen. Men spriten var slut så det måste varit därför jag tog en öl till. Ett ganska misslyckat experiment med andra ord. Jag blev även förvånad över hur lätt och snabbt jag drack upp vodkan, det kändes som att dricka vatten…

Baksmällan

Dagen efter mådde jag riktigt dåligt, skitdåligt! Jag måste helt glömt att elektrikern skulle komma när jag söp. Men jag hade ställt alarmet så jag gick upp kvart i sju och duschade för att försöka att dölja eventuell ”bakis”-doft för elektrikern. Elektrikern kom, jag var trevlig och han verkade inte tycka att jag luktade eller betedde mig konstigt. Lampan blev installerad och sedan var det tillbaka till sängen. Ingen mer alkohol idag, tänkte jag. Jag tog till och med ut resten av ölen ur kylskåpet. Men på eftermiddagen åkte två öl in i kylen igen och sedan ner i min mage. Igår drack jag resterande fyra starköl.

Varför gör jag så här?

Alltså, vad sysslar jag med? Varför gör jag så här? Den första fyllan efter en tids nykterhet är skön, men resterande av drickandet blir mer för att dämpa alkoholångesten och att göra mig av med alkoholen. Så andra- och tredjedagsdrickandet känns mer som ett tvångsbeteende än någon slags njutning. Ändå häller jag i mig alkoholen som om jag inte hade något annat val.

Men nu har jag ingen mer alkohol hemma och suget efter alkohol är borta, för den här gången. Jag önskar bara att jag kunde minnas allt det här sjuka när suget efter alkohol börjar ta över igen. När mitt andra jag börjar vakna till liv. För jag verkar få någon slags kolossal minnesförlust inför varje återfall. Att jag aldrig lär mig… Varför gör jag så här?

//A.L

Mitt i en svacka

De senaste två veckorna har jag befunnit mig mitt i en svacka. Det har varit mycket negativa tankar, ångest och alkohol. Mestadels på grund av jobbet, det höga tempot och pressen jag har känt där de senaste månaderna. Det knäckte mig till slut. Det har varit riktigt kämpigt, men jag tror jag är på väg uppåt nu.

Trots att jag har mått riktigt dåligt har jag dragit iväg mig själv till jobbet i alla fall. Jag har varit ärlig mot min chef om hur jag har mått, förutom alkoholbiten, och förklarat att jag inte kan prestera på min vanliga nivå just nu. Hon har varit stöttande och förstående. Så det har gjort det hela lite lättare.

Vad har jag lärt mig av det här? Att jag fortfarande är i en process där jag håller på att lära känna mig själv och mina gränser. Jag är inte så stark som jag tror ibland. Samtidigt hanterar jag mitt mående bättre nu än för några år sedan. Jag börjar också inse att det inte är farligt att berätta om mina svagheter för andra människor, alla är inte ute efter att använda dem emot mig. Tvärtom, det finns faktiskt vänliga själar i den här världen som vill mig väl.

Så, jag har varit mitt en svacka de senaste två veckorna, men det känns som det värsta är över. Jag är trött och känner mig lite svag just nu, fast också försiktigt hoppfull om att det kommer att bli bättre framöver. Och om två veckor har jag äntligen semester! En sådan lättnad och något jag verkligen ser fram emot! 🙂

//A.L

En riktigt tuff vecka

Det har varit en riktigt tuff vecka, så snabbt det kan vända. På eftermiddagen efter mitt senaste inlägg i måndags trillade jag dit igen. Jag var ute på promenad, katastroftankarna rusade i en galen fart och jag kunde inte få stopp på dem. Till slut orkade jag inte längre med kaoset i kroppen från alla negativa känslor, ångest och stress som jag kände. Så tänkte jag, herregud – drick alkohol då! Du vet att det hjälper, en liten stund i alla fall. Och jag var ledig på måndag och tisdag, så efter promenaden blev det raka vägen till Systembolaget. Med andra ord, mitt andra jag vann i måndags.

Jag köpte två vinflaskor och sex 50 centiliters starköl. För jag ville verkligen inte råka köpa för lite alkohol. Jag drack i måndags och i tisdags, jag har lite mindre än en vinflaska kvar i garderoben. Det var skönt att få lite lugn i hjärna och kropp i några timmar. Men jag mådde skit resten av veckan. Det är priset för lite falskt bra mående, jag vet. Ändå fortsätter jag att låta mig luras av alkoholen.

En riktigt tuff vecka

Jag började att jobba i onsdags, bakis som tusan. Det var ett helvete. I onsdags kväll hade jag så mycket ångest att jag trodde att jag skulle få en panikattack. Men jag lugnade ner mig själv, utan alkohol. Torsdagen och fredagen var inte mycket bättre. Det enda positiva med de dagarna var att jag inte drack mer alkohol. Det blev en riktigt tuff vecka.

Såklart gjorde mitt återfall att jag var helt tvärtemot hur jag har varit den senaste tiden på jobbet. Då jag har varit ganska glad och pratsam på möten och liknande. Den här veckan var jag tyst på mötena och resten av tiden satt jag i mitt rum och försökte att hålla ut tills jag kunde gå hem. Jag gick tidigare och försökte att minimera min kontakt med min chef och mina kollegor. Jag borde ha sjukanmält mig, men jag gör inte det i de här situationerna. Det är för ångestladdat. Det är lättare att gå till jobbet och sitta av tiden, för ingen märker något eller ställer några frågor där ändå.

Konsekvensanalys

Att det blev så här är väl ingen överraskning. Det har varit hektiskt på jobbet en längre tid, jag har fått högre krav på mig av min chef och jag har drivit på mig själv väldigt hårt för att jag har känt att det är vad som förväntas av mig. Samtidigt försöker jag att acceptera mig själv och mitt liv som det ser ut privat – väldigt isolerat och ensamt. Jag känner hur jag börjar glida in i mer och mer negativa tankemönster. För att det inte ska spåra ur totalt försöker jag att hålla nere mina stressnivåer, men det är inte lätt när det är så pressat på jobbet.

Dissad av chefen

Inför den här veckan funderade jag på att prata med min chef om hur jag mår och mina farhågor inför juli på jobbet, då jag jobbar hela månaden och vi kommer att ha ännu högre press på oss att klara våra mål. Hon har sagt till mig förut att jag ska flagga om jag har mycket ångest och oro inför något.

Nu var det så att min chef hade avstämningssamtal med alla, utom mig, under den här veckan på jobbet. Och det där kan jag vinkla till något riktigt självdestruktivt. Men troligtvis blev det så eftersom hon hade samtalen på eftermiddagarna och jag gick tidigt, jag vet inte? Mina inre demoner säger att det är för att jag är jobbig och för att hon inte orkar prata med mig. Kanske det är sant, vad vet jag? Jag är en knepig person ibland.

Skypen

Hur som helst, i fredags eftermiddag var vi få på jobbet och helt plötsligt skulle vi göra en ganska jobbig, oplanerad, uppgift. Jag kände att jag inte orkade, jag höll på att börja gråta när jag fick den informationen för jag var helt slut. Så jag skrev till min chef på skype, för jag jobbade hemma, och sa att jag var dötrött och inte kunde göra den uppgiften. Då gav hon mig två andra alternativa uppgifter istället. Och det var hela skypen. Vilket jag tog som att, nu sa jag hur jag mådde och att jag inte orkade, och hon ignorerade det helt. Vilket jag tolkade som att hon tog det som gnäll helt enkelt.

Jag vet att jag är hyperkänslig, men det tog mycket för mig att ens skriva det till henne. Och hela grejen med samtalen som hon haft med alla utom mig, det känns inte bra. Jag ser inte alls fram emot nästa jobbvecka, risken är att det kommer att bli en riktigt tuff vecka till. Jag vet inte hur många fler sådana jag klarar av.

Det där lilla hoppet

Så, framåt. Jag vet inte alls hur det kommer att gå just nu. Det känns tungt. Jag har den där vinflaskan kvar i garderoben och jag kommer att behålla den. Ifall, ifall. Det har varit en riktigt tuff vecka och jag ser inte speciellt positivt på kommande veckor. Men, jag vet också att saker kan vända snabbt. Och jag har ett litet hopp som jag håller fast i och det är att jag ska börja i terapi till hösten. Kanske, kanske kommer det att hjälpa mig. Jag håller tummarna. Tills dess får vi se vad som händer. En dag i taget.

//A.L

Fortfarande nykter

Jag är fortfarande nykter, trots midsommar med alkohol i närheten och jobbstress.

Midsommarafton 2019, med snapsvirke såklart. Men jag är fortfarande nykter.
Midsommarafton 2019, med snapsvirke såklart. Men jag är fortfarande nykter.

Det var faktiskt inte så jobbigt att motstå alkoholen på midsommarafton. Det var jag, min syster, min mamma och hennes sambo som firade tillsammans. Min syster tycker inte om alkohol så hon drack inte. Min mamma och hennes sambo drack alkohol till maten bara. Men det kändes lite obekvämt att skåla med dem när de snapsade och drack vin och öl. Inte för att jag har något emot att de dricker alkohol, utan för att jag har en sådan bakgrund med alkoholen som jag har. Och att få kommentarer som att jag är tråkig för att jag inte dricker alkohol var väl inte så roligt heller. Men jag försökte att ignorera det.

Semester och jobbstress

Idag och imorgon har jag tagit semester, planerat sedan innan. Det har varit stressigt på jobbet de senaste två månaderna. Jag har tagit mer ansvar och drivit på mig själv ganska hårt. I förra veckan började jag få känslan av att tappa andan och svårt att andas när jag jobbade, vilket jag vet inte är bra. I torsdags tog det stopp. Jag kunde inte tänka ordentligt eller koncentrera mig på jobbet alls. Vilket resulterade i att jag fick tvinga mig själv att ta det lugnt, trots den press vi har på oss just nu. Tyvärr hade jag vissa uppgifter som jag var tvungen att slutföra innan min lilla ledighet, som inte blev så bra. Därför hade jag ingen bra känsla alls i torsdags när jag slutade jobbet.

Och jag känner en ganska stark oro inför hur jag ska klara de kommande jobbveckorna. Min sommarsemester börjar inte förrän den 29 juli, vilket innebär att jag kommer att vara på plats när det är som tuffast på jobbet. Alltså fyra och en halv vecka i en tryckkokare. Det hade jag säkert klarat, om vi inte hade haft det så pressat de senaste två månaderna också. Jag är redan slut liksom.

Ett hot mot nykterheten

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den här jobbsituationen? Jag har funderat på om jag ska säga till min chef att jag behöver backa undan nu ett tag för att jag mår som jag gör. Hon har sagt att hon vill jag ska berätta hur jag mår. Det känns bara som ett nederlag på något sätt. Att jag är så svag. Samtidigt är jag lite irriterad på min chef för att hon har varit så frånvarande på jobbet de senaste veckorna och lagt över mycket ansvar på oss medarbetare. Nej, jag har ingen bra känsla alls när det kommer till jobbet just nu. Och jag tycker inte om att den här jobbsituationen är ett stort hot mot min nykterhet.

Fortfarande nykter

Men jag är fortfarande nykter, och det är bra. Det är fem veckor sedan jag drack alkohol senast. Jag mår lite konstigt nu dock och börjar känna mig lite nedstämd. För att motverka det försöker jag att fokusera på allt positivt i mitt liv, att inte ha för höga krav på mig själv, ta det lugnt och att ta det en dag i taget. För jag vill verkligen inte dricka alkohol. Det känns bara oroväckande skakigt just nu. Det hade varit så tråkigt om jag trillar dit igen för att jag har missbedömt vart mina gränser går. Mycket hänger på vad som händer på jobbet på onsdag. Men jag ska försöka att inte låta den oron förstöra idag och imorgon, för just nu har jag semester – som kommer att vara en nykter en. 🙂

//A.L

Det är så konstigt

Det har gått fyra veckor sedan jag drack alkohol senast. Innan dess var jag nykter i sex veckor, vilket innebär att jag har druckit alkohol en gång på tio veckor. Det är så konstigt. För det kändes helt omöjligt att vara nykter så länge för några månader sedan.

Den konstiga ångesten

Jag mår bra just nu, jag känner mig lugn, hoppfull och ganska stark. Jag har tagit lite mer ansvar på jobbet de senaste veckorna. Vilket bland annat har inneburit att jag har varit ganska aktiv på våra möten. Och det är en annan sak jag tycker är så konstigt. Att jag kan prata på möten, hålla i möten och uttrycka mina åsikter inför 20 personer, men att fika med människor och var social efter möten – det känns extremt jobbigt. Det gör jag inte. Jag har ångest inför möten också, men dem lyckas jag ändå genomföra.

Härlig sommar – terapi till hösten

Det är fortfarande mycket jag inte förstår med mig själv och mitt beteende. Varför jag reagerar som jag gör på vissa saker? Och hur jag ska bryta mitt isoleringsmönster och skapa fungerande relationer med andra människor. Men, jag ska börja terapi till hösten och då hoppas jag att jag äntligen kan reda ut det där. Tills dess ska jag försöka att njuta av den härliga sommaren som vi har här nu och fokusera på allt positivt i mitt liv istället. Som att jag faktiskt bara har druckit alkohol en gång under de senaste tio veckorna. Det är så konstigt, men känns så bra! 🙂

//A.L