Kategori: Psykisk ohälsa

Det blev ingen alkohol

Senast jag skrev här var jag helt säker på att jag skulle trilla dit igen, men det blev ingen alkohol. Jag vet inte vad som hände? Jag tog mig igenom det jobbigaste suget efter alkohol, för jag ville inte dricka innan min ledighet skulle börja – på nyårsafton. Men efter att jag hade gjort det kom det där riktigt starka suget efter alkohol aldrig tillbaka. Och nu har jag varit nykter i fyra veckor. Där ser man. 🙂

Jag mår bra

Jag mår faktiskt ganska bra just nu. De senaste sju dagarna, som jag har varit ledig, har varit väldigt härliga. Jag har tagit det lugnt, fixat lite hemma, varit ute och shoppat lite och kommit igång med träningen och kosten på ett bra sätt. Det var längesedan jag har haft så lite ångest och så lite sug efter alkohol som de senaste sju dagarna. En underlig, och skön känsla. Men imorgon börjar jag jobba igen…

Som vanligt efter en lite längre ledighet då jag har lyckats att nå den här ”må-bra-känslan” känner jag en stor oro inför att börja jobba igen. För då brukar jag sugas in i jobbkarusellen igen och tappa bort mig. Jag hoppas verkligen inte det blir så den här gången. Jag har fått lite råd från min kurator om hur jag kan hantera mina stresspåslag när de triggas igång, så jag ska försöka att komma ihåg det och testa hans råd. Men jobbångest inför morgondagen har jag.

Det blev ingen alkohol

Fast oavsett hur det går imorgon, har det gått bra de senaste veckorna i alla fall. Det blev ingen alkohol, när jag var helt säker på att det skulle bli det. Och jag har haft en bra jul och en riktigt skön ledighet. Så jag avslutar med den känslan. 🙂

God fortsättning på er där ute!

//A.L

Det var ett tag sedan

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har varit lite upp och ner för mig, som vanligt egentligen. Några återfall har det blivit, också som vanligt. Det där med hel nykterhet verkar inte vara min grej…

Stress och ångest

Stress- och ångestmässigt har det varit lite bättre än för några månader sedan för mig. På jobbet har det lugnat sig lite med min chef och situationen med vart jag ska sitta. Och terapin som jag går i har börjat ge mig svar på frågor om mig själv som jag har haft väldigt länge, lite jobbiga svar men bättre än att inte veta varför jag är som jag är. Kanske jag skriver mer om det lite längre fram, det känns lite för nytt för mig fortfarande för att dela med mig.

Sug efter alkohol

Jag har en del sug efter alkohol dock, så det känns som att jag kommer att trilla dit igen innan det här året är slut. Min motivation till att stå emot suget efter alkohol är inte jättestor direkt. Frågan är mest när jag kommer att trilla dit. Jag jobbar på måndag, men sedan är jag ledig till den 7 januari 2020. Så jag har försökt att hålla mig ifrån Systembolaget idag för att hålla mig nykter tills min ledighet i alla fall. Och det verkar som att jag kommer att lyckas med det åtminstone.

Min jul

Min jul har varit riktigt bra måste jag säga. Jag firade jul i Stockholm med familj och lite släkt. Det var väldigt trevligt och roligt, det var ett tag sedan jag var där – några år. I söndags var vi en sväng på julmarknaden i Gamla stan och sedan runt Stockholm lite. Mysigt. Även julafton var lyckad. Jag var lite orolig över om det skulle bli mycket alkohol under dagen som jag skulle behöva tacka nej till, men vår julafton blev ganska alkoholfri faktiskt. Så det var en stor lättnad. Jag behövde bara tacka nej en gång. I onsdags kom jag hem igen. Och nu är det bara några dagar kvar på 2019.

Inte slut än

Jag tänker inte sammanfatta det här året än. Däremot vill jag önska alla som svänger förbi här en fortsatt trevlig helg. Och så hoppas jag att ni också har haft en bra jul. På återseende. 🙂

//A.L

En lite lugnare vecka

Det har äntligen varit en lite lugnare vecka för mig den här veckan. Det var verkligen längesedan jag hade en sådan. Den började med en hel del ångest dock, mest på grund av att jag hade medarbetarsamtal på jobbet i tisdags. Och jag var nära ett återfall under veckan. Men för en gång skull gick båda sakerna bra.

Medarbetarsamtalet

Medarbetarsamtalet gick OK. Min chef verkar ha tagit till sig av vad min kurator sa till henne. För jag kände mig inte så pressad av henne i samtalet som jag brukar göra när jag berättar hur jag vill ha det. Hon har börjat att låta mig faktiskt ta saker i min egen takt, och slutat försöka att övertala mig till att göra saker på hennes sätt. Jag hoppas att det fortsätter så, för det känns som en stor lättnad.

Hon verkar dock vara inställd på en fortsatt kontakt med min kurator och en mer strikt uppföljning av mitt mående. Vilket jag tror beror mycket på att hennes chef nu är inblandad, på grund av det där intyget till rummet. Så jag känner ändå att jag har ögon på mig liksom. Men det känns ändå som att jag kan andas lite lättare på jobbet nu.

Och på tisdag kommer jag att flytta till det fasta rummet, som ligger där resten av arbetsgruppen sitter. Lite nervöst, men jag tror att det kommer att bli bra. För bara att få ett fast rum kommer att bespara mig en hel del oroande. Vilket jag hoppas kommer att ge mig energi till att orka utmana mig själv lite mer på jobbet och börja gå lite framåt i min utveckling där. Det hade varit gott.

Nära ett återfall

Trots att det var en lite lugnare vecka för mig var jag väldigt nära ett återfall under veckan. På grund av all reststress i min kropp. Jag ville bara ha något som lugnade ner mina nerver och tankar. För kaoset i kroppen upphör inte med en gång bara för att det största hotet är borta. Det tar ett tag för hela mig att hänga med där.

I fredags hade jag bestämt mig för att åka till Systembolaget, efter några timmars inre kamp om fördelar och nackdelar med att dricka alkohol och så vidare. Som egentligen pågått hela veckan. Men då var det, antingen gör du det eller inte. Bestäm dig! Jag var på väg ut genom dörren. Men i sista sekunden ändrade jag mig. Min kropp ville inte iväg, det tog bara stop.

Det var första gången jag tog mig igenom ett sådant starkt sug, själv liksom. Inga mediciner eller samtal med någon. Och det där riktigt starka suget kom inte tillbaka heller, som det brukar göra. Så det var en ny upplevelse för mig, att inte trilla dit under ett sådant intensivt sug efter alkohol. Nu har jag varit nykter i 24 dagar. 🙂

Julpynt

I år är jag en av de där människorna som julpyntar alldeles för tidigt. Haha. Eftersom det har varit en lite lugnare vecka, och helgen inte behövdes ägnas åt att återhämta mig från supande, hade jag massa energi över till att – julpynta. Allt är inte uppe än, men idag ska resten upp. Jag älskar julen och hela sträckan fram tills julafton. Julpynt, julmarknader, julmusik, julfilmer, julgodis, lussebullar, pepparkakor, ja allt sådant. Och i år hoppas jag verkligen att jag kan njuta av allt det där riktigt ordentligt. Det känns som att jag har ganska bra förutsättningar (just nu) för det i alla fall. 🙂

//A.L

Det där jädra intyget!

Det har varit några tuffa veckor med mycket ångest, igen. Problemet med att behålla ett eget rum på jobbet och relationen med min chef har varit roten till min förstärkta ångest under dessa veckor. Ett återfall har det blivit. Men i fredags fick jag äntligen ett positivt besked från min chef. Jag kommer att få ett eget fast rum på jobbet, till och med den 31 mars 2020 nu i ett första skede. Då ska en ny bedömning göras. Men vilket ångestkaos det där jädra intyget för att styrka mitt behov av ett eget rum på jobbet har orsakat mig de senaste veckorna!

Rummet

Jag har suttit i ett eget rum på jobbet i cirka ett och ett halvt år nu, sedan jag kom tillbaka från en sjukskrivning, men inte i ett fast rum. Utan jag har fått ta det rum som har varit ledigt när jag har kommit till jobbet, verkligen inte optimalt. Men bättre än att sitta ute i kontorslandskapet. Anledningen till att jag inte har suttit i kontorslandskapet är min ångestproblematik. Jag fixar inte det, jag får för stark ångest där ute. Men tanken har alltid varit att jag ska sitta ute i kontorslandskapet igen.

Vändningen

I samband med att jag började gå till kurator nu i september trodde jag att det skulle lösa sig, ganska snabbt, med lite hjälp och exponering. Men kuratorns bedömning var att jag inte ska skynda mig ut i kontorslandskapet eftersom jag får så stark ångest. För när ångesten blir så stark förvärras den istället om man försöker gå för fort fram. Jag behöver ta eventuell exponering i den takt jag klarar av.

Det var en lättnad att höra det, samtidigt som jag visste att min chef inte skulle tycka om det. För hon har velat få ut mig i kontorslandskapet och i arbetsgruppen ett tag nu. Så när jag berättade för henne att jag ska ta det lugnt med exponeringen och ta saker i min egen takt ville hon prata med min kurator. När jag frågade om det fortfarande var OK att fortsätta sitta i ett eget rum sa hon att det krävs ett intyg för att fortsätta att göra det. Hon föreslog att jag skulle be min kurator om ett sådant intyg. Jag sa att jag kunde be min läkare om ett sådant intyg istället, för att jag trodde att det krävdes ett läkarintyg. I det här fallet skulle jag ha lyssnat på min chef, det hade besparat mig en massa ångest över det där jädra intyget!

Det där jädra intyget!

Men jag trodde att jag hade löst det där med intyget ganska snabbt. För sköterskan på vårdcentralen gav mig besked om att läkaren skulle skriva ett intyg. Jag ringde till och med och dubbelkollade att sköterskan hade pratat med läkaren, och fick beskedet att hon hade det och att det inte var några problem att få ett sådant läkarintyg. Men en vecka efter det beskedet ringde sköterskan och sa att läkaren inte kunde skriva ett sådant intyg. Sköterskan hade bara fått ett meddelande från läkaren dagen innan hon ringde mig och nu var inte läkaren längre kvar på vårdcentralen så hon kunde inte fråga henne varför hon inte kunde skriva intyget. Då fick jag panik! Varför ringde inte läkaren mig och förklarade?! Sköterskan sa att de skulle höra av sig vid eventuella frågor.

Sköterskan försökte lugna ner mig, för jag bröt ihop i gråt i telefonsamtalet, och sa att jag kunde be min kurator om ett intyg istället. Men jag såg bara hur jag skulle bli tvungen att sitta ute i kontorslandskapet igen och vilket helvete det skulle bli. Efter det telefonsamtalet blev jag helt uppslukad av ångest och åkte hem från jobbet med en gång, runt lunch, och sedan direkt till Systembolaget – där kom återfallet.

Påtryckningar

Några dagar efter beskedet från sköterskan lugnade jag ner mig. Men jag orkade inte prata om det här med min chef. Jag lyckades undvika henne i en och en halv vecka, sedan hamnade vi i ett rum tillsammans och hon frågade hur det hade gått med intyget. Jag sa bara att läkaren inte var kvar på vårdcentralen, vilket var sant. Hade hon varit det hade jag kontaktat henne. Då frågade min chef igen om jag kunde be min kurator om ett intyg istället. Vilket jag, åter igen, tyckte var konstigt, för att jag trodde att det krävdes ett läkarintyg. Men hon sa att det räckte med ett intyg från kuratorn och skulle min chefs chef, som fattar beslutet om eget rum, vilja ha mer får vi gå till företagshälsovården. Jag bara kände hur ångesten eskalerade igen! Det här tar aldrig slut!

Mer påtryckningar

Det var några dagar kvar tills jag skulle till min kurator och såklart var allt jag kunde tänka på det där jädra intyget. Tänk om han säger nej! Min chef kom förbi mig en eftermiddag precis innan jag skulle gå hem och frågade hur det var. Jag sa att jag var orolig för intyget och hur det skulle bli med rummet. Då försökte hon att få mig att ringa min kurator innan mitt besök hos honom. För att hon tänkte att det kunde lugna mig om jag fick besked snabbare.

Fast jag var livrädd för att han skulle säga nej och för hur jag i så fall skulle reagera. Därför ville jag inte ta det samtalet på telefon. Det sa jag inte till min chef, utan jag sa bara att jag inte ville ringa honom. Min chef förstod inte varför jag inte bara kunde ringa, och jag orkade inte förklara. Istället ökade ångesten och tårarna kom när hon inte släppte ämnet. Till slut kunde jag bara klämma fram att jag inte ville prata mer. Hon blev lite ställd, men lämnade mig och stängde dörren.

Efter det samtalet med chefen mådde jag riktigt dåligt. Jag var tveksam till att gå till jobbet dagen efter, men jag gick. Chefen kom till mig på förmiddagen och sa egentligen bara att det kommer vara jobbigt ett tag nu och att hon och jag kommer att krocka ibland. Jag var lugn och sa att det är en jobbig situation och jag vill bara att det ska vara över. Hon tog åter igen upp att hon gärna vill prata med min kurator och att han är välkommen att ringa henne angående intyget om det finns frågetecken kring det.

Äntligen kuratorbesök

Till slut kom (förra) fredagen och samtalet hos kuratorn. Jag var så ångestfylld när jag kom till honom. Jag fick fram att jag behövde ett intyg i alla fall. Han tyckte att vi kunde prata med min chef istället. Men jag sa att det är ett skriftligt intyg hon vill ha. Efter att ha kollat med mig om det var OK så ringde han min chef. Jag bad till Gud att hon skulle svara, och det gjorde hon. Så fick dem äntligen prata med varandra och höra att det verkligen är som jag säger, åt båda hållen. För det känns som att jag har varit någon slags förmedlare mellan dem de senaste veckorna. Efter telefonsamtalet skrev kuratorn intyget, inga problem.

En sådan lättnad!

Det var så bra att min kurator verkligen fick höra hur min chef tänker, och att min chef fick höra från min kurator att hon inte ska pressa mig. Han var tydlig med att jag behöver ta saker i min egen takt. Det var en sådan stor lättnad att höra honom säga det till henne! Och när jag kom till jobbet i tisdags och gav henne det där jädra intyget var hon helt annorlunda, lite överdrivet åt andra hållet kanske. Men hellre det.

Beskedet

Tyvärr fick jag vänta ända tills i fredags på besked från min chefs chef hur det blev med rummet, för hon var bortrest med mera. Fast till slut i fredags eftermiddag fick jag äntligen bekräftat att jag kommer att få ett eget fast rum på jobbet. Vilket faktiskt är en förbättring mot hur jag har det nu. I ett första skede till och med den sista mars 2020, sedan ska de göra en ny bedömning. Och nu ska min chef och jag göra en plan vecka för vecka för mig och ta hänsyn till APT och andra möten när vi planerar. ”För vi ska ju ta saker i din takt.”, sa min chef i fredags. Wow! Ett mirakel har skett! Kanske… För jag är ju skeptisk av mig, så även om det låter väldigt bra får vi se hur det hela utvecklar sig. Men den värsta ångesten, på grund av det där jädra intyget, har lagt sig nu – för den här gången.

Då försöker vi igen…

Förhoppningsvis kan jag nu återgå till att fokusera på att försöka förstå hur jag ska komma framåt i mitt liv igen. För de senaste veckorna känns det som hela mitt liv har stannat upp och kretsat kring det där jädra intyget! Men nu är den biten över, i alla fall tills den sista mars nästa år…

//A.L

Vilken pärs

Vilken pärs de senaste två veckorna har varit. Mycket ångest, ett återfall och ostabilt på jobbet. Det är först de senaste två till tre dagarna jag har börjat att känna mig lite bättre. Men om jag börjar där jag slutade, att jag var irriterad på kuratorn, så gick det samtalet i alla fall bra.

Mitt senaste samtal med kuratorn

Jag hade fått i uppgift av min kurator att sitta med på en fika på jobbet tills mitt senaste samtal hos honom för två veckor sedan. En uppgift jag inte klarade av. Jag berättade det för honom och varför jag inte klarade av uppgiften. Då sa han att uppgiften han hade gett mig blev fel. Syftet var inte att utsätta mig för en exponering (mot social ångest) utan att ”skapa en ny karta”, alltså en erfarenhet i nutid av att sitta med på en fikarast. Nu i efterhand insåg han att att den uppgiften inte passade mig.

Kuratorn sa också att jag ska bara utsätta mig för exponering om jag vill det och i min egen takt. Tills vårt nästa samtal, nu på måndag, skulle jag testa en andningsövning och en tankeövning. Annars var mitt enda uppdrag tills dess att komma dit och berätta hur jag mår. Så det kändes som en lättnad.

Det var förra tisdagen, dagen efter mitt senaste samtal hos kuratorn, som kaoset började.

Droppen

Först vill jag bara förklara min sinnesstämning innan den där droppen kom förra tisdagen. Jag hade stressat upp mig jättemycket över den där uppgiften jag hade fått av kuratorn. När jag berättade för mig chef, innan mitt senaste samtal hos kuratorn, att jag inte tänkte göra den uppgiften ville hon hjälpa mig genom att pusha mig lite att göra andra övningar för att komma ut mer i kontorslandskapet på jobbet. Hon ville även att hon och jag skulle ta en fika själva, för att hjälpa mig på traven. Jag gick med på det, fast jag egentligen inte ville. För att jag kände att jag borde göra det om jag någonsin ska kunna må bättre. Allt det här hade gjort att jag mådde jättedåligt av all ångest det skapade, det är ändå en fobi jag har – att vara ute bland folk på det sättet. Vilken pärs liksom!

Så förra tisdagen fick jag en skype från min chef om vad jag skulle jobba med under dagen, vilket var uppgifter vi hade kommit överens om att jag skulle ta det lugnt med. Nu kom det en order bara och sedan försvann hon från datorn. Det tog bara stop i min hjärna, det var droppen liksom. Jag fick jättestark ångest och kände att jag klarar inte av det här. Så jag loggade ut och sjukanmälde mig (för första gången i år).

Vilken pärs

En vecka stannade jag hemma. Vilken pärs! Det var längesedan jag hade så mycket ångest, jag kunde knappt andas vissa dagar. Men det handlade inte bara om den sociala ångesten och stressen kring den, utan sedan jag började gå hos kuratorn har jag överflödats av tankar och minnen från min uppväxt. Jag har även drömt mycket om den tiden på sistone. Och det är saker jag helst inte vill tänka på. Samtidigt vill jag ta itu med den biten i mitt liv så att jag inte reagerar så starkt när jag blir påmind om den. Men jag har svårt att kontrollera hur hela den biten påverkar mig, så den bidrar mycket till min nuvarande förstärkta ångest.

Och mitt i all denna ångest vände jag mig såklart till min gamle vän alkoholen. För att få en paus från alla tankar och för att lugna ner det inre barnet inom mig. Det blev ett återfall, som självklart gjorde ångesten ännu värre.

Tillbaka på jobbet

I tisdags (den här veckan) kom jag tillbaka till jobbet. Min chef kom till mig för att stämma av läget. Jag försökte att förklara att jag ska ta det lugnt med exponeringen och att jag känner mig otrygg med situationen med hur länge jag får fortsätta att sitta i ett eget rum på jobbet. Hon blev tyst. Jag såg att hon inte tyckte om det jag sa, för hon vill få ut mig ur rummet och få mig mer delaktig i gruppen. Hon sa att hon kanske kunde prata med min kurator och att jag behövde ett läkarintyg för att fortsätta att sitta i rummet. Hon sa även att om det inte blir bättre efter november månad får vi ta det här vidare (jag vet inte vad det innebär?). Och hon fortsatte med att pusha på att hon och jag väl ändå kunde ta en fika själva, vi behövde inte vara på kontoret om det kändes jobbigt utan vi kunde gå ut på stan och ta en kaffe istället…. Då insåg jag att hon inte förstår någonting om min problematik.

Så samtalet med chefen satte igång en ny ångeststorm i kroppen. Nu behövde jag fixa ett läkarintyg och berätta för kuratorn att min chef vill prata med honom. Och försöka undvika den där förbannade fikan…

Läkarintyget

Jag ringde vårdcentralen så fort min chef hade lämnat rummet. Distriktssköterskan kontaktade läkaren som ska skriva ett läkarintyg om att jag behöver sitta i ett eget rum på jobbet, det var inga problem alls sa hon. Den här processen tog dock några väldigt ångestfyllda dagar. Vilken pärs, igen! Jag har inte fått det läkarintyget än. Men det känns skönt att veta att det inte är några problem att få ett. Fast jag är som jag är och jag kommer inte att kunna släppa det helt förrän jag har fått läkarintyget och läst vad det står.

Nästa samtal

På måndag ska jag till kuratorn igen, och jag har mycket att prata om med honom! Jag vet inte ens i vilken ordning jag ska ta upp allt? Men den värsta ångesten har släppt nu i alla fall. Jag har kunnat andas och tänka lite bättre de senaste två till tre dagarna. Så jag hoppas att jag kan berätta om allt jag vill ta upp för honom utan att bli för känslosam eller få för mycket ångest. Det där är dock aldrig förutsägbart. För vilken pärs de senaste två veckorna har varit!

Min födelsedag

Men idag är det lördag, skönt med ledigt. Och imorgon fyller jag 37 år. Wow! Jag trodde knappast att jag skulle nå den åldern, med tanke på hur mitt liv har varit. Och jag känner mig tacksam, mitt i allt det jobbiga, över att jag får fira ännu en födelsedag. För jag har ändå ett bra liv idag. Självklart finns det mycket jag vill ska bli bättre, och det kommer det att bli – på något sätt någon gång. Det är jag övertygad om! Annars hade jag gett upp för länge sedan. Så imorgon tänker jag fira mina 37 år på denna jord och försöka njuta av den dagen (och inte tänka på vilken pärs de senaste två veckorna har varit). 🙂

Ha det gott där ute!

//A.L