Sviken av en vän – nu mår jag ännu sämre

Usch och fy vad jag mår dåligt! Inte bara på grund av återfallet och baksmällan från det. Nu känner jag mig sviken av en vän också. För idag fick jag ett sms från den där närmsta kollegan på jobbet jag har berättat om, som jag inte längre känner att jag kan lita på eller prata med och därför har undvikit sedan i somras. Hon skrev att hon var ledsen för att jag inte pratar med henne längre och undrar vad hon har gjort för att förtjäna detta från min sida.

Vem mår sämst…

Ärligt talat mådde jag lite bättre innan jag fick detta sms. Men den lilla uppsvingen raserades så fort jag läste det meddelandet. Jag svarade att det kändes som att hon inte förstod hur jobbigt jag hade det i somras och att jag inte orkade försöka förklara för henne mer. Därav undvikandet. Plus att jag känner att jag mår så dåligt nu att jag inte vill dra ner henne i min skit, för att hon verkar må bra just nu.

Hon skrev att jag inte förstår hur jobbigt hon har det och hur mycket hon kämpar, hon har mycket migrän och huvudvärk. Och att jag inte ska känna någon press att vara hennes vän om jag inte vill. Åter igen nämnde hon att hon inte förstår hur jag helt plötsligt känner att jag inte kan berätta någonting för henne någonsin.

Sviken av en vän

SKULDKÄNSLOR! Fy vad dåligt jag mådde när jag läste detta. Men ärligt talat. Hon var ingen bra vän under tiden jag var sjukskriven eller efteråt. Hon mådde inte heller bra under den tiden. Men hon hörde inte av sig en enda gång under tiden jag var sjukskriven för att fråga hur det var med mig. Jag skrev till henne dagen jag blev sjukskriven och hon skrev: ”Ok, ta det lugnt!”. Sedan sms:ade hon en gång, men bara för att skriva att hon mådde så dåligt att hon inte orkade höra av sig.

Nu är det så att jag lät det vara och förstod att hon mådde dåligt. Men när jag kom tillbaka efter min sjukskrivning skrev hon inte till mig första dagen, hon jobbade hemma. Fast jag vet att hon såg att jag var online på Skype. Hon frågade inte heller hur det var med mig eller var himla förstående för hur jag mådde när vi väl träffades.

Åter igen, sviken av en vän

Det första samtalet vi hade efter att jag kom tillbaka från min sjukskrivning, ja då frågar hon om jag kunde starta en insamling till en som skulle sluta för att hon själv inte orkade ta itu med det. Då jobbade jag 25 procent, min andra dag på jobbet. Jag fick ett eget rum på jobbet och hennes reaktion var att hon också hade velat ha ett eget rum på grund av hennes problem, men det var tydligen inte alla som fick den möjligheten. Och massa sådana kommentarer. Till slut orkade jag inte med mer sådant från henne. Därför började jag undvika henne i somras och har fortsatt med det.

Är jag helt fel ute?

Såklart ifrågasätter jag nu om jag har överreagerat eller misstolkat allt som hänt mellan oss de senaste månaderna. Men jag tror inte det. Är det inte meningen att vänner ska stötta varandra? Lyfta varandra liksom. Jag mår bara skit och ännu sämre när jag försöker förklara eller berätta om hur jag mår för henne. För hon ska alltid vända det till att hon har det ännu värre än mig. Att jag får en massa fördelar på jobbet som inte hon får, trots att hon har det så jobbigt. Hela tiden är det så. Vilket resulterar i att de flesta av våra samtal slutar med att jag ska stötta henne på något vis, oavsett hur jag själv mår. Ofta mår jag sämre efter samtalen till och med, dränerad liksom.

Som idag. Jag skrev hur dåligt jag mådde, ändå hoppade hon på mig och menade att jag inte förstår henne och hur hon kämpar och att hon inte förstår hur jag har kunnat sluta berätta saker för henne. Att jag inte behöver vara hennes vän. Fast jag sa att jag inte orkar med detta just nu, på grund av att jag har det så jobbigt och mår så dåligt. Jag skrev att jag nog inte är en bra vän ändå. För det känns verkligen så när hon skriver som hon gör. Om hon nu känner som hon sa så förstår jag inte ens varför hon sms:ar? Uppenbarligen är jag ingen bra vän.

Omtanke eller påhopp

För jag funderade på om det där var något slags sätt att visa omtanke på, men det kändes inte så. Eftersom hon hela tiden menade på att hon inte förstod hur jag kunde behandla henne som jag gör. Vad har hon gjort för att förtjäna detta. Hur kunde jag inte berätta saker för henne längre. Känn ingen press att vara min vän, sa hon. Det kändes mer som en attack än omtanke. Säger man verkligen så till någon som precis skrivit att hon mår skitdåligt och inte orkar med sådant här? Jag hade backat och räckt ut en hand. Fem år har vi känt varandra…

Jag vet verkligen inte om det är jag som är fel ute här. Men det känns inte så. Hade hon varit bra för mig borde hon väl försökt få mig att må bättre, gett mig lite energi – istället för att få mig att må tusen gånger värre än innan hon sms:ade. Och hur jobbigt kommer det inte vara att gå till jobbet nu på en skala? Det som redan var outhärdligt innan…

//A.L