Att söka hjälp eller inte?

I fredags klarade jag inte längre av att stå emot alkoholen. Sex veckors nykterhet åt skogen. Så kändes det när jag tog det första glaset. Nu undrar jag om jag ska söka hjälp eller inte?

Att söka hjälp eller inte - första glaset. Whisky fick det bli - för snabbast effekt! :/
Whisky fick det bli – för snabbast effekt! :/

Samtidigt försöker jag att inte vara allt för hård mot mig själv. Den här veckan har varit väldigt jobbig med mycket ångest och oro. Veckorna innan dess har inte heller varit någon picknick. Jag hade så ont i kroppen, i magen och ett sådant krig i mitt huvud i fredags att jag inte orkade att stå emot längre. Främsta anledningen till att jag drack alkohol i fredags var för att få en paus från all hysteri inom mig. Och det hjälpte, i några timmar.

Att söka hjälp eller inte - baksmällan. Jag vet inte varför jag gömmer tomflaskorna i garderoben, jag bor själv... Det känns bättre av någon anledning? Säkrare, ifall någon skulle komma på oanmält besök...
Jag vet inte varför jag gömmer tomflaskorna i garderoben, jag bor själv… Det känns bättre av någon anledning? Säkrare, ifall någon skulle komma på oanmält besök…

Baksmällan

Tyvärr är det så att med en fylla kommer en baksmälla. Så hela helgen har jag bara legat hemma och försökt att återhämta mig. Försökt att inte göra det till en större grej än vad det är. Jag vill inte dricka alkohol på det här sättet. Det känns så fel och så onödigt. Samtidigt har jag inget annat att ta till när det blir kris på det här viset.

Min behandlingshistorik

Sedan 2014 har jag gått i en hel del olika behandlingar för alkoholmissbruk, ångest, depression och bearbetning av barndomsminnen. Jag har provat många olika mediciner mot detta. Biverkningarna har gjort att jag inte har tyckt att det är värt att ta medicin. Utan jag har tänkt att det är bättre att dricka alkohol när det blir för jobbigt istället. Men nu vet jag inte längre?

I juni är det ett år sedan jag hade min sista kontakt med vården. Då räknar jag inte Alkohollinjen. Jag gick hos en kurator tills dess, samtidigt som jag avslutade min sjukskrivning på grund av stress och panikattacker då. I samband med detta fick jag en remiss till psykiatrin till en psykiater för utredning av medicinering. Den skickades tillbaka till vårdcentralen då mina blodprover indikerade på pågående alkoholmissbruk. Vilket skulle lösas först. Läkaren som skickade remissen skickade ett brev till mig och skrev att jag skulle höra av mig om jag ville diskutera detta vidare. Det ville jag inte, just då.

I det sista samtalet med min dåvarande kurator frågande hon om jag ville gå i behandling för alkoholen. En fråga som gjorde mig ganska irriterad just då, för att jag inte tyckte att jag behövde det. Vad skulle det ge? Så hon släppte det. Och lämnade dörren öppen om jag ville komma tillbaka i samtal, efter ett uppehåll för återhämtning av allt vi pratat om under det gångna året.

Att söka hjälp eller inte?

Jag tycker att jag har klarat mig ganska bra på egen hand under det senaste året, utan vårdkontakt och medicin. Utan att söka hjälp. Fast jag kanske inbillar mig det? För ärligt talat är jag sjukt ensam och isolerad, både på jobbet och hemma. Det har faktiskt aldrig varit värre. Jag har inga vänner och på jobbet undviker jag kontakt med andra eftersom jag får så mycket ångest av det. Jag sitter själv i mitt lilla rum där och känner mig så extremt annorlunda och i vägen på något sätt. Så jag vet inte. Och så sprack nykterheten, igen, i fredags.

Min nya chef är på mig på jobbet och vill att jag ska säga till så fort jag får mycket ångest eller oro över något så att vi kan prata om det. Det gör jag, och det har hjälpt. Samtidigt kan jag inte berätta allt heller, om alkoholproblemen, vilket jag ibland önskar att jag kunde. För att jag är rädd för vilka konsekvenser det skulle få om jag gjorde det. Så jag känner mig inte helt OK över hur jag hanterar det heller.

Medicinering

Frågan är väl om jag bara överreagerar på grund av att jag trillade dit i fredags, eller om jag faktiskt behöver söka hjälp igen? Då tänker jag mest på hjälp mot ångesten och om det kanske finns någon medicin som skulle kunna göra att jag inte behöver ta till alkohol när det blir för jobbigt. En medicin som kanske kan sänka ångestnivåerna i mig så att jag klarar av att vara social utan att det känns som att jag ska gå sönder. För det är det som sänker mig hela tiden. Den jävla ångesten och den galna farten tankarna rusar i ibland.

Den enda medicin jag har är Theralen, men den gör mig egentligen bara sömnig. Jag kan sova i 12-16 timmar och vara trött en hel dag efter att jag har tagit den. Så det gör jag helst inte. Om jag tar den har det oftast varit när jag försöker att sluta dricka alkohol efter att jag har hållit på ett tag. Då kan den hjälpa. Men inte så mycket mot den slags ångest jag har.

Beslutsångest

Så, jag funderar på om jag ska ringa vårdcentralens rådgivning imorgon och ta upp detta. Eller om jag ska avvakta för att se om dessa funderingar släpper. Jag vill inte dricka mer alkohol i alla fall. Jag orkar inte. Samtidigt vet jag inte om jag orkar ringa vårdcentralen heller, vem vet vem jag får prata med? Det är en ångestsituation det också, hela den processen.

Hur som helst kan jag inte se hur jag, på egen hand, ska kunna bryta detta mönster jag har fastnat i, att hela tiden släcka bränder – utan att komma åt själva källan. Jag tänkte att det kanske hjälper att skriva av mig lite. För jag har ingen att prata med om allt detta. Jag får se hur jag gör. Om jag söker hjälp eller inte…

Ha en bra söndag!

//A.L

Alkoholen lockar, fysiskt nykter – mentalt onykter

Alkoholen lockar hela tiden, men jag har stått emot i 31 dagar idag. Jag har velat dricka alkohol flera gånger under veckan, bestämt mig för att ikväll gör jag det. Eller imorgon får det bli. Fantiserat, längtat, sedan har det hänt något som har hindrat mig. Eller så har jag vaknat på morgonen och varit så glad över att inte vara bakis att jag har bestämt mig för att inte dricka den dagen, fast jag hade planerat att göra det sedan innan.

Men trots att jag är fysiskt nykter tänker jag på att dricka alkohol varje dag och varje kväll. Tankarna på alkohol är konstant i bakhuvudet, som en hemlig vän. Alkohol är det första jag tänker på när jag vaknar – drack jag igår? Nej, vad skönt! Och det sista jag fantiserar om innan jag somnar – att dricka alkohol, den varma brännande känslan i halsen, spritsmaken, ruset, att bli full. Jag saknar alkoholen varje kväll, men jag är glad att jag inte har fallit för lockelsen varje morgon.

Alkoholen lockar – i garderoben

Igår organiserade jag om i min garderob. Tyvärr hittade jag en liten kartong som jag hade gömt undan i ett hörn. Jag visste med en gång vad som var i den när jag såg den, och det kändes som jag fick ett slag i magen, en massa små souvenirspritflaskor. Jag kom ihåg att jag hade druckit igenom dem en gång för länge sedan under ett idiotsug. Men jag kom inte ihåg om jag hade druckit ur alla. Det hade jag inte. Skit också!

Jag såg några små flaskor med sprit i där i den lilla kartongen, men jag ville inte fastna där. Utan jag stängde kartongen och gömde undan den ganska snabbt. Men, nu vet jag att jag har några små spritflaskor i garderoben – med sprit i! Och de pratar med mig! Nu hoppas jag att jag inte ska råka ut för ett akutsug som gör att jag helt tappar fattningen och dyker på dem. Samtidigt vill jag inte tömma de små flaskorna. Jädra alkohol!

Nykter eller onykter?

Jag vet inte hur länge det här kommer att hålla? Hur länge jag kommer att klara att stå emot denna konstanta ström av alkoholtankar och yttre lockelser. Det känns inte så stabilt. Det är verkligen en dag i taget. Ibland får jag bryta ner det ännu mer, när jag har blivit triggad av något. Då gäller det att stå emot med alla krafter jag har. För alkoholen lockar hela tiden, dygnet runt.

Men, idag ska jag i alla fall hålla mig fysiskt nykter. Mentalt däremot, vet jag inte om jag är så himla nykter. Hur det nu går ihop sig? En mycket underlig känsla.

//A.L