En riktigt tuff vecka

Det har varit en riktigt tuff vecka, så snabbt det kan vända. På eftermiddagen efter mitt senaste inlägg i måndags trillade jag dit igen. Jag var ute på promenad, katastroftankarna rusade i en galen fart och jag kunde inte få stopp på dem. Till slut orkade jag inte längre med kaoset i kroppen från alla negativa känslor, ångest och stress som jag kände. Så tänkte jag, herregud – drick alkohol då! Du vet att det hjälper, en liten stund i alla fall. Och jag var ledig på måndag och tisdag, så efter promenaden blev det raka vägen till Systembolaget. Med andra ord, mitt andra jag vann i måndags.

Jag köpte två vinflaskor och sex 50 centiliters starköl. För jag ville verkligen inte råka köpa för lite alkohol. Jag drack i måndags och i tisdags, jag har lite mindre än en vinflaska kvar i garderoben. Det var skönt att få lite lugn i hjärna och kropp i några timmar. Men jag mådde skit resten av veckan. Det är priset för lite falskt bra mående, jag vet. Ändå fortsätter jag att låta mig luras av alkoholen.

En riktigt tuff vecka

Jag började att jobba i onsdags, bakis som tusan. Det var ett helvete. I onsdags kväll hade jag så mycket ångest att jag trodde att jag skulle få en panikattack. Men jag lugnade ner mig själv, utan alkohol. Torsdagen och fredagen var inte mycket bättre. Det enda positiva med de dagarna var att jag inte drack mer alkohol. Det blev en riktigt tuff vecka.

Såklart gjorde mitt återfall att jag var helt tvärtemot hur jag har varit den senaste tiden på jobbet. Då jag har varit ganska glad och pratsam på möten och liknande. Den här veckan var jag tyst på mötena och resten av tiden satt jag i mitt rum och försökte att hålla ut tills jag kunde gå hem. Jag gick tidigare och försökte att minimera min kontakt med min chef och mina kollegor. Jag borde ha sjukanmält mig, men jag gör inte det i de här situationerna. Det är för ångestladdat. Det är lättare att gå till jobbet och sitta av tiden, för ingen märker något eller ställer några frågor där ändå.

Konsekvensanalys

Att det blev så här är väl ingen överraskning. Det har varit hektiskt på jobbet en längre tid, jag har fått högre krav på mig av min chef och jag har drivit på mig själv väldigt hårt för att jag har känt att det är vad som förväntas av mig. Samtidigt försöker jag att acceptera mig själv och mitt liv som det ser ut privat – väldigt isolerat och ensamt. Jag känner hur jag börjar glida in i mer och mer negativa tankemönster. För att det inte ska spåra ur totalt försöker jag att hålla nere mina stressnivåer, men det är inte lätt när det är så pressat på jobbet.

Dissad av chefen

Inför den här veckan funderade jag på att prata med min chef om hur jag mår och mina farhågor inför juli på jobbet, då jag jobbar hela månaden och vi kommer att ha ännu högre press på oss att klara våra mål. Hon har sagt till mig förut att jag ska flagga om jag har mycket ångest och oro inför något.

Nu var det så att min chef hade avstämningssamtal med alla, utom mig, under den här veckan på jobbet. Och det där kan jag vinkla till något riktigt självdestruktivt. Men troligtvis blev det så eftersom hon hade samtalen på eftermiddagarna och jag gick tidigt, jag vet inte? Mina inre demoner säger att det är för att jag är jobbig och för att hon inte orkar prata med mig. Kanske det är sant, vad vet jag? Jag är en knepig person ibland.

Skypen

Hur som helst, i fredags eftermiddag var vi få på jobbet och helt plötsligt skulle vi göra en ganska jobbig, oplanerad, uppgift. Jag kände att jag inte orkade, jag höll på att börja gråta när jag fick den informationen för jag var helt slut. Så jag skrev till min chef på skype, för jag jobbade hemma, och sa att jag var dötrött och inte kunde göra den uppgiften. Då gav hon mig två andra alternativa uppgifter istället. Och det var hela skypen. Vilket jag tog som att, nu sa jag hur jag mådde och att jag inte orkade, och hon ignorerade det helt. Vilket jag tolkade som att hon tog det som gnäll helt enkelt.

Jag vet att jag är hyperkänslig, men det tog mycket för mig att ens skriva det till henne. Och hela grejen med samtalen som hon haft med alla utom mig, det känns inte bra. Jag ser inte alls fram emot nästa jobbvecka, risken är att det kommer att bli en riktigt tuff vecka till. Jag vet inte hur många fler sådana jag klarar av.

Det där lilla hoppet

Så, framåt. Jag vet inte alls hur det kommer att gå just nu. Det känns tungt. Jag har den där vinflaskan kvar i garderoben och jag kommer att behålla den. Ifall, ifall. Det har varit en riktigt tuff vecka och jag ser inte speciellt positivt på kommande veckor. Men, jag vet också att saker kan vända snabbt. Och jag har ett litet hopp som jag håller fast i och det är att jag ska börja i terapi till hösten. Kanske, kanske kommer det att hjälpa mig. Jag håller tummarna. Tills dess får vi se vad som händer. En dag i taget.

//A.L

Fortfarande nykter

Jag är fortfarande nykter, trots midsommar med alkohol i närheten och jobbstress.

Midsommarafton 2019, med snapsvirke såklart. Men jag är fortfarande nykter.
Midsommarafton 2019, med snapsvirke såklart. Men jag är fortfarande nykter.

Det var faktiskt inte så jobbigt att motstå alkoholen på midsommarafton. Det var jag, min syster, min mamma och hennes sambo som firade tillsammans. Min syster tycker inte om alkohol så hon drack inte. Min mamma och hennes sambo drack alkohol till maten bara. Men det kändes lite obekvämt att skåla med dem när de snapsade och drack vin och öl. Inte för att jag har något emot att de dricker alkohol, utan för att jag har en sådan bakgrund med alkoholen som jag har. Och att få kommentarer som att jag är tråkig för att jag inte dricker alkohol var väl inte så roligt heller. Men jag försökte att ignorera det.

Semester och jobbstress

Idag och imorgon har jag tagit semester, planerat sedan innan. Det har varit stressigt på jobbet de senaste två månaderna. Jag har tagit mer ansvar och drivit på mig själv ganska hårt. I förra veckan började jag få känslan av att tappa andan och svårt att andas när jag jobbade, vilket jag vet inte är bra. I torsdags tog det stopp. Jag kunde inte tänka ordentligt eller koncentrera mig på jobbet alls. Vilket resulterade i att jag fick tvinga mig själv att ta det lugnt, trots den press vi har på oss just nu. Tyvärr hade jag vissa uppgifter som jag var tvungen att slutföra innan min lilla ledighet, som inte blev så bra. Därför hade jag ingen bra känsla alls i torsdags när jag slutade jobbet.

Och jag känner en ganska stark oro inför hur jag ska klara de kommande jobbveckorna. Min sommarsemester börjar inte förrän den 29 juli, vilket innebär att jag kommer att vara på plats när det är som tuffast på jobbet. Alltså fyra och en halv vecka i en tryckkokare. Det hade jag säkert klarat, om vi inte hade haft det så pressat de senaste två månaderna också. Jag är redan slut liksom.

Ett hot mot nykterheten

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den här jobbsituationen? Jag har funderat på om jag ska säga till min chef att jag behöver backa undan nu ett tag för att jag mår som jag gör. Hon har sagt att hon vill jag ska berätta hur jag mår. Det känns bara som ett nederlag på något sätt. Att jag är så svag. Samtidigt är jag lite irriterad på min chef för att hon har varit så frånvarande på jobbet de senaste veckorna och lagt över mycket ansvar på oss medarbetare. Nej, jag har ingen bra känsla alls när det kommer till jobbet just nu. Och jag tycker inte om att den här jobbsituationen är ett stort hot mot min nykterhet.

Fortfarande nykter

Men jag är fortfarande nykter, och det är bra. Det är fem veckor sedan jag drack alkohol senast. Jag mår lite konstigt nu dock och börjar känna mig lite nedstämd. För att motverka det försöker jag att fokusera på allt positivt i mitt liv, att inte ha för höga krav på mig själv, ta det lugnt och att ta det en dag i taget. För jag vill verkligen inte dricka alkohol. Det känns bara oroväckande skakigt just nu. Det hade varit så tråkigt om jag trillar dit igen för att jag har missbedömt vart mina gränser går. Mycket hänger på vad som händer på jobbet på onsdag. Men jag ska försöka att inte låta den oron förstöra idag och imorgon, för just nu har jag semester – som kommer att vara en nykter en. 🙂

//A.L

Det är så konstigt

Det har gått fyra veckor sedan jag drack alkohol senast. Innan dess var jag nykter i sex veckor, vilket innebär att jag har druckit alkohol en gång på tio veckor. Det är så konstigt. För det kändes helt omöjligt att vara nykter så länge för några månader sedan.

Den konstiga ångesten

Jag mår bra just nu, jag känner mig lugn, hoppfull och ganska stark. Jag har tagit lite mer ansvar på jobbet de senaste veckorna. Vilket bland annat har inneburit att jag har varit ganska aktiv på våra möten. Och det är en annan sak jag tycker är så konstigt. Att jag kan prata på möten, hålla i möten och uttrycka mina åsikter inför 20 personer, men att fika med människor och var social efter möten – det känns extremt jobbigt. Det gör jag inte. Jag har ångest inför möten också, men dem lyckas jag ändå genomföra.

Härlig sommar – terapi till hösten

Det är fortfarande mycket jag inte förstår med mig själv och mitt beteende. Varför jag reagerar som jag gör på vissa saker? Och hur jag ska bryta mitt isoleringsmönster och skapa fungerande relationer med andra människor. Men, jag ska börja terapi till hösten och då hoppas jag att jag äntligen kan reda ut det där. Tills dess ska jag försöka att njuta av den härliga sommaren som vi har här nu och fokusera på allt positivt i mitt liv istället. Som att jag faktiskt bara har druckit alkohol en gång under de senaste tio veckorna. Det är så konstigt, men känns så bra! 🙂

//A.L

Jag drack inte

Jag var helt övertygad om att jag skulle ta ett planerat återfall i tisdags, men jag drack inte. Jag känner mig fortfarande lite skakig efter den jobbiga måndagen och det starka suget efter alkohol jag fick. Men jag är så glad att jag har hållit mig nykter genom det hela.

Positiv feedback

Medarbetarsamtalet i tisdags gick bra, vilket lugnade ner mig lite och fick mig att känna mig lite bättre om mig själv. Det gjorde också att jag kände att jag inte ville dricka och förstöra onsdagen på jobbet. Nu när jag fick bra feedback från min chef. Så jag såg till att inte vistas nära Systembolaget och hålla nere mina stressnivåer så gott det gick. Och helt plötsligt har det blivit torsdag och jag är fortfarande nykter. 🙂

Fortsätta att vara nykter

Nu är jag ledig i fyra dagar. Jag har funderat på när jag kan dricka alkohol under dessa dagar utan att det stör mig för mycket. Samtidigt vill jag inte dricka. Det är så konstigt. Jag skjuter fram det och blir lättad när något kommer i vägen så att jag inte kan dricka. Ändå finns det i bakhuvudet hela tiden, klarar jag verkligen av att fortsätta vara nykter? Suget finns kvar. Mitt andra jag jobbar stenhårt på att övertyga mig om att det enda som kommer att få bort suget efter alkohol är att dricka alkohol. Än så länge står jag emot.

En dag i taget. Det är en sådan kliché, men den frasen hjälper att plocka fram när jag börjar fara för långt framåt i tiden. Och att komma ihåg att jag drack inte, när det kändes som den enda utvägen nu senast.

Idag är det Sveriges nationaldag. Det ska bli en riktigt varm sommardag. Jag ska träna, promenera, träffa min syster och äta mjukglass ute i solen och ikväll kommer min mamma och hennes sambo förbi en sväng. Så det känns som det kan bli en bra nykter dag denna nationaldag också. 🙂

//A.L

Ett planerat återfall

Imorgon tänker jag dricka alkohol, och jag längtar! Det har varit en riktigt jobbig dag idag. Jag var sååå nära att köra till Systembolaget runt lunch. Men jag tog mig igenom det skitsuget, jag grät till och med för jag ville dricka så mycket men fick verkligen inte ge efter. Det tog alla mina krafter att stå emot. Nu har jag ett planerat återfall imorgon dock.

För jag får bara inte dricka idag eftersom jag har medarbetarsamtal imorgon klockan 8:00. Jag har varit bakis på sådant förut, men jag vill verkligen inte vara det imorgon. Utan jag får vara glad att jag har lyckats hålla mig nykter idag och fokusera på att belöningen kommer imorgon.

Triggern som drog igång det hela var ännu en påminnelse om hur bristfällig jag är. Jag vet att jag inte ska jämföra mig med andra. Men jag klarar inte ens av det allra mest basic i livet liksom. Att ha fungerande relationer och umgås med andra människor. Jag fattar det inte? Allt känns bara skit just nu och jag vill ha bort den känslan! Det enda som ger mig någon slags tröst ikväll är att jag har ett planerat återfall imorgon. Så får det bli den här gången.

//A.L