Jobbångest – på måndag är det dags

Denna jobbångest. På måndag är det dags. Jag vill inte och jag vill börja jobba igen.

Jag vill inte börja jobba för att jag blir tvungen att krypa ut ur mitt hål här hemma och vistas bland folk. Jag vill inte vara på jobbet för att det finns vissa personer där jag helst av allt aldrig skulle vilja träffa eller prata med igen. Jag vill inte vara på min arbetsplats för det känns som jag ska kvävas varje gång jag föreställer mig själv där, ute i kontorslandskapet, på möten, på frukostar, luncher och fikapauser. Jag anstränger mig så gott jag kan för att undvika allt detta men ibland går det inte.

Jag vill börja jobba för att utföra själva arbetsuppgifterna får mig att slippa min hjärna ett tag, ger mig en paus från mitt grubbleri. Och jag är bra på mitt jobb, när jag får lugn och ro omkring mig för att göra det. Jag behöver komma in i rutiner igen och känna att jag klarar av någonting i mitt liv.

Så det är med blandade känslor jag går in i den här helgen. Min kropp är i något slags mittemellantillstånd, spänd av ångest och förväntan. Jag har svårt att göra något vettigt. Fyra veckor går fort, fast längre än så hade jag inte klarat av att ha semester som läget är nu. Jag blir mer och mer passiv för varje dag. Och jobbångesten bruka lätta när jag väl kommit igång att jobba igen, hoppas på det denna gången med.

//A.L

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *