Att söka hjälp eller inte?

I fredags klarade jag inte längre av att stå emot alkoholen. Sex veckors nykterhet åt skogen. Så kändes det när jag tog det första glaset. Nu undrar jag om jag ska söka hjälp eller inte?

Att söka hjälp eller inte - första glaset. Whisky fick det bli - för snabbast effekt! :/
Whisky fick det bli – för snabbast effekt! :/

Samtidigt försöker jag att inte vara allt för hård mot mig själv. Den här veckan har varit väldigt jobbig med mycket ångest och oro. Veckorna innan dess har inte heller varit någon picknick. Jag hade så ont i kroppen, i magen och ett sådant krig i mitt huvud i fredags att jag inte orkade att stå emot längre. Främsta anledningen till att jag drack alkohol i fredags var för att få en paus från all hysteri inom mig. Och det hjälpte, i några timmar.

Att söka hjälp eller inte - baksmällan. Jag vet inte varför jag gömmer tomflaskorna i garderoben, jag bor själv... Det känns bättre av någon anledning? Säkrare, ifall någon skulle komma på oanmält besök...
Jag vet inte varför jag gömmer tomflaskorna i garderoben, jag bor själv… Det känns bättre av någon anledning? Säkrare, ifall någon skulle komma på oanmält besök…

Baksmällan

Tyvärr är det så att med en fylla kommer en baksmälla. Så hela helgen har jag bara legat hemma och försökt att återhämta mig. Försökt att inte göra det till en större grej än vad det är. Jag vill inte dricka alkohol på det här sättet. Det känns så fel och så onödigt. Samtidigt har jag inget annat att ta till när det blir kris på det här viset.

Min behandlingshistorik

Sedan 2014 har jag gått i en hel del olika behandlingar för alkoholmissbruk, ångest, depression och bearbetning av barndomsminnen. Jag har provat många olika mediciner mot detta. Biverkningarna har gjort att jag inte har tyckt att det är värt att ta medicin. Utan jag har tänkt att det är bättre att dricka alkohol när det blir för jobbigt istället. Men nu vet jag inte längre?

I juni är det ett år sedan jag hade min sista kontakt med vården. Då räknar jag inte Alkohollinjen. Jag gick hos en kurator tills dess, samtidigt som jag avslutade min sjukskrivning på grund av stress och panikattacker då. I samband med detta fick jag en remiss till psykiatrin till en psykiater för utredning av medicinering. Den skickades tillbaka till vårdcentralen då mina blodprover indikerade på pågående alkoholmissbruk. Vilket skulle lösas först. Läkaren som skickade remissen skickade ett brev till mig och skrev att jag skulle höra av mig om jag ville diskutera detta vidare. Det ville jag inte, just då.

I det sista samtalet med min dåvarande kurator frågande hon om jag ville gå i behandling för alkoholen. En fråga som gjorde mig ganska irriterad just då, för att jag inte tyckte att jag behövde det. Vad skulle det ge? Så hon släppte det. Och lämnade dörren öppen om jag ville komma tillbaka i samtal, efter ett uppehåll för återhämtning av allt vi pratat om under det gångna året.

Att söka hjälp eller inte?

Jag tycker att jag har klarat mig ganska bra på egen hand under det senaste året, utan vårdkontakt och medicin. Utan att söka hjälp. Fast jag kanske inbillar mig det? För ärligt talat är jag sjukt ensam och isolerad, både på jobbet och hemma. Det har faktiskt aldrig varit värre. Jag har inga vänner och på jobbet undviker jag kontakt med andra eftersom jag får så mycket ångest av det. Jag sitter själv i mitt lilla rum där och känner mig så extremt annorlunda och i vägen på något sätt. Så jag vet inte. Och så sprack nykterheten, igen, i fredags.

Min nya chef är på mig på jobbet och vill att jag ska säga till så fort jag får mycket ångest eller oro över något så att vi kan prata om det. Det gör jag, och det har hjälpt. Samtidigt kan jag inte berätta allt heller, om alkoholproblemen, vilket jag ibland önskar att jag kunde. För att jag är rädd för vilka konsekvenser det skulle få om jag gjorde det. Så jag känner mig inte helt OK över hur jag hanterar det heller.

Medicinering

Frågan är väl om jag bara överreagerar på grund av att jag trillade dit i fredags, eller om jag faktiskt behöver söka hjälp igen? Då tänker jag mest på hjälp mot ångesten och om det kanske finns någon medicin som skulle kunna göra att jag inte behöver ta till alkohol när det blir för jobbigt. En medicin som kanske kan sänka ångestnivåerna i mig så att jag klarar av att vara social utan att det känns som att jag ska gå sönder. För det är det som sänker mig hela tiden. Den jävla ångesten och den galna farten tankarna rusar i ibland.

Den enda medicin jag har är Theralen, men den gör mig egentligen bara sömnig. Jag kan sova i 12-16 timmar och vara trött en hel dag efter att jag har tagit den. Så det gör jag helst inte. Om jag tar den har det oftast varit när jag försöker att sluta dricka alkohol efter att jag har hållit på ett tag. Då kan den hjälpa. Men inte så mycket mot den slags ångest jag har.

Beslutsångest

Så, jag funderar på om jag ska ringa vårdcentralens rådgivning imorgon och ta upp detta. Eller om jag ska avvakta för att se om dessa funderingar släpper. Jag vill inte dricka mer alkohol i alla fall. Jag orkar inte. Samtidigt vet jag inte om jag orkar ringa vårdcentralen heller, vem vet vem jag får prata med? Det är en ångestsituation det också, hela den processen.

Hur som helst kan jag inte se hur jag, på egen hand, ska kunna bryta detta mönster jag har fastnat i, att hela tiden släcka bränder – utan att komma åt själva källan. Jag tänkte att det kanske hjälper att skriva av mig lite. För jag har ingen att prata med om allt detta. Jag får se hur jag gör. Om jag söker hjälp eller inte…

Ha en bra söndag!

//A.L

En turbulent tid

Det har varit en turbulent tid sedan mitt senaste inlägg. Mycket stress, press och ångest i mitt liv de senaste två månaderna. Och självklart en hel del drickande av alkohol. Jag kallar det inte återfall längre.

Jag visste att renoveringen här hemma, som satte igång i mitten av januari, skulle påverka mig mycket. Att det skulle bli en turbulent tid. För jag tycker det är oerhört jobbigt att vara social och ha människor omkring mig, speciellt i mitt eget hem. Det skapar en massa oro, stress och ångest i mig. Jag visste det. Och alla dessa beslut som hänger på mig. Samtidigt var det en renovering som behövdes göras.

Dejting

Mitt i detta kaoset gjorde jag något jag bestämt mig för att jag inte skulle göra under den här tiden. Jag började dejta någon. En person jag träffat lite innan för ett antal år sedan. Jag kände då att jag inte hade de rätta känslorna för honom för ett förhållande, men nu ville jag verkligen träffa någon så jag tänkte att det kanske kunde bli annorlunda den här gången. Det blev det inte.

I samma veva började jag prata en hel del med en av snickarna här hemma, som hade familj. Det var väldigt nära ett snedsteg där, men jag stod fast vid mitt nej. Att det inte kändes rätt. Det kändes i alla fall bra.

Oro på jobbet

På jobbet fick jag oväntat börja leta efter ett nytt rum att sitta i. För helt plötsligt började det rum jag brukat sitta i vara upptaget när jag kom till jobbet. Vi har aktivitetsbaserat, vilket innebär att vi inte har fasta platser. Denna situation skapade ytterligare oro och stress inom mig. Vart ska jag ta vägen när jag kommer till jobbet??

Nu blev det så att jag hittade ett ännu bättre rum att sitta i, på en annan våning än resten av arbetsgruppen dock. Det är lugnt och tyst där. Fast jag känner mig verkligen ensam på jobbet nu, väldigt off liksom. Samtidigt som det är skönt att verkligen sitta för mig själv, känns det som jag inte passar in där längre – alls. Jag känner ingen lust eller ork att bidra med något, utan försöker mest vara tyst och hålla mig undan alla. Mitt i allt detta försöker  jag stenhårt att inte glida in i alltför negativa tankebanor.

En turbulent tid – alkoholen

Självklart har all denna oordning i mitt liv lett till att jag har druckit en hel del alkohol de senaste månaderna, ungefär 1 – 3 gånger i veckan. Jag har varit galet bakis på jobbet flera gånger. Och mått riktigt dåligt över hela supasitautionen.

För några veckor sedan ringde jag faktiskt till Alkohollinjen. Jag hade aldrig ringt dit innan. Jag kände att jag inte riktigt förstod om mitt drickande är ett problem eller inte, om jag är alkoholberoende eller inte. Om jag kan dricka alkohol eller inte. Trots all behandling och terapi jag gått i för det. När jag surfade runt på internet hamnade jag på Alkohollinjens sida. Det kändes som ett ganska konsekvenslöst sätt att be om lite hjälp på. Så jag samlade ihop en massa mod, höll andan och ringde dit.

Första samtalet med Alkohollinjen

Första samtalet med Alkohollinjen var väldigt bra. Jag kände att hon jag pratade med fick en bra uppfattning om mig och mina bekymmer. Hon gav mig bra råd och förklaringar. Vi gjorde ett AUDIT-test och jag fick 26 poäng. Om man är kvinna och har över 18 poäng anses man ha en mycket hög nivå av problem med alkohol, och man är troligtvis alkoholberoende. Hon sa att när man ligger på den nivån rekommenderar de hel nykterhet i tre månader. En evighet, sa jag.

Jag ringde en måndag, det kändes rimligt att försöka hålla mig nykter tills på fredag. Vi bestämde att jag skulle bli uppringd av Alkohollinjen då för uppföljning. Det blev jag.

Andra samtalet med Alkohollinjen

På fredagen, precis innan jag blev uppringd, hamnade jag i en sms-konversation med killen jag dejtade som resulterade i ett avslut från min sida. Det kändes bra, men samtidigt jobbigt för han ville inte avsluta. Jag berättade ganska snabbt för min syster vad som hänt, hon tyckte jag var taskig. Jag jobbade hemma då och hade en elektriker här som bara var jobbig. Hela min kropp skrek efter alkohol för att slippa allt detta! Då ringde det.

Jag fick prata med en annan person från Alkohollinjen den här gången, det visste jag att det skulle vara. Jag hade klarat av att hålla mig nykter hela veckan, inte lätt. När han ringde kände jag mig väldigt splittrad. Jag hade svårt att tänka klart. Han kändes inte lika bra att prata med som den första jag pratade med. Ibland kändes det bättre under samtalet, men när vi skulle avsluta visste jag att jag skulle åka till Systembolaget efteråt. Det sa jag inte. Utan jag sa att jag ringer dem nästa gång om jag vill prata igen, istället för att bestämma tid för uppföljning. Jag har inte ringt dit igen.

Det är synd att jag inte fick prata med den personen som jag hamnade hos första gången jag ringde dit, jag kände en bättre connection med henne. Samtidigt var de båda bra på sitt sätt, de tog sig verkligen tid för att lyssna och ge råd och förklaringar. Båda samtalen varade en timme, så ingen stress. Fast jag är ganska trött på motiverande samtal. Och jag tycker inte om att hamna hos olika personer varje gång jag ringer. Så jag tror inte att jag kommer att ringa dit igen.

Dagsformen

Idag är det söndag. Renoveringen är nästan helt klar, elektrikern ska komma en dag och göra några sista saker. Jag är singel. På jobbet vet jag vart jag ska ta vägen. Jag har varit nykter i 10 dagar idag. Jag känner mig lugn, samtidigt kommer oron över mig i vågor. Oro över framtiden. Så jag känner mig inte helt stabil. Fast jag känner mig definitivt bättre idag än för någon vecka sedan. Jag får fokusera på det.

//A.L

Det gick ju så bra – återfall

Det var ett tag sedan. Och det gick  så bra – återfall. Men nu. Andra återfallet på några dagar. Ingen överraskning egentligen, detta borde jag förutsett. Stress! Jag visste det var på väg. Mycket som händer på jobbet och mycket som händer privat. Lika med – supa!

Jag känner mig lite besviken på mig själv. För att jag tycker ändå att jag kommit långt med hur jag ser på mig själv. Att jag har mer förståelse för mig själv och mer självkärlek än förut. Trots det, nu när jag befinner mig mitt i en storm lutar jag mig mot min gamle vän – alkoholen. För att varva ner. Jag rättfärdigar det med att jag förtjänar det, för jag är så duktig ju.

Ny chef – lika blind som den förra. Jag kommer bakis till jobbet, ingen som ser. Så som vanligt kommer jag att komma undan med mitt drickande. Jag vet inte vad mer jag kan säga egentligen. Jag vill bara ventilera. Uppdatera mitt framtida jag om hur jag åter igen trillat dit. Informera mig själv om att mitt supande inte har att göra med någon annan individ, som jag ibland trott. Utan att alkoholen och jag – vi har en historia som ingen annan har att göra med. En relation, oberoende av någon annan.

Jag hoppas att jag inte förstör för mig själv nu. För jag har mycket positivt på gång. Vi får se vad som händer.

//A.L

Syntetiska droger – nära ett återfall

Då var det fredag igen, tiden går så fort! Det blev ett återfall i onsdags. Under återfallet var det väldigt nära att jag beställde hem syntetiska droger. Jag la beställningen, men däckade innan jag hann att betala – tur det! Känner jag nu i efterhand.

Syntetiska droger – synthacaine

Jag tog väldigt mycket av något som heter synthacaine för några år sedan, ett amfetaminliknande pulver. Under återfallet i onsdags blev jag galet sugen på det pulvret. Det sköna uppiggande ruset som kom när jag snortade i mig det. Men jag hittade inte just synthacaine på nätet, fast det tog inte lång tid innan jag hittade något liknande. Allt finns online. Sedan vet man såklart inte hur bra det är, eller vad det är. Hur som helst, så här i efterhand känns det lite oroande att jag var så nära att beställa hem det. Inte bra.

Telefonsamtalet på fyllan

En annan dum grej jag gjorde på fyllan i onsdags var att svara i telefon. Jag brukar låta bli det när jag har druckit, men då tyckte jag att jag kunde passera som nykter. Så jag pratade en halvtimme med min syster, jag hade nog druckit 3 – 4 stycken 50 centiliters starköl. Men hon märkte inget. Trots det kändes det inte bra dagen efter när jag tänkte på det. För jag minns inte allt jag sa…

Ett återfall i veckan

Usch. Dessa återfall. Jag lyckas hålla nere dem till ett i veckan i alla fall. Men det var riktigt kämpigt innan jag trillade dit i onsdags. Jag var väldigt irriterad på jobbet i tisdags och onsdags. Jag kände hur hela kroppen ville ha alkohol. Jag mådde till och med illa och fick så mycket ångest i onsdags eftermiddag att jag fick gå in på toa för jag höll på att spy. Sista timmen på jobbet kunde jag inte koncentrera mig för att suget efter alkohol var så starkt. Därav återfallet.

Jag drack 5 stycken 50 centiliters starköl i onsdags. Men jag blev inte speciellt bakis dagen efter, mer lugn i kroppen bara. Jag känner mig fortfarande ganska lugn. Det verkar som att suget börjar sätta igång den femte nykterhetsdagen. Får se hur det blir nästa vecka. Jag tänker inte dricka i helgen i alla fall.

Jag vill inte egentligen

Jag vill inte dricka egentligen, det var det enda jag tänkte i onsdags. Jag vill inte. Och säkert därför ångesten blev så stark, av den inre kampen. Jag vill verkligen inte börja ta syntetiska droger igen. Det är det värsta som kan hända. Det har jag inte tagit på flera år. Jag vet inte. Det känns inte som jag har någon större kontroll längre utan jag bara hänger på vad kroppen vill. Usch.

//A.L

Bakis och skakis på jobbet

Då var det tredje dagen i rad jag vaknar upp bakis och skakis. Jag drack fyra 50 centiliters starköl igår, och fick en ganska skön fylla. Jag sov helt OK, men det var segt att gå upp i morse. Jag trillade in på jobbet idag lagom till vårt morgonmöte halv nio.

Bakis och skakis på morgonmötet

Jag var riktigt trött när vi hade vårt morgonmöte, jag fick sitta på en stol i närheten från och till under mötet. Vi har våra morgonmöten framför en tavla i kontorslandskapet. Jag hade inte tänkt att säga något utan bara att lyssna, för jag var inte i form för att prata. Jag kunde knappt tänka. Men så blev det diskussioner som inte ledde någonstans och saker var på väg att bestämmas som jag inte höll med om. Då kände jag den där brännande känslan i magen, jag blev irriterad, och började yttra min åsikt. När det händer, irritationen slår till, går det så snabbt att jag oftast inte hinner tänka efter innan jag öppnar munnen.

Grejen är att jag brukar säga vettiga saker och folk lyssnar på mig. Det gjorde jag idag med. Men, jag glömde att jag var så skakig och bakis i kroppen när jag flög upp ur stolen för att säga min mening. Så samtidigt som jag pratade kände jag hur nervös och skakig jag lät på rösten. Vilket gjorde att jag började ångra att jag överhuvudtaget börjat säga något när jag pratade. Men alla tittade på mig så det var bara att prata på som om det vore vilken nykter dag som helst. Det kändes riktigt jobbigt. Fast jag tror ingen misstänkte för en sekund att jag var bakis för tredje dagen i rad när jag stod där och pratade. Och det blev bra det jag sa, trots att jag kände mig som ett skakigt löv.

Är jag en funktionell alkoholist nu?

Jag antar att jag är en sådan där funktionell alkoholist just nu. Det känns så i alla fall. Jag klarar mina arbetsuppgifter, även om knappt, och ingen verkar misstänka att jag är bakis ibland. Jag har över 20 års erfarenhet av att dölja mitt drickande, så det är egentligen inte så konstigt att jag kommer undan med det. Till och med min chef har släppt på tyglarna. Om hon tänker något om mig och mitt beteende tror jag att hon tänker att det har med min ångestproblematik att göra, inte att jag dricker alkohol igen. För hon vet att jag har den problematiken, alkoholen, också.

I alla fall en nykter dag

Imorgon kommer jag i alla fall inte att vara bakis och skakis. Jag har inte druckit alkohol idag, alltid något. Ingen aning om hur länge jag kommer att klara av att vara nykter den här gången dock. Jag har redan tankar om att dricka på lördag. Men jag har också tankar om att försöka ha som mål att vara nykter till och med tisdag nästa vecka.

Tisdag är nästa gång jag kommer att vara på jobbet, och där kan allt hända – alkoholsugsmässigt. Därför känns det som att om jag ska trilla dit igen får det bli på grund av något som händer, som triggar mitt sug efter alkohol till den grad att jag inte kan stå emot. Inte på grund av att jag dricker bara för att jag ändå är igång. Vi får se. En dag i taget.

//A.L