Nykter i 15 dagar

Tro det eller ej men jag har varit nykter i 15 dagar! Wow! Det känns faktiskt så – wow. Nykterheten håller i sig. Senast jag var nykter så här länge var när jag var sjukskriven i våras i år. Så jag känner mig ganska stolt över mig själv just nu. 🙂

Bryta orostankarna

Jag har jobbat mycket på att hålla nere mina stress- och ångestnivåer de senaste två veckorna. Vilket har inneburit att jag hela tiden har varit tvungen att vara uppmärksam på när mina orostankar har börjat fara iväg. Något som händer många gånger dagligen. Så fort de har gjort det har jag hoppat in med min inre rationella röst för att försöka bryta det hela. Ganska utmattande det också, men det har hjälpt mig att hålla mig nykter. Lyckligtvis har det varit ganska lugnt i mitt liv de senaste två veckorna, vilket också har underlättat att hjälpa mig själv att hålla nere mina stress- och ångestnivåer.

En mycket stor lättnad

Jag var inte fullt medveten om det, men jag har varit väldigt orolig över en sak de senaste månaderna. En mycket viktig sak som kunde ha gjort mitt liv mycket svårare om den hade förändrats. Möjligheten att få jobba hemifrån. Jag har gjort det två dagar i veckan de senaste fyra åren, mest för att jag har gått i terapi och då sluppit pendla de dagarna. Men i våras var det prat om att den här möjligheten var på väg att försvinna, främst på grund av eventuella nya riktlinjer om distansarbete på jobbet.

Nu blev det inte så. För någon vecka sedan skrev jag på ett kontrakt med min chef för att få jobba hemifrån två dagar i veckan som gäller i ett år – en mycket stor lättnad! Ärligt talat kändes det som jag kunde andas igen efter att det var över. Jag började le och kände mig faktiskt glad igen. Jag hade inte märkt hur mycket det hade påverkat mig, att inte veta hur det skulle bli med den möjligheten.

För det är mycket utmattande för mig att vara på jobbet bland alla människor, trots att jag sitter i ett eget rum just nu. Efter tre dagar på jobbet behöver jag fyra dagar hemma för att återhämta mig. Jag orkar ingenting efter jobbet de dagarna jag är där. När jag kan jobba hemma orkar jag sköta kost, motion, sömn och sådant som är viktigt för att hålla nere mina stress- och ångestnivåer. Vilket i sin tur hjälper mig att hålla mig nykter. Därför tror jag att en mycket stor anledning till att jag har lyckats att hålla mig nykter så här länge är för att den där delen på jobbet har löst sig.

Husrenovering på G

Igår hade jag ett möte med min snickare, i mitten av januari nästa år är det dags för en ganska stor renovering i huset. Kök, hall och vardagsrum ska renoveras. Han beräknar att det ska ta sex veckor, men den senaste renoveringen sa han skulle ta två månader – den tog fyra månader. Så det där tar jag med en nypa salt. Jag trodde att han skulle sätta igång nu, vecka 44, och att deadline att vara klar skulle vara till jul. För det sa han i oktober när vi pratade. Nu blir det alltså framflyttat till nästa år. Ännu en lättnad faktiskt! För annars hade huset garanterat varit kaos under julen, inte en chans att han hade varit klar tills dess.

Nykter och helg

Så nu känns det otroligt skönt att jag har cirka två och en halv månad innan någon större förändring i mitt liv är planerad. Sedan vet man aldrig vad som händer såklart. Men det känns som att jag har ett perfekt tillfälle nu att fortsätta att jobba med att implementera allt det jag har lärt mig i KBT de senaste fyra åren i mitt liv. Vilket i sin tur innebär att fortsätta att jobba stenhårt på att hålla mig nykter. Det känns bra nu! Och så är det helg. Gött! 🙂

//A.L

Syntetiska droger – nära ett återfall

Då var det fredag igen, tiden går så fort! Det blev ett återfall i onsdags. Under återfallet var det väldigt nära att jag beställde hem syntetiska droger. Jag la beställningen, men däckade innan jag hann att betala – tur det! Känner jag nu i efterhand.

Syntetiska droger – synthacaine

Jag tog väldigt mycket av något som heter synthacaine för några år sedan, ett amfetaminliknande pulver. Under återfallet i onsdags blev jag galet sugen på det pulvret. Det sköna uppiggande ruset som kom när jag snortade i mig det. Men jag hittade inte just synthacaine på nätet, fast det tog inte lång tid innan jag hittade något liknande. Allt finns online. Sedan vet man såklart inte hur bra det är, eller vad det är. Hur som helst, så här i efterhand känns det lite oroande att jag var så nära att beställa hem det. Inte bra.

Telefonsamtalet på fyllan

En annan dum grej jag gjorde på fyllan i onsdags var att svara i telefon. Jag brukar låta bli det när jag har druckit, men då tyckte jag att jag kunde passera som nykter. Så jag pratade en halvtimme med min syster, jag hade nog druckit 3 – 4 stycken 50 centiliters starköl. Men hon märkte inget. Trots det kändes det inte bra dagen efter när jag tänkte på det. För jag minns inte allt jag sa…

Ett återfall i veckan

Usch. Dessa återfall. Jag lyckas hålla nere dem till ett i veckan i alla fall. Men det var riktigt kämpigt innan jag trillade dit i onsdags. Jag var väldigt irriterad på jobbet i tisdags och onsdags. Jag kände hur hela kroppen ville ha alkohol. Jag mådde till och med illa och fick så mycket ångest i onsdags eftermiddag att jag fick gå in på toa för jag höll på att spy. Sista timmen på jobbet kunde jag inte koncentrera mig för att suget efter alkohol var så starkt. Därav återfallet.

Jag drack 5 stycken 50 centiliters starköl i onsdags. Men jag blev inte speciellt bakis dagen efter, mer lugn i kroppen bara. Jag känner mig fortfarande ganska lugn. Det verkar som att suget börjar sätta igång den femte nykterhetsdagen. Får se hur det blir nästa vecka. Jag tänker inte dricka i helgen i alla fall.

Jag vill inte egentligen

Jag vill inte dricka egentligen, det var det enda jag tänkte i onsdags. Jag vill inte. Och säkert därför ångesten blev så stark, av den inre kampen. Jag vill verkligen inte börja ta syntetiska droger igen. Det är det värsta som kan hända. Det har jag inte tagit på flera år. Jag vet inte. Det känns inte som jag har någon större kontroll längre utan jag bara hänger på vad kroppen vill. Usch.

//A.L

Jag känner mig så annorlunda

Det har varit en ganska OK vecka, alkoholmässigt, trots ett återfall i onsdags. Men jag känner mig så annorlunda, så konstig. Som att jag inte passar in någonstans. Jag försökte att vara social i tisdags och onsdags på jobbet, jag satt med kollegorna på fikapauserna och lunchen. För att jag ville det, så jag följde den känslan. Fast det blev inte bra. Därför trillade jag dit i onsdags igen.

Det är ingens fel

Det är ingen som gör eller säger något fel egentligen, det är bara att jag känner mig så annorlunda när jag sitter där och lyssnar på kollegornas liv. Hur de pratar om sina barn, partners, föräldrar och synsätt på världen. Vardagshändelser som alla verkar kunna relatera till, utom jag. Jag förstår det inte, för att jag aldrig har upplevt det.

Mitt liv har för det mesta handlat om överlevnad, mörker, missbruk och ångest. Jag känner ingen samhörighet med någon på jobbet, eller utanför för den delen. Förutom min syster, för hon har upplevt en hel del av det jag har. Och hon har det också svårt i livet, med relationer, ångest och smärtsamma minnen. Jag använder alkohol som flykt, hon använder socker.

Jag känner mig så annorlunda

Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Att ha förståelse för mig själv för att jag inte är i livet där de flesta är i min ålder. Mina förutsättningar har varit annorlunda. Det hjälper lite, samtidigt förändrar det inte min inre känsla av att vara ensam och felplacerad i världen. Att jag inte hör hemma någonstans.

Jag önskar att den känslan kunde förändras av sig själv, och ibland tror jag att den har det. Som i tisdags när jag ville vara med de andra på fikapausen. Men sedan satt jag där, bland de andra, och kände mig som världens största misstag. Eftersom jag inte vet hur det känns att må bra. Jag hatar det! Och då kommer jag ihåg varför jag föredrar att vara för mig själv. För att jag känner mig så annorlunda bland andra människor.

Återfallet

Så efter återfallet i onsdags drog jag mig undan igen på jobbet. Stängde dörren till mitt rum och undvek de andra på fikapauserna och lunchen. Jag var såklart bakis, men det var inte bara därför. Jag orkar inte med de där känslorna av annorlundahet. De äter upp mig inifrån.

Jag vill egentligen vara social, ha en relation och utvecklas som person. Men ångesten blir för stark. Därför undviker jag folk, för att jag känner mig mer ensam med andra än när jag är för mig själv. Starka obehagliga känslor som oftast leder till återfall, som i onsdags. Då jag försökte vara social, trots stark ångest. Det slutar aldrig bra.

Varför är det så här?

Att vara för mig själv är en lättnad, men på något sätt blir det nog en falsk verklighet där jag tror att jag mår bra. Hur jag ska bryta detta har jag ingen aning om? För jag förstår det inte? Jag vet inte varför jag känner så här? Vad jag vet är att jag känner mig lugnare när jag är för mig själv. Ångesten minskar. Suget efter alkohol minskar och jag har energi till att ta hand om mig själv och mitt hus.

Min överlevnadsstrategi

Med andra ord är jag kvar i ingenmansland. Min strategi för nästa vecka är att strunta i att försöka vara som alla andra. För jag är inte det. Jag är annorlunda. Och om jag tillåter mig själv att göra det jag vet håller nere mina stress- och ångestnivåer, att vara för mig själv, klarar jag kanske av att vara nykter en hel vecka.

Det tråkiga är att detta är en överlevnadsstrategi, jag vet det, och den känns egentligen inte hållbar i det långa loppet. För jag rör mig inte framåt i livet. Men, men. Jag kan inte komma på något annat just nu. En dag i taget.

//A.L

Min första fylla

Första gången jag drack alkohol och blev full var jag 13 år. Min första fylla var ett faktum. Då bodde jag växelvis hos mamma och pappa. En helg var mamma bortrest och då trixade jag till det så att jag kunde vara hemma hos henne själv med en kompis. Mamma trodde att jag var hos pappa och pappa trodde att jag sov över hos en kompis. De pratade inte med varandra, så det var ingen risk att min plan skulle upptäckas.

Min mamma hade massvis av minispritflaskor, som souvenirer, och andra vanliga spritflaskor hemma. Min kompis och jag öppnade en hel del av dem och drack lite ur var och en, sedan fyllde vi på flaskorna med vatten. Så att det inte skulle synas eller märkas.

Min första fylla

Jag blev helt redlös. Jag minns inte mycket av den kvällen mer än att jag drack en massa olika sorters äcklig sprit. Efter ett tag slog alkoholen till ordentligt och jag kunde inte längre stå på benen. Varje gång jag reste mig föll jag bara ihop på golvet igen, det var jättekonstigt. Den största delen av första gången jag drack alkohol och blev full består av en blackout. Jag vaknade i mina egna spyor dagen efter.

Jag försökte att städa undan efter oss, jag skulle inte ens vara hemma hos mamma. Hon misstänkte nog något när hon kom hem för hon frågade mig efteråt om jag hade varit hemma hos henne under helgen, hon hade hittat blöta lakan (som jag hade försökt att tvätta). Men jag sa nej och hon släppte det.

Jag var fast

Efter min första fylla, även om jag mådde för jävligt efteråt och svor att aldrig mer dricka alkohol, var jag fast. Jag började lära mig hur jag kunde sno alkohol från mamma utan att hon märkte det. Och det tog inte lång tid från första gången jag drack alkohol och blev full tills dess att alkoholen blev min räddare i nöden. Min livlina genom tonåren, och resten av livet.

//A.L

Några dagar utan alkohol i ingenmansland

Nu har det gått några dagar utan alkohol för mig. Jag drack senast i onsdags. Det känns bra och jag är ovanligt lugn i kroppen. Jag har inte haft några alkoholdrömmar, sug efter alkohol eller ovanligt mycket ångest de senaste dagarna. Det känns lite underligt på något sätt. Som lugnet före stormen.

Hur mår jag egentligen?

Även om suget efter alkohol är dämpat just nu tänker jag mycket på hur det kommer att bli framöver med mitt drickande, både nästa vecka och längre fram. Hur länge kommer jag att hålla mig nykter den här gången? Hur stora alkoholproblem har jag egentligen? Överdriver jag kanske? Eller är det allvarligare än jag förstår? Det är svårt för mig att uppfatta faktiskt.

Vad jag vet är att jag har lyckats mycket väl i att isolera mig från omvärlden. På jobbet är jag minimalt social. Jag umgås inte med någon privat, förutom min närmsta familj ibland på helgerna. Det enda sättet jag har för att ventilera mina tankar, känslor och upplevelser är den här bloggen. Och jag jag orkar inte ha det på något annat sätt just nu. Samtidigt gör min isolering det svårt för mig att veta hur jag mår.

Ensam i ingenmansland

Det känns som jag är i något slags ingenmansland just nu. Jag har bara stannat upp i mitt liv. Väntar på att något ska hända som får mig att komma till insikt om vad jag behöver göra för att komma vidare. För jag har ingen aning? Jag trodde verkligen inte att jag skulle vara mer isolerad idag än vad jag var för fyra år sedan när jag påbörjade min resa mot nykterhet dock.

Hur som helst, jag får fokusera på att jag nu har klarat av några dagar utan alkohol. Jag har inga planer på att dricka i helgen. Idag ska jag åka och styrketräna sedan kommer mamma, hennes sambo och min syster på fika. Jag ska försöka ta någon promenad också. Annars blir det en helg med ”Me, myself and I.” igen. Det känns faktiskt ganska skönt. Jag får gör det bästa av den här tiden i ingenmansland helt enkelt.

//A.L