Min före detta socialsekreterare och jag på busshållplatsen

Alltså, för fyra år sedan när jag var på psykiatrin kallade min dåvarande kurator dit en socialsekreterare. För det var egentligen på Vuxensektionen i kommunen jag hörde hemma just då. Så jag träffade min före detta socialsekreterare för första gången på psykiatrin, och jag hade druckit alkohol då. Ingen aning om hon märkte det? Kuratorn märkte det för hon frågade efter samtalet om jag hade druckit, då hon tyckte jag luktade lite alkohol.

Inläggning och avlämning

Hur som helst, jag träffade den här socialsekreteraren en hel del efter det mötet. Det blev samtal och bedömning av vad för hjälp jag behövde. Jag mådde riktigt dåligt då, drack alkohol så gott som varje dag och tog syntetiska amfetaminliknande droger. Efter cirka två månader föreslog hon att jag skulle läggas in på beroendeenheten på sjukhuset för avgiftning.

När min före detta socialsekreterare lämnade av mig hade jag druckit och drogat hela natten. Detta var klockan nio på morgonen. Hon märkte ingenting. När hon parkerade utanför intagningen sa hon att hon ofta brukar få leda in folk dit för de är så berusade: ”Men inte du.”, sa hon. Nä, visst, tänkte jag.

Onykter utan misstanke

Jag visste inte det, men jag fick blåsa ganska snabbt när vi satt och väntade på att jag skulle skrivas in. Jag blåste 1,95 promille. Alla blev riktigt förvånade där, speciellt min före detta socialsekreterare. Hon sa inte mycket till mig mer än: ”Oj!”. Men behandlaren på Vuxensektionen jag gick till senare berättade att hon gått in till honom och berättat att jag hade den promillen och att hon inte hade märkt någonting på mig.  Hon hade blivit väldigt överraskad av hur hon hade missat att jag var så onykter.

Efter min vistelse på beroendeenheten, det slutade med att jag stannade tio dagar. De behöll mig extra på grund av min depression och självmordstankar. Men efter vistelsen där träffade jag inte socialsekreteraren så ofta. Någon gång då och då under tiden jag var inskriven på Vuxensektionen, vilket blev nästan tre år. Jag skrevs ut därifrån i februari förra året.

Min före detta socialsekreterare och jag i samma håla

Nu är det så att den här personen, min före detta socialsekreterare, bor i samma håla som jag. Jag menar inte samma stad, utan i samma lilla förort. Jag har inget emot henne eller så. Men det är ingen jag vill träffa på liksom. För jag blir bara påmind om hur dåligt jag mådde för fyra år sedan och hur jobbigt allt var då. Plus att jag fortfarande har svårt att vara nykter, vilket gör att jag bara vill sjunka genom marken när jag ser henne.

Första mötet i busskuren

Under de tre åren jag har bott här har jag inte stött på henne, förrän i våras. Första gången var vid busshållplatsen. Hon jobbar(de?) i stan så jag blev riktigt förvånad när hon kom och ställde sig i busskuren, för jag jobbar i en annan stad, cirka 5 mil bort åt andra hållet. Så hon måste ha bytt jobb?

I alla fall, jag satt där på bänken i busskuren när hon kom och ställde sig där pratandes i sin mobil. Jag tror inte hon såg mig först, men sedan kände hon nog igen mig. Jag stelnade till, detta var under den perioden jag hade så mycket panikattacker med. Katastrof! Jag bara satt där i busskuren och stirrade bort mot därifrån bussen kommer. Tänkte att hon säkert inte kände igen mig. Fy vad jobbigt det var! Så oväntat! Bussen kom och hon lät mig gå på först och höll sig en bit ifrån mig. Vi hälsade inte eller något utan jag gick på bussen, förbi henne, utan att titta på henne.

Det tar aldrig slut…

Nu är det så att detta har hänt några gånger till sedan i våras. Och jag tycker det är så jobbigt när vi ska åka samma buss. Hon håller sig undan mig och på avstånd. Hon kanske märker att jag tycker det är jobbigt, jag vet inte? Jag vet inte reglerna för hur man ska agera om man som socialsekreterare inom missbruksfältet träffar på en före detta, eller nuvarande, klient ute i ”verkligheten”? Jag tänker att man nog inte ska hälsa eller så? Eller så vill hon inte att jag ska hälsa på henne och börja prata? Jag har ingen aning?!

Hela den här grejen med min före detta socialsekreterare har gjort att jag har börjat undvika att ta bussen de tider jag misstänker att hon ska ta bussen. För jag har nog lyckats lista ut vilken tid hon tar bussen på morgonen, oftast. Men det har hänt att hon avvikit från den rutinen och, pang, så har hon kommit till busshållplatsen samtidigt som mig. Hon hoppar av en busshållplats innan mig i alla fall, så jag slipper gå av samtidigt som henne.

Detta är inte klokt! Och nu vet jag vilken bil hon kör! Av en slump råkade jag titta bak en morgon när jag var på väg till, ja just det – busshållplatsen, och då kom hon körandes. Jag blir helt utmattad av detta. Att det har blivit en sådan grej att bara ta bussen nu med. Och imorgon är det dags igen, dags att åka buss. Jag får tvinga upp mig själv extra tidigt för att ta bussen innan henne.

Undrar om hon funderar på ifall jag ska dyka upp där på busshållplatsen när hon åker dit? Om hon känner samma obehag som jag? Eller vad hon egentligen tänker när hon ser mig där? För jag vet att hon känner igen mig.

Min jädra hjärna

Egentligen tänker jag inte på det så mycket under dagarna, bara när jag ska ta bussen på morgonen. Så nu när jag skulle sova kom jag på det, just det! Hoppas jag inte stöter på min före detta socialsekreterare vid busshållplatsen imorgon. Och nu har jag skrivit detta om det hela. Min jädra hjärna alltså… Förhoppningsvis kan jag sova nu i alla fall.

//A.L

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *