Första jobbdagen efter semestern

God morgon

Sekunden efter att jag blev väckt av alarmet i morse ångrade jag att jag någonsin sagt att jag ville börja jobba igen. Kroppen fylldes snabbt av ångest och motstånd. Första jobbdagen efter semestern var ett faktum.

Avdrag på lönen

Mycket hade hänt på fyra veckor, och lite. Det som påverkade mig mest var att min chef inte hade skickat in ett papper till lönekontoret som hon skulle ha gjort, vilket har inneburit att jag har fått avdrag på lönen. Jag kommer inte orka prata med henne om detta, vill helst undvika henne så länge det går. Något positivt var att jag jobbade hemma idag och slapp åka in till kontoret.

Min största skräck

Jag ser inte fram emot morgondagen. Jag har suttit i ett eget rum sedan jag kom tillbaka från min sjukskrivning i slutet av maj i år. En tillfällig lösning tills jag kände mig redo att sitta i kontorslandskapet igen. Denna gången var jag sjukskriven för stress och panikångest. Min största skräck är att det rummet inte längre kommer att vara tillgängligt när jag kommer till jobbet imorgon. Med tanke på hur min chef är, ojämn i humör och i förståelse för hur hennes beteende påverkar andra, är det mycket sannolikt att så kommer att vara fallet.

Krisplan

Min plan för morgondagen, om jag inte kan sitta i rummet, är att hitta en så enslig plats som möjligt i kontorslandskapet och undvika kontakt med alla. En ganska omöjlig plan egentligen då vi är fler än vad vi har platser till. Vi jobbar aktivitetsbaserat. Jag önskar jag kunde vara osynlig ibland.

Hur ska jag orka

Jag vet att det bara är första jobbdagen efter semestern. Självklart är det ohållbart att känna som jag gör inför jobbet under en längre period. Men jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det? Jag har tänkt på att söka annat jobb och håller utkik efter något som verkar intressant. Samtidigt känns det som en stor grej jag inte har energi till. Byta enhet? Hur ska jag motivera det till min chef? Inte ens säkert att det blir bättre.

För det handlar nog mer om mitt inre mående än yttre omständigheter. Jag vet det, men jag misslyckas hela tiden med mina försök till förändringar för att må bättre. Hoppas bara att jag inte sjunker alltför djupt ner i dåligt mående nu när jag är tillbaka i hamsterhjulet igen.

//A.L

Jobbångest – på måndag är det dags

Denna jobbångest. På måndag är det dags. Jag vill inte och jag vill börja jobba igen.

Jag vill inte börja jobba för att jag blir tvungen att krypa ut ur mitt hål här hemma och vistas bland folk. Jag vill inte vara på jobbet för att det finns vissa personer där jag helst av allt aldrig skulle vilja träffa eller prata med igen. Jag vill inte vara på min arbetsplats för det känns som jag ska kvävas varje gång jag föreställer mig själv där, ute i kontorslandskapet, på möten, på frukostar, luncher och fikapauser. Jag anstränger mig så gott jag kan för att undvika allt detta men ibland går det inte.

Jag vill börja jobba för att utföra själva arbetsuppgifterna får mig att slippa min hjärna ett tag, ger mig en paus från mitt grubbleri. Och jag är bra på mitt jobb, när jag får lugn och ro omkring mig för att göra det. Jag behöver komma in i rutiner igen och känna att jag klarar av någonting i mitt liv.

Så det är med blandade känslor jag går in i den här helgen. Min kropp är i något slags mittemellantillstånd, spänd av ångest och förväntan. Jag har svårt att göra något vettigt. Fyra veckor går fort, fast längre än så hade jag inte klarat av att ha semester som läget är nu. Jag blir mer och mer passiv för varje dag. Och jobbångesten bruka lätta när jag väl kommit igång att jobba igen, hoppas på det denna gången med.

//A.L