Kategori: Psykisk ohälsa

Irriterad på kuratorn

Det gick inte bra att genomföra min första KBT-övning mot min sociala ångest, att sitta med på fikat med kollegorna i fem – femton minuter. Och nu är jag irriterad på kuratorn. Övningen blev en sådan stor grej i mitt huvud till slut och jag hade så mycket ångest inför det så i onsdags bestämde jag mig för att strunta i det. Så får jag ta konsekvenserna hos kuratorn imorgon, som jag nu är irriterad på för att han gav mig en sådan stor övning så snabbt och med så lite förberedelse. Men, ska jag tillägga, jag gjorde en annan lite mindre övning istället.

Chefens förslag

I onsdags kom min chef till mig och vi hade en avstämning om läget. Jag hade berättat om den här fika-övningen för henne och hon undrade hur det hade gått med den. Jag sa att jag inte hade gjort den och att jag inte tänker göra den eftersom jag får för mycket ångest. Då sa hon att jag kanske kunde försöka att sitta ute i kontorslandskapet, i en hörna vi har lite skyddat från de andra, i fem minuter innan vårt morgonmöte istället. Så har jag i alla fall försökt någonting tills mitt nästa samtal hos kuratorn. Hmm. Visst, tänkte jag. Det kan jag testa.

Den mindre övningen

Så i torsdags innan morgonmötet gick jag ut och satte mig i kontorslandskapet i den där hörnan. Jag hade jättemycket ångest, var superspänd, det kändes som någon satt på min bröstkorg för det var tungt med andningen och jag skakade. Inte klokt egentligen! Att det har blivit så här. Hur som helst. Jag satt där. Några kollegor gick förbi och hälsade. Det kändes som att allt gick i slow motion. Till slut var de fem minuterna över och dags för möte.

Det var en jobbig övning, men den kändes hanterbar. Och jag tänker fortsätta med den. Min plan är att öka på tiden jag sitter där ute innan mötet. Förhoppningsvis lättar ångesten efter ett tag. Vi får se. Men att sitta med på fikat med kollegorna känns som en övning som ligger längre fram i tiden.

Irriterad på kuratorn

Jag har igen aning om vad kuratorn kommer att säga imorgon, om att jag inte gjorde övningen som han sa. Och jag har säkert gjort det hela till en större grej än vad det är. Men nu när jag har funderat, alldeles för mycket såklart, på övningen förstår jag inte hur han kunde be mig att sitta med på fikat med kollegorna som en första övning. Som om det vore hur lätt som helst. ”Observera bara, värdera ingenting, och se hur det känns.”, sa han. Mhm… Det gick inte alls bra.

Fast jag känner mig ändå lite duktig över att jag gjorde den andra övningen som min chef föreslog. Alltid något. Men lite irriterad är jag allt på kuratorn, så jag får se hur det går imorgon på samtalet. Om det blir fler efter det…

//A.L

Det går framåt

Det går framåt i mitt arbete med att komma ur min isolering och mitt alkoholmissbruk. Nu har jag fått min första hemuppgift i KBT:n mot min sociala ångest. Kuratorn sa att jag skulle sätta mig med de andra på jobbet när de fikar och observera vilka tankar och känslor jag får. Blir det för jobbigt kan jag gå därifrån. Det lät som att han ville att jag skulle göra det några gånger. Isch! Inte för att jag inte vill göra det, men det är en jättejobbig uppgift för mig.

Först tänkte jag göra det i torsdags, samtalet var i måndags, men jag sköt upp det till tisdag nästa vecka. För jag fick en stor klump i magen så fort jag tänkte på det. Men på tisdag ska jag göra det, fast jag tänker ta lite medicin innan första gången. Bara för att se vad som pågår på fikat. Jag är så rädd att någon ska säga något som kommer att trigga en jättejobbig ångestattack hos mig. Så det får bli så. Förhoppningsvis går det bra och då kan jag vara med igen på onsdag utan medicin. Det är min plan.

Avstämning med chefen

I tisdags hade jag ett samtal med min chef om mitt mående och hur jag vill jobba i oktober månad. Det var jag som hade tagit initiativet till det här mötet, mest för att ligga lite steget före henne. Det har inte gått så bra för mig på jobbet under september månad. Så jag visste att jag skulle bli kallad till samtal ändå för att prata om det.

Jag förklarade att jag har varit hos läkare, börjat hos kurator och har fått medicin mot min ångest nu om det blir för jobbigt. Det tyckte hon var bra och hon frågade om det finns något mer hon kan göra för att hjälpa mig. Hon hade funderat på om hon skulle be mig att hänga med på fika med henne eller med henne och en annan kollega ibland, men känt sig osäker och därför inte frågat. Hon tänkte att det kanske var lättare för mig att fika om vi var färre än med hela enheten.

Jag förklarade att det nästan är jobbigare om vi bara är två-tre eftersom det blir mer fokus på mig då. Jag berättade om hemuppgiften jag nu fått i KBT:n och att jag fokuserar på den. Hon förstod och verkade känna sig lättad av att jag hade fått en sådan uppgift. Så sa hon att hon släpper det och låter mig bestämma takten att komma ut mer i gruppen. Vi anpassade även mina arbetsuppgifter under oktober månad efter mina önskemål. Det kändes skönt.

Otrygg-ambivalent anknytning

Nu känns det äntligen som att jag gör något aktivt för att komma ur den här isoleringen jag har hamnat i. Men det är jobbigt. I terapin har vi hamnat lite på ämnen om min uppväxt, vilket har rört upp en del jobbiga minnen och känslor. Vi har inte pratat djupgående om min uppväxt utan mer om hur den har påverkat mig. Om min anknytning och så.

Tydligen, enligt kuratorn, har jag en otrygg-ambivalent anknytning. Visst, när han förklarar hur man beter sig när man har en sådan anknytning låter det som mig. Så det förklarar en del om varför jag har blivit som jag är och beter mig som jag gör. Vilket jag inte riktigt har fått svar på innan. Dock vet jag inte hur man ändrar på det än.

Det har varit mycket information under de här två inledande samtalen med kuratorn, om social ångest och anknytning. Och nu då den första hemuppgiften. Men det känns i alla fall som att det går framåt för mig i arbetet med min sociala ångest.

Alkoholen

Alkoholen. Jag har inte druckit någon alkohol på 24 dagar! Yay! Det är så skönt att slippa hela den cirkusen. Visst har jag funderat på alkohol någon gång då och då, men inte känt att jag vill dricka. Det hjälper jättemycket att jag vet att jag har en medicin jag kan ta som hjälper mot ångesten. Jag har inte tagit den så ofta, kanske fyra gånger på två veckor, men bara att veta att jag har den hjälper mig att hålla mig nykter.

Det går framåt

Så nästa vecka är det dags att göra den första hemuppgiften i KBT:n, nervöst men skönt att komma igång ute i verkligheten med arbetet att bryta min isolering. Läget på jobbet är under kontroll för den här månaden, känns det som. Min nykterhet känns ganska stabil. Och hemma är det lugnt. Jag känner mig lite trött och seg i hjärnan, men förutom det mår jag helt OK just nu. Det var ett tag sedan det kändes som att det går framåt i mitt liv. En sådan lättnad.

//A.L

Ny medicinering mot min ångest

Igår var jag på läkarbesöket som jag bokade för några veckor sedan efter den där hemska ”Friskvårdsdagen” på jobbet. Anledningen till att jag kontaktade vårdcentralen då var för att diskutera ny medicinering mot min ångest, som är värst i sociala situationer. Och det blev ett bra läkarbesök!

Mediciner jag har testat

Jag har testat många mediciner mot depression och ångest under de senaste fem åren. Till exempel: Sertralin, Citalopram, Ecitalopram, Venlafaxin, Mirtazapin, Lergigan, Atarax och Theralen. Men jag har slutat med alla på grund av biverkningar som jag inte orkade med. Och eftersom jag har haft ett stort problem med alkoholmissbruk innan, jag har det fortfarande men inte alls på samma nivå, har läkarna alltid varit väldigt tveksamma till att skriva ut något annat till mig än ej beroendeframkallande mediciner mot min ångest. Eftersom de medicinerna inte har hjälpt har jag inte tagit någon medicin mot ångest, förutom Theralen någon enstaka gång, under de senaste två åren. Istället har jag självmedicinerat med alkohol. Så jag hade egentligen inte så höga förhoppningar om att få någon vettig ny medicinering mot min ångest från det här läkarbesöket.

Läkarbesöket

Den läkaren jag gick till igår på vårdcentralen hade jag träffat en gång innan för cirka ett och ett halvt år sedan i samband med min sjukskrivning då. Läkarbesöket då gällde huvudsakligen stress och panikångest. Läkaren skickade en remiss till psykiatrin den gången för att utreda medicinering mot min ångest. Men remissen skickades tillbaka för att psykiatrikern tyckte att jag skulle vara helt fri från alkohol innan jag fick komma dit – igen. För jag har varit inskriven på psykiatrin för cirka fem år sedan under den perioden som mitt alkoholmissbruk var som värst. Så psykiatrikern som skickade tillbaka remissen ansåg att jag redan hade fått hjälp från psykiatrin, men valt alkohol ändå. Något sådant.

Hur som helst. Jag hade verkligen inga höga förhoppningar på läkarbesöket igår utan jag gick mest för att jag hade bokat en tid. När jag bokade läkarbesöket var jag verkligen desperat och mådde jättedåligt. Nu hade jag lugnat ner mig lite och börjat gå hos kurator.

Jag förväntade mig en stressad och misstänksam läkare som ville bli av med mig fort. För hon ställde många frågor om alkoholen förra gången och jag upplevde henne som lite skeptisk till varför jag var där. Men den här gången var hon mer öppen och lyhörd.

Positivt överraskad

Läkaren hade läst på i journalen, hon tog sig ordentligt med tid till mig och hon lyssnade på mig. Vi diskuterade olika mediciner, psykiatrikern hade tipsat om någon antipsykotisk medicin som man skulle ta som antidepressiva mot ångest. Dock fanns det risk för att man kunde få värre ångest under de första två till tre veckorna. Och antipsykotisk, hmm. Läkaren jag var hos igår hade inte skrivit ut den medicinen innan och hon sa att de inte brukar skriva ut sådana mediciner i primärvården. Så det lät verkligen inte värt att riskera de biverkningarna för mig.

Ny medicinering mot min ångest

Jag förklarade att jag hellre ville ha någon medicin jag kunde ta vid behov när ångesten är som värst. Först sa hon nej, men efter vi hade pratat och jag hade förklarat mina besvär och på vilket sätt jag självmedicinerar med alkohol sa hon att hon kunde skriva ut en liten förpackning Oxascand 5 milligram. Jag fick inte blanda den med alkohol och hon sa flera gånger att den är beroendeframkallande. Men hon tyckte ändå jag kunde testa den istället för att använda alkohol mot min ångest. Jag skulle även ta blodprover för att kolla mina levervärden med mera. Sedan skulle hon höra av sig efter blodproverna och jag skulle boka uppföljning om några veckor. Så det kändes faktisk bra, där ser man.

Oxascand för första gången

Idag testade jag Oxascanden för första gången. Jag hade ganska mycket ångest redan inför morgonmötet på jobbet, men jag tog tabletten för att jag skulle på forum. På forumet visste jag att det skulle bli grupparbete, vilket innebär extra mycket ångest för mig.

Jag tycker att det är läskigt att ta nya mediciner för att jag tror att jag ska vara allergisk, sluta andas och dö. Därför var den första halvtimmen efter att jag hade tagit tabletten lite jobbig. Men sedan släppte det. Och den hjälpte verkligen! Jag vet att det är en jättelåg dos, men den måste ha räckt för mig eftersom jag inte är van vid att ta bensodiazepiner. En sådan lättnad!

Missbruksrisken

Nu har jag en ny medicin mot min ångest som jag kan ta när jag ska gå på jobbiga längre möten på jobbet. Och jag tänker inte missbruka den. Tankarna kommer såklart, en räcker inte. Ta fler, och så vidare. Men nej! Det räckte med en, effekten höll i sig nästan sex till sju timmar. Jag råkade ut för flera saker under den tiden som skulle gett mig stark ångest i vanliga fall, men den här medicinen dämpade symptomen. Jag kände ångesten, men inte alls på samma sätt. Kroppen var mer avslappnad och hjärtklappningen lugnare. Så jag hoppas att medicinen hjälper likadant imorgon då vi har forum igen.

Bye, bye alkoholen!

En annan positiv sak med att jag nu har en medicin jag kan ta om jag får stark ångest är att jag inte behöver dricka alkohol längre. Wow! Ännu en stor lättnad! För alkoholen har tagit upp mycket av min energi under en lång tid, planeringen av mitt supande och återhämtningen ifrån det. Jag har redan fått påminna mig flera gånger om att jag inte behöver dricka alkohol nu. Det är en jätteomställning.

Så, läkarbesöket var riktigt lyckat och min nya medicinering mot min ångest har fått en bra start. Yes! 🙂

//A.L

Det inre barnet

Idag hade jag mitt första samtal med min nya kurator. Temat blev ”Det inre barnet.”. Inte alls vad jag hade förväntat mig att prata om, men det känns som att han träffade ganska rätt på vad jag behöver jobba med – mitt inre barn.

De tidigare behandlingar och terapi jag har gått i har fokuserat mest på symptomen av min ångest och mina alkoholproblem och hur jag ska hantera dem. Den här kuratorn tyckte att eftersom ångesten inte släpper kan det vara en idé att gräva lite djupare. Vilket jag tycker känns logiskt. Och något jag har velat göra ett tag egentligen, men inte riktigt vågat.

Låg självkänsla och skam

Det var ett tufft samtal. Han öste på med påståenden om att mina problem bottnar sig i låg självkänsla och skam och vad det innebär. Jag fick ångest när han malde på och han frågade om han skulle sluta, men jag sa fortsätt. Lite tårar. Men efteråt kändes det ändå OK. Jag måste våga ta mig igenom och känna allt det där jobbiga som jag har begravt inom mig så länge.

Det inre barnet

Så, det inre barnet. Det är väl vi två som ska gå i terapi nu då. Och det är väldigt intressant att han tog upp just det ämnet, det inre barnet. För att jag skrev ett inlägg för ett tag sedan om ”Mitt andra jag”. Där jag pratar om att det känns som att jag har ett gapigt och skrikigt barn inom mig som jag lugnar ner med alkohol när det blir för jobbigt. Exakt så sa han. Att alkoholen blir som en nappflaska jag ger mitt inre barn för att tysta ner henne. Wow!

Missen blev en träff

Jag tror väldigt starkt på att allt händer av en anledning, inget sker av en slump. Nu fick jag, åter igen, bevis på det. För det var egentligen så att jag skulle tillbaka till min gamla kurator, men den här kuratorn missade att läsa det i min journal när han skickade kallelsen till mig. Såklart kan jag (och min paranoia) hitta på teorier om det där. Men jag tänker inte göra det. Utan jag är glad att jag hamnade hos den här nya kuratorn, han verkar bra på sitt jobb. Nu får vi se om han och jag kan få ordning på mitt inre barn och på så vis hjälpa mig med min ångest och alkoholproblem.

//A.L

Äntligen en tid hos en kurator

Det känns ganska jobbigt nu, både med alkoholen och ångesten, så jag är väldigt lättad över att jag äntligen har fått en tid hos en kurator. Det ger mig lite hopp. Men, det blev en liten twist där med vilken kurator jag ska gå till.

I slutet av maj ringde jag till kurator för att jag ville börja i terapi och jobba med min sociala ångest. Av en slump svarade den kurator jag hade gått till tidigare och vi kom överens om att hon skulle kalla mig till hösten. Nu blev det inte så.

Samtalet från kuratorn

I torsdags, mitt under ett irritationsutbrott jag hade på jobbet i mitt lilla nedsläckta rum, ringde det från kuratorskontoret. Jag förväntade mig att det skulle vara min gamla kurator som skulle erbjuda en tid hos henne. Men det var det inte. Det var en annan kurator, jag kopplade inte först vem han var. Till slut förstod jag. Han sa att han hade missat att det stod i journalen att jag hade uttryckt önskemål om en annan kurator och att han dagen innan hade skickat en kallelse till mig. Hmm… Hur ska jag göra nu?

Tankarna bara snurrade i huvudet när jag pratade med honom. Men, som sagt, det känns väldigt jobbigt just nu – framför allt på jobbet. Ingenting fungerar bra där. Så när den här kuratorn ringde och erbjöd en tid kändes det dumt att säga nej, för vem vet när den andra har tid? Det visste inte han heller. Därför kom vi fram till att jag går på ett samtal hos honom så får jag se hur det känns. Så på torsdag har jag äntligen en tid hos en kurator.

Blandade känslor

Det känns bra att äntligen ha fått en tid hos en kurator. Men såklart lite oroligt också. Han lät lugn och vettig på telefonen, samtidigt lite snurrig eftersom han hade missat mitt önskemål. Därför har jag blandade känslor inför vårt första möte. Men det hade varit skönt om det känns bra med honom på torsdag. För jag vill verkligen komma igång och jobba med min sociala ångest. Den har verkligen tagit över nu. Så jag hoppas på ett bra samtal med den här kuratorn på torsdag och på att den där vändningen till ett bättre mående är nära nu.

//A.L