Att söka hjälp eller inte?

I fredags klarade jag inte längre av att stå emot alkoholen. Sex veckors nykterhet åt skogen. Så kändes det när jag tog det första glaset. Nu undrar jag om jag ska söka hjälp eller inte?

Att söka hjälp eller inte - första glaset. Whisky fick det bli - för snabbast effekt! :/
Whisky fick det bli – för snabbast effekt! :/

Samtidigt försöker jag att inte vara allt för hård mot mig själv. Den här veckan har varit väldigt jobbig med mycket ångest och oro. Veckorna innan dess har inte heller varit någon picknick. Jag hade så ont i kroppen, i magen och ett sådant krig i mitt huvud i fredags att jag inte orkade att stå emot längre. Främsta anledningen till att jag drack alkohol i fredags var för att få en paus från all hysteri inom mig. Och det hjälpte, i några timmar.

Att söka hjälp eller inte - baksmällan. Jag vet inte varför jag gömmer tomflaskorna i garderoben, jag bor själv... Det känns bättre av någon anledning? Säkrare, ifall någon skulle komma på oanmält besök...
Jag vet inte varför jag gömmer tomflaskorna i garderoben, jag bor själv… Det känns bättre av någon anledning? Säkrare, ifall någon skulle komma på oanmält besök…

Baksmällan

Tyvärr är det så att med en fylla kommer en baksmälla. Så hela helgen har jag bara legat hemma och försökt att återhämta mig. Försökt att inte göra det till en större grej än vad det är. Jag vill inte dricka alkohol på det här sättet. Det känns så fel och så onödigt. Samtidigt har jag inget annat att ta till när det blir kris på det här viset.

Min behandlingshistorik

Sedan 2014 har jag gått i en hel del olika behandlingar för alkoholmissbruk, ångest, depression och bearbetning av barndomsminnen. Jag har provat många olika mediciner mot detta. Biverkningarna har gjort att jag inte har tyckt att det är värt att ta medicin. Utan jag har tänkt att det är bättre att dricka alkohol när det blir för jobbigt istället. Men nu vet jag inte längre?

I juni är det ett år sedan jag hade min sista kontakt med vården. Då räknar jag inte Alkohollinjen. Jag gick hos en kurator tills dess, samtidigt som jag avslutade min sjukskrivning på grund av stress och panikattacker då. I samband med detta fick jag en remiss till psykiatrin till en psykiater för utredning av medicinering. Den skickades tillbaka till vårdcentralen då mina blodprover indikerade på pågående alkoholmissbruk. Vilket skulle lösas först. Läkaren som skickade remissen skickade ett brev till mig och skrev att jag skulle höra av mig om jag ville diskutera detta vidare. Det ville jag inte, just då.

I det sista samtalet med min dåvarande kurator frågande hon om jag ville gå i behandling för alkoholen. En fråga som gjorde mig ganska irriterad just då, för att jag inte tyckte att jag behövde det. Vad skulle det ge? Så hon släppte det. Och lämnade dörren öppen om jag ville komma tillbaka i samtal, efter ett uppehåll för återhämtning av allt vi pratat om under det gångna året.

Att söka hjälp eller inte?

Jag tycker att jag har klarat mig ganska bra på egen hand under det senaste året, utan vårdkontakt och medicin. Utan att söka hjälp. Fast jag kanske inbillar mig det? För ärligt talat är jag sjukt ensam och isolerad, både på jobbet och hemma. Det har faktiskt aldrig varit värre. Jag har inga vänner och på jobbet undviker jag kontakt med andra eftersom jag får så mycket ångest av det. Jag sitter själv i mitt lilla rum där och känner mig så extremt annorlunda och i vägen på något sätt. Så jag vet inte. Och så sprack nykterheten, igen, i fredags.

Min nya chef är på mig på jobbet och vill att jag ska säga till så fort jag får mycket ångest eller oro över något så att vi kan prata om det. Det gör jag, och det har hjälpt. Samtidigt kan jag inte berätta allt heller, om alkoholproblemen, vilket jag ibland önskar att jag kunde. För att jag är rädd för vilka konsekvenser det skulle få om jag gjorde det. Så jag känner mig inte helt OK över hur jag hanterar det heller.

Medicinering

Frågan är väl om jag bara överreagerar på grund av att jag trillade dit i fredags, eller om jag faktiskt behöver söka hjälp igen? Då tänker jag mest på hjälp mot ångesten och om det kanske finns någon medicin som skulle kunna göra att jag inte behöver ta till alkohol när det blir för jobbigt. En medicin som kanske kan sänka ångestnivåerna i mig så att jag klarar av att vara social utan att det känns som att jag ska gå sönder. För det är det som sänker mig hela tiden. Den jävla ångesten och den galna farten tankarna rusar i ibland.

Den enda medicin jag har är Theralen, men den gör mig egentligen bara sömnig. Jag kan sova i 12-16 timmar och vara trött en hel dag efter att jag har tagit den. Så det gör jag helst inte. Om jag tar den har det oftast varit när jag försöker att sluta dricka alkohol efter att jag har hållit på ett tag. Då kan den hjälpa. Men inte så mycket mot den slags ångest jag har.

Beslutsångest

Så, jag funderar på om jag ska ringa vårdcentralens rådgivning imorgon och ta upp detta. Eller om jag ska avvakta för att se om dessa funderingar släpper. Jag vill inte dricka mer alkohol i alla fall. Jag orkar inte. Samtidigt vet jag inte om jag orkar ringa vårdcentralen heller, vem vet vem jag får prata med? Det är en ångestsituation det också, hela den processen.

Hur som helst kan jag inte se hur jag, på egen hand, ska kunna bryta detta mönster jag har fastnat i, att hela tiden släcka bränder – utan att komma åt själva källan. Jag tänkte att det kanske hjälper att skriva av mig lite. För jag har ingen att prata med om allt detta. Jag får se hur jag gör. Om jag söker hjälp eller inte…

Ha en bra söndag!

//A.L

Jag är fortfarande nykter!

Förra helgen var jag helt säker på att jag skulle dricka alkohol den här veckan. I mitt sinne hade jag redan gjort det, och jag hade alla känslor som kommer efter ett återfall. Men, jag är fortfarande nykter! Vilket innebär att jag har varit nykter i 24 dagar nu, det var längesedan jag varit nykter så länge.

Stå emot

I början på veckan planerade jag lite löst när det skulle passa att dricka bäst under veckan. Men jag ville verkligen inte, magen drog ihop sig bara jag föreställde mig att dricka alkohol och allt vad det skulle innebära. Så jag sköt upp det. Helt plötsligt var det fredag, som blev en riktigt tuff dag.

Fredagen var stressig på jobbet och jag kände hur allt bara rusade inom mig, det kändes som jag var speedad. Veckan hade varit bra, men eftersom jag hade varit lite mer social än vanligt snurrade det redan väldigt mycket i huvud och kropp när jag vaknade på fredagen. Och nu denna extra stress. Men jag ville verkligen inte dricka.

Jag koncentrerade mig mycket på att sakta ner mina tankar, göra saker långsamt, att äta ordentligt och sådant. För när jag känner att jag tappar kontrollen över mig själv och mitt mående vänder jag mig gärna till alkoholen för att återfå den. För att jag vet att den hjälper mig att lugna ner mig så att jag kan tänka igen. Men nu lyckades jag det, utan att ta till alkohol, jippi!

Lördagen var också ganska tuff. Mest för att jag visste att om jag inte åkte till Systembolaget under dagen och skulle råka ut för ett toksug efter alkohol efter 15:00 skulle det vara kört. Den där skräcken över att stå utan alkohol om jag skulle behöva den är farlig. Men jag lyckades att stå emot igår också.

Hopp

Jag tror att jag har klarat av att hålla mig nykter nu eftersom omständigheterna runt omkring mig har lugnat ner sig och stabiliserat sig. Pressen, stressen och den intensiva ångesten som har hängt över mig sedan januari i år har klingat av. Det är omöjligt att sia om framtiden och vad som kommer att hända omkring mig, det vet jag. Jag är fortfarande nykter idag och det är jag tacksam över. Förhoppningsvis håller det i sig, det hade varit underbart!

//A.L

En turbulent tid

Det har varit en turbulent tid sedan mitt senaste inlägg. Mycket stress, press och ångest i mitt liv de senaste två månaderna. Och självklart en hel del drickande av alkohol. Jag kallar det inte återfall längre.

Jag visste att renoveringen här hemma, som satte igång i mitten av januari, skulle påverka mig mycket. Att det skulle bli en turbulent tid. För jag tycker det är oerhört jobbigt att vara social och ha människor omkring mig, speciellt i mitt eget hem. Det skapar en massa oro, stress och ångest i mig. Jag visste det. Och alla dessa beslut som hänger på mig. Samtidigt var det en renovering som behövdes göras.

Dejting

Mitt i detta kaoset gjorde jag något jag bestämt mig för att jag inte skulle göra under den här tiden. Jag började dejta någon. En person jag träffat lite innan för ett antal år sedan. Jag kände då att jag inte hade de rätta känslorna för honom för ett förhållande, men nu ville jag verkligen träffa någon så jag tänkte att det kanske kunde bli annorlunda den här gången. Det blev det inte.

I samma veva började jag prata en hel del med en av snickarna här hemma, som hade familj. Det var väldigt nära ett snedsteg där, men jag stod fast vid mitt nej. Att det inte kändes rätt. Det kändes i alla fall bra.

Oro på jobbet

På jobbet fick jag oväntat börja leta efter ett nytt rum att sitta i. För helt plötsligt började det rum jag brukat sitta i vara upptaget när jag kom till jobbet. Vi har aktivitetsbaserat, vilket innebär att vi inte har fasta platser. Denna situation skapade ytterligare oro och stress inom mig. Vart ska jag ta vägen när jag kommer till jobbet??

Nu blev det så att jag hittade ett ännu bättre rum att sitta i, på en annan våning än resten av arbetsgruppen dock. Det är lugnt och tyst där. Fast jag känner mig verkligen ensam på jobbet nu, väldigt off liksom. Samtidigt som det är skönt att verkligen sitta för mig själv, känns det som jag inte passar in där längre – alls. Jag känner ingen lust eller ork att bidra med något, utan försöker mest vara tyst och hålla mig undan alla. Mitt i allt detta försöker  jag stenhårt att inte glida in i alltför negativa tankebanor.

En turbulent tid – alkoholen

Självklart har all denna oordning i mitt liv lett till att jag har druckit en hel del alkohol de senaste månaderna, ungefär 1 – 3 gånger i veckan. Jag har varit galet bakis på jobbet flera gånger. Och mått riktigt dåligt över hela supasitautionen.

För några veckor sedan ringde jag faktiskt till Alkohollinjen. Jag hade aldrig ringt dit innan. Jag kände att jag inte riktigt förstod om mitt drickande är ett problem eller inte, om jag är alkoholberoende eller inte. Om jag kan dricka alkohol eller inte. Trots all behandling och terapi jag gått i för det. När jag surfade runt på internet hamnade jag på Alkohollinjens sida. Det kändes som ett ganska konsekvenslöst sätt att be om lite hjälp på. Så jag samlade ihop en massa mod, höll andan och ringde dit.

Första samtalet med Alkohollinjen

Första samtalet med Alkohollinjen var väldigt bra. Jag kände att hon jag pratade med fick en bra uppfattning om mig och mina bekymmer. Hon gav mig bra råd och förklaringar. Vi gjorde ett AUDIT-test och jag fick 26 poäng. Om man är kvinna och har över 18 poäng anses man ha en mycket hög nivå av problem med alkohol, och man är troligtvis alkoholberoende. Hon sa att när man ligger på den nivån rekommenderar de hel nykterhet i tre månader. En evighet, sa jag.

Jag ringde en måndag, det kändes rimligt att försöka hålla mig nykter tills på fredag. Vi bestämde att jag skulle bli uppringd av Alkohollinjen då för uppföljning. Det blev jag.

Andra samtalet med Alkohollinjen

På fredagen, precis innan jag blev uppringd, hamnade jag i en sms-konversation med killen jag dejtade som resulterade i ett avslut från min sida. Det kändes bra, men samtidigt jobbigt för han ville inte avsluta. Jag berättade ganska snabbt för min syster vad som hänt, hon tyckte jag var taskig. Jag jobbade hemma då och hade en elektriker här som bara var jobbig. Hela min kropp skrek efter alkohol för att slippa allt detta! Då ringde det.

Jag fick prata med en annan person från Alkohollinjen den här gången, det visste jag att det skulle vara. Jag hade klarat av att hålla mig nykter hela veckan, inte lätt. När han ringde kände jag mig väldigt splittrad. Jag hade svårt att tänka klart. Han kändes inte lika bra att prata med som den första jag pratade med. Ibland kändes det bättre under samtalet, men när vi skulle avsluta visste jag att jag skulle åka till Systembolaget efteråt. Det sa jag inte. Utan jag sa att jag ringer dem nästa gång om jag vill prata igen, istället för att bestämma tid för uppföljning. Jag har inte ringt dit igen.

Det är synd att jag inte fick prata med den personen som jag hamnade hos första gången jag ringde dit, jag kände en bättre connection med henne. Samtidigt var de båda bra på sitt sätt, de tog sig verkligen tid för att lyssna och ge råd och förklaringar. Båda samtalen varade en timme, så ingen stress. Fast jag är ganska trött på motiverande samtal. Och jag tycker inte om att hamna hos olika personer varje gång jag ringer. Så jag tror inte att jag kommer att ringa dit igen.

Dagsformen

Idag är det söndag. Renoveringen är nästan helt klar, elektrikern ska komma en dag och göra några sista saker. Jag är singel. På jobbet vet jag vart jag ska ta vägen. Jag har varit nykter i 10 dagar idag. Jag känner mig lugn, samtidigt kommer oron över mig i vågor. Oro över framtiden. Så jag känner mig inte helt stabil. Fast jag känner mig definitivt bättre idag än för någon vecka sedan. Jag får fokusera på det.

//A.L

Jag känner mig så annorlunda

Det har varit en ganska OK vecka, alkoholmässigt, trots ett återfall i onsdags. Men jag känner mig så annorlunda, så konstig. Som att jag inte passar in någonstans. Jag försökte att vara social i tisdags och onsdags på jobbet, jag satt med kollegorna på fikapauserna och lunchen. För att jag ville det, så jag följde den känslan. Fast det blev inte bra. Därför trillade jag dit i onsdags igen.

Det är ingens fel

Det är ingen som gör eller säger något fel egentligen, det är bara att jag känner mig så annorlunda när jag sitter där och lyssnar på kollegornas liv. Hur de pratar om sina barn, partners, föräldrar och synsätt på världen. Vardagshändelser som alla verkar kunna relatera till, utom jag. Jag förstår det inte, för att jag aldrig har upplevt det.

Mitt liv har för det mesta handlat om överlevnad, mörker, missbruk och ångest. Jag känner ingen samhörighet med någon på jobbet, eller utanför för den delen. Förutom min syster, för hon har upplevt en hel del av det jag har. Och hon har det också svårt i livet, med relationer, ångest och smärtsamma minnen. Jag använder alkohol som flykt, hon använder socker.

Jag känner mig så annorlunda

Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Att ha förståelse för mig själv för att jag inte är i livet där de flesta är i min ålder. Mina förutsättningar har varit annorlunda. Det hjälper lite, samtidigt förändrar det inte min inre känsla av att vara ensam och felplacerad i världen. Att jag inte hör hemma någonstans.

Jag önskar att den känslan kunde förändras av sig själv, och ibland tror jag att den har det. Som i tisdags när jag ville vara med de andra på fikapausen. Men sedan satt jag där, bland de andra, och kände mig som världens största misstag. Eftersom jag inte vet hur det känns att må bra. Jag hatar det! Och då kommer jag ihåg varför jag föredrar att vara för mig själv. För att jag känner mig så annorlunda bland andra människor.

Återfallet

Så efter återfallet i onsdags drog jag mig undan igen på jobbet. Stängde dörren till mitt rum och undvek de andra på fikapauserna och lunchen. Jag var såklart bakis, men det var inte bara därför. Jag orkar inte med de där känslorna av annorlundahet. De äter upp mig inifrån.

Jag vill egentligen vara social, ha en relation och utvecklas som person. Men ångesten blir för stark. Därför undviker jag folk, för att jag känner mig mer ensam med andra än när jag är för mig själv. Starka obehagliga känslor som oftast leder till återfall, som i onsdags. Då jag försökte vara social, trots stark ångest. Det slutar aldrig bra.

Varför är det så här?

Att vara för mig själv är en lättnad, men på något sätt blir det nog en falsk verklighet där jag tror att jag mår bra. Hur jag ska bryta detta har jag ingen aning om? För jag förstår det inte? Jag vet inte varför jag känner så här? Vad jag vet är att jag känner mig lugnare när jag är för mig själv. Ångesten minskar. Suget efter alkohol minskar och jag har energi till att ta hand om mig själv och mitt hus.

Min överlevnadsstrategi

Med andra ord är jag kvar i ingenmansland. Min strategi för nästa vecka är att strunta i att försöka vara som alla andra. För jag är inte det. Jag är annorlunda. Och om jag tillåter mig själv att göra det jag vet håller nere mina stress- och ångestnivåer, att vara för mig själv, klarar jag kanske av att vara nykter en hel vecka.

Det tråkiga är att detta är en överlevnadsstrategi, jag vet det, och den känns egentligen inte hållbar i det långa loppet. För jag rör mig inte framåt i livet. Men, men. Jag kan inte komma på något annat just nu. En dag i taget.

//A.L

Galet sug efter alkohol, katastroftankar och ångest

Gårdagen präglades av ett galet sug efter alkohol, katastroftankar och ångest i överflöd. På eftermiddagen fram tills dess att Systembolaget stängdes kändes det som att min kropp skulle slitas sönder av det sug efter alkohol jag hade. Det var inte klokt! Mina senaste katastroftankar hade skapat så mycket ångest i kroppen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Det enda som hindrade mig från att åka till Systembolaget var att jag väntade på köpare till min bil. De hörde av sig när jag satt på bussen hem från jobbet och ville komma med en gång, som blev tre timmar senare. Jag vågade inte åka hemifrån medan jag väntade på dem. Vilket gjorde att Systembolaget hann stängas. Just då kändes det för jävligt, på grund av mitt sjuka sug efter alkohol, men i efterhand var det lika bra att jag inte hann dit.

Ångest och isolering på jobbet

Det var första dagen på min arbetsplats efter sommarsemestern för mig. Jag hade förställt mig värsta katastrofscenariot där. Att jag skulle komma dit och att det rum jag suttit i de senaste månaderna skulle vara otillgängligt, vilket hade inneburit att jag fått sitta ute i kontorslandskapet. Nu blev det inte så. Rummet var fortfarande reserverat till mig. Trots det blev det en väldigt ångestfylld dag.

Jag har alltid tyckt att det har varit jobbigt att vara social, där har alkoholen hjälpt mig mycket. Men jag har ändå kämpat mig igenom den sociala ångesten på jobbet och klarat mig ganska bra där. Fast de senaste månaderna har min ångest av att vara bland, och med, andra människor förvärrats.

Det började eskalera i våras när jag mådde som sämst av stress och panikångest. Det var olidligt att vara på jobbet, då satt jag i kontorslandskapet. Min chef fick övertala mig att komma tillbaka och föreslog att jag kunde sitta i ett eget rum. Tanken var att det skulle vara tillfälligt och att jag successivt skulle börja sitta i kontorslandskapet igen. Men nu vågar jag knappt lämna rummet!

Det var helt sjukt igår! Min hjärna jobbade på övervarv med att fundera ut hur och när jag kunde lämna rummet med minst risk att råka stöta på någon. Jag väntade tills de flesta ätit frukost innan jag chansade på att gå till fikarummet, det satt någon där. Jag avbröt och väntade ytterligare en halvtimme. Sedan gick jag dit, slängde i mig min frukost och rusade tillbaka till mitt rum.

Undvik alla

Jag undvek att prata med så gott som alla på jobbet utom min chef. Men det var för att hon kom in på rummet för att checka av lite snabbt. Frågade hur ledigheten varit och sedan började hon prata om jobbsaker.

Jag brukar vanligtvis ha lätt för att prata med henne, men det kändes tungt igår. Jag hade svårt för att få fram ord liksom. Samtidigt ville jag inte komma in på hur jag mår för jag vill inte prata om det med henne längre. Jag orkar inte. Jag har en stark känsla av att hon tycker jag är jobbig och att hon tycker att det är jobbigt att prata med mig. Detta baserar jag på en grej som hände precis innan hon gick på semester.

Avvisad av chefen

Fram tills det som hände vid busshållplatsen hade jag ganska lätt för att berätta för min chef om mitt mående. Jag hade visserligen känt att hon undvikit mig sedan jag blev sjukskriven, men det kopplade jag ihop med att jag varit så ostabil och gråtit ganska mycket under våra senaste samtal innan sjukskrivningen.

Hon sa i vårt första samtal, när jag kommit tillbaka från sjukskrivningen, att hon inte hört av sig för att hon var rädd att hon skulle säga något fel. Hon kan uttrycka sig klumpigt och hade sagt en del saker under våren som hade förvärrat mitt mående. Så jag köpte det och släppte det. Vi hade ett bra samtal.

Några dagar senare stod jag vid busshållplatsen och såg att hon kom gåendes mot den. Oftast brukar vi prata och sitta tillsammans på bussen när vi tar den samtidigt. Men nu såg jag hur hon saktade ner och började pilla med mobilen. Hon kom inte fram till mig alls utan höll sig lång bort.

Jag fick sjuk ångest och kände mig totalt avvisad. Skyndade mig på bussen och satte mig där jag vet att hon inte brukar sitta. Dagen efter kunde jag inte ens titta på henne, jag hade så mycket ångest över detta. Hon gick på semester och sedan jag.

Igår var första gången vi pratade sedan det hände för två månader sedan. Jag kunde prata med henne men inte skaka av mig den känslan jag fick vid busshållplatsen. Vilket innebär att hon har gått från att ha varit en av de få personer jag känt att jag kunnat prata med till att bli en person jag känner mig väldigt i vägen för. Därför kommer min framtida strategi med henne vara att ha minimal kontakt.

Krig på jobbet, lita inte på någon

Det finns en kollega på jobbet jag har varit väldigt nära ända sedan jag började där för fem år sedan. Vi började samtidigt. Hon är en av de tre personer jag har berättat om mina alkoholproblem för och den enda på jobbet jag har känt att jag har kunnat lita på. Det har förändrats. Jag har insett att hon inte alls är bra för mig och egentligen inte vill mitt bästa. Nu undviker jag henne också.

Med andra ord är jag väldigt ensam på jobbet. Det finns ingen där jag litar på eller vill prata med. Jag har en stark känsla av att jag inte är omtyckt. Samtidigt känner jag mig paranoid och osäker på om jag inbillar mig allting.

Jag har väldigt svårt för att veta vad som är verkligt och inte ibland, detta är jag medveten om men det hjälper mig ändå inte att urskilja vad som är på riktigt. Detta är en stor anledning till att jag är livrädd för att lämna mitt rum på jobbet. Det känns som jag befinner mig mitt i en krigszon där ingen är den den utger sig för att vara. Därför är det bäst att hålla mig undan alla.

Räddaren i nöden = alkohol

Under det senaste året i terapin har jag fått lära mig att min inre stress skapas på grund av mina katastroftankar, som i sin tur förstärker min ångest, vilket leder till att jag dricker alkohol för att lugna ner mig. Därav mina missbruksproblem.

Trots att jag vet detta är allt så starkt och automatiskt inom mig just nu. Det känns som att jag bara hänger med. Som att någon annan har tagit kontroll över mig. Att jag inte kan stoppa allt som sker i min hjärna och i min kropp för tillfället. Tillsammans med hela bilgrejen igår, social kontakt lika med stark ångest, gjorde att jag fick ett galet sug efter alkohol – som jag inte kunde släcka. Räddaren i nöden nådde inte fram igår.

Förvirrad på Ica

När bilförsäljningen var avklarad åkte jag till Ica för att köpa ett frimärke och posta ett brev. Jag var helt väck i huvudet. Jag ställde mig i affären och stirrade på folkölen, var i valet och kvalet om jag skulle köpa den istället. Jag hade fortfarande ett stort sug efter alkohol. Om jag dricker snabbt kan jag nog få till en fylla, tänkte jag. Fast det var en anställd precis där, och det är en lokalbutik jag brukar handla i ofta, så jag tänkte att det skulle verka konstigt om jag köpte en sexpack folköl. Och den känslan var starkare än mitt sug efter alkohol just då. Därför övergav jag folkölen.

När jag skulle betala tryckte jag på fel knapp i kortläsaren. Kassörskan räckte fram frimärket, men det märkte jag inte så hon fick säga till mig. Jag köpte en läsk, var på väg att gå utan att ta med den. Åter igen fick kassörskan ropa på mig.

Jag hade glömt att skriva avsändare på brevet, som innehöll ägarbytet, men jag orkade inte fixa det. Självklart fick jag massa katastroftankar efter det om att brevet inte skulle komma fram. Att de nya ägarna lurade mig och att på något sätt skulle hela den här bilförsäljningen leda till problem för mig.

Galet sug efter alkohol, katastroftankar och ångest

Jag var helt utmattad igår kväll! Gick och la mig klockan sju. Åt inte mycket på hela dagen för jag var så ångestfylld och stressad att det inte gick. Till slut somnade jag.

Idag jobbade jag hemma, lite i smyg. Chefen var borta. Igår sa hon visserligen på morgonmötet att det var ok att jobba hemma idag, men jag vet att jag borde meddelat henne. Men strunt samma. Tänkte att det är ingen på jobbet som märker om jag är där eller inte ändå.

Kroppen är fortfarande väldigt spänd efter igår, men det kändes väldigt skönt att vakna i morse utan baksmälla. En stor lättnad. Och dagen idag har varit mycket bättre än igår. Inget överdrivet starkt sug efter alkohol, men tankarna finns där. Jag tror inte jag lyckas stå emot hela veckan…

//A.L