Kategori: Psykisk ohälsa

Nykter i 30 dagar

Idag har jag varit nykter i 30 dagar. Ett litet mirakel. Det känns bra, samtidigt har jag andra hälsoproblem som har bidragit till att jag faktiskt inte har vågat att dricka alkohol. Så man kan säga att jag har blivit skrämd till nykterhet. Fast oavsett anledningen har jag lyckats hålla mig nykter i 30 dagar, och det känns skönt.

Hälsoproblem

När det gäller mina andra hälsoproblem är de under utredning hos läkare. Det började efter min katastrofvecka med återfall för cirka en månad sedan. Jag blev så himla trött efter den veckan och det ville inte släppa. Jag tänkte att det hade att göra med alkoholen och den ångest jag hade gällande den. Men när det gick två nyktra veckor och tröttheten fortfarande inte släppte ringde jag vårdcentralen. Då tänkte att det kanske var järnbrist, för det är ett återkommande problem jag har. Jag fick läkartid, läkaren lyssnade och beställde lite olika blodprover. I torsdags fick jag följande svar via brev:

”Jag vill meddela Dig att de blodprover som togs vid ditt senaste besök på Vårdcentralen har visat lätt stegrade blodsockervärden. Man behöver dock två fastevärden för att kunna bli säker på eventuell diabetes. Kom fastande ytterligare en gång så vi kan ta ett sockervärde så vi kan säga om det är så att du har fått en ökad känslighet för socker eller inte. Man skall vara fastande 12 timmar för sådant prov och vi öppnar kl. 08.00. Vi hör av oss igen efter svar på det nya provet. Övriga prover var normala.”

Diabetes?

Va?! Diabetes?! Det är troligtvis inget allvarligt (försöker jag febrilt att intala mig själv), men jag med min ångestproblematik och katastroftankar har svårt att inte föreställa mig det värsta. Jag fick brevet i torsdags, på fredagar har vårdcentralen stängt för blodprover. Vilket innebär att jag får vänta tills imorgon innan jag kan ta ett blodprov till. Och sedan ännu mer väntan innan jag får svar. Suck! Jag som var helt övertygad om att det var järnbrist och började äta järntabletter. Nu vet jag ingenting…

Coronaviruset och nya restriktioner

Mitt i all min hälsooro har coronaviruset eskalerat igen och nya restriktioner har kommit. Vilket såklart också har oroat mig och påverkat mig och mina vardagsrutiner. Ännu mer nu eftersom jag inte känner mig helt frisk. Sedan förra onsdagen har vi gått över till att jobba hemifrån 100 procent på jobbet, vilket är positivt för mig. Men min chef var tveksam till att låta mig göra det då hon tänkte att det kunde påverka min rehabiliteringsplan negativt. Eftersom en del i den planen är att jag ska öka tiden på arbetsplatsen.

Fast det är ju tvärtom, hemarbete i dessa tider hjälper att lugna mig eftersom jag känner mig tryggast hemma. Så när hon tog upp det (helt oväntat) gjorde hon mig ännu mer orolig! Dumma människa! Men efter diskussion, där jag höll på att bryta ihop i tårar av ångest, lät hon mig till slut jobba hemma på heltid – som 98 procent av alla andra på kontoret! De som inte jobbar hemifrån är de som inte kan det av olika anledningar. Alltså, jag blir helt förbluffad ibland när hon kommer med sina förslag och tankar gällande min psykiska hälsa och vad hon tror kan hjälpa mig… Helt förbluffad!

Nykter i 30 dagar

Hur som helst. Mitt i allt detta hälso- och coronakaos har jag lyckats hålla mig nykter i 30 dagar. I alla fall något positivt. Och jag kan inte påstå att alkoholen känns speciellt lockande nu. För min kropp känns i total obalans och det känns som om att skulle jag dricka alkohol nu skulle jag sluta andas. För ibland känns det som att mitt hjärta ska sluta slå, mycket obehagligt! Men det måste vara ångest. Usch!

Nästa vecka

Nu hoppas jag att jag får något svar från läkare nästa vecka på varför jag är så trött. Om det är blodsockret eller inte. Efter mycket, mycket analyserande tror jag faktiskt inte att jag har diabetes. I så fall kanske att jag ligger i riskzonen till att utveckla det. Jag hoppas att det är det svaret jag får och att det är därför jag är så trött och att det förklarar mina andra symtom också. För då vet jag i alla fall vad det är och hur jag ska lösa det. Eller jag vet inte hur jag ska lösa det, men då hoppas jag att jag får råd från vården om vad jag ska göra för att må bättre. Jag håller tummarna.

Gällande nykterheten känns det mer lovande nu än på länge. Jag har ingen längtan alls efter alkohol just nu, tvärtom. En känsla jag hoppas sitter i mig en lång tid framöver. För det är skönt att slippa bakfyllor, alkoholångest och alla andra bekymmer drickandet för med sig. Jag försöker fokusera på det. Nykter i 30 dagar idag! 🙂

//A.L

Du måste sluta dricka alkohol

”Du måste sluta dricka alkohol.”, sa min kurator till mig under vårt senaste samtal förra måndagen. Ingen nyhet egentligen, men det var längesedan någon sa det till mig på det sättet. Jag blev lite förvånad eftersom att jag har gått hos honom i över ett år utan att han uttryckt sig på det sättet angående mitt drickande innan.

Målet har såklart alltid varit att jag ska vara helt nykter, och jag har varit ärlig om mina återfall i terapin. Fast då har min kurator varit lite mer mjuk i sättet när vi har pratat om mitt drickande, mer tillåtande liksom. Att jag inte ska vara för hård mot mig själv när jag tar ett återfall. Vilket har gjort att jag inte har känt att det är så farligt att jag trillar dit ibland. Kanske jag kan dricka alkohol ändå, har jag tänkt. Men nu fick jag mig en tankeställare när han sa på det sättet.

Fem flaskor vin på tre dagar

Fast, efter samtalet förra veckan trillade jag dit rejält. Fem flaskor vin på tre dagar blev det. Så mycket har jag inte druckit på så kort tid sedan i våras. Och kanske märkte min kurator att jag var på väg åt fel håll eftersom han sa som han gjorde?

Jag lyckades panikslänga in en semesterdag på jobbet förra tisdagen och jobba klart den veckan utan sjukskrivning, dock med en riktigt dålig insats (på grund av alkoholen). Jag drack den femte flaskan vin på fredag morgon – återställare. Och när alkoholen började gå ur kroppen på fredag eftermiddag var det riktigt jobbigt! Men jag hade ingen mer alkohol hemma och jag ville verkligen inte, orkade inte, dricka mer. Så jag höll ut.

”Du måste sluta dricka alkohol.”

Och förra lördagen bestämde jag mig för att jag måste dra ner på tempot i mitt liv nu och koncentrera mig på min nykterhet. För jag kände i hela kroppen att det inte kommer att hålla länge till innan det går riktigt fel.

”Du måste sluta dricka alkohol.”, min kurators ord snurrade runt i huvudet hela lördagen. Och han har rätt, men jag vet faktiskt inte om jag klarar av det själv. Ett tag, ja. Men när det krisar till… Det är då jag trillar dit – ALLTID. För jag klarar inte att stå emot när trycket blir för högt inom mig. När ångesten tar över. Därför är prio ett nu att se till att hålla nere det trycket – för att hålla undan alkoholen.

Sjukanmälan

Därför sjukanmälde jag mig i måndags och jag har varit hemma från jobbet hela den här veckan. Maginfluensa sa jag. Men min chef tror nog inte på mig. Hon misstänker absolut inte vad som egentligen pågår, fast hon tror nog att det handlar om mer än maginfluensa. Det hörde jag på henne när vi pratades vid i onsdags. Och jag är inte bra på att ljuga, för att jag hatar att ljuga.

Anledningen till att jag sjukanmälde mig var för att jag var helt utmattad. De senaste månaderna har jag hållit ett högt tempo och nu betalar jag priset för det. När jag mår på det viset, är för hyperaktiv och inte kan varva ner ordentligt, vet jag att jag inte klarar av någon som helst påfrestning då det lätt kan slå fel hos mig. Vilket innebär en hög risk för mer alkoholdrickande. Som i sin tur gör mitt mående ännu värre. Så jag försökte att bromsa det genom att bland annat stanna hemma från jobbet då det är där de största stressutlösarna oftast är. Och jag har varit nykter hela veckan. Vi får se hur det går när jag börjar jobba nästa vecka.

”Du måste sluta dricka alkohol.”

”Du måste sluta dricka alkohol.”. Ja, det kommer att vara min prio nu. Min nykterhet. Det finns många, många anledningar till varför jag måste sluta dricka alkohol. Och den viktigaste är faktiskt inte för att jag ska klara av att jobba. Det var inte därför min kurator sa så. Utan det handlar om att komma vidare i livet.

”Varje gång du dricker alkohol håller du dina trauman vid liv.”, sa han. Det var i det sammanhanget min kurator sa att jag måste sluta dricka alkohol. Och det är det sista jag vill göra, återuppleva den jobbigaste tiden i mitt liv – om och om igen. Jag har inte förstått det innan han sa det, att det är det jag gör varje gång jag tar till flaskan. Håller mina trauman vid liv. Men jag förstår vad han säger, och det stämmer. Jag har fastnat i tiden liksom.

Hur?

Jag började dricka alkohol när jag var 13 år och upptäckte då att den kunde hjälpa mig att orka med mitt liv. Där har jag fastnat, idag är jag 38 år. Mina omständigheter nu ser inte ut som de gjorde då, men jag fortsätter att bete mig som om att de gör det. Frågan är bara hur jag ska lyckas att sluta dricka alkohol för gott? Och hur jag ska lyckas komma vidare i livet och lämna mitt förflutna bakom mig – där det hör hemma.

En dag i taget, jag vet. Men det är inte alltid så lätt…

//A.L

Sista helgen på semestern

Då var det dags för den sista helgen på semestern för mig. Ett återfall har det blivit precis i början av semestern, men nu har jag varit nykter i 22 dagar. Det känns dock inte helt stabilt inför helgen eller återgången till jobbet. Fast jag har haft en bra semester tycker jag, mestadels hemmavid. Men i onsdags och torsdags gjorde jag två dagsutflykter till Skåne med min syster.

Utflykter och förväntansångest

Jag var lite nervös inför utflykterna eftersom jag får så mycket ångest när jag är med någon, till och med min syster nuförtiden. Jag sov även över hos henne i två nätter. Det jag var mest nervös för var att äta med henne och att åka i bilen med henne. Egentligen är det så dumt, för det jag får ångest över är att jag ska få ångest när jag är med henne och då även få panik om jag får ångest. Det kallas väl förväntansångest. Idiotiskt! Men så är det. Hon vet inte hur mycket ångest jag har egentligen och det är inget jag känner jag vill ta upp och göra en stor grej av heller

Jag hade ångest under de två dagarna, lite i bakgrunden hela tiden. Men jag försökte att äta lite för mig själv utan att det blev onaturligt och bilfärderna gick OK, jag lyckades att hålla mig ganska lugn. Men det var en konstant aktivitet i min hjärna på alla mina kroppssignaler, om de signalerade ångest – svårt att svälja, hjärtrytmen, andningen och sådant. Så lite utmattande var det. Trots det känner jag ändå att det var två bra dagar som jag kunde njuta av i alla fall. Och jag är stolt över mig själv för att jag faktiskt gjorde utflykterna, till och med utan medicin! Så det blev två bra dagar ändå. 🙂

Dag ett – Stenshuvud

Första dagen var vi i nationalparken Stenshuvud. Jag älskar att vandra i naturen och där var riktigt fint. Bra motion med. 🙂

Jag och balans... En av utkiksplatserna i Stenshuvud Nationalpark. Sista helgen på semestern.
Jag och balans… 😉 En av utkiksplatserna i Stenshuvud Nationalpark.

Dag två – Åhus

Andra dagen var vi i Åhus. Först några timmar vid Täppet havsbad och sedan avslutade vi dagen med en glass vid Glassbåten vid Åhus hamn. Det var riktigt fint och varmt väder så det kunde inte bli bättre. 🙂

Under ytan. Täppet havsbad i Åhus. Det blev ett (två) dopp i havet i år. Sista helgen på semestern.
Under ytan. Täppet havsbad i Åhus. Det blev ett (två) dopp i havet i år.
Glassbåten i Åhus och min glass. Det blev en smak med saltkola knäck och mjukglass på det. Mums!

En sak jag inte visste om Åhus var att Absolut Vodka tillverkas där, haha. En av mina favoritspritsorter, men dit åkte vi inte. 😉

Sista helgen på semestern

Och nu är det sista helgen på semestern för mig. Som sagt, jag är mycket nöjd med mina fyra veckors semester. Fast en vecka till hade inte skadat! Jag ser inte fram emot att börja jobba igen. Mest på grund av att jag är rädd för att jag kommer att få en ökad press på mig av min chef att börja bli mer social på jobbet, behöva vara på plats mer och få utökade arbetsuppgifter. Det är inget jag känner att jag är redo för alls! Jag är faktiskt skräckslagen för om det kommer att bli så! På tisdag ska vi ha uppföljning av min rehabplan…

Katastrofmötet innan semestern

En annan sak som gör att jag har extra mycket jobbångest är att jag hade ett ganska dåligt avslut på jobbet innan min semester. Chefen hade semester och hon hade sagt till gruppen att jag var undantagen vissa arbetsuppgifter. Trots det fick jag frågan om jag kunde göra några av dem ändå på torsdagens morgonmöte innan min semester. Jag försökte att säga nej och hänvisa till vad chefen hade sagt, men hon som frågade backade ändå inte och resten av gruppen lät irriterad för att jag sa nej.

Jag var med på mötet via Skype, fast jag var på plats, så jag såg inte alla och deras kroppsspråk. Men jag kände mig rejält pressad när detta togs upp och de inte släppte det. Jag sa att jag kände mig pressad och att det fanns en anledning till att jag inte gjorde vissa arbetsuppgifter som har med min hälsa att göra. Något jag verkligen inte kände mig redo att dela med mig med gruppen. Jag kände hur min röst började brista när jag sa det. Då backade hon som frågade och resten av gruppen blev tysta.

Men jag fick stänga ner mötet innan det var slut, jag vet inte om de märkte det, och sedan grät jag och mådde skitdåligt flera timmar efter det. Jag åkte hem direkt efter mötet och hoppade över fredagens morgonmöte. Tjejen som tog upp frågan skrev till mig på Skype direkt efter mötet och bad om ursäkt och sa att hon inte menade att pressa mig. Men det hjälpte inte mycket. Det var det sista som hände på jobbet innan min semester. Inte alls bra…

Jobbångesten och alkoholen

Så den största anledningen till att jag känner mig ostabil gällande alkoholen inför den här sista helgen på semestern är jobbångesten. För jag känner att utflykterna gick bra och jag är inte så uppe i varv efter dem som jag trodde att jag kanske skulle vara. Och därför behöva varva ner med alkohol. Fast jag vill verkligen inte dricka. Jag känner mig så frisk och kry liksom. Vi får se. Det ska bli riktigt fint väder hela helgen i alla fall, så jag ska göra mitt bästa för att njuta av den här sista helgen på semestern – utan alkohol.

Trevlig helg!

//A.L

Ett hälsosamt återfall

Ett hälsosamt återfall, det finns väl egentligen inte. Men när jag hade mitt senaste återfall, för 16 dagar sedan, försökte jag i alla fall att göra det till ett hälsosamt återfall.

Vad hände?

Anledningen till återfallet handlade ärligt talat om ett rent sug efter alkohol som blev för starkt. Och jag orkade inte med kriget i huvudet om att dricka eller inte dricka. Så jag vek mig och hällde i mig den halva vodkaflaskan som var kvar sedan återfallet innan. Men för att på något sätt minska besvikelsen på mig själv bestämde jag mig för att göra återfallet så hälsosamt som möjligt.

Ett hälsosamt återfall

Vad jag menar med ”ett hälsosamt återfall” är att jag inte drack öl eller vin, utan sprit. Som är mindre kolhydrater i, jag försöker att hålla min kost till LCHF. Och jag lovade mig själv att inte vräka i mig en massa kolhydrater under återfallet, som jag gärna gör när hämningarna släpper. Chips, pizza, popcorn, bröd – you name it. För jag vill gärna ha något som gör mig törstig när jag super så att det går fortare att dricka… Gärna något salt.

Ett hälsosamt återfall
Ett hälsosamt återfall (i min värld). Kokta ägg med majonnäs, salt och peppar med vodka och citron.

Så för att minimera antalet kolhydrater under mitt senaste återfall fick det bli kokta ägg med majonnäs, salt och peppar till vodkan. Och lite citron, för att dämpa eftersmaken av vodkan. Det fungerade på det viset att jag inte vräkte i mig andra kolhydrater under återfallet. Men jag kom ändå av mig i LCHF:en. För att dagarna efter återfallet tappade jag kostrutinerna ändå. Först gick jag ner i vikt för att jag inte kunde äta ordentligt dagen efter och sedan gick jag upp det jag gick ner och lite till när jag började äta igen… Så det där med ett hälsosamt återfall är nog rent alkoholisttänk.

Min semester

Hur som helst. Jag är nu inne på min tredje semestervecka. Och förutom det ”hälsosamma” återfallet har jag varit nykter. Det tog två veckor för mig att komma ner i varv, men nu känner jag mig OK. Ångesten kommer ibland, men den är inte lika stark som den brukar vara. Vilket kan bero på att jag mestadels har varit för mig själv och hållit mig hemma eller i närheten av hemmet de här veckorna.

Men jag har gått promenader och handlat lite oftare än innan. Och faktiskt så har jag lyckats styrketräna på gymmet utan Oxascand nu de senaste tre gångerna. Vilket beror på att jag har börjat komma in i de nya rutinerna där, med hur jag ska göra för att hålla social distans och känna mig säker gällande smittspridningen på gymmet. Det känns bra, en liten framgång liksom. För det är så skönt att träna, extra skönt utan medicin!

Ångest

Imorgon kommer min syster hem till mig och vi ska äta kräftor och grilla. Och även fast det är min syster känner jag ångest inför det, det har inte alltid varit så. Men all social kontakt är jättejobbig nuförtiden. Jag vill inte ta medicin, och tänker inte göra det. Jag bara önskar att jag kunde slippa all jädra oro som spökar i huvudet när jag ska träffa någon! Nästa vecka ska vi göra några dagsutflykter till Skåne hon och jag. Och det är samma där, ångest. Det är så ledsamt på något sätt. För egentligen vill jag verkligen träffa henne och göra allt detta, trots det känner jag ångest inför det… Få se hur det går.

Ett planerat återfall

Alkoholen, ja. Jag ska erkänna att tankarna om ett planerat återfall finns, nästa helg. Varför? För att jag inbillar mig att jag kommer att vara väldigt uppe i varv efter den här veckan med utflykterna. Och så börjar jag jobba på måndagen, som jag inte direkt ser fram emot. Därför tänker jag att jag behöver en rejäl nedvarvning efter veckan och innan jobbet börjar. En nollställare på något sätt. Om det blir ett hälsosamt återfall eller inte, det får vi se. Det mest hälsosamma vore väl om det inte blir något återfall alls, men jag vet inte? Just det, en dag i taget. Ja, jag ska försöka med det.

Ha det bra där ute!

//A.L

En liten uppdatering

De senaste månaderna har varit ganska skakiga från och till, av olika anledningar, här kommer en liten uppdatering. Coronaviruset har ställt till det för mig, inte för att jag har blivit infekterad av det, men det har rört till det i mitt liv. Jag är väldigt känslig för förändringar och när mina rutiner fallerar skjuter min ångest i taket. Vilket ofta leder till att jag tar till alkohol för att lugna ner min hjärna och nerver. Så några, både korta och lite längre, återfall har det blivit. Men just nu känns det lugnare än vad det har gjort på ett bra tag.

Coronaviruset

Även fast jag inte tillhör någon riskgrupp tycker jag det känns mycket obehagligt med coronaviruset. Eftersom det är så osäkert hur man reagerar på det om man skulle få det. Vilket har gjort att jag har isolerat mig ännu mer de senaste månaderna än innan coronaviruset. För innan coronaviruset jobbade jag mycket på att utmana mig själv när det kom till min sociala ångest, men de senaste månaderna har jag släppt det helt och backat tillbaka – på grund av att jag får för mycket ångest när jag är bland folk.

Dispyter på jobbet

Och just det här med att jag inte längre ville utmana mig själv att bryta min isolering på jobbet blev ett problem mellan mig och min chef. Hon tyckte heller inte om att jag tog en paus i min terapi. Vilket jag gjorde för jag var livrädd att gå till kuratorn på grund av smittorisken. De här problemen, och att jag sjukskrev mig en fjärde gång på sex månader, resulterade i att jag nu har en rehabplan. Visserligen har min chef ändrat inställning sedan vi upprättade rehabplanen, och hon har blivit mer förstående och stöttande i att jag har reagerat som jag har gjort på coronaviruset. Men innan rehabplanen var hon ganska hemsk faktiskt.

Så de senaste månaderna har jag jobbat hemifrån 50+ procent, enbart deltagit i möten via Skype och hållit mig i mitt rum när jag har varit på jobbet. Min chef har slutat pressa mig på alla fronter och istället börjat vara mer förstående och stöttande. Vilket faktiskt har hjälpt mig ångestmässigt och lugnat ner mig på jobbet så att jag har kunnat utföra det bättre än på länge. Chefen och jag har haft några sammandrabbningar även efter rehabplanen, men det har löst sig snabbt. Och de senaste två veckorna har hon haft semester, så just nu känns det bra på jobbet. Jag hoppas bara det fortsätter att kännas bra där till hösten.

Paus i terapin

Terapin. Jag tog som sagt en paus där efter påsken. För att det kändes alldeles för obehagligt att gå dit och sitta i ett litet rum med min kurator där många andra hade suttit innan mig, på grund av smittorisken. Överdrivet kanske, men min hjärna är inte logisk i krisläge. Det räckte med att skicka ett meddelande till kuratorn för att boka om tiden, så jag hade ingen dialog med min kurator om pausen. Jag vet inte om det var rätt beslut från mitt håll, men jag klarade verkligen inte av att gå dit. Den 22 juni återupptog jag terapin. Det kändes bra. Och kuratorn förlängde samtalsbehandlingen tills året slut och då gör han en ny bedömning. Vilket känns lugnande och tryggt för mig.

Återfallen

Så har vi den där alkoholen. Jag har tagit till den i omgångar under de senaste månaderna när det har känts för jobbigt. Och det är intressant hur jag klarar av att trotsa min ångest när det kommer till att införskaffa alkohol… Galet! Ett tag blev det så ofta att jag växlade mellan tre olika Systembolag i tre olika städer. Vad ska jag säga? Men, jag har varit nykter i 12 dagar nu. Jag har inget större sug efter alkohol för tillfället, fast tankarna dyker upp ibland. Nästa vecka börjar min sommarsemester på fyra veckor, jag vet inte om det är bra eller dåligt för min nykterhet. Jag tror bra. Vi får se.

Hemma

På hemmafronten är det lugnt, inte mycket som händer i mitt privata liv. Efter jobbet gör jag inte mycket mer än att titta på serier. På fritiden fixar jag i hus och trädgård, går promenader och håller mig hemma. Jag avbröt min rutin att styrketräna i februari, men jag har lyckats våga mig dit igen nyligen. Med hjälp av Oxascand i och för sig. Men jag tänker att jag ska ta en tablett när jag går dit tills dess att jag känner mig trygg där igen. För jag saknar verkligen träningen.

Försiktigt framåt

I takt med att det verkar lite lugnare i Sverige just nu när det gäller smittspridning av coronaviruset känner jag mig lite lugnare. Samtidigt vågar jag inte släppa ner garden för mycket. Jag kommer fortsätta med min taktik att undvika människor, fast jag har börjat röra mig lite mer ute i affärer och då gym. Förhoppningsvis slår det inte tillbaka på mig med att jag blir infekterad av viruset.

Semester

Som sagt, nästa vecka är det äntligen dags för min sommarsemester. Och trots att jag inte har mycket inplanerat eller tänker ge mig ut på några äventyr, ska det bli skönt att få en längre paus från jobbet. Lite sol och värme hade inte varit helt fel heller. 🙂

Var rädda om er därute!

//A.L