Vilken pärs

Vilken pärs de senaste två veckorna har varit. Mycket ångest, ett återfall och ostabilt på jobbet. Det är först de senaste två till tre dagarna jag har börjat att känna mig lite bättre. Men om jag börjar där jag slutade, att jag var irriterad på kuratorn, så gick det samtalet i alla fall bra.

Mitt senaste samtal med kuratorn

Jag hade fått i uppgift av min kurator att sitta med på en fika på jobbet tills mitt senaste samtal hos honom för två veckor sedan. En uppgift jag inte klarade av. Jag berättade det för honom och varför jag inte klarade av uppgiften. Då sa han att uppgiften han hade gett mig blev fel. Syftet var inte att utsätta mig för en exponering (mot social ångest) utan att ”skapa en ny karta”, alltså en erfarenhet i nutid av att sitta med på en fikarast. Nu i efterhand insåg han att att den uppgiften inte passade mig.

Kuratorn sa också att jag ska bara utsätta mig för exponering om jag vill det och i min egen takt. Tills vårt nästa samtal, nu på måndag, skulle jag testa en andningsövning och en tankeövning. Annars var mitt enda uppdrag tills dess att komma dit och berätta hur jag mår. Så det kändes som en lättnad.

Det var förra tisdagen, dagen efter mitt senaste samtal hos kuratorn, som kaoset började.

Droppen

Först vill jag bara förklara min sinnesstämning innan den där droppen kom förra tisdagen. Jag hade stressat upp mig jättemycket över den där uppgiften jag hade fått av kuratorn. När jag berättade för mig chef, innan mitt senaste samtal hos kuratorn, att jag inte tänkte göra den uppgiften ville hon hjälpa mig genom att pusha mig lite att göra andra övningar för att komma ut mer i kontorslandskapet på jobbet. Hon ville även att hon och jag skulle ta en fika själva, för att hjälpa mig på traven. Jag gick med på det, fast jag egentligen inte ville. För att jag kände att jag borde göra det om jag någonsin ska kunna må bättre. Allt det här hade gjort att jag mådde jättedåligt av all ångest det skapade, det är ändå en fobi jag har – att vara ute bland folk på det sättet. Vilken pärs liksom!

Så förra tisdagen fick jag en skype från min chef om vad jag skulle jobba med under dagen, vilket var uppgifter vi hade kommit överens om att jag skulle ta det lugnt med. Nu kom det en order bara och sedan försvann hon från datorn. Det tog bara stop i min hjärna, det var droppen liksom. Jag fick jättestark ångest och kände att jag klarar inte av det här. Så jag loggade ut och sjukanmälde mig (för första gången i år).

Vilken pärs

En vecka stannade jag hemma. Vilken pärs! Det var längesedan jag hade så mycket ångest, jag kunde knappt andas vissa dagar. Men det handlade inte bara om den sociala ångesten och stressen kring den, utan sedan jag började gå hos kuratorn har jag överflödats av tankar och minnen från min uppväxt. Jag har även drömt mycket om den tiden på sistone. Och det är saker jag helst inte vill tänka på. Samtidigt vill jag ta itu med den biten i mitt liv så att jag inte reagerar så starkt när jag blir påmind om den. Men jag har svårt att kontrollera hur hela den biten påverkar mig, så den bidrar mycket till min nuvarande förstärkta ångest.

Och mitt i all denna ångest vände jag mig såklart till min gamle vän alkoholen. För att få en paus från alla tankar och för att lugna ner det inre barnet inom mig. Det blev ett återfall, som självklart gjorde ångesten ännu värre.

Tillbaka på jobbet

I tisdags (den här veckan) kom jag tillbaka till jobbet. Min chef kom till mig för att stämma av läget. Jag försökte att förklara att jag ska ta det lugnt med exponeringen och att jag känner mig otrygg med situationen med hur länge jag får fortsätta att sitta i ett eget rum på jobbet. Hon blev tyst. Jag såg att hon inte tyckte om det jag sa, för hon vill få ut mig ur rummet och få mig mer delaktig i gruppen. Hon sa att hon kanske kunde prata med min kurator och att jag behövde ett läkarintyg för att fortsätta att sitta i rummet. Hon sa även att om det inte blir bättre efter november månad får vi ta det här vidare (jag vet inte vad det innebär?). Och hon fortsatte med att pusha på att hon och jag väl ändå kunde ta en fika själva, vi behövde inte vara på kontoret om det kändes jobbigt utan vi kunde gå ut på stan och ta en kaffe istället…. Då insåg jag att hon inte förstår någonting om min problematik.

Så samtalet med chefen satte igång en ny ångeststorm i kroppen. Nu behövde jag fixa ett läkarintyg och berätta för kuratorn att min chef vill prata med honom. Och försöka undvika den där förbannade fikan…

Läkarintyget

Jag ringde vårdcentralen så fort min chef hade lämnat rummet. Distriktssköterskan kontaktade läkaren som ska skriva ett läkarintyg om att jag behöver sitta i ett eget rum på jobbet, det var inga problem alls sa hon. Den här processen tog dock några väldigt ångestfyllda dagar. Vilken pärs, igen! Jag har inte fått det läkarintyget än. Men det känns skönt att veta att det inte är några problem att få ett. Fast jag är som jag är och jag kommer inte att kunna släppa det helt förrän jag har fått läkarintyget och läst vad det står.

Nästa samtal

På måndag ska jag till kuratorn igen, och jag har mycket att prata om med honom! Jag vet inte ens i vilken ordning jag ska ta upp allt? Men den värsta ångesten har släppt nu i alla fall. Jag har kunnat andas och tänka lite bättre de senaste två till tre dagarna. Så jag hoppas att jag kan berätta om allt jag vill ta upp för honom utan att bli för känslosam eller få för mycket ångest. Det där är dock aldrig förutsägbart. För vilken pärs de senaste två veckorna har varit!

Min födelsedag

Men idag är det lördag, skönt med ledigt. Och imorgon fyller jag 37 år. Wow! Jag trodde knappast att jag skulle nå den åldern, med tanke på hur mitt liv har varit. Och jag känner mig tacksam, mitt i allt det jobbiga, över att jag får fira ännu en födelsedag. För jag har ändå ett bra liv idag. Självklart finns det mycket jag vill ska bli bättre, och det kommer det att bli – på något sätt någon gång. Det är jag övertygad om! Annars hade jag gett upp för länge sedan. Så imorgon tänker jag fira mina 37 år på denna jord och försöka njuta av den dagen (och inte tänka på vilken pärs de senaste två veckorna har varit). 🙂

Ha det gott där ute!

//A.L

Irriterad på kuratorn

Det gick inte bra att genomföra min första KBT-övning mot min sociala ångest, att sitta med på fikat med kollegorna i fem – femton minuter. Och nu är jag irriterad på kuratorn. Övningen blev en sådan stor grej i mitt huvud till slut och jag hade så mycket ångest inför det så i onsdags bestämde jag mig för att strunta i det. Så får jag ta konsekvenserna hos kuratorn imorgon, som jag nu är irriterad på för att han gav mig en sådan stor övning så snabbt och med så lite förberedelse. Men, ska jag tillägga, jag gjorde en annan lite mindre övning istället.

Chefens förslag

I onsdags kom min chef till mig och vi hade en avstämning om läget. Jag hade berättat om den här fika-övningen för henne och hon undrade hur det hade gått med den. Jag sa att jag inte hade gjort den och att jag inte tänker göra den eftersom jag får för mycket ångest. Då sa hon att jag kanske kunde försöka att sitta ute i kontorslandskapet, i en hörna vi har lite skyddat från de andra, i fem minuter innan vårt morgonmöte istället. Så har jag i alla fall försökt någonting tills mitt nästa samtal hos kuratorn. Hmm. Visst, tänkte jag. Det kan jag testa.

Den mindre övningen

Så i torsdags innan morgonmötet gick jag ut och satte mig i kontorslandskapet i den där hörnan. Jag hade jättemycket ångest, var superspänd, det kändes som någon satt på min bröstkorg för det var tungt med andningen och jag skakade. Inte klokt egentligen! Att det har blivit så här. Hur som helst. Jag satt där. Några kollegor gick förbi och hälsade. Det kändes som att allt gick i slow motion. Till slut var de fem minuterna över och dags för möte.

Det var en jobbig övning, men den kändes hanterbar. Och jag tänker fortsätta med den. Min plan är att öka på tiden jag sitter där ute innan mötet. Förhoppningsvis lättar ångesten efter ett tag. Vi får se. Men att sitta med på fikat med kollegorna känns som en övning som ligger längre fram i tiden.

Irriterad på kuratorn

Jag har igen aning om vad kuratorn kommer att säga imorgon, om att jag inte gjorde övningen som han sa. Och jag har säkert gjort det hela till en större grej än vad det är. Men nu när jag har funderat, alldeles för mycket såklart, på övningen förstår jag inte hur han kunde be mig att sitta med på fikat med kollegorna som en första övning. Som om det vore hur lätt som helst. ”Observera bara, värdera ingenting, och se hur det känns.”, sa han. Mhm… Det gick inte alls bra.

Fast jag känner mig ändå lite duktig över att jag gjorde den andra övningen som min chef föreslog. Alltid något. Men lite irriterad är jag allt på kuratorn, så jag får se hur det går imorgon på samtalet. Om det blir fler efter det…

//A.L

Det går framåt

Det går framåt i mitt arbete med att komma ur min isolering och mitt alkoholmissbruk. Nu har jag fått min första hemuppgift i KBT:n mot min sociala ångest. Kuratorn sa att jag skulle sätta mig med de andra på jobbet när de fikar och observera vilka tankar och känslor jag får. Blir det för jobbigt kan jag gå därifrån. Det lät som att han ville att jag skulle göra det några gånger. Isch! Inte för att jag inte vill göra det, men det är en jättejobbig uppgift för mig.

Först tänkte jag göra det i torsdags, samtalet var i måndags, men jag sköt upp det till tisdag nästa vecka. För jag fick en stor klump i magen så fort jag tänkte på det. Men på tisdag ska jag göra det, fast jag tänker ta lite medicin innan första gången. Bara för att se vad som pågår på fikat. Jag är så rädd att någon ska säga något som kommer att trigga en jättejobbig ångestattack hos mig. Så det får bli så. Förhoppningsvis går det bra och då kan jag vara med igen på onsdag utan medicin. Det är min plan.

Avstämning med chefen

I tisdags hade jag ett samtal med min chef om mitt mående och hur jag vill jobba i oktober månad. Det var jag som hade tagit initiativet till det här mötet, mest för att ligga lite steget före henne. Det har inte gått så bra för mig på jobbet under september månad. Så jag visste att jag skulle bli kallad till samtal ändå för att prata om det.

Jag förklarade att jag har varit hos läkare, börjat hos kurator och har fått medicin mot min ångest nu om det blir för jobbigt. Det tyckte hon var bra och hon frågade om det finns något mer hon kan göra för att hjälpa mig. Hon hade funderat på om hon skulle be mig att hänga med på fika med henne eller med henne och en annan kollega ibland, men känt sig osäker och därför inte frågat. Hon tänkte att det kanske var lättare för mig att fika om vi var färre än med hela enheten.

Jag förklarade att det nästan är jobbigare om vi bara är två-tre eftersom det blir mer fokus på mig då. Jag berättade om hemuppgiften jag nu fått i KBT:n och att jag fokuserar på den. Hon förstod och verkade känna sig lättad av att jag hade fått en sådan uppgift. Så sa hon att hon släpper det och låter mig bestämma takten att komma ut mer i gruppen. Vi anpassade även mina arbetsuppgifter under oktober månad efter mina önskemål. Det kändes skönt.

Otrygg-ambivalent anknytning

Nu känns det äntligen som att jag gör något aktivt för att komma ur den här isoleringen jag har hamnat i. Men det är jobbigt. I terapin har vi hamnat lite på ämnen om min uppväxt, vilket har rört upp en del jobbiga minnen och känslor. Vi har inte pratat djupgående om min uppväxt utan mer om hur den har påverkat mig. Om min anknytning och så.

Tydligen, enligt kuratorn, har jag en otrygg-ambivalent anknytning. Visst, när han förklarar hur man beter sig när man har en sådan anknytning låter det som mig. Så det förklarar en del om varför jag har blivit som jag är och beter mig som jag gör. Vilket jag inte riktigt har fått svar på innan. Dock vet jag inte hur man ändrar på det än.

Det har varit mycket information under de här två inledande samtalen med kuratorn, om social ångest och anknytning. Och nu då den första hemuppgiften. Men det känns i alla fall som att det går framåt för mig i arbetet med min sociala ångest.

Alkoholen

Alkoholen. Jag har inte druckit någon alkohol på 24 dagar! Yay! Det är så skönt att slippa hela den cirkusen. Visst har jag funderat på alkohol någon gång då och då, men inte känt att jag vill dricka. Det hjälper jättemycket att jag vet att jag har en medicin jag kan ta som hjälper mot ångesten. Jag har inte tagit den så ofta, kanske fyra gånger på två veckor, men bara att veta att jag har den hjälper mig att hålla mig nykter.

Det går framåt

Så nästa vecka är det dags att göra den första hemuppgiften i KBT:n, nervöst men skönt att komma igång ute i verkligheten med arbetet att bryta min isolering. Läget på jobbet är under kontroll för den här månaden, känns det som. Min nykterhet känns ganska stabil. Och hemma är det lugnt. Jag känner mig lite trött och seg i hjärnan, men förutom det mår jag helt OK just nu. Det var ett tag sedan det kändes som att det går framåt i mitt liv. En sådan lättnad.

//A.L