Att vakna med ett sug efter alkohol

Idag vaknade jag med ett sug efter alkohol. Ett sug efter alkohol som utlösts av mina drömmar inatt. Jag hatar när det händer för jag känner mig så maktlös att förhindra det.

Jagad

Inatt drömde jag ganska genomgående att jag drack alkohol i smyg. Jag hade en flaska öl som jag hela tiden gömde undan från folk och drack ifrån. Hela tiden var det folk omkring mig som tittade på mig med misstänksamhet. Jag var konstant orolig för att bli upptäckt.

Varje gång jag drack den här ölen kändes det helt underbart. Och jag vaknade med den känslan, av hur skönt det kan kännas att släcka ett sug efter alkohol med alkohol. Den lugna, nästan euforiska, känslan. Mmm, alkohol. Och så drog tankarna igång.

Du förtjänar att dricka

Jag har varit nykter i tio dagar nu, sedan det senaste återfallet. Jag känner mig ganska lugn i kroppen. Men jag dricker inte alltid alkohol för att lugna ner mig. Det kan även vara för att belöna mig själv, nu har du varit så duktig som har varit nykter i tio dagar så nu förtjänar du att dricka. Eller att veckan har varit väldigt bra på jobbet, det är helt OK att dricka för att du har skött dig så bra den här veckan. Ibland kan jag få för mig att dricka för att jag helt enkelt inte har något annat planerat, passa på att dricka nu när du har möjlighet.

Så det är inte alltid jag får ett sådant där akut sug efter alkohol som utlöses av en alkohol trigger eller av höga ångest- och stressnivåer och leder till ett återfall. Ibland kan jag ta ett återfall på grund av gamla mönster jag inte klarar av att bryta just då. Eller för att jag vaknar med ett sug efter alkohol, som idag. Som växer sig starkare och starkare under dagen, tills jag inte klarar av att stå emot.

Jag kommer att klara det

Nu känner jag inte att jag är nära ett återfall idag. Utan jag är ganska säker på att det kommer att gå bra. Det känns bara jobbigt att vakna med ett sug efter alkohol, en lördag också. Men jag har planer för idag och imorgon. Så jag ska nog lyckas skaka av mig den här starten på helgen. En dag i taget.

//A.L

 

En riktigt jobbig alkohol trigger

Det har varit en lugn vecka än så länge för mig, ångest- och alkoholsugsmässigt. Men idag var min chef tillbaka på jobbet och den där kollegan, bara det gjorde att min ångestnivå höjdes. Sedan på morgonmötet small det till, jag utsattes för en riktigt jobbig alkohol trigger!

En riktigt jobbig alkohol trigger

Det var när min chef utbrast, skämtsamt, en kommentar om något hon hade sagt om att köpa cigaretter häromdagen. Så fort hon utbrast kommentaren kändes det som jag fick en oväntad smäll i magen och så sattes ett sjukt sug efter alkohol igång i min kropp. Det är hemskt när det händer! Det känns som att ett inre vakuum skapas i kroppen och det enda som kan lugna ner det är alkohol – NU!

Helt plötsligt planerade jag att köpa cigaretter och att supa med en gång efter jobbet. Alkoholfantasierna och rättfärdigeprocessen drog igång i hjärnan, enbart på grund av den kommentaren. Jag har inte alls haft sug efter alkohol denna veckan. Så det kändes oerhört jobbigt när det hände, som ett sådant bakslag. Men jag lyckades lugna ner mig själv. Det tog några minuter, men sedan släppte den värsta känslan. Fast incidenten har påverkat mig hela dagen, fortfarande känner jag efterdyningarna av den i kroppen. Men det akuta suget efter alkohol är i alla fall borta.

Självskadebeteende = alkohol trigger

Jag tror det handlar om att jag vet att min chef röker från och till och gärna smusslar med det. Beter sig som det är något riktigt inte OK hon gör på något sätt, lite självskadebeteende liksom. Jag tror det är det som är en stor alkohol trigger för mig – att uppleva andras självskadebeteende. För det räcker med att jag ser någon på TV i en serie som spelar en alkoholist som börjar dricka igen. Eller någon som spelar en annan trasig människa, mycket stora alkohol triggers för mig. Det kan verka som en liten grej men jag kan trilla dit av en sådan upplevelse, det sätter igång ett väldigt starkt obehag inom mig.

Resten av jobbdagen

Resten av jobbdagen var OK. Jag hade dörren till mitt rum halvöppen idag också. Jag kände mig lite mer spänd och hade lite svårare att koncentrera mig idag dock än jag haft innan i veckan. Jag tror det var för att min chef och den där kollegan var på plats. Jag känner mig väldigt övervakad av dem på något sätt. Därför har jag svårt att slappna när de är i närheten. Något jag behöver jobba på.

Klapp på axeln

I det stora hela känner jag mig lite stolt över mig själv idag, som klarade av en riktigt jobbig alkohol trigger. För jag hade lätt kunnat spinna vidare på den känslan och svängt förbi Systembolaget innan hemfärden från jobbet. Som jag har gjort så många gånger förr. Förr när jag var övertygad om att det enda sättet att slippa obehaget av att vara sjukt sugen på alkohol var att dricka alkohol. Nu vet jag bättre, det går över. Och jag är så glad att jag tog mig igenom den jobbiga alkohol triggern idag, utan att dricka alkohol. 🙂

//A.L

Äntligen en bra dag på jobbet

Äntligen känns det som jag har haft en bra dag på jobbet. Nu har jag slutat och halva dagen är kvar, så allt kan hända antar jag. Men jag har en bra känsla i kroppen i alla fall, efter jobbet. Och det var längesedan jag hade det.

Den där kollegan jag helst undviker på jobbet jobbade hemma idag, det var en lättnad. Min chef var borta idag och kommer vara borta imorgon också, ännu en lättnad. Jag hade till och med dörren öppen i mitt rum idag, halvt öppen då. Det har jag inte haft en enda gång ända sedan jag började sitta där inne i juni detta året.

Det kändes som en sådan där bra dag på jobbet jag hade ganska ofta för något år sedan. Jag pratade med kollegor, de ställde frågor till mig och jag till dem. Jag var engagerad på morgonmötet och inte rädd för att röra mig utanför mitt rum under dagen. Wow liksom. Jag kände mig nästan helt ångestfri.

Och jag har varit nykter i en vecka nu. Hoppas att detta håller i sig. 🙂

//A.L

 

Min före detta socialsekreterare och jag på busshållplatsen

Alltså, för fyra år sedan när jag var på psykiatrin kallade min dåvarande kurator dit en socialsekreterare. För det var egentligen på Vuxensektionen i kommunen jag hörde hemma just då. Så jag träffade min före detta socialsekreterare för första gången på psykiatrin, och jag hade druckit alkohol då. Ingen aning om hon märkte det? Kuratorn märkte det för hon frågade efter samtalet om jag hade druckit, då hon tyckte jag luktade lite alkohol.

Inläggning och avlämning

Hur som helst, jag träffade den här socialsekreteraren en hel del efter det mötet. Det blev samtal och bedömning av vad för hjälp jag behövde. Jag mådde riktigt dåligt då, drack alkohol så gott som varje dag och tog syntetiska amfetaminliknande droger. Efter cirka två månader föreslog hon att jag skulle läggas in på beroendeenheten på sjukhuset för avgiftning.

När min före detta socialsekreterare lämnade av mig hade jag druckit och drogat hela natten. Detta var klockan nio på morgonen. Hon märkte ingenting. När hon parkerade utanför intagningen sa hon att hon ofta brukar få leda in folk dit för de är så berusade: ”Men inte du.”, sa hon. Nä, visst, tänkte jag.

Onykter utan misstanke

Jag visste inte det, men jag fick blåsa ganska snabbt när vi satt och väntade på att jag skulle skrivas in. Jag blåste 1,95 promille. Alla blev riktigt förvånade där, speciellt min före detta socialsekreterare. Hon sa inte mycket till mig mer än: ”Oj!”. Men behandlaren på Vuxensektionen jag gick till senare berättade att hon gått in till honom och berättat att jag hade den promillen och att hon inte hade märkt någonting på mig.  Hon hade blivit väldigt överraskad av hur hon hade missat att jag var så onykter.

Efter min vistelse på beroendeenheten, det slutade med att jag stannade tio dagar. De behöll mig extra på grund av min depression och självmordstankar. Men efter vistelsen där träffade jag inte socialsekreteraren så ofta. Någon gång då och då under tiden jag var inskriven på Vuxensektionen, vilket blev nästan tre år. Jag skrevs ut därifrån i februari förra året.

Min före detta socialsekreterare och jag i samma håla

Nu är det så att den här personen, min före detta socialsekreterare, bor i samma håla som jag. Jag menar inte samma stad, utan i samma lilla förort. Jag har inget emot henne eller så. Men det är ingen jag vill träffa på liksom. För jag blir bara påmind om hur dåligt jag mådde för fyra år sedan och hur jobbigt allt var då. Plus att jag fortfarande har svårt att vara nykter, vilket gör att jag bara vill sjunka genom marken när jag ser henne.

Första mötet i busskuren

Under de tre åren jag har bott här har jag inte stött på henne, förrän i våras. Första gången var vid busshållplatsen. Hon jobbar(de?) i stan så jag blev riktigt förvånad när hon kom och ställde sig i busskuren, för jag jobbar i en annan stad, cirka 5 mil bort åt andra hållet. Så hon måste ha bytt jobb?

I alla fall, jag satt där på bänken i busskuren när hon kom och ställde sig där pratandes i sin mobil. Jag tror inte hon såg mig först, men sedan kände hon nog igen mig. Jag stelnade till, detta var under den perioden jag hade så mycket panikattacker med. Katastrof! Jag bara satt där i busskuren och stirrade bort mot därifrån bussen kommer. Tänkte att hon säkert inte kände igen mig. Fy vad jobbigt det var! Så oväntat! Bussen kom och hon lät mig gå på först och höll sig en bit ifrån mig. Vi hälsade inte eller något utan jag gick på bussen, förbi henne, utan att titta på henne.

Det tar aldrig slut…

Nu är det så att detta har hänt några gånger till sedan i våras. Och jag tycker det är så jobbigt när vi ska åka samma buss. Hon håller sig undan mig och på avstånd. Hon kanske märker att jag tycker det är jobbigt, jag vet inte? Jag vet inte reglerna för hur man ska agera om man som socialsekreterare inom missbruksfältet träffar på en före detta, eller nuvarande, klient ute i ”verkligheten”? Jag tänker att man nog inte ska hälsa eller så? Eller så vill hon inte att jag ska hälsa på henne och börja prata? Jag har ingen aning?!

Hela den här grejen med min före detta socialsekreterare har gjort att jag har börjat undvika att ta bussen de tider jag misstänker att hon ska ta bussen. För jag har nog lyckats lista ut vilken tid hon tar bussen på morgonen, oftast. Men det har hänt att hon avvikit från den rutinen och, pang, så har hon kommit till busshållplatsen samtidigt som mig. Hon hoppar av en busshållplats innan mig i alla fall, så jag slipper gå av samtidigt som henne.

Detta är inte klokt! Och nu vet jag vilken bil hon kör! Av en slump råkade jag titta bak en morgon när jag var på väg till, ja just det – busshållplatsen, och då kom hon körandes. Jag blir helt utmattad av detta. Att det har blivit en sådan grej att bara ta bussen nu med. Och imorgon är det dags igen, dags att åka buss. Jag får tvinga upp mig själv extra tidigt för att ta bussen innan henne.

Undrar om hon funderar på ifall jag ska dyka upp där på busshållplatsen när hon åker dit? Om hon känner samma obehag som jag? Eller vad hon egentligen tänker när hon ser mig där? För jag vet att hon känner igen mig.

Min jädra hjärna

Egentligen tänker jag inte på det så mycket under dagarna, bara när jag ska ta bussen på morgonen. Så nu när jag skulle sova kom jag på det, just det! Hoppas jag inte stöter på min före detta socialsekreterare vid busshållplatsen imorgon. Och nu har jag skrivit detta om det hela. Min jädra hjärna alltså… Förhoppningsvis kan jag sova nu i alla fall.

//A.L

Oroliga tankar och ängslighet inför nästa vecka

Då var det söndag kväll. Det har varit en lugn helg. Jag har bara haft några små stänk av sug efter alkohol denna helgen, inget jag inte har kunnat hantera. Jag har fokuserat på att vara här och nu och att hålla nere min stress- och ångestnivå, vilket har gått ganska bra. Men imorgon är det måndag igen. Och nu smyger sig oroliga tankar och ängslighet sig på inför hur nästa vecka kan bli.

Kollegan och chefen

Jag försöker att inte tänka på det men jag ser inte fram emot att gå till jobbet på tisdag, jag jobbar hemma imorgon. För på tisdag lär jag träffa på den där kollegan. Det känns ganska jobbigt, även om jag ändå känner att jag gör rätt i att undvika henne. För ju mer jag tänker på hur hon varit mot mig de senaste åren, desto mer förstår jag inte hur jag har kunnat hänga kvar med henne så länge.

En annan grej jag oroar mig för lite, och som jag också försöker att inte sväva iväg för långt in i katastrofscenarion, är att stöta på min chef. Alltså, när jag kommer att träffa på henne igen, vilket tidigast blir på torsdag. Det är det där med hälsosamtal och att eventuellt ta in en läkare i ett samtal jag känner obehag inför, om hon skulle ta upp det igen.

Återfallet och baksmällan

Eftersom jag hade det där återfallet i tisdags, där jag drack en del vodka, var jag väldigt seg på onsdagen på jobbet. Jag kom in halv tio och åkte hem halv två. Under de fyra timmarna höll jag mig inne på mitt rum, så jag lyckades undvika att prata med någon. Men det var en katastrofdag, jag gjorde inte mycket nytta på jobbet. Torsdagen var lite bättre, men jag såg för jävlig ut. Sov nästan 16 timmar onsdag till torsdag.

Nu var inte min chef på jobbet i torsdags, men alla andra såg mig. Usch! Så jag tänker att mitt beteende förra veckan nog inte var det friskaste och att det kanske märktes. Vilket inte känns speciellt bra, inför nästa vecka på jobbet.

Oroliga tankar och ängslighet

Så med tanke på hur denna veckan har varit har jag en del oroliga tankar och ängslighet inför hur nästa vecka kan komma att bli. För även om jag känner mig lugn och utvilad just nu, vet jag hur snabbt allt kan vända. Det krävs inte mycket för att mina stress- och ångestnivåer ska skjuta i höjden och suget efter alkohol slå till som en blixt från klar himmel.

Hmm… En dag i taget var det.

//A.L