Vilken pärs

Vilken pärs de senaste två veckorna har varit. Mycket ångest, ett återfall och ostabilt på jobbet. Det är först de senaste två till tre dagarna jag har börjat att känna mig lite bättre. Men om jag börjar där jag slutade, att jag var irriterad på kuratorn, så gick det samtalet i alla fall bra.

Mitt senaste samtal med kuratorn

Jag hade fått i uppgift av min kurator att sitta med på en fika på jobbet tills mitt senaste samtal hos honom för två veckor sedan. En uppgift jag inte klarade av. Jag berättade det för honom och varför jag inte klarade av uppgiften. Då sa han att uppgiften han hade gett mig blev fel. Syftet var inte att utsätta mig för en exponering (mot social ångest) utan att ”skapa en ny karta”, alltså en erfarenhet i nutid av att sitta med på en fikarast. Nu i efterhand insåg han att att den uppgiften inte passade mig.

Kuratorn sa också att jag ska bara utsätta mig för exponering om jag vill det och i min egen takt. Tills vårt nästa samtal, nu på måndag, skulle jag testa en andningsövning och en tankeövning. Annars var mitt enda uppdrag tills dess att komma dit och berätta hur jag mår. Så det kändes som en lättnad.

Det var förra tisdagen, dagen efter mitt senaste samtal hos kuratorn, som kaoset började.

Droppen

Först vill jag bara förklara min sinnesstämning innan den där droppen kom förra tisdagen. Jag hade stressat upp mig jättemycket över den där uppgiften jag hade fått av kuratorn. När jag berättade för mig chef, innan mitt senaste samtal hos kuratorn, att jag inte tänkte göra den uppgiften ville hon hjälpa mig genom att pusha mig lite att göra andra övningar för att komma ut mer i kontorslandskapet på jobbet. Hon ville även att hon och jag skulle ta en fika själva, för att hjälpa mig på traven. Jag gick med på det, fast jag egentligen inte ville. För att jag kände att jag borde göra det om jag någonsin ska kunna må bättre. Allt det här hade gjort att jag mådde jättedåligt av all ångest det skapade, det är ändå en fobi jag har – att vara ute bland folk på det sättet. Vilken pärs liksom!

Så förra tisdagen fick jag en skype från min chef om vad jag skulle jobba med under dagen, vilket var uppgifter vi hade kommit överens om att jag skulle ta det lugnt med. Nu kom det en order bara och sedan försvann hon från datorn. Det tog bara stop i min hjärna, det var droppen liksom. Jag fick jättestark ångest och kände att jag klarar inte av det här. Så jag loggade ut och sjukanmälde mig (för första gången i år).

Vilken pärs

En vecka stannade jag hemma. Vilken pärs! Det var längesedan jag hade så mycket ångest, jag kunde knappt andas vissa dagar. Men det handlade inte bara om den sociala ångesten och stressen kring den, utan sedan jag började gå hos kuratorn har jag överflödats av tankar och minnen från min uppväxt. Jag har även drömt mycket om den tiden på sistone. Och det är saker jag helst inte vill tänka på. Samtidigt vill jag ta itu med den biten i mitt liv så att jag inte reagerar så starkt när jag blir påmind om den. Men jag har svårt att kontrollera hur hela den biten påverkar mig, så den bidrar mycket till min nuvarande förstärkta ångest.

Och mitt i all denna ångest vände jag mig såklart till min gamle vän alkoholen. För att få en paus från alla tankar och för att lugna ner det inre barnet inom mig. Det blev ett återfall, som självklart gjorde ångesten ännu värre.

Tillbaka på jobbet

I tisdags (den här veckan) kom jag tillbaka till jobbet. Min chef kom till mig för att stämma av läget. Jag försökte att förklara att jag ska ta det lugnt med exponeringen och att jag känner mig otrygg med situationen med hur länge jag får fortsätta att sitta i ett eget rum på jobbet. Hon blev tyst. Jag såg att hon inte tyckte om det jag sa, för hon vill få ut mig ur rummet och få mig mer delaktig i gruppen. Hon sa att hon kanske kunde prata med min kurator och att jag behövde ett läkarintyg för att fortsätta att sitta i rummet. Hon sa även att om det inte blir bättre efter november månad får vi ta det här vidare (jag vet inte vad det innebär?). Och hon fortsatte med att pusha på att hon och jag väl ändå kunde ta en fika själva, vi behövde inte vara på kontoret om det kändes jobbigt utan vi kunde gå ut på stan och ta en kaffe istället…. Då insåg jag att hon inte förstår någonting om min problematik.

Så samtalet med chefen satte igång en ny ångeststorm i kroppen. Nu behövde jag fixa ett läkarintyg och berätta för kuratorn att min chef vill prata med honom. Och försöka undvika den där förbannade fikan…

Läkarintyget

Jag ringde vårdcentralen så fort min chef hade lämnat rummet. Distriktssköterskan kontaktade läkaren som ska skriva ett läkarintyg om att jag behöver sitta i ett eget rum på jobbet, det var inga problem alls sa hon. Den här processen tog dock några väldigt ångestfyllda dagar. Vilken pärs, igen! Jag har inte fått det läkarintyget än. Men det känns skönt att veta att det inte är några problem att få ett. Fast jag är som jag är och jag kommer inte att kunna släppa det helt förrän jag har fått läkarintyget och läst vad det står.

Nästa samtal

På måndag ska jag till kuratorn igen, och jag har mycket att prata om med honom! Jag vet inte ens i vilken ordning jag ska ta upp allt? Men den värsta ångesten har släppt nu i alla fall. Jag har kunnat andas och tänka lite bättre de senaste två till tre dagarna. Så jag hoppas att jag kan berätta om allt jag vill ta upp för honom utan att bli för känslosam eller få för mycket ångest. Det där är dock aldrig förutsägbart. För vilken pärs de senaste två veckorna har varit!

Min födelsedag

Men idag är det lördag, skönt med ledigt. Och imorgon fyller jag 37 år. Wow! Jag trodde knappast att jag skulle nå den åldern, med tanke på hur mitt liv har varit. Och jag känner mig tacksam, mitt i allt det jobbiga, över att jag får fira ännu en födelsedag. För jag har ändå ett bra liv idag. Självklart finns det mycket jag vill ska bli bättre, och det kommer det att bli – på något sätt någon gång. Det är jag övertygad om! Annars hade jag gett upp för länge sedan. Så imorgon tänker jag fira mina 37 år på denna jord och försöka njuta av den dagen (och inte tänka på vilken pärs de senaste två veckorna har varit). 🙂

Ha det gott där ute!

//A.L

2 reaktioner till “Vilken pärs”

  1. Ja det har ju varit en pärs för dig….hoppas din chef får en utbildning nån gång om hon nu inte fattar något.
    En chef bör ju ha lite utbildning i ämnet kan man ju tycka…fast även om de har det så kanske de inte klarar av det iallafall.

    Grattis på födelsedagen nu iallafall.

    Ha en fin dag!

    1. Hej Micke!

      Ja, jag trodde först att min chef förstod lite grann vad social ångest innebär. Men det verkar inte så. Kanske lika bra att hon får prata med min kurator, kanske han kan förklara lite. För just nu bidrar hon mer till att öka mina stressnivåer än att hjälpa mig. Men, men. Vi får se vad som händer där.

      Tack för gratulationen! 🙂

      Ha en fortsatt härlig helg!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *