Att leva med social ångest

Det har varit en ångestfylld vecka, av olika anledningar. Men jag har hållit mig nykter. Jag sökte aldrig någon hjälp, fast jag har inte släppt den tanken helt. Mest beroende på mina stora problem med den sociala biten, att leva med social ångest.

Att undvika APT:t

Det som har präglat den här jobbveckan mest är ångesten kring ett APT vi ska ha utomhus på måndag. Där vi ska spendera en hel eftermiddag tillsammans, grilla, aktiviteter och då APT. Jag hatar sådant! Alltså, jag förstår att det är en trevlig grej att göra och en positiv sak. Det är bara det att hela min kropp och hjärna reagerar på sådant med sjukt mycket ångest och som att det är något jag måste undvika att delta i till varje pris! Nu har vi även tio nya medarbetare i enheten, vilket innebär att vi blir uppemot 24 personer som ska lära känna varandra. Ännu värre!

Nu är det så att jag jobbar hemma måndagar och fredagar. Så min strategi under veckan blev att så länge min chef inte säger att det är obligatoriskt att vara med på APT:t håller jag fast vid den rutinen. Hon har sagt att jag ska säga till när jag får mycket ångest och oro över något så att vi kan prata om det. Men nu har det hänt för ofta på sistone känner jag och jag känner mig bara så himla jobbig med mina nojjor. Att det är det enda vi pratar om. Och det är inte så värst kul att hela tiden känna mig sårbar och svag varje gång jag pratar med henne. Därför jag höll det för mig själv den här gången.

Lunchkrocken

Men, jag lyckades inte undvika samtalsämnet med min chef. Vi stötte på varandra när jag var på väg tillbaka från lunchen i torsdags. Då frågade hon hur jag tänkte göra med APT:t. Jag kände hur allt bara blev tungt och jobbigt i kroppen när frågan kom. Men jag lyckades klämma ur mig att jag jobbar hemma. Hon sa att: ”Du vet att du kan byta dag?”. ”Ja.”, sa jag och ”Men det känns bäst så.”. ”OK.”, sa hon. Och att hon bara ville stämma av. Så det löste sig, JAG SLIPPER VARA MED! Fast det känns inte helt bra ändå… Det ska inte vara så här.

Att leva med social ångest. Ett av ställena jag brukar gå till på luncherna för att komma ifrån alla på jobbet och ta det lugnt.
Ett av ställena jag brukar gå till på luncherna för att komma ifrån alla på jobbet och ta det lugnt.
Att leva med social ångest. Avkoppling på lunchen.
Avkoppling på lunchen.

Att leva med social ångest

Självklart var det fokus på det här APT:t hela veckan, varje möte och under dagarna med förberedelser. Jag jobbade stenhårt på att hålla nere min ångest och inte göra en för stor grej av det. Och att inte vara för hård mot mig själv för att jag reagerar som jag gör. Samtidigt vill jag inte ha det så här. Jag vill innerst inne vara med på APT:t. Jag vill tycka att det är roligt och se fram emot sådana saker. Jag vill vara mer social än jag är. Men jag har någon spärr inom mig. Rädslan för socialt samspel är enorm!

Och vad jag tror ska hända om jag sätter mig med de andra vid fikat, lunchen eller andra sociala situationer är så ologiskt! Min känsla är att alla kommer att se rakt igenom mig och gå till attack mot mina svagheter. Att situationen på något sätt kommer att förvandlas till ett scenario där jag står helt ensam och naken, omringad av människor som bombarderar mig med jobbiga frågor jag inte klarar av att svara på. Att jag ska bryta ihop och gå sönder framför alla dessa personer. Att jag ska få en panikattack framför alla. Att det ska bli en sådan förödande förödmjukande upplevelse att jag aldrig kommer att kunna visa mig för någon igen.

Att leva med social ångest. Utsikt från rummet jag satt i under den här veckan på jobbet. Lite sådär lagom med sällskap. ;)
Utsikt från rummet jag satt i under den här veckan på jobbet. Lite sådär lagom med sällskap. 😉

Den rädslan förlamar mig från att vara social. Det spelar ingen roll att jag vet hur orimligt det är att något sådant ska hända. I min värld KAN det hända, och det fixar jag inte. Därför måste jag undvika alla till varje pris. Inte klokt, och utmattande är det också!

Jag SKA söka hjälp

Eftersom jag inte lyckas bryta det här undvikandemönstret själv, fast jag är medveten om vad det handlar om. Funderar jag fortfarande på om jag ska ringa vårdcentralen, till kurator alltså, och söka hjälp för just den sociala ångesten. Men som sagt, jag får ju sådan ångest för allt socialt samspel så jag hoppas väl att det ska gå över av sig själv. Därför skjuter jag upp det. Men, jag ska ringa på måndag. JAG SKA! Nu vet jag att min senaste kurator skrev i min journal att det kan finnas social ångest med i bilden som jag får höra av mig om jag vill jobba med längre fram. Så det känns lite bättre i alla fall. Innan hon nämnde det i våra samtal hade jag inte en tanke på att det var det det handlade om. Men det verkar så…

Hur som helst, att leva med social ångest har jag nog gjort nästan hela livet utan att ha förstått det. När jag tänker tillbaka. Jag lever väldigt isolerat, och har alltid gjort det, ingen pojkvän, barn, vänner och på jobbet undviker jag alla. Bland annat på grund av den jädra ångest jag får över att vara social. Men jag vill förändra det. Jag är 36 år och hoppas att det inte är försent att vända på det. Jag måste bara lista ut HUR.

Trevlig söndag på er där ute!

Läs mer om social ångest: Social ångest 1177

//A.L

2 reaktioner till “Att leva med social ångest”

  1. Bra skrivet! Den känslan av hopplöshet som kan infinna sig när man inte vill något hellre än att vara den personen som trivs i sociala sammanhang samtidigt som man är rädd och känner ett starkt behov av att undvika dem kan verkligen vara ett helvete. Att man är medveten om och kan prata och skriva om det, ser jag iaf som ett tecken på att man är på rätt väg. Det är aldrig för sent för förändring och förbättring. Be strong 👍❤

    1. Hejsan!

      Tack så mycket för din kommentar och för din uppmuntran! Det behövde jag höra. 🙂 ❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *