Är jag en alkoholist?

En gång alkoholist, alltid alkoholist?

Är jag en alkoholist? Det borde vara enkelt att svara på den frågan, men det är det inte. För fyra år sedan var jag inte alls säker men vart jag än vred och vände mig och vem jag än frågade så blev svaret ja.

Själv har jag alltid haft svårt att förstå exakt vad det innebär att vara en alkoholist. Är man det för alltid om man varit inlagd på sjukhus för avgiftning, ätit alkoholmediciner (Antabus med mera), gått tolvstegsprogrammet och andra alkoholbehandlingar? Jag trodde det och accepterade att jag inte skulle kunna dricka alkohol som andra igen. Hel nykterhet var det som gällde sa behandlarna. Men nu är jag osäker.

Förnekelse

Man kan väl säga att jag accepterade att jag var alkoholist för fyra år sedan men jag hade vetat det ganska länge. Jag började dricka när jag var 13 år och sedan dess har jag haft ett skevt förhållande till alkohol. Använt det som en krycka genom hela livet. Till slut höll det inte längre. Trots all behandling har jag varit nykter max fyra månader i rad. Oftast två månader sedan återfall. De senaste månaderna har det blivit oftare. Och nu är jag inte säker på att jag faktiskt räknas som alkoholist längre. Fast det kanske är en del av det hela, förnekelse? Jag är väldigt förvirrad. Är jag en alkoholist eller inte?

Minnesförlust

Jag tycker inte om att känna så här. Jag minns knappt vad jag lärde mig under tolvstegsbehandlingen och behandlingarna efteråt längre. Mitt minne är ganska dåligt. Så jag har googlat lite för att se om jag räknas som alkoholberoende eller missbrukare. Jag tyckte inte jag borde det eftersom jag inte dricker varje dag men det verkar handla om mängden och hur man dricker. Så jag blev besviken när varningar poppade upp på testerna. Samtidigt kan jag inte fatta att jag gör detta igen, tvivlar och försöker hitta bevis på att jag inte har problem med alkoholen. Att jag kan dricka. Vad sysslar jag med?

Svaret på frågan är…

Jag vet nog egentligen svaret. Är jag en alkoholist? Det är klart jag är en alkoholist. Men vad innebär det då? Att jag aldrig kan dricka igen? Det kommer inte hålla. Och vad händer om jag fortsätter som jag gör nu? Kommer jag hamna i varjedagdrickande till slut?

Hur ska jag klara av jobbet när jag börjar på måndag? Jag har många gånger funderat på hur jag ska kunna dölja alkoholdoft om jag känner att jag behöver dricka på jobbet – hallå!? Det handlar om att dämpa ångesten egentligen. Jag har extrem ångest inför att börja jobba igen, att behöva vistas bland alla människor igen. Men även om det är därför, vad håller jag på med? Det känns så sjukt allting just nu. Jag mår inte bra. Känner mig som en darrig onykter alkoholist och har ingen aning om hur detta kommer sluta.

Jag drack sista vinet igår, har ingen alkohol hemma och inga planer på att dricka idag. Jag får väl börja där. En dag, en timme, en minut i taget.

//A.L

Baksmällan

Jag vet inte ens varför jag dricker? Jag tycker inte om det egentligen. Jag mår illa innan jag börjar dricka, vet inte om det är för jag byggt upp så mycket ångest kring det hela kanske? Men det blir inte direkt så mycket njuta och nöje runt det hela. Och nu baksmällan.

Jag fick i mig nästan en flaska rödvin, en fjärdedel kvar, och två 50 centiliters starköl. Rökte, vilket jag egentligen har slutat med men börjat inkludera i återfallen på sistone. Och åt en Billys Pan Pizza när jag blivit dimmig, fick sedan skuldkänslor och stoppade fingrarna i halsen tills allt kom upp igen. Genom det hela kollade jag på Gudfadern… Ett riktigt party med andra ord…

Jag sov ändå hyfsat bra. Tror jag gick och la mig runt 20 – 21, vaknade till runt sex med huvudvärk och törstig. Tog två Pamol och drack vatten. Somnade om sedan runt sju halv åtta och sov tills halv elva. Är seg och trött nu. Ångest i kroppen. Var det värt det? Jag vet inte. Ja, för att suget är borta. Nej, för att det känns ganska meningslöst och mest som en jobbig grej nuförtiden. Denna jävla alkohol!

//A.L

Paranoid på Systembolaget

Alkoholen inköpt. Jag lovar, varje gång jag handlar på Systembolaget känner jag mig paranoid, stirrig och svettig. Det känns som jag gör något riktigt fel och som att kassörerna håller koll på mig och vet precis vem jag är och att jag inte borde vara där. Jag försöker ta olika kassörer när jag handlar men jag tycker ändå de tittar konstigt på mig. Jag har mina misstankar om att de har något slags register, eller foton liksom, på de som handlar där ofta. Fast det är ju inte olagligt. Hur som helst, det är en hel grej att handla där. Och nu gör jag inte det speciellt ofta längre. Jag brukar handla på samma Systembolag för jag orkar inte byta. Men kanske dags att åka in till det andra Systembolaget nästa gång…

Jag måste vänta med att dricka tills ikväll, hålla ut! Vill göra det nu. Men jag har bilen på Blocket och kan hända att någon vill komma och kolla. Suck! Aja, nu är det bara att vänta. Jag kommer inte att städa idag, har ingen energi till det. Jag har i alla fall tränat, får vara glad för det.

//A.L

Att dricka eller inte dricka

Måndag, fjärde semesterveckan. Jag vaknar och det första jag tänker är att det var skönt jag inte drack igår. Gud så skönt. Ingen baksmälla. Och jag vill inte dricka idag, tänker inte dricka idag. Så börjar varje morgon. Fast det sista jag tänkte igår var att jag skulle dricka idag. Jag har sett fram emot och planerat det hela förra veckan. Att dricka eller inte dricka.

Först tänkte jag dricka i helgen men jag sköt upp det för jag hade annat att göra. Jag har hållit ut till idag och om jag inte dricker idag kommer det dröja till onsdag innan jag kan göra det igen, med tanke på baksmälla och allt. Jag vet inte? Än så länge har jag precis vaknat och suget är inte så starkt. Detta eviga dilemma. Att dricka eller inte dricka.

Det är nu jag önskar jag hade någon att prata med om detta. Kanske en sponsor, någon som varit nykter ett tag och känns stabil. Som kan lyssna och förklara varför det blir så här hela tiden. Men jag klarar inte av mötena, får för mycket ångest. Jag har gått på två möten och det var hemskt. Hemskt för att jag hade så mycket ångest innan, under och efter ville jag bara dricka. Så jag gick inte på fler och känner bara skräck inför tanken att gå igen. Och jag har ingen aning om hur jag ska kunna träffa någon som kan hjälpa mig som jag behöver. Så jag skiter i det.

Hur som helst. Jag tror mer på att jag kommer dricka ikväll och jag vet precis vad jag ska köpa, en flaska rött vin och två starköl. Mmm. Det förtjänar jag. Jag ska försöka vara lite effektiv och städa idag i alla fall för imorgon kommer jag inte orka mycket. Det var så roligt, eller inte, men jag tänkte i fredags på hur länge jag varit nykter sedan senaste återfallet och jag trodde verkligen det var två veckor minst. Men nej, det var i sex dagar då. Så återfallen blir tätare och tätare och det känns svårare och svårare att komma ur supatankebanorna. Dessa loopar som körs i hjärnan efter ett återfall och innan ett nytt. Det känns som jag har bestämt mig… Då får jag i alla fall lite lugn i huvudet ikväll. Alltid något.

//A.L

Första inlägget

Denna jävla ångest! Halsen drar ihop sig, känns som den ska domna bort och kollapsa. Som att jag inte kan svälja eller andas ordentligt. Jag borde nog inte kolla på drogdokumentärer eller serier där folk knarkar, speciellt inte där de snortar. Jag längtar tillbaka, men samtidigt inte. Vill göra det igen, men ändå inte. Jag är, tyvärr, så mycket mer medveten idag om alla faror knarkande för med sig mot vad jag var då. Mer rädd för allt som kan gå fel än vad jag var då. Jag önskar på något sätt att jag inte var så medveten, önskar att jag kunde supa ner mig så djupt igen att jag inte bryr mig om vad jag stoppar i mig eller vem jag sårar med mina val. Men det är jag för klar i huvudet för att göra nu.

Fyra år sedan var det nästan exakt idag. Och vad har hänt? Hur har mitt liv blivit bättre? Det har det kanske, men jag är fortfarande så jävla ensam, skillnaden är att jag är vaken nu. Känner alla skitkänslor, katastroftankar, ångest och val jag gör. Och hur hjälper det mig? Jag tycker mest det stjälper mig. Jag vet fortfarande inte egentligen hur dåligt jag mådde eller hur beroende jag var på en skala, om jag skulle jämföra mig med andra. Jag har så svårt med det där. Det känns som att jag har varit inlagd på beroende, inlagd på grund av depression. Tagit Antabus, Campral med mera mot alkoholberoende. Ätit massa olika antideppmediciner och ångestmediciner. Gått i terapi, tolvsteg och mer terapi i fyra år. Men hur stora är mina problem egentligen? Vad har jag för problem egentligen? Jag har inte riktigt förstått det.

Nu är jag inne på min tredje sommarsemestervecka och jag känner bara att jag vill ta något för att slippa känna. Borde inte jag ha kommit längre än så? Jag bara grubblar och ältar, visst jag är medveten om att jag gör det och försöker dra mig ur det så fort jag kan.

När jag tänker på jobbet, att börja jobba igen, så känner jag mig så ensam. Att jag kommer bli det. Att jag vill bli det där. Jag vill inte umgås med någon. Jag vill sitta själv någonstans, ostörd och lämnad ifred. Hur ska jag klara det? Hur ska jag förklara det? Det vill jag inte längre. Förut ville jag förklara mig, förklara varför jag är så konstig. För jag känner mig udda, mer och mer som ett sådant där psykfall ingen vågar prata med. Och det är säkert mitt fel. För nu har jag varit öppen, berättat om mina problem för några – det var ju det jag skulle göra. Det skulle hjälpa mig. Hur fan då? Hur har det hjälpt mig? Folk drar sig undan, jag ser ju det. Undviker mig vid busshållplatsen, låtsas prata i telefon när de ser mig, hör inte av sig. Jag har inga vänner. Jag har en underbar syster och en orolig mamma, vilket jag är tacksam för. Men jag känner mig som den bräcklige i familjen de känner att de behöver hålla koll på och ta hand om. Jag känner mig ensam, vill vara ensam – men samtidigt inte.

Och det är väl där jag är. Mitt i någon slags slow-motion-värld där jag lever i det förflutna samtidigt som jag försöker ta mig framåt i livet. Försöker förstå vad som har hänt de senaste fyra åren samtidigt som jag försöker lista ut hur jag ska ta mig igenom resten av mitt liv. ”Var här och nu.” sa min senaste kurator. ”Ha inte så höga krav på dig själv.”. Ok. Jag gick hos henne i ett år och hon var lugn och bra, men nästan för lugn och new ageig. Inget var speciellt problematiskt för henne allt var bara tankar och känslor och inte farligt. Hon var inne på att alkoholen inte var mitt problem egentligen utan jag tog till den på grund av att jag inte kunde hantera ångestpåslag på rätt sätt. Sista samtalet frågade hon om jag ville gå i behandling (för alkoholen). What? Och där har jag hakat upp mig. Jag borde frågat varför hon frågade det? Men det gjorde jag inte, jag blev bara irriterad och sa nej.

Åter igen förvirrad.

Jag önskar någon kunde förklara för mig varför allt känns så svårt för mig, inte att det är svårt eller jag har det svårt utan varför allt känns så svårt hela tiden. Jag får ångest inför så gott som allt som hör till livet. Hjärtat hoppar upp i halsen bara min telefon ringer. ”Utmana dig själv.”, sa kuratorn. Vilket för mig innebär att prata med en människa. Så jag försöker klappa mig själv på axeln när jag gör det för det är alltid en massa ångest inblandat i möten med människor, till och med telefonsamtal. Jag sitter i ett eget rum på jobbet, vi sitter egentligen i kontorslandskap. Det är något jag började med efter senaste sjukskrivningen precis innan sommaren för att jag tycker det är jobbigt att sitta bland alla.  Nackdelen med att vara så medveten om allt. Därför undrar jag vad som egentligen har blivit så mycket bättre efter fyra års behandlingar av mina psykiska problem? Fortfarande brottas jag med tankar om att vilja supa och droga mig bort från verkligheten, för att den är så ångestfylld för mig. Och jag trillar dit regelbundet när det gäller alkoholen. Jag har inget stödnätverk runt mig jag kan prata med detta om, vissa saker kan jag inte prata om med min familj. Jag har ännu mindre vänner idag än vad jag hade för fyra år sedan.  Ännu mindre social kontakt idag än för fyra år sedan. Så jag vet inte…

Jag försöker ”have faith” som det heter. Det finns säkert någon mening med allt det här. För trots all skit jag varit med om i mitt liv och hur ensam jag känner mig nu så vet jag att jag har Gud och Universum bakom mig – alltid. Jag försöker verkligen att komma ihåg det. Och jag har mig själv. Jag har min syster och min mamma. Det är det som håller mig kvar här. Trots att jag känner mig väldigt ensam tänker jag inte umgås med människor som får mig att må dåligt längre, då är jag hellre själv. Jag ska inte säga att jag är perfekt, jag har säkert varit orsaken till stress hos andra som jag hållit på. Och det är något jag behöver jobba på, att bli mer självsäker och trygg i mig själv och den jag är. Att älska mig själv med alla mina brister. Så kanske det är det jag ska fokusera på egentligen? Vi får väl se. Det kändes i alla fall skönt att skriva av mig lite. 🙂

//A.L