Min före detta socialsekreterare och jag på busshållplatsen

Alltså, för fyra år sedan när jag var på psykiatrin kallade min dåvarande kurator dit en socialsekreterare. För det var egentligen på Vuxensektionen i kommunen jag hörde hemma just då. Så jag träffade min före detta socialsekreterare för första gången på psykiatrin, och jag hade druckit alkohol då. Ingen aning om hon märkte det? Kuratorn märkte det för hon frågade efter samtalet om jag hade druckit, då hon tyckte jag luktade lite alkohol.

Inläggning och avlämning

Hur som helst, jag träffade den här socialsekreteraren en hel del efter det mötet. Det blev samtal och bedömning av vad för hjälp jag behövde. Jag mådde riktigt dåligt då, drack alkohol så gott som varje dag och tog syntetiska amfetaminliknande droger. Efter cirka två månader föreslog hon att jag skulle läggas in på beroendeenheten på sjukhuset för avgiftning.

När min före detta socialsekreterare lämnade av mig hade jag druckit och drogat hela natten. Detta var klockan nio på morgonen. Hon märkte ingenting. När hon parkerade utanför intagningen sa hon att hon ofta brukar få leda in folk dit för de är så berusade: ”Men inte du.”, sa hon. Nä, visst, tänkte jag.

Onykter utan misstanke

Jag visste inte det, men jag fick blåsa ganska snabbt när vi satt och väntade på att jag skulle skrivas in. Jag blåste 1,95 promille. Alla blev riktigt förvånade där, speciellt min före detta socialsekreterare. Hon sa inte mycket till mig mer än: ”Oj!”. Men behandlaren på Vuxensektionen jag gick till senare berättade att hon gått in till honom och berättat att jag hade den promillen och att hon inte hade märkt någonting på mig.  Hon hade blivit väldigt överraskad av hur hon hade missat att jag var så onykter.

Efter min vistelse på beroendeenheten, det slutade med att jag stannade tio dagar. De behöll mig extra på grund av min depression och självmordstankar. Men efter vistelsen där träffade jag inte socialsekreteraren så ofta. Någon gång då och då under tiden jag var inskriven på Vuxensektionen, vilket blev nästan tre år. Jag skrevs ut därifrån i februari förra året.

Min före detta socialsekreterare och jag i samma håla

Nu är det så att den här personen, min före detta socialsekreterare, bor i samma håla som jag. Jag menar inte samma stad, utan i samma lilla förort. Jag har inget emot henne eller så. Men det är ingen jag vill träffa på liksom. För jag blir bara påmind om hur dåligt jag mådde för fyra år sedan och hur jobbigt allt var då. Plus att jag fortfarande har svårt att vara nykter, vilket gör att jag bara vill sjunka genom marken när jag ser henne.

Första mötet i busskuren

Under de tre åren jag har bott här har jag inte stött på henne, förrän i våras. Första gången var vid busshållplatsen. Hon jobbar(de?) i stan så jag blev riktigt förvånad när hon kom och ställde sig i busskuren, för jag jobbar i en annan stad, cirka 5 mil bort åt andra hållet. Så hon måste ha bytt jobb?

I alla fall, jag satt där på bänken i busskuren när hon kom och ställde sig där pratandes i sin mobil. Jag tror inte hon såg mig först, men sedan kände hon nog igen mig. Jag stelnade till, detta var under den perioden jag hade så mycket panikattacker med. Katastrof! Jag bara satt där i busskuren och stirrade bort mot därifrån bussen kommer. Tänkte att hon säkert inte kände igen mig. Fy vad jobbigt det var! Så oväntat! Bussen kom och hon lät mig gå på först och höll sig en bit ifrån mig. Vi hälsade inte eller något utan jag gick på bussen, förbi henne, utan att titta på henne.

Det tar aldrig slut…

Nu är det så att detta har hänt några gånger till sedan i våras. Och jag tycker det är så jobbigt när vi ska åka samma buss. Hon håller sig undan mig och på avstånd. Hon kanske märker att jag tycker det är jobbigt, jag vet inte? Jag vet inte reglerna för hur man ska agera om man som socialsekreterare inom missbruksfältet träffar på en före detta, eller nuvarande, klient ute i ”verkligheten”? Jag tänker att man nog inte ska hälsa eller så? Eller så vill hon inte att jag ska hälsa på henne och börja prata? Jag har ingen aning?!

Hela den här grejen med min före detta socialsekreterare har gjort att jag har börjat undvika att ta bussen de tider jag misstänker att hon ska ta bussen. För jag har nog lyckats lista ut vilken tid hon tar bussen på morgonen, oftast. Men det har hänt att hon avvikit från den rutinen och, pang, så har hon kommit till busshållplatsen samtidigt som mig. Hon hoppar av en busshållplats innan mig i alla fall, så jag slipper gå av samtidigt som henne.

Detta är inte klokt! Och nu vet jag vilken bil hon kör! Av en slump råkade jag titta bak en morgon när jag var på väg till, ja just det – busshållplatsen, och då kom hon körandes. Jag blir helt utmattad av detta. Att det har blivit en sådan grej att bara ta bussen nu med. Och imorgon är det dags igen, dags att åka buss. Jag får tvinga upp mig själv extra tidigt för att ta bussen innan henne.

Undrar om hon funderar på ifall jag ska dyka upp där på busshållplatsen när hon åker dit? Om hon känner samma obehag som jag? Eller vad hon egentligen tänker när hon ser mig där? För jag vet att hon känner igen mig.

Min jädra hjärna

Egentligen tänker jag inte på det så mycket under dagarna, bara när jag ska ta bussen på morgonen. Så nu när jag skulle sova kom jag på det, just det! Hoppas jag inte stöter på min före detta socialsekreterare vid busshållplatsen imorgon. Och nu har jag skrivit detta om det hela. Min jädra hjärna alltså… Förhoppningsvis kan jag sova nu i alla fall.

//A.L

Oroliga tankar och ängslighet inför nästa vecka

Då var det söndag kväll. Det har varit en lugn helg. Jag har bara haft några små stänk av sug efter alkohol denna helgen, inget jag inte har kunnat hantera. Jag har fokuserat på att vara här och nu och att hålla nere min stress- och ångestnivå, vilket har gått ganska bra. Men imorgon är det måndag igen. Och nu smyger sig oroliga tankar och ängslighet sig på inför hur nästa vecka kan bli.

Kollegan och chefen

Jag försöker att inte tänka på det men jag ser inte fram emot att gå till jobbet på tisdag, jag jobbar hemma imorgon. För på tisdag lär jag träffa på den där kollegan. Det känns ganska jobbigt, även om jag ändå känner att jag gör rätt i att undvika henne. För ju mer jag tänker på hur hon varit mot mig de senaste åren, desto mer förstår jag inte hur jag har kunnat hänga kvar med henne så länge.

En annan grej jag oroar mig för lite, och som jag också försöker att inte sväva iväg för långt in i katastrofscenarion, är att stöta på min chef. Alltså, när jag kommer att träffa på henne igen, vilket tidigast blir på torsdag. Det är det där med hälsosamtal och att eventuellt ta in en läkare i ett samtal jag känner obehag inför, om hon skulle ta upp det igen.

Återfallet och baksmällan

Eftersom jag hade det där återfallet i tisdags, där jag drack en del vodka, var jag väldigt seg på onsdagen på jobbet. Jag kom in halv tio och åkte hem halv två. Under de fyra timmarna höll jag mig inne på mitt rum, så jag lyckades undvika att prata med någon. Men det var en katastrofdag, jag gjorde inte mycket nytta på jobbet. Torsdagen var lite bättre, men jag såg för jävlig ut. Sov nästan 16 timmar onsdag till torsdag.

Nu var inte min chef på jobbet i torsdags, men alla andra såg mig. Usch! Så jag tänker att mitt beteende förra veckan nog inte var det friskaste och att det kanske märktes. Vilket inte känns speciellt bra, inför nästa vecka på jobbet.

Oroliga tankar och ängslighet

Så med tanke på hur denna veckan har varit har jag en del oroliga tankar och ängslighet inför hur nästa vecka kan komma att bli. För även om jag känner mig lugn och utvilad just nu, vet jag hur snabbt allt kan vända. Det krävs inte mycket för att mina stress- och ångestnivåer ska skjuta i höjden och suget efter alkohol slå till som en blixt från klar himmel.

Hmm… En dag i taget var det.

//A.L

Jag känner mig deprimerad, självmordstankar

Jag känner mig deprimerad. Jag vet inte om jag är det men jag har väldigt svårt att komma ut ur mina negativa tankespiraler. Tankespiraler som oftare och oftare slutar i självmordstankar. Jag skulle aldrig ta mitt liv, för att jag skulle aldrig kunna utsätta min mamma och syster för det. Men just nu känns det skönt att fantisera om det ibland. Om hur det skulle kännas att slippa all denna ångest för alltid.

Lugna ner dig

Inatt vaknade jag till och det kändes som jag hade tappat andan. Jag lyckades somna om. När jag vaknade i morse, runt sex, vaknade jag med hjärtklappning och fick börja dagen med att repetera; ”Lugna ner dig, det går över.”. För det är det jag har lärt mig terapin och det jag försöker hålla fast vid, att det går över. Det har det alltid gjort förut.

Självmordsförsöket?

För jag har varit deprimerad en hel del gånger under mitt liv. Det var värst för fyra år sedan. Då gjorde jag ett självmordsförsök, fast jag vet inte om det räknas som det eftersom mitt liv aldrig var i fara (har jag insett nu). Men jag tog en massa sömntabletter en kväll när jag hade druckit en hel del alkohol. Jag var inställd på att jag skulle dö och jag hade skrivit ett avskedsbrev i mobilen. Men jag försov mig bara och åkte till jobbet dagen efter. Några månader senare blev jag inlagd för avgiftning och fick stanna kvar efteråt på grund av mina självmordstankar.

Ljusa stunder

Hur som helst, det känns tungt mestadels av tiden just nu. Ibland lättnar det under dagen och då känns det som jag nog mår bra ändå. Sedan kommer ångesten och skittankarna igen. Jag försöker verkligen att använda mig av verktygen jag har lärt mig i terapin, att inte hänga på tankarna, det är bara tankar inte sanning och så vidare. Men jag vet inte. Jag känner mig deprimerad mer än att jag känner att jag mår bra för tillfället.

Oro på jobbet

Och så jobbet. Min överlevnadsstrategi där är att isolera mig. Vilket har lett till frågande kommentarer från kollegor och oro från min chef. Senast, på mitt lönesamtal, nämnde min chef att ta in en läkare för att hon bättre ska kunna hjälpa mig. Vi bestämde inget då men jag oroar mig lite för hur det kommer bli med det. Ibland säger hon att hon ska göra saker och sedan händer inget. Så jag hoppas att detta är ett sådant tillfälle. Samtidigt skulle jag nog behöva träffa en läkare. Men det är inget jag orkar ta itu med själv. Så jag kommer fortsätta som jag har gjort på jobbet. Så får jag se vad som händer.

Jag är nykter i alla fall

Jag hoppas som sagt att detta dåliga mående kommer att gå över av sig själv. Jag ska försöka att inte grotta ner mig allt för mycket i det mörka i mitt huvud och försöka fokusera på att vara här och nu. Att ta en dag i taget och inte ha så höga krav på mig själv. Förhoppningsvis hjälper det.

Något positivt mitt i allt detta, att jag känner mig deprimerad, är att jag inte har druckit alkohol denna veckan. Jag har inget större sug efter det heller idag. Något jag är väldigt tacksam över. Kanske mitt mående vänder om jag lyckas hålla mig nykter i en lite längre period. Ska verkligen satsa på det. För allt jag vill är att må bra.

//A.L

Matfrossa – min viktresa och matmissbruk

Igår åt och åt och åt jag ännu mer. Jag hade matfrossa hela gårdagen kort sagt. Chips, ostbågar, popcorn, chokladmuffins, mat med mera. Jag rättfärdigade det hela med att jag i alla fall inte drack alkohol. Och genom att tänka att jag har varit ganska duktig den här veckan så att jag förtjänar faktiskt att skämma bort mig själv en dag.

Min viktresa

Min vikt. Enligt mitt BMI är jag överviktig just nu. Jag väger cirka 72 kilo och är 160 centimeter lång. För fyra år sedan vägde jag 57 kilo, för 2 år sedan vägde jag 88 kilo. Men under majoriteten av mitt liv har jag varit normalviktig, kanske några extra kilo.

Anledningen till att jag vägde 57 kilo för fyra år sedan var på grund av mitt missbruk. Anledningen till att jag vägde 88 kilo för två år sedan var på grund av de antidepressiva tabletterna jag åt, de ökade min aptit extremt mycket.

Jag slutade äta antidepressiva tabletter för cirka två år sedan, mestadels på grund av min viktuppgång. Jag trodde att jag skulle rasa i vikt efter jag hade slutat äta dem, men nej. Några månader efter att jag hade slutat med tabletterna körde jag igång med LCHF, då rasade jag i vikt. Jag gick ner 20 kilo på ett år. Nu har jag gått upp några kilo igen, eftersom jag inte äter lika strikt LCHF längre.

Min relation till mat

Min mamma har bantat så länge jag kan minnas. Vilket har gjort mig väldigt medveten om min egen vikt. Under mina tonår bantade jag, hetsåt och stoppade fingrarna i halsen och svalt mig själv i perioder. Tillsammans med mitt alkoholmissbruk resulterade det i att jag fick väldigt mycket vitaminbrister i omgångar.

Jag har aldrig fått behandling för någon ätstörning och jag tycker inte att jag har haft det heller. Utan för mig, under mina tonår, blev min relation till mat ett sätt att försöka kontrollera min ångest. Det är så jag ser på det.

Idag är jag väldigt viktmedveten och försöker att inte gå upp eller ner för mycket i vikt. Ibland har jag dagar, som igår, fyllda av matfrossa. Andra dagar kan jag knappt äta. Men oftast äter jag ändå ganska normalt. Jag vet hur det känns att ha vitaminbrist, det är inte kul. Så jag försöker att få i mig allt jag behöver. Därför vill jag påstå att min relation till min vikt och mat idag är ganska hälsosam.

Under sommaren har jag varit lite väl liberal i vad jag har ätit dock, om jag tänker LCHF. Jag vill gärna gå ner fem kilo, de kilona jag har gått upp sedan min senaste viktnedgång. Så jag ska försöka att äta lite mer strikt LCHF från och med idag. Med andra ord, gårdagens matfrossa var den sista på ett bra tag (förhoppningsvis).

//A.L

Återfall, igår var det dags igen

Jag tog ett återfall igår, igen. Jag vet inte ens om jag kan kalla det för återfall längre eller om jag räknas som en aktiv alkoholist? Med tanke på att jag har tagit minst ett återfall i veckan de senaste tre månaderna. Hur som helst så orkade jag inte stå emot igår.

Vägen till återfall

Det var en påfrestande dag på jobbet. Vi hade en så kallad inspirationsdag. Vilket innebar att hela arbetsplatsen var på ett ställe och lyssnade på föreläsningar hela dagen. Det var mycket folk där och jag hade svårt att kunna vara för mig själv. Jag gjorde mitt bästa genom att komma lite senare, så jag slapp den gemensamma frukosten. På lunchen körde jag iväg, bland annat till Systembolaget. Trots det var det riktigt jobbigt. Massa stress och ångest som for runt i min kropp av att tvingas att vara bland allt folk.

Den sista föreläsningen var av en personlig tränare. Självklart hade han massa övningar som alla skulle göra två och två. Jag vägrade. Gick undan. Den sista timmen satt jag bara och fantiserade om att få komma hem och dricka. Längtade efter att få lite lugn inombords.

Återfallet

Det blev en flaska vin. Hade köpt två 50 centiliters starköl också, men jag däckade innan jag hann att påbörja dem. Så dem står i kylen. Jag somnade tidigt, säkert runt sju. Sov bra några timmar, sedan väldigt dåligt resten av natten. När jag vaknade i morse hade jag inte en så farlig baksmälla, jag var mest trött och seg. Det kändes att jag hade druckit igår, men inte överdrivet mycket.

Kommer det bli ett återfall till?

Det första jag tänkte i morse var att jag inte ville dricka de resterande två ölen. Klockan nio vände det och nu vill jag dricka dem. Jag kommer att dricka dem. Funderar på om det räcker med två?

Mamma har frågat mig om jag vill hänga med och shoppa imorgon. Jag har sagt nej, på grund av att jag kommer dricka idag igen. Vilket kommer innebära att jag inte kommer att vara speciellt pigg imorgon. Jag har såklart inte sagt att det är därför.

Jag ska verkligen försöka att skärpa mig efter idag. Satsa på att hålla mig nykter och försöka att inte ge upp så snabbt när suget kommer. För detta är inte hållbart!

//A.L