Det där jädra intyget!

Det har varit några tuffa veckor med mycket ångest, igen. Problemet med att behålla ett eget rum på jobbet och relationen med min chef har varit roten till min förstärkta ångest under dessa veckor. Ett återfall har det blivit. Men i fredags fick jag äntligen ett positivt besked från min chef. Jag kommer att få ett eget fast rum på jobbet, till och med den 31 mars 2020 nu i ett första skede. Då ska en ny bedömning göras. Men vilket ångestkaos det där jädra intyget för att styrka mitt behov av ett eget rum på jobbet har orsakat mig de senaste veckorna!

Rummet

Jag har suttit i ett eget rum på jobbet i cirka ett och ett halvt år nu, sedan jag kom tillbaka från en sjukskrivning, men inte i ett fast rum. Utan jag har fått ta det rum som har varit ledigt när jag har kommit till jobbet, verkligen inte optimalt. Men bättre än att sitta ute i kontorslandskapet. Anledningen till att jag inte har suttit i kontorslandskapet är min ångestproblematik. Jag fixar inte det, jag får för stark ångest där ute. Men tanken har alltid varit att jag ska sitta ute i kontorslandskapet igen.

Vändningen

I samband med att jag började gå till kurator nu i september trodde jag att det skulle lösa sig, ganska snabbt, med lite hjälp och exponering. Men kuratorns bedömning var att jag inte ska skynda mig ut i kontorslandskapet eftersom jag får så stark ångest. För när ångesten blir så stark förvärras den istället om man försöker gå för fort fram. Jag behöver ta eventuell exponering i den takt jag klarar av.

Det var en lättnad att höra det, samtidigt som jag visste att min chef inte skulle tycka om det. För hon har velat få ut mig i kontorslandskapet och i arbetsgruppen ett tag nu. Så när jag berättade för henne att jag ska ta det lugnt med exponeringen och ta saker i min egen takt ville hon prata med min kurator. När jag frågade om det fortfarande var OK att fortsätta sitta i ett eget rum sa hon att det krävs ett intyg för att fortsätta att göra det. Hon föreslog att jag skulle be min kurator om ett sådant intyg. Jag sa att jag kunde be min läkare om ett sådant intyg istället, för att jag trodde att det krävdes ett läkarintyg. I det här fallet skulle jag ha lyssnat på min chef, det hade besparat mig en massa ångest över det där jädra intyget!

Det där jädra intyget!

Men jag trodde att jag hade löst det där med intyget ganska snabbt. För sköterskan på vårdcentralen gav mig besked om att läkaren skulle skriva ett intyg. Jag ringde till och med och dubbelkollade att sköterskan hade pratat med läkaren, och fick beskedet att hon hade det och att det inte var några problem att få ett sådant läkarintyg. Men en vecka efter det beskedet ringde sköterskan och sa att läkaren inte kunde skriva ett sådant intyg. Sköterskan hade bara fått ett meddelande från läkaren dagen innan hon ringde mig och nu var inte läkaren längre kvar på vårdcentralen så hon kunde inte fråga henne varför hon inte kunde skriva intyget. Då fick jag panik! Varför ringde inte läkaren mig och förklarade?! Sköterskan sa att de skulle höra av sig vid eventuella frågor.

Sköterskan försökte lugna ner mig, för jag bröt ihop i gråt i telefonsamtalet, och sa att jag kunde be min kurator om ett intyg istället. Men jag såg bara hur jag skulle bli tvungen att sitta ute i kontorslandskapet igen och vilket helvete det skulle bli. Efter det telefonsamtalet blev jag helt uppslukad av ångest och åkte hem från jobbet med en gång, runt lunch, och sedan direkt till Systembolaget – där kom återfallet.

Påtryckningar

Några dagar efter beskedet från sköterskan lugnade jag ner mig. Men jag orkade inte prata om det här med min chef. Jag lyckades undvika henne i en och en halv vecka, sedan hamnade vi i ett rum tillsammans och hon frågade hur det hade gått med intyget. Jag sa bara att läkaren inte var kvar på vårdcentralen, vilket var sant. Hade hon varit det hade jag kontaktat henne. Då frågade min chef igen om jag kunde be min kurator om ett intyg istället. Vilket jag, åter igen, tyckte var konstigt, för att jag trodde att det krävdes ett läkarintyg. Men hon sa att det räckte med ett intyg från kuratorn och skulle min chefs chef, som fattar beslutet om eget rum, vilja ha mer får vi gå till företagshälsovården. Jag bara kände hur ångesten eskalerade igen! Det här tar aldrig slut!

Mer påtryckningar

Det var några dagar kvar tills jag skulle till min kurator och såklart var allt jag kunde tänka på det där jädra intyget. Tänk om han säger nej! Min chef kom förbi mig en eftermiddag precis innan jag skulle gå hem och frågade hur det var. Jag sa att jag var orolig för intyget och hur det skulle bli med rummet. Då försökte hon att få mig att ringa min kurator innan mitt besök hos honom. För att hon tänkte att det kunde lugna mig om jag fick besked snabbare.

Fast jag var livrädd för att han skulle säga nej och för hur jag i så fall skulle reagera. Därför ville jag inte ta det samtalet på telefon. Det sa jag inte till min chef, utan jag sa bara att jag inte ville ringa honom. Min chef förstod inte varför jag inte bara kunde ringa, och jag orkade inte förklara. Istället ökade ångesten och tårarna kom när hon inte släppte ämnet. Till slut kunde jag bara klämma fram att jag inte ville prata mer. Hon blev lite ställd, men lämnade mig och stängde dörren.

Efter det samtalet med chefen mådde jag riktigt dåligt. Jag var tveksam till att gå till jobbet dagen efter, men jag gick. Chefen kom till mig på förmiddagen och sa egentligen bara att det kommer vara jobbigt ett tag nu och att hon och jag kommer att krocka ibland. Jag var lugn och sa att det är en jobbig situation och jag vill bara att det ska vara över. Hon tog åter igen upp att hon gärna vill prata med min kurator och att han är välkommen att ringa henne angående intyget om det finns frågetecken kring det.

Äntligen kuratorbesök

Till slut kom (förra) fredagen och samtalet hos kuratorn. Jag var så ångestfylld när jag kom till honom. Jag fick fram att jag behövde ett intyg i alla fall. Han tyckte att vi kunde prata med min chef istället. Men jag sa att det är ett skriftligt intyg hon vill ha. Efter att ha kollat med mig om det var OK så ringde han min chef. Jag bad till Gud att hon skulle svara, och det gjorde hon. Så fick dem äntligen prata med varandra och höra att det verkligen är som jag säger, åt båda hållen. För det känns som att jag har varit någon slags förmedlare mellan dem de senaste veckorna. Efter telefonsamtalet skrev kuratorn intyget, inga problem.

En sådan lättnad!

Det var så bra att min kurator verkligen fick höra hur min chef tänker, och att min chef fick höra från min kurator att hon inte ska pressa mig. Han var tydlig med att jag behöver ta saker i min egen takt. Det var en sådan stor lättnad att höra honom säga det till henne! Och när jag kom till jobbet i tisdags och gav henne det där jädra intyget var hon helt annorlunda, lite överdrivet åt andra hållet kanske. Men hellre det.

Beskedet

Tyvärr fick jag vänta ända tills i fredags på besked från min chefs chef hur det blev med rummet, för hon var bortrest med mera. Fast till slut i fredags eftermiddag fick jag äntligen bekräftat att jag kommer att få ett eget fast rum på jobbet. Vilket faktiskt är en förbättring mot hur jag har det nu. I ett första skede till och med den sista mars 2020, sedan ska de göra en ny bedömning. Och nu ska min chef och jag göra en plan vecka för vecka för mig och ta hänsyn till APT och andra möten när vi planerar. ”För vi ska ju ta saker i din takt.”, sa min chef i fredags. Wow! Ett mirakel har skett! Kanske… För jag är ju skeptisk av mig, så även om det låter väldigt bra får vi se hur det hela utvecklar sig. Men den värsta ångesten, på grund av det där jädra intyget, har lagt sig nu – för den här gången.

Då försöker vi igen…

Förhoppningsvis kan jag nu återgå till att fokusera på att försöka förstå hur jag ska komma framåt i mitt liv igen. För de senaste veckorna känns det som hela mitt liv har stannat upp och kretsat kring det där jädra intyget! Men nu är den biten över, i alla fall tills den sista mars nästa år…

//A.L

2 reaktioner till “Det där jädra intyget!”

  1. Då får vi hoppas att det går åt rätt håll nu då…önskar dig lycka till med det.
    Knepig chef du har tycker jag…!

    Ha det fint nu.

    1. Hej Micke,

      Tack! 🙂

      Ja, hon vill väl. Samtidigt har hon väldigt bestämda tankar om hur det ska gå till när man ska hjälpa någon att må bättre. Och samma saker fungerar inte på alla. Så där krockar vi. Få se hur det utvecklar sig.

      Ha en fortsatt trevlig helg!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *