Nykter i 15 dagar

Tro det eller ej men jag har varit nykter i 15 dagar! Wow! Det känns faktiskt så – wow. Nykterheten håller i sig. Senast jag var nykter så här länge var när jag var sjukskriven i våras i år. Så jag känner mig ganska stolt över mig själv just nu. 🙂

Bryta orostankarna

Jag har jobbat mycket på att hålla nere mina stress- och ångestnivåer de senaste två veckorna. Vilket har inneburit att jag hela tiden har varit tvungen att vara uppmärksam på när mina orostankar har börjat fara iväg. Något som händer många gånger dagligen. Så fort de har gjort det har jag hoppat in med min inre rationella röst för att försöka bryta det hela. Ganska utmattande det också, men det har hjälpt mig att hålla mig nykter. Lyckligtvis har det varit ganska lugnt i mitt liv de senaste två veckorna, vilket också har underlättat att hjälpa mig själv att hålla nere mina stress- och ångestnivåer.

En mycket stor lättnad

Jag var inte fullt medveten om det, men jag har varit väldigt orolig över en sak de senaste månaderna. En mycket viktig sak som kunde ha gjort mitt liv mycket svårare om den hade förändrats. Möjligheten att få jobba hemifrån. Jag har gjort det två dagar i veckan de senaste fyra åren, mest för att jag har gått i terapi och då sluppit pendla de dagarna. Men i våras var det prat om att den här möjligheten var på väg att försvinna, främst på grund av eventuella nya riktlinjer om distansarbete på jobbet.

Nu blev det inte så. För någon vecka sedan skrev jag på ett kontrakt med min chef för att få jobba hemifrån två dagar i veckan som gäller i ett år – en mycket stor lättnad! Ärligt talat kändes det som jag kunde andas igen efter att det var över. Jag började le och kände mig faktiskt glad igen. Jag hade inte märkt hur mycket det hade påverkat mig, att inte veta hur det skulle bli med den möjligheten.

För det är mycket utmattande för mig att vara på jobbet bland alla människor, trots att jag sitter i ett eget rum just nu. Efter tre dagar på jobbet behöver jag fyra dagar hemma för att återhämta mig. Jag orkar ingenting efter jobbet de dagarna jag är där. När jag kan jobba hemma orkar jag sköta kost, motion, sömn och sådant som är viktigt för att hålla nere mina stress- och ångestnivåer. Vilket i sin tur hjälper mig att hålla mig nykter. Därför tror jag att en mycket stor anledning till att jag har lyckats att hålla mig nykter så här länge är för att den där delen på jobbet har löst sig.

Husrenovering på G

Igår hade jag ett möte med min snickare, i mitten av januari nästa år är det dags för en ganska stor renovering i huset. Kök, hall och vardagsrum ska renoveras. Han beräknar att det ska ta sex veckor, men den senaste renoveringen sa han skulle ta två månader – den tog fyra månader. Så det där tar jag med en nypa salt. Jag trodde att han skulle sätta igång nu, vecka 44, och att deadline att vara klar skulle vara till jul. För det sa han i oktober när vi pratade. Nu blir det alltså framflyttat till nästa år. Ännu en lättnad faktiskt! För annars hade huset garanterat varit kaos under julen, inte en chans att han hade varit klar tills dess.

Nykter och helg

Så nu känns det otroligt skönt att jag har cirka två och en halv månad innan någon större förändring i mitt liv är planerad. Sedan vet man aldrig vad som händer såklart. Men det känns som att jag har ett perfekt tillfälle nu att fortsätta att jobba med att implementera allt det jag har lärt mig i KBT de senaste fyra åren i mitt liv. Vilket i sin tur innebär att fortsätta att jobba stenhårt på att hålla mig nykter. Det känns bra nu! Och så är det helg. Gött! 🙂

//A.L

Jag känner mig så annorlunda

Det har varit en ganska OK vecka, alkoholmässigt, trots ett återfall i onsdags. Men jag känner mig så annorlunda, så konstig. Som att jag inte passar in någonstans. Jag försökte att vara social i tisdags och onsdags på jobbet, jag satt med kollegorna på fikapauserna och lunchen. För att jag ville det, så jag följde den känslan. Fast det blev inte bra. Därför trillade jag dit i onsdags igen.

Det är ingens fel

Det är ingen som gör eller säger något fel egentligen, det är bara att jag känner mig så annorlunda när jag sitter där och lyssnar på kollegornas liv. Hur de pratar om sina barn, partners, föräldrar och synsätt på världen. Vardagshändelser som alla verkar kunna relatera till, utom jag. Jag förstår det inte, för att jag aldrig har upplevt det.

Mitt liv har för det mesta handlat om överlevnad, mörker, missbruk och ångest. Jag känner ingen samhörighet med någon på jobbet, eller utanför för den delen. Förutom min syster, för hon har upplevt en hel del av det jag har. Och hon har det också svårt i livet, med relationer, ångest och smärtsamma minnen. Jag använder alkohol som flykt, hon använder socker.

Jag känner mig så annorlunda

Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Att ha förståelse för mig själv för att jag inte är i livet där de flesta är i min ålder. Mina förutsättningar har varit annorlunda. Det hjälper lite, samtidigt förändrar det inte min inre känsla av att vara ensam och felplacerad i världen. Att jag inte hör hemma någonstans.

Jag önskar att den känslan kunde förändras av sig själv, och ibland tror jag att den har det. Som i tisdags när jag ville vara med de andra på fikapausen. Men sedan satt jag där, bland de andra, och kände mig som världens största misstag. Eftersom jag inte vet hur det känns att må bra. Jag hatar det! Och då kommer jag ihåg varför jag föredrar att vara för mig själv. För att jag känner mig så annorlunda bland andra människor.

Återfallet

Så efter återfallet i onsdags drog jag mig undan igen på jobbet. Stängde dörren till mitt rum och undvek de andra på fikapauserna och lunchen. Jag var såklart bakis, men det var inte bara därför. Jag orkar inte med de där känslorna av annorlundahet. De äter upp mig inifrån.

Jag vill egentligen vara social, ha en relation och utvecklas som person. Men ångesten blir för stark. Därför undviker jag folk, för att jag känner mig mer ensam med andra än när jag är för mig själv. Starka obehagliga känslor som oftast leder till återfall, som i onsdags. Då jag försökte vara social, trots stark ångest. Det slutar aldrig bra.

Varför är det så här?

Att vara för mig själv är en lättnad, men på något sätt blir det nog en falsk verklighet där jag tror att jag mår bra. Hur jag ska bryta detta har jag ingen aning om? För jag förstår det inte? Jag vet inte varför jag känner så här? Vad jag vet är att jag känner mig lugnare när jag är för mig själv. Ångesten minskar. Suget efter alkohol minskar och jag har energi till att ta hand om mig själv och mitt hus.

Min överlevnadsstrategi

Med andra ord är jag kvar i ingenmansland. Min strategi för nästa vecka är att strunta i att försöka vara som alla andra. För jag är inte det. Jag är annorlunda. Och om jag tillåter mig själv att göra det jag vet håller nere mina stress- och ångestnivåer, att vara för mig själv, klarar jag kanske av att vara nykter en hel vecka.

Det tråkiga är att detta är en överlevnadsstrategi, jag vet det, och den känns egentligen inte hållbar i det långa loppet. För jag rör mig inte framåt i livet. Men, men. Jag kan inte komma på något annat just nu. En dag i taget.

//A.L

Bakis och skakis på jobbet

Då var det tredje dagen i rad jag vaknar upp bakis och skakis. Jag drack fyra 50 centiliters starköl igår, och fick en ganska skön fylla. Jag sov helt OK, men det var segt att gå upp i morse. Jag trillade in på jobbet idag lagom till vårt morgonmöte halv nio.

Bakis och skakis på morgonmötet

Jag var riktigt trött när vi hade vårt morgonmöte, jag fick sitta på en stol i närheten från och till under mötet. Vi har våra morgonmöten framför en tavla i kontorslandskapet. Jag hade inte tänkt att säga något utan bara att lyssna, för jag var inte i form för att prata. Jag kunde knappt tänka. Men så blev det diskussioner som inte ledde någonstans och saker var på väg att bestämmas som jag inte höll med om. Då kände jag den där brännande känslan i magen, jag blev irriterad, och började yttra min åsikt. När det händer, irritationen slår till, går det så snabbt att jag oftast inte hinner tänka efter innan jag öppnar munnen.

Grejen är att jag brukar säga vettiga saker och folk lyssnar på mig. Det gjorde jag idag med. Men, jag glömde att jag var så skakig och bakis i kroppen när jag flög upp ur stolen för att säga min mening. Så samtidigt som jag pratade kände jag hur nervös och skakig jag lät på rösten. Vilket gjorde att jag började ångra att jag överhuvudtaget börjat säga något när jag pratade. Men alla tittade på mig så det var bara att prata på som om det vore vilken nykter dag som helst. Det kändes riktigt jobbigt. Fast jag tror ingen misstänkte för en sekund att jag var bakis för tredje dagen i rad när jag stod där och pratade. Och det blev bra det jag sa, trots att jag kände mig som ett skakigt löv.

Är jag en funktionell alkoholist nu?

Jag antar att jag är en sådan där funktionell alkoholist just nu. Det känns så i alla fall. Jag klarar mina arbetsuppgifter, även om knappt, och ingen verkar misstänka att jag är bakis ibland. Jag har över 20 års erfarenhet av att dölja mitt drickande, så det är egentligen inte så konstigt att jag kommer undan med det. Till och med min chef har släppt på tyglarna. Om hon tänker något om mig och mitt beteende tror jag att hon tänker att det har med min ångestproblematik att göra, inte att jag dricker alkohol igen. För hon vet att jag har den problematiken, alkoholen, också.

I alla fall en nykter dag

Imorgon kommer jag i alla fall inte att vara bakis och skakis. Jag har inte druckit alkohol idag, alltid något. Ingen aning om hur länge jag kommer att klara av att vara nykter den här gången dock. Jag har redan tankar om att dricka på lördag. Men jag har också tankar om att försöka ha som mål att vara nykter till och med tisdag nästa vecka.

Tisdag är nästa gång jag kommer att vara på jobbet, och där kan allt hända – alkoholsugsmässigt. Därför känns det som att om jag ska trilla dit igen får det bli på grund av något som händer, som triggar mitt sug efter alkohol till den grad att jag inte kan stå emot. Inte på grund av att jag dricker bara för att jag ändå är igång. Vi får se. En dag i taget.

//A.L

Oroliga tankar och ängslighet inför nästa vecka

Då var det söndag kväll. Det har varit en lugn helg. Jag har bara haft några små stänk av sug efter alkohol denna helgen, inget jag inte har kunnat hantera. Jag har fokuserat på att vara här och nu och att hålla nere min stress- och ångestnivå, vilket har gått ganska bra. Men imorgon är det måndag igen. Och nu smyger sig oroliga tankar och ängslighet sig på inför hur nästa vecka kan bli.

Kollegan och chefen

Jag försöker att inte tänka på det men jag ser inte fram emot att gå till jobbet på tisdag, jag jobbar hemma imorgon. För på tisdag lär jag träffa på den där kollegan. Det känns ganska jobbigt, även om jag ändå känner att jag gör rätt i att undvika henne. För ju mer jag tänker på hur hon varit mot mig de senaste åren, desto mer förstår jag inte hur jag har kunnat hänga kvar med henne så länge.

En annan grej jag oroar mig för lite, och som jag också försöker att inte sväva iväg för långt in i katastrofscenarion, är att stöta på min chef. Alltså, när jag kommer att träffa på henne igen, vilket tidigast blir på torsdag. Det är det där med hälsosamtal och att eventuellt ta in en läkare i ett samtal jag känner obehag inför, om hon skulle ta upp det igen.

Återfallet och baksmällan

Eftersom jag hade det där återfallet i tisdags, där jag drack en del vodka, var jag väldigt seg på onsdagen på jobbet. Jag kom in halv tio och åkte hem halv två. Under de fyra timmarna höll jag mig inne på mitt rum, så jag lyckades undvika att prata med någon. Men det var en katastrofdag, jag gjorde inte mycket nytta på jobbet. Torsdagen var lite bättre, men jag såg för jävlig ut. Sov nästan 16 timmar onsdag till torsdag.

Nu var inte min chef på jobbet i torsdags, men alla andra såg mig. Usch! Så jag tänker att mitt beteende förra veckan nog inte var det friskaste och att det kanske märktes. Vilket inte känns speciellt bra, inför nästa vecka på jobbet.

Oroliga tankar och ängslighet

Så med tanke på hur denna veckan har varit har jag en del oroliga tankar och ängslighet inför hur nästa vecka kan komma att bli. För även om jag känner mig lugn och utvilad just nu, vet jag hur snabbt allt kan vända. Det krävs inte mycket för att mina stress- och ångestnivåer ska skjuta i höjden och suget efter alkohol slå till som en blixt från klar himmel.

Hmm… En dag i taget var det.

//A.L

Galet sug efter alkohol, katastroftankar och ångest

Gårdagen präglades av ett galet sug efter alkohol, katastroftankar och ångest i överflöd. På eftermiddagen fram tills dess att Systembolaget stängdes kändes det som att min kropp skulle slitas sönder av det sug efter alkohol jag hade. Det var inte klokt! Mina senaste katastroftankar hade skapat så mycket ångest i kroppen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Det enda som hindrade mig från att åka till Systembolaget var att jag väntade på köpare till min bil. De hörde av sig när jag satt på bussen hem från jobbet och ville komma med en gång, som blev tre timmar senare. Jag vågade inte åka hemifrån medan jag väntade på dem. Vilket gjorde att Systembolaget hann stängas. Just då kändes det för jävligt, på grund av mitt sjuka sug efter alkohol, men i efterhand var det lika bra att jag inte hann dit.

Ångest och isolering på jobbet

Det var första dagen på min arbetsplats efter sommarsemestern för mig. Jag hade förställt mig värsta katastrofscenariot där. Att jag skulle komma dit och att det rum jag suttit i de senaste månaderna skulle vara otillgängligt, vilket hade inneburit att jag fått sitta ute i kontorslandskapet. Nu blev det inte så. Rummet var fortfarande reserverat till mig. Trots det blev det en väldigt ångestfylld dag.

Jag har alltid tyckt att det har varit jobbigt att vara social, där har alkoholen hjälpt mig mycket. Men jag har ändå kämpat mig igenom den sociala ångesten på jobbet och klarat mig ganska bra där. Fast de senaste månaderna har min ångest av att vara bland, och med, andra människor förvärrats.

Det började eskalera i våras när jag mådde som sämst av stress och panikångest. Det var olidligt att vara på jobbet, då satt jag i kontorslandskapet. Min chef fick övertala mig att komma tillbaka och föreslog att jag kunde sitta i ett eget rum. Tanken var att det skulle vara tillfälligt och att jag successivt skulle börja sitta i kontorslandskapet igen. Men nu vågar jag knappt lämna rummet!

Det var helt sjukt igår! Min hjärna jobbade på övervarv med att fundera ut hur och när jag kunde lämna rummet med minst risk att råka stöta på någon. Jag väntade tills de flesta ätit frukost innan jag chansade på att gå till fikarummet, det satt någon där. Jag avbröt och väntade ytterligare en halvtimme. Sedan gick jag dit, slängde i mig min frukost och rusade tillbaka till mitt rum.

Undvik alla

Jag undvek att prata med så gott som alla på jobbet utom min chef. Men det var för att hon kom in på rummet för att checka av lite snabbt. Frågade hur ledigheten varit och sedan började hon prata om jobbsaker.

Jag brukar vanligtvis ha lätt för att prata med henne, men det kändes tungt igår. Jag hade svårt för att få fram ord liksom. Samtidigt ville jag inte komma in på hur jag mår för jag vill inte prata om det med henne längre. Jag orkar inte. Jag har en stark känsla av att hon tycker jag är jobbig och att hon tycker att det är jobbigt att prata med mig. Detta baserar jag på en grej som hände precis innan hon gick på semester.

Avvisad av chefen

Fram tills det som hände vid busshållplatsen hade jag ganska lätt för att berätta för min chef om mitt mående. Jag hade visserligen känt att hon undvikit mig sedan jag blev sjukskriven, men det kopplade jag ihop med att jag varit så ostabil och gråtit ganska mycket under våra senaste samtal innan sjukskrivningen.

Hon sa i vårt första samtal, när jag kommit tillbaka från sjukskrivningen, att hon inte hört av sig för att hon var rädd att hon skulle säga något fel. Hon kan uttrycka sig klumpigt och hade sagt en del saker under våren som hade förvärrat mitt mående. Så jag köpte det och släppte det. Vi hade ett bra samtal.

Några dagar senare stod jag vid busshållplatsen och såg att hon kom gåendes mot den. Oftast brukar vi prata och sitta tillsammans på bussen när vi tar den samtidigt. Men nu såg jag hur hon saktade ner och började pilla med mobilen. Hon kom inte fram till mig alls utan höll sig lång bort.

Jag fick sjuk ångest och kände mig totalt avvisad. Skyndade mig på bussen och satte mig där jag vet att hon inte brukar sitta. Dagen efter kunde jag inte ens titta på henne, jag hade så mycket ångest över detta. Hon gick på semester och sedan jag.

Igår var första gången vi pratade sedan det hände för två månader sedan. Jag kunde prata med henne men inte skaka av mig den känslan jag fick vid busshållplatsen. Vilket innebär att hon har gått från att ha varit en av de få personer jag känt att jag kunnat prata med till att bli en person jag känner mig väldigt i vägen för. Därför kommer min framtida strategi med henne vara att ha minimal kontakt.

Krig på jobbet, lita inte på någon

Det finns en kollega på jobbet jag har varit väldigt nära ända sedan jag började där för fem år sedan. Vi började samtidigt. Hon är en av de tre personer jag har berättat om mina alkoholproblem för och den enda på jobbet jag har känt att jag har kunnat lita på. Det har förändrats. Jag har insett att hon inte alls är bra för mig och egentligen inte vill mitt bästa. Nu undviker jag henne också.

Med andra ord är jag väldigt ensam på jobbet. Det finns ingen där jag litar på eller vill prata med. Jag har en stark känsla av att jag inte är omtyckt. Samtidigt känner jag mig paranoid och osäker på om jag inbillar mig allting.

Jag har väldigt svårt för att veta vad som är verkligt och inte ibland, detta är jag medveten om men det hjälper mig ändå inte att urskilja vad som är på riktigt. Detta är en stor anledning till att jag är livrädd för att lämna mitt rum på jobbet. Det känns som jag befinner mig mitt i en krigszon där ingen är den den utger sig för att vara. Därför är det bäst att hålla mig undan alla.

Räddaren i nöden = alkohol

Under det senaste året i terapin har jag fått lära mig att min inre stress skapas på grund av mina katastroftankar, som i sin tur förstärker min ångest, vilket leder till att jag dricker alkohol för att lugna ner mig. Därav mina missbruksproblem.

Trots att jag vet detta är allt så starkt och automatiskt inom mig just nu. Det känns som att jag bara hänger med. Som att någon annan har tagit kontroll över mig. Att jag inte kan stoppa allt som sker i min hjärna och i min kropp för tillfället. Tillsammans med hela bilgrejen igår, social kontakt lika med stark ångest, gjorde att jag fick ett galet sug efter alkohol – som jag inte kunde släcka. Räddaren i nöden nådde inte fram igår.

Förvirrad på Ica

När bilförsäljningen var avklarad åkte jag till Ica för att köpa ett frimärke och posta ett brev. Jag var helt väck i huvudet. Jag ställde mig i affären och stirrade på folkölen, var i valet och kvalet om jag skulle köpa den istället. Jag hade fortfarande ett stort sug efter alkohol. Om jag dricker snabbt kan jag nog få till en fylla, tänkte jag. Fast det var en anställd precis där, och det är en lokalbutik jag brukar handla i ofta, så jag tänkte att det skulle verka konstigt om jag köpte en sexpack folköl. Och den känslan var starkare än mitt sug efter alkohol just då. Därför övergav jag folkölen.

När jag skulle betala tryckte jag på fel knapp i kortläsaren. Kassörskan räckte fram frimärket, men det märkte jag inte så hon fick säga till mig. Jag köpte en läsk, var på väg att gå utan att ta med den. Åter igen fick kassörskan ropa på mig.

Jag hade glömt att skriva avsändare på brevet, som innehöll ägarbytet, men jag orkade inte fixa det. Självklart fick jag massa katastroftankar efter det om att brevet inte skulle komma fram. Att de nya ägarna lurade mig och att på något sätt skulle hela den här bilförsäljningen leda till problem för mig.

Galet sug efter alkohol, katastroftankar och ångest

Jag var helt utmattad igår kväll! Gick och la mig klockan sju. Åt inte mycket på hela dagen för jag var så ångestfylld och stressad att det inte gick. Till slut somnade jag.

Idag jobbade jag hemma, lite i smyg. Chefen var borta. Igår sa hon visserligen på morgonmötet att det var ok att jobba hemma idag, men jag vet att jag borde meddelat henne. Men strunt samma. Tänkte att det är ingen på jobbet som märker om jag är där eller inte ändå.

Kroppen är fortfarande väldigt spänd efter igår, men det kändes väldigt skönt att vakna i morse utan baksmälla. En stor lättnad. Och dagen idag har varit mycket bättre än igår. Inget överdrivet starkt sug efter alkohol, men tankarna finns där. Jag tror inte jag lyckas stå emot hela veckan…

//A.L