Matfrossa – min viktresa och matmissbruk

Igår åt och åt och åt jag ännu mer. Jag hade matfrossa hela gårdagen kort sagt. Chips, ostbågar, popcorn, chokladmuffins, mat med mera. Jag rättfärdigade det hela med att jag i alla fall inte drack alkohol. Och genom att tänka att jag har varit ganska duktig den här veckan så att jag förtjänar faktiskt att skämma bort mig själv en dag.

Min viktresa

Min vikt. Enligt mitt BMI är jag överviktig just nu. Jag väger cirka 72 kilo och är 160 centimeter lång. För fyra år sedan vägde jag 57 kilo, för 2 år sedan vägde jag 88 kilo. Men under majoriteten av mitt liv har jag varit normalviktig, kanske några extra kilo.

Anledningen till att jag vägde 57 kilo för fyra år sedan var på grund av mitt missbruk. Anledningen till att jag vägde 88 kilo för två år sedan var på grund av de antidepressiva tabletterna jag åt, de ökade min aptit extremt mycket.

Jag slutade äta antidepressiva tabletter för cirka två år sedan, mestadels på grund av min viktuppgång. Jag trodde att jag skulle rasa i vikt efter jag hade slutat äta dem, men nej. Några månader efter att jag hade slutat med tabletterna körde jag igång med LCHF, då rasade jag i vikt. Jag gick ner 20 kilo på ett år. Nu har jag gått upp några kilo igen, eftersom jag inte äter lika strikt LCHF längre.

Min relation till mat

Min mamma har bantat så länge jag kan minnas. Vilket har gjort mig väldigt medveten om min egen vikt. Under mina tonår bantade jag, hetsåt och stoppade fingrarna i halsen och svalt mig själv i perioder. Tillsammans med mitt alkoholmissbruk resulterade det i att jag fick väldigt mycket vitaminbrister i omgångar.

Jag har aldrig fått behandling för någon ätstörning och jag tycker inte att jag har haft det heller. Utan för mig, under mina tonår, blev min relation till mat ett sätt att försöka kontrollera min ångest. Det är så jag ser på det.

Idag är jag väldigt viktmedveten och försöker att inte gå upp eller ner för mycket i vikt. Ibland har jag dagar, som igår, fyllda av matfrossa. Andra dagar kan jag knappt äta. Men oftast äter jag ändå ganska normalt. Jag vet hur det känns att ha vitaminbrist, det är inte kul. Så jag försöker att få i mig allt jag behöver. Därför vill jag påstå att min relation till min vikt och mat idag är ganska hälsosam.

Under sommaren har jag varit lite väl liberal i vad jag har ätit dock, om jag tänker LCHF. Jag vill gärna gå ner fem kilo, de kilona jag har gått upp sedan min senaste viktnedgång. Så jag ska försöka att äta lite mer strikt LCHF från och med idag. Med andra ord, gårdagens matfrossa var den sista på ett bra tag (förhoppningsvis).

//A.L

Ett litet återfall till

Det blev ett litet återfall till igår. Efter jobbet igår, runt ett, slank de resterande två starkölen ner tillsammans med min lunch. Jag drack dem ganska snabbt vilket resulterade i att jag somnade och sov några timmar.  Det var egentligen inte direkt gott att dricka dem utan det kändes mer som ett tvångsbeteende. Jag hade ett sug efter alkohol, samtidigt som jag ville bli av med de där ölen. När jag vaknade på kvällen kändes det som en lättnad att ölen var borta.

Förlåt mig själv

Idag känner jag mig fortfarande lite seg och trött, men också som att jag kan andas igen. Jag vill inte hålla på så här. Det är utmattande. Samtidigt vill jag inte vara för hård mot mig själv och gå ner mig i skuldbeläggande och skam. Det tjänar ingenting till. Den enda jag skadar är mig själv, både när jag dricker och när jag straffar mig själv för det.

Jag ska verkligen försöka att hålla mig nykter längre än någon vecka denna gången. Fast jag ska inte tänka för långt fram heller, då känns det bara omöjligt. Det viktigaste för mig nu, för att ge mig själv en ärlig chans till nykterhet, är att hålla nere min stressnivå.

Mindre stress, färre återfall

Jag är extremt sårbar för stress har jag lärt mig i terapin. Och det märker jag. Min stress- och ångestnivå sköt i höjden i tisdags och i torsdags när jag utsattes för, i min värld, en väldigt hög stress. Jag är glad att jag tog mig igenom det och jag tänker inte undvika allt som är obehagligt. Däremot är det viktigt nu att jag fortsätter att känna efter vart mina gränser går när det gäller stressen. Så att jag kan lära mig att hantera stress bättre och hålla nere mina stressnivåer.

För trots att jag har druckit två dagar denna vecka är jag ändå lite stolt över mig själv. Dels för att jag genomförde bilförsäljningen själv och för att jag faktiskt gick på inspirationsdagen på jobbet. Tankarna fanns att strunta i båda två eftersom de här två sakerna skapade sjukt höga stress- och ångestnivåer inom mig. Men jag gjorde dem ändå, på mitt sätt.

Dagen idag

Idag ska jag ta det lugnt och försöka få lite saker gjorde här hemma. Kanske åka och handla och förtidsrösta. Jag tror att mamma och hennes sambo kommer att svänga förbi för att hämta en stege jag har lånat, så kanske det blir en liten fika där. En dag i taget.

//A.L

Återfall, igår var det dags igen

Jag tog ett återfall igår, igen. Jag vet inte ens om jag kan kalla det för återfall längre eller om jag räknas som en aktiv alkoholist? Med tanke på att jag har tagit minst ett återfall i veckan de senaste tre månaderna. Hur som helst så orkade jag inte stå emot igår.

Vägen till återfall

Det var en påfrestande dag på jobbet. Vi hade en så kallad inspirationsdag. Vilket innebar att hela arbetsplatsen var på ett ställe och lyssnade på föreläsningar hela dagen. Det var mycket folk där och jag hade svårt att kunna vara för mig själv. Jag gjorde mitt bästa genom att komma lite senare, så jag slapp den gemensamma frukosten. På lunchen körde jag iväg, bland annat till Systembolaget. Trots det var det riktigt jobbigt. Massa stress och ångest som for runt i min kropp av att tvingas att vara bland allt folk.

Den sista föreläsningen var av en personlig tränare. Självklart hade han massa övningar som alla skulle göra två och två. Jag vägrade. Gick undan. Den sista timmen satt jag bara och fantiserade om att få komma hem och dricka. Längtade efter att få lite lugn inombords.

Återfallet

Det blev en flaska vin. Hade köpt två 50 centiliters starköl också, men jag däckade innan jag hann att påbörja dem. Så dem står i kylen. Jag somnade tidigt, säkert runt sju. Sov bra några timmar, sedan väldigt dåligt resten av natten. När jag vaknade i morse hade jag inte en så farlig baksmälla, jag var mest trött och seg. Det kändes att jag hade druckit igår, men inte överdrivet mycket.

Kommer det bli ett återfall till?

Det första jag tänkte i morse var att jag inte ville dricka de resterande två ölen. Klockan nio vände det och nu vill jag dricka dem. Jag kommer att dricka dem. Funderar på om det räcker med två?

Mamma har frågat mig om jag vill hänga med och shoppa imorgon. Jag har sagt nej, på grund av att jag kommer dricka idag igen. Vilket kommer innebära att jag inte kommer att vara speciellt pigg imorgon. Jag har såklart inte sagt att det är därför.

Jag ska verkligen försöka att skärpa mig efter idag. Satsa på att hålla mig nykter och försöka att inte ge upp så snabbt när suget kommer. För detta är inte hållbart!

//A.L

 

 

Galet sug efter alkohol, katastroftankar och ångest

Gårdagen präglades av ett galet sug efter alkohol, katastroftankar och ångest i överflöd. På eftermiddagen fram tills dess att Systembolaget stängdes kändes det som att min kropp skulle slitas sönder av det sug efter alkohol jag hade. Det var inte klokt! Mina senaste katastroftankar hade skapat så mycket ångest i kroppen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Det enda som hindrade mig från att åka till Systembolaget var att jag väntade på köpare till min bil. De hörde av sig när jag satt på bussen hem från jobbet och ville komma med en gång, som blev tre timmar senare. Jag vågade inte åka hemifrån medan jag väntade på dem. Vilket gjorde att Systembolaget hann stängas. Just då kändes det för jävligt, på grund av mitt sjuka sug efter alkohol, men i efterhand var det lika bra att jag inte hann dit.

Ångest och isolering på jobbet

Det var första dagen på min arbetsplats efter sommarsemestern för mig. Jag hade förställt mig värsta katastrofscenariot där. Att jag skulle komma dit och att det rum jag suttit i de senaste månaderna skulle vara otillgängligt, vilket hade inneburit att jag fått sitta ute i kontorslandskapet. Nu blev det inte så. Rummet var fortfarande reserverat till mig. Trots det blev det en väldigt ångestfylld dag.

Jag har alltid tyckt att det har varit jobbigt att vara social, där har alkoholen hjälpt mig mycket. Men jag har ändå kämpat mig igenom den sociala ångesten på jobbet och klarat mig ganska bra där. Fast de senaste månaderna har min ångest av att vara bland, och med, andra människor förvärrats.

Det började eskalera i våras när jag mådde som sämst av stress och panikångest. Det var olidligt att vara på jobbet, då satt jag i kontorslandskapet. Min chef fick övertala mig att komma tillbaka och föreslog att jag kunde sitta i ett eget rum. Tanken var att det skulle vara tillfälligt och att jag successivt skulle börja sitta i kontorslandskapet igen. Men nu vågar jag knappt lämna rummet!

Det var helt sjukt igår! Min hjärna jobbade på övervarv med att fundera ut hur och när jag kunde lämna rummet med minst risk att råka stöta på någon. Jag väntade tills de flesta ätit frukost innan jag chansade på att gå till fikarummet, det satt någon där. Jag avbröt och väntade ytterligare en halvtimme. Sedan gick jag dit, slängde i mig min frukost och rusade tillbaka till mitt rum.

Undvik alla

Jag undvek att prata med så gott som alla på jobbet utom min chef. Men det var för att hon kom in på rummet för att checka av lite snabbt. Frågade hur ledigheten varit och sedan började hon prata om jobbsaker.

Jag brukar vanligtvis ha lätt för att prata med henne, men det kändes tungt igår. Jag hade svårt för att få fram ord liksom. Samtidigt ville jag inte komma in på hur jag mår för jag vill inte prata om det med henne längre. Jag orkar inte. Jag har en stark känsla av att hon tycker jag är jobbig och att hon tycker att det är jobbigt att prata med mig. Detta baserar jag på en grej som hände precis innan hon gick på semester.

Avvisad av chefen

Fram tills det som hände vid busshållplatsen hade jag ganska lätt för att berätta för min chef om mitt mående. Jag hade visserligen känt att hon undvikit mig sedan jag blev sjukskriven, men det kopplade jag ihop med att jag varit så ostabil och gråtit ganska mycket under våra senaste samtal innan sjukskrivningen.

Hon sa i vårt första samtal, när jag kommit tillbaka från sjukskrivningen, att hon inte hört av sig för att hon var rädd att hon skulle säga något fel. Hon kan uttrycka sig klumpigt och hade sagt en del saker under våren som hade förvärrat mitt mående. Så jag köpte det och släppte det. Vi hade ett bra samtal.

Några dagar senare stod jag vid busshållplatsen och såg att hon kom gåendes mot den. Oftast brukar vi prata och sitta tillsammans på bussen när vi tar den samtidigt. Men nu såg jag hur hon saktade ner och började pilla med mobilen. Hon kom inte fram till mig alls utan höll sig lång bort.

Jag fick sjuk ångest och kände mig totalt avvisad. Skyndade mig på bussen och satte mig där jag vet att hon inte brukar sitta. Dagen efter kunde jag inte ens titta på henne, jag hade så mycket ångest över detta. Hon gick på semester och sedan jag.

Igår var första gången vi pratade sedan det hände för två månader sedan. Jag kunde prata med henne men inte skaka av mig den känslan jag fick vid busshållplatsen. Vilket innebär att hon har gått från att ha varit en av de få personer jag känt att jag kunnat prata med till att bli en person jag känner mig väldigt i vägen för. Därför kommer min framtida strategi med henne vara att ha minimal kontakt.

Krig på jobbet, lita inte på någon

Det finns en kollega på jobbet jag har varit väldigt nära ända sedan jag började där för fem år sedan. Vi började samtidigt. Hon är en av de tre personer jag har berättat om mina alkoholproblem för och den enda på jobbet jag har känt att jag har kunnat lita på. Det har förändrats. Jag har insett att hon inte alls är bra för mig och egentligen inte vill mitt bästa. Nu undviker jag henne också.

Med andra ord är jag väldigt ensam på jobbet. Det finns ingen där jag litar på eller vill prata med. Jag har en stark känsla av att jag inte är omtyckt. Samtidigt känner jag mig paranoid och osäker på om jag inbillar mig allting.

Jag har väldigt svårt för att veta vad som är verkligt och inte ibland, detta är jag medveten om men det hjälper mig ändå inte att urskilja vad som är på riktigt. Detta är en stor anledning till att jag är livrädd för att lämna mitt rum på jobbet. Det känns som jag befinner mig mitt i en krigszon där ingen är den den utger sig för att vara. Därför är det bäst att hålla mig undan alla.

Räddaren i nöden = alkohol

Under det senaste året i terapin har jag fått lära mig att min inre stress skapas på grund av mina katastroftankar, som i sin tur förstärker min ångest, vilket leder till att jag dricker alkohol för att lugna ner mig. Därav mina missbruksproblem.

Trots att jag vet detta är allt så starkt och automatiskt inom mig just nu. Det känns som att jag bara hänger med. Som att någon annan har tagit kontroll över mig. Att jag inte kan stoppa allt som sker i min hjärna och i min kropp för tillfället. Tillsammans med hela bilgrejen igår, social kontakt lika med stark ångest, gjorde att jag fick ett galet sug efter alkohol – som jag inte kunde släcka. Räddaren i nöden nådde inte fram igår.

Förvirrad på Ica

När bilförsäljningen var avklarad åkte jag till Ica för att köpa ett frimärke och posta ett brev. Jag var helt väck i huvudet. Jag ställde mig i affären och stirrade på folkölen, var i valet och kvalet om jag skulle köpa den istället. Jag hade fortfarande ett stort sug efter alkohol. Om jag dricker snabbt kan jag nog få till en fylla, tänkte jag. Fast det var en anställd precis där, och det är en lokalbutik jag brukar handla i ofta, så jag tänkte att det skulle verka konstigt om jag köpte en sexpack folköl. Och den känslan var starkare än mitt sug efter alkohol just då. Därför övergav jag folkölen.

När jag skulle betala tryckte jag på fel knapp i kortläsaren. Kassörskan räckte fram frimärket, men det märkte jag inte så hon fick säga till mig. Jag köpte en läsk, var på väg att gå utan att ta med den. Åter igen fick kassörskan ropa på mig.

Jag hade glömt att skriva avsändare på brevet, som innehöll ägarbytet, men jag orkade inte fixa det. Självklart fick jag massa katastroftankar efter det om att brevet inte skulle komma fram. Att de nya ägarna lurade mig och att på något sätt skulle hela den här bilförsäljningen leda till problem för mig.

Galet sug efter alkohol, katastroftankar och ångest

Jag var helt utmattad igår kväll! Gick och la mig klockan sju. Åt inte mycket på hela dagen för jag var så ångestfylld och stressad att det inte gick. Till slut somnade jag.

Idag jobbade jag hemma, lite i smyg. Chefen var borta. Igår sa hon visserligen på morgonmötet att det var ok att jobba hemma idag, men jag vet att jag borde meddelat henne. Men strunt samma. Tänkte att det är ingen på jobbet som märker om jag är där eller inte ändå.

Kroppen är fortfarande väldigt spänd efter igår, men det kändes väldigt skönt att vakna i morse utan baksmälla. En stor lättnad. Och dagen idag har varit mycket bättre än igår. Inget överdrivet starkt sug efter alkohol, men tankarna finns där. Jag tror inte jag lyckas stå emot hela veckan…

//A.L

 

 

Jag vill dricka igen

Sorgligt men sant. Jag börjar fantisera om vad jag vill dricka igen, när jag kan dricka, vad jag ska göra när jag dricker och så vidare. Och nu känns det ok på något vis. Jag känner inte lika starkt att jag vill avbryta tankarna. Jag känner mig mer glad än att jag vill motstå det när jag tänker på att dricka alkohol.

Det började med att de drack champagne på tv, mm – champagne.  Egentligen tycker jag inte att det är så gott, i alla fall inte de champagnerna jag druckit. Men det vattnas i munnen när jag tänker på det. Skulle det verkligen vara så farligt att dricka en flaska? Det passar inte förrän tidigast på torsdag. Jag jobbar fredag men det kan jag klara av.

Sex dagar, det verkar vara så länge jag kan hålla ut innan suget drar igång på sistone. Jag vet inte hur detta kommer sluta? Jag skriver för att försöka ventilera ut dessa tankar. Om det kommer hjälpa eller inte vet jag inte. Jag vill dricka igen. Jag känner så väl igen denna process och känslan jag har i min kropp just nu. Det brukar sluta med ett återfall. Tyvärr.

//A.L