Kategori: Psykisk ohälsa

Sista helgen på semestern

Då var det dags för den sista helgen på semestern för mig. Ett återfall har det blivit precis i början av semestern, men nu har jag varit nykter i 22 dagar. Det känns dock inte helt stabilt inför helgen eller återgången till jobbet. Fast jag har haft en bra semester tycker jag, mestadels hemmavid. Men i onsdags och torsdags gjorde jag två dagsutflykter till Skåne med min syster.

Utflykter och förväntansångest

Jag var lite nervös inför utflykterna eftersom jag får så mycket ångest när jag är med någon, till och med min syster nuförtiden. Jag sov även över hos henne i två nätter. Det jag var mest nervös för var att äta med henne och att åka i bilen med henne. Egentligen är det så dumt, för det jag får ångest över är att jag ska få ångest när jag är med henne och då även få panik om jag får ångest. Det kallas väl förväntansångest. Idiotiskt! Men så är det. Hon vet inte hur mycket ångest jag har egentligen och det är inget jag känner jag vill ta upp och göra en stor grej av heller

Jag hade ångest under de två dagarna, lite i bakgrunden hela tiden. Men jag försökte att äta lite för mig själv utan att det blev onaturligt och bilfärderna gick OK, jag lyckades att hålla mig ganska lugn. Men det var en konstant aktivitet i min hjärna på alla mina kroppssignaler, om de signalerade ångest – svårt att svälja, hjärtrytmen, andningen och sådant. Så lite utmattande var det. Trots det känner jag ändå att det var två bra dagar som jag kunde njuta av i alla fall. Och jag är stolt över mig själv för att jag faktiskt gjorde utflykterna, till och med utan medicin! Så det blev två bra dagar ändå. 🙂

Dag ett – Stenshuvud

Första dagen var vi i nationalparken Stenshuvud. Jag älskar att vandra i naturen och där var riktigt fint. Bra motion med. 🙂

Jag och balans... En av utkiksplatserna i Stenshuvud Nationalpark. Sista helgen på semestern.
Jag och balans… 😉 En av utkiksplatserna i Stenshuvud Nationalpark.

Dag två – Åhus

Andra dagen var vi i Åhus. Först några timmar vid Täppet havsbad och sedan avslutade vi dagen med en glass vid Glassbåten vid Åhus hamn. Det var riktigt fint och varmt väder så det kunde inte bli bättre. 🙂

Under ytan. Täppet havsbad i Åhus. Det blev ett (två) dopp i havet i år. Sista helgen på semestern.
Under ytan. Täppet havsbad i Åhus. Det blev ett (två) dopp i havet i år.
Glassbåten i Åhus och min glass. Det blev en smak med saltkola knäck och mjukglass på det. Mums!

En sak jag inte visste om Åhus var att Absolut Vodka tillverkas där, haha. En av mina favoritspritsorter, men dit åkte vi inte. 😉

Sista helgen på semestern

Och nu är det sista helgen på semestern för mig. Som sagt, jag är mycket nöjd med mina fyra veckors semester. Fast en vecka till hade inte skadat! Jag ser inte fram emot att börja jobba igen. Mest på grund av att jag är rädd för att jag kommer att få en ökad press på mig av min chef att börja bli mer social på jobbet, behöva vara på plats mer och få utökade arbetsuppgifter. Det är inget jag känner att jag är redo för alls! Jag är faktiskt skräckslagen för om det kommer att bli så! På tisdag ska vi ha uppföljning av min rehabplan…

Katastrofmötet innan semestern

En annan sak som gör att jag har extra mycket jobbångest är att jag hade ett ganska dåligt avslut på jobbet innan min semester. Chefen hade semester och hon hade sagt till gruppen att jag var undantagen vissa arbetsuppgifter. Trots det fick jag frågan om jag kunde göra några av dem ändå på torsdagens morgonmöte innan min semester. Jag försökte att säga nej och hänvisa till vad chefen hade sagt, men hon som frågade backade ändå inte och resten av gruppen lät irriterad för att jag sa nej.

Jag var med på mötet via Skype, fast jag var på plats, så jag såg inte alla och deras kroppsspråk. Men jag kände mig rejält pressad när detta togs upp och de inte släppte det. Jag sa att jag kände mig pressad och att det fanns en anledning till att jag inte gjorde vissa arbetsuppgifter som har med min hälsa att göra. Något jag verkligen inte kände mig redo att dela med mig med gruppen. Jag kände hur min röst började brista när jag sa det. Då backade hon som frågade och resten av gruppen blev tysta.

Men jag fick stänga ner mötet innan det var slut, jag vet inte om de märkte det, och sedan grät jag och mådde skitdåligt flera timmar efter det. Jag åkte hem direkt efter mötet och hoppade över fredagens morgonmöte. Tjejen som tog upp frågan skrev till mig på Skype direkt efter mötet och bad om ursäkt och sa att hon inte menade att pressa mig. Men det hjälpte inte mycket. Det var det sista som hände på jobbet innan min semester. Inte alls bra…

Jobbångesten och alkoholen

Så den största anledningen till att jag känner mig ostabil gällande alkoholen inför den här sista helgen på semestern är jobbångesten. För jag känner att utflykterna gick bra och jag är inte så uppe i varv efter dem som jag trodde att jag kanske skulle vara. Och därför behöva varva ner med alkohol. Fast jag vill verkligen inte dricka. Jag känner mig så frisk och kry liksom. Vi får se. Det ska bli riktigt fint väder hela helgen i alla fall, så jag ska göra mitt bästa för att njuta av den här sista helgen på semestern – utan alkohol.

Trevlig helg!

//A.L

Ett hälsosamt återfall

Ett hälsosamt återfall, det finns väl egentligen inte. Men när jag hade mitt senaste återfall, för 16 dagar sedan, försökte jag i alla fall att göra det till ett hälsosamt återfall.

Vad hände?

Anledningen till återfallet handlade ärligt talat om ett rent sug efter alkohol som blev för starkt. Och jag orkade inte med kriget i huvudet om att dricka eller inte dricka. Så jag vek mig och hällde i mig den halva vodkaflaskan som var kvar sedan återfallet innan. Men för att på något sätt minska besvikelsen på mig själv bestämde jag mig för att göra återfallet så hälsosamt som möjligt.

Ett hälsosamt återfall

Vad jag menar med ”ett hälsosamt återfall” är att jag inte drack öl eller vin, utan sprit. Som är mindre kolhydrater i, jag försöker att hålla min kost till LCHF. Och jag lovade mig själv att inte vräka i mig en massa kolhydrater under återfallet, som jag gärna gör när hämningarna släpper. Chips, pizza, popcorn, bröd – you name it. För jag vill gärna ha något som gör mig törstig när jag super så att det går fortare att dricka… Gärna något salt.

Ett hälsosamt återfall
Ett hälsosamt återfall (i min värld). Kokta ägg med majonnäs, salt och peppar med vodka och citron.

Så för att minimera antalet kolhydrater under mitt senaste återfall fick det bli kokta ägg med majonnäs, salt och peppar till vodkan. Och lite citron, för att dämpa eftersmaken av vodkan. Det fungerade på det viset att jag inte vräkte i mig andra kolhydrater under återfallet. Men jag kom ändå av mig i LCHF:en. För att dagarna efter återfallet tappade jag kostrutinerna ändå. Först gick jag ner i vikt för att jag inte kunde äta ordentligt dagen efter och sedan gick jag upp det jag gick ner och lite till när jag började äta igen… Så det där med ett hälsosamt återfall är nog rent alkoholisttänk.

Min semester

Hur som helst. Jag är nu inne på min tredje semestervecka. Och förutom det ”hälsosamma” återfallet har jag varit nykter. Det tog två veckor för mig att komma ner i varv, men nu känner jag mig OK. Ångesten kommer ibland, men den är inte lika stark som den brukar vara. Vilket kan bero på att jag mestadels har varit för mig själv och hållit mig hemma eller i närheten av hemmet de här veckorna.

Men jag har gått promenader och handlat lite oftare än innan. Och faktiskt så har jag lyckats styrketräna på gymmet utan Oxascand nu de senaste tre gångerna. Vilket beror på att jag har börjat komma in i de nya rutinerna där, med hur jag ska göra för att hålla social distans och känna mig säker gällande smittspridningen på gymmet. Det känns bra, en liten framgång liksom. För det är så skönt att träna, extra skönt utan medicin!

Ångest

Imorgon kommer min syster hem till mig och vi ska äta kräftor och grilla. Och även fast det är min syster känner jag ångest inför det, det har inte alltid varit så. Men all social kontakt är jättejobbig nuförtiden. Jag vill inte ta medicin, och tänker inte göra det. Jag bara önskar att jag kunde slippa all jädra oro som spökar i huvudet när jag ska träffa någon! Nästa vecka ska vi göra några dagsutflykter till Skåne hon och jag. Och det är samma där, ångest. Det är så ledsamt på något sätt. För egentligen vill jag verkligen träffa henne och göra allt detta, trots det känner jag ångest inför det… Få se hur det går.

Ett planerat återfall

Alkoholen, ja. Jag ska erkänna att tankarna om ett planerat återfall finns, nästa helg. Varför? För att jag inbillar mig att jag kommer att vara väldigt uppe i varv efter den här veckan med utflykterna. Och så börjar jag jobba på måndagen, som jag inte direkt ser fram emot. Därför tänker jag att jag behöver en rejäl nedvarvning efter veckan och innan jobbet börjar. En nollställare på något sätt. Om det blir ett hälsosamt återfall eller inte, det får vi se. Det mest hälsosamma vore väl om det inte blir något återfall alls, men jag vet inte? Just det, en dag i taget. Ja, jag ska försöka med det.

Ha det bra där ute!

//A.L

En liten uppdatering

De senaste månaderna har varit ganska skakiga från och till, av olika anledningar, här kommer en liten uppdatering. Coronaviruset har ställt till det för mig, inte för att jag har blivit infekterad av det, men det har rört till det i mitt liv. Jag är väldigt känslig för förändringar och när mina rutiner fallerar skjuter min ångest i taket. Vilket ofta leder till att jag tar till alkohol för att lugna ner min hjärna och nerver. Så några, både korta och lite längre, återfall har det blivit. Men just nu känns det lugnare än vad det har gjort på ett bra tag.

Coronaviruset

Även fast jag inte tillhör någon riskgrupp tycker jag det känns mycket obehagligt med coronaviruset. Eftersom det är så osäkert hur man reagerar på det om man skulle få det. Vilket har gjort att jag har isolerat mig ännu mer de senaste månaderna än innan coronaviruset. För innan coronaviruset jobbade jag mycket på att utmana mig själv när det kom till min sociala ångest, men de senaste månaderna har jag släppt det helt och backat tillbaka – på grund av att jag får för mycket ångest när jag är bland folk.

Dispyter på jobbet

Och just det här med att jag inte längre ville utmana mig själv att bryta min isolering på jobbet blev ett problem mellan mig och min chef. Hon tyckte heller inte om att jag tog en paus i min terapi. Vilket jag gjorde för jag var livrädd att gå till kuratorn på grund av smittorisken. De här problemen, och att jag sjukskrev mig en fjärde gång på sex månader, resulterade i att jag nu har en rehabplan. Visserligen har min chef ändrat inställning sedan vi upprättade rehabplanen, och hon har blivit mer förstående och stöttande i att jag har reagerat som jag har gjort på coronaviruset. Men innan rehabplanen var hon ganska hemsk faktiskt.

Så de senaste månaderna har jag jobbat hemifrån 50+ procent, enbart deltagit i möten via Skype och hållit mig i mitt rum när jag har varit på jobbet. Min chef har slutat pressa mig på alla fronter och istället börjat vara mer förstående och stöttande. Vilket faktiskt har hjälpt mig ångestmässigt och lugnat ner mig på jobbet så att jag har kunnat utföra det bättre än på länge. Chefen och jag har haft några sammandrabbningar även efter rehabplanen, men det har löst sig snabbt. Och de senaste två veckorna har hon haft semester, så just nu känns det bra på jobbet. Jag hoppas bara det fortsätter att kännas bra där till hösten.

Paus i terapin

Terapin. Jag tog som sagt en paus där efter påsken. För att det kändes alldeles för obehagligt att gå dit och sitta i ett litet rum med min kurator där många andra hade suttit innan mig, på grund av smittorisken. Överdrivet kanske, men min hjärna är inte logisk i krisläge. Det räckte med att skicka ett meddelande till kuratorn för att boka om tiden, så jag hade ingen dialog med min kurator om pausen. Jag vet inte om det var rätt beslut från mitt håll, men jag klarade verkligen inte av att gå dit. Den 22 juni återupptog jag terapin. Det kändes bra. Och kuratorn förlängde samtalsbehandlingen tills året slut och då gör han en ny bedömning. Vilket känns lugnande och tryggt för mig.

Återfallen

Så har vi den där alkoholen. Jag har tagit till den i omgångar under de senaste månaderna när det har känts för jobbigt. Och det är intressant hur jag klarar av att trotsa min ångest när det kommer till att införskaffa alkohol… Galet! Ett tag blev det så ofta att jag växlade mellan tre olika Systembolag i tre olika städer. Vad ska jag säga? Men, jag har varit nykter i 12 dagar nu. Jag har inget större sug efter alkohol för tillfället, fast tankarna dyker upp ibland. Nästa vecka börjar min sommarsemester på fyra veckor, jag vet inte om det är bra eller dåligt för min nykterhet. Jag tror bra. Vi får se.

Hemma

På hemmafronten är det lugnt, inte mycket som händer i mitt privata liv. Efter jobbet gör jag inte mycket mer än att titta på serier. På fritiden fixar jag i hus och trädgård, går promenader och håller mig hemma. Jag avbröt min rutin att styrketräna i februari, men jag har lyckats våga mig dit igen nyligen. Med hjälp av Oxascand i och för sig. Men jag tänker att jag ska ta en tablett när jag går dit tills dess att jag känner mig trygg där igen. För jag saknar verkligen träningen.

Försiktigt framåt

I takt med att det verkar lite lugnare i Sverige just nu när det gäller smittspridning av coronaviruset känner jag mig lite lugnare. Samtidigt vågar jag inte släppa ner garden för mycket. Jag kommer fortsätta med min taktik att undvika människor, fast jag har börjat röra mig lite mer ute i affärer och då gym. Förhoppningsvis slår det inte tillbaka på mig med att jag blir infekterad av viruset.

Semester

Som sagt, nästa vecka är det äntligen dags för min sommarsemester. Och trots att jag inte har mycket inplanerat eller tänker ge mig ut på några äventyr, ska det bli skönt att få en längre paus från jobbet. Lite sol och värme hade inte varit helt fel heller. 🙂

Var rädda om er därute!

//A.L

Världen är upp och ner

Elva dagar har jag varit nykter sedan mitt senaste återfall. Tre sjukskrivningar från jobbet har jag haft de senaste tio veckorna. Världen är upp och ner på grund av coronaviruset, och jag försöker att anpassa mig till vår nya verklighet – som de flesta av oss. Fast jag kan inte skylla allt mitt dåliga mående och alkoholdrickande de senaste månaderna på coronaviruset.

En riktigt tuff månad

Februari var en riktigt tuff månad för mig, mestadels på grund av jobbet. Jag kände mig riktigt utanför där, till största del på grund av min chef. Jag upplevde det som att hon exkluderade mig från möten, inte fullföljde det hon och jag hade kommit överens om och att hon struntade i att informera mig om vad som hade sagts på möten när jag inte varit med och vad som var aktuellt på arbetsplatsen. Två av mina sjukskrivningar kom i samband med detta. Till slut på mitt medarbetarsamtal berättade jag hur jag kände och sedan vände det lite. Mars månad var faktiskt helt OK, tills coronaviruset kom till Sverige på allvar.

Min rädsla har blivit verklighet

Ironiskt nog, för mig, innebär det här med social distansering, på grund av coronavruset, att mina försök till att bli mer social helt har fått ta en paus. Det känns som att min inre verklighet med social ångest har manifesterat sig i ute hela världen. Håll avstånd från varandra och stanna hemma. Att umgås med varandra kan vara farligt. Det är uppmaningarna här i Sverige och runt om i de flesta länder. Exakt så har jag känt i hela mitt liv! Nu har den rädslan blivit verklighet.

Och nu är jag riktigt förvirrad, för det känns som att jag backar i min mentala utveckling. Samtidigt försöker jag att komma ihåg att det faktiskt kan vara farligt att vara social nu, på riktigt! Men är det något jag är en mästare på så är det att hålla avstånd från människor. Så jag borde klara mig bra i den här pandemin. Fast mina ångestnivåer har skjutit i höjden igen de senaste veckorna, mestadels på grund av coronapaniken – den har smittat mig.

Terapin

Min kurator var sjuk när vi skulle ha vårt senaste samtal, vilket var en lättnad på ett sätt för jag fick väldigt mycket ångest av tanken på att sitta i ett litet rum med honom i en timme. Hur många människor träffar inte han liksom (som kan smitta honom)… Och varför var han sjuk? Men nu har jag inte träffat honom på fem veckor, och jag känner ganska starkt att jag inte vill fortsätta med terapin just nu. För att jag får för mycket ångest varje gång jag går ut, speciellt när jag ska träffa människor.

Jag har en tid på onsdag hos kuratorn, som jag troligtvis kommer att avboka. Jag ska ringa imorgon. Självklart har jag ångest inför det också, att ringa. För egentligen vill jag fortsätta i terapin, men jag klarar inte av det just nu på grund av all ångest jag har. Och min hjärna är helt kidnappad nu ändå av allt som händer i världen, så jag skulle inte kunna jobba med mig själv på något bra sätt i dagsläget känner jag. Men hur ska jag förklara detta för min kurator? Han kommer garanterat inte att försöka övertala mig att fortsätta om jag inte vill, det vet jag. Samtidigt önskar jag att han kunde säga något som lugnar ner mig i den här röran. Vi får se hur det går.

Nuläget

Världen är upp och ner, men jag börjar vänja mig lite nu. Tack gode Gud så har jag semester den här veckan! Välbehövligt. Mina ångestnivåer har sjunkit lite och jag har varit nykter ett litet tag i alla fall.

På mitt jobb har vi möjlighet att jobba hemifrån, men av någon anledning har ledningen bestämt att vi ändå ska vara 50 procent på plats just nu. Obegripligt för mig?! Vi är en stor arbetsplats med cirka 250 medarbetare, så mycket underligt i min värld att inte alla som kan får jobba hemifrån då? Fortsätter det så nästa vecka med, då jag ska vara på jobbet, kommer min ångest att skjuta i höjden igen. Men, jag har i alla fall ett rum att sitta i där och jag kommer säga att jag endast är med på möten via Skype. Det tror jag kommer att hjälpa att hålla nere min ångest lite i alla fall.

Så, det har varit några riktigt jobbiga månader – av olika anledningar. Jag känner inte att jag har någon riktigt tydlig plan över hur min framtid ser ut just nu. Men idag mår jag OK och idag kommer jag att vara nykter. Jag får vara nöjd med det i nuläget helt enkelt.

Var rädda om er där ute!

//A.L

Det blev ingen alkohol

Senast jag skrev här var jag helt säker på att jag skulle trilla dit igen, men det blev ingen alkohol. Jag vet inte vad som hände? Jag tog mig igenom det jobbigaste suget efter alkohol, för jag ville inte dricka innan min ledighet skulle börja – på nyårsafton. Men efter att jag hade gjort det kom det där riktigt starka suget efter alkohol aldrig tillbaka. Och nu har jag varit nykter i fyra veckor. Där ser man. 🙂

Jag mår bra

Jag mår faktiskt ganska bra just nu. De senaste sju dagarna, som jag har varit ledig, har varit väldigt härliga. Jag har tagit det lugnt, fixat lite hemma, varit ute och shoppat lite och kommit igång med träningen och kosten på ett bra sätt. Det var längesedan jag har haft så lite ångest och så lite sug efter alkohol som de senaste sju dagarna. En underlig, och skön känsla. Men imorgon börjar jag jobba igen…

Som vanligt efter en lite längre ledighet då jag har lyckats att nå den här ”må-bra-känslan” känner jag en stor oro inför att börja jobba igen. För då brukar jag sugas in i jobbkarusellen igen och tappa bort mig. Jag hoppas verkligen inte det blir så den här gången. Jag har fått lite råd från min kurator om hur jag kan hantera mina stresspåslag när de triggas igång, så jag ska försöka att komma ihåg det och testa hans råd. Men jobbångest inför morgondagen har jag.

Det blev ingen alkohol

Fast oavsett hur det går imorgon, har det gått bra de senaste veckorna i alla fall. Det blev ingen alkohol, när jag var helt säker på att det skulle bli det. Och jag har haft en bra jul och en riktigt skön ledighet. Så jag avslutar med den känslan. 🙂

God fortsättning på er där ute!

//A.L