Syntetiska droger – nära ett återfall

Då var det fredag igen, tiden går så fort! Det blev ett återfall i onsdags. Under återfallet var det väldigt nära att jag beställde hem syntetiska droger. Jag la beställningen, men däckade innan jag hann att betala – tur det! Känner jag nu i efterhand.

Syntetiska droger – synthacaine

Jag tog väldigt mycket av något som heter synthacaine för några år sedan, ett amfetaminliknande pulver. Under återfallet i onsdags blev jag galet sugen på det pulvret. Det sköna uppiggande ruset som kom när jag snortade i mig det. Men jag hittade inte just synthacaine på nätet, fast det tog inte lång tid innan jag hittade något liknande. Allt finns online. Sedan vet man såklart inte hur bra det är, eller vad det är. Hur som helst, så här i efterhand känns det lite oroande att jag var så nära att beställa hem det. Inte bra.

Telefonsamtalet på fyllan

En annan dum grej jag gjorde på fyllan i onsdags var att svara i telefon. Jag brukar låta bli det när jag har druckit, men då tyckte jag att jag kunde passera som nykter. Så jag pratade en halvtimme med min syster, jag hade nog druckit 3 – 4 stycken 50 centiliters starköl. Men hon märkte inget. Trots det kändes det inte bra dagen efter när jag tänkte på det. För jag minns inte allt jag sa…

Ett återfall i veckan

Usch. Dessa återfall. Jag lyckas hålla nere dem till ett i veckan i alla fall. Men det var riktigt kämpigt innan jag trillade dit i onsdags. Jag var väldigt irriterad på jobbet i tisdags och onsdags. Jag kände hur hela kroppen ville ha alkohol. Jag mådde till och med illa och fick så mycket ångest i onsdags eftermiddag att jag fick gå in på toa för jag höll på att spy. Sista timmen på jobbet kunde jag inte koncentrera mig för att suget efter alkohol var så starkt. Därav återfallet.

Jag drack 5 stycken 50 centiliters starköl i onsdags. Men jag blev inte speciellt bakis dagen efter, mer lugn i kroppen bara. Jag känner mig fortfarande ganska lugn. Det verkar som att suget börjar sätta igång den femte nykterhetsdagen. Får se hur det blir nästa vecka. Jag tänker inte dricka i helgen i alla fall.

Jag vill inte egentligen

Jag vill inte dricka egentligen, det var det enda jag tänkte i onsdags. Jag vill inte. Och säkert därför ångesten blev så stark, av den inre kampen. Jag vill verkligen inte börja ta syntetiska droger igen. Det är det värsta som kan hända. Det har jag inte tagit på flera år. Jag vet inte. Det känns inte som jag har någon större kontroll längre utan jag bara hänger på vad kroppen vill. Usch.

//A.L

Jag känner mig så annorlunda

Det har varit en ganska OK vecka, alkoholmässigt, trots ett återfall i onsdags. Men jag känner mig så annorlunda, så konstig. Som att jag inte passar in någonstans. Jag försökte att vara social i tisdags och onsdags på jobbet, jag satt med kollegorna på fikapauserna och lunchen. För att jag ville det, så jag följde den känslan. Fast det blev inte bra. Därför trillade jag dit i onsdags igen.

Det är ingens fel

Det är ingen som gör eller säger något fel egentligen, det är bara att jag känner mig så annorlunda när jag sitter där och lyssnar på kollegornas liv. Hur de pratar om sina barn, partners, föräldrar och synsätt på världen. Vardagshändelser som alla verkar kunna relatera till, utom jag. Jag förstår det inte, för att jag aldrig har upplevt det.

Mitt liv har för det mesta handlat om överlevnad, mörker, missbruk och ångest. Jag känner ingen samhörighet med någon på jobbet, eller utanför för den delen. Förutom min syster, för hon har upplevt en hel del av det jag har. Och hon har det också svårt i livet, med relationer, ångest och smärtsamma minnen. Jag använder alkohol som flykt, hon använder socker.

Jag känner mig så annorlunda

Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Att ha förståelse för mig själv för att jag inte är i livet där de flesta är i min ålder. Mina förutsättningar har varit annorlunda. Det hjälper lite, samtidigt förändrar det inte min inre känsla av att vara ensam och felplacerad i världen. Att jag inte hör hemma någonstans.

Jag önskar att den känslan kunde förändras av sig själv, och ibland tror jag att den har det. Som i tisdags när jag ville vara med de andra på fikapausen. Men sedan satt jag där, bland de andra, och kände mig som världens största misstag. Eftersom jag inte vet hur det känns att må bra. Jag hatar det! Och då kommer jag ihåg varför jag föredrar att vara för mig själv. För att jag känner mig så annorlunda bland andra människor.

Återfallet

Så efter återfallet i onsdags drog jag mig undan igen på jobbet. Stängde dörren till mitt rum och undvek de andra på fikapauserna och lunchen. Jag var såklart bakis, men det var inte bara därför. Jag orkar inte med de där känslorna av annorlundahet. De äter upp mig inifrån.

Jag vill egentligen vara social, ha en relation och utvecklas som person. Men ångesten blir för stark. Därför undviker jag folk, för att jag känner mig mer ensam med andra än när jag är för mig själv. Starka obehagliga känslor som oftast leder till återfall, som i onsdags. Då jag försökte vara social, trots stark ångest. Det slutar aldrig bra.

Varför är det så här?

Att vara för mig själv är en lättnad, men på något sätt blir det nog en falsk verklighet där jag tror att jag mår bra. Hur jag ska bryta detta har jag ingen aning om? För jag förstår det inte? Jag vet inte varför jag känner så här? Vad jag vet är att jag känner mig lugnare när jag är för mig själv. Ångesten minskar. Suget efter alkohol minskar och jag har energi till att ta hand om mig själv och mitt hus.

Min överlevnadsstrategi

Med andra ord är jag kvar i ingenmansland. Min strategi för nästa vecka är att strunta i att försöka vara som alla andra. För jag är inte det. Jag är annorlunda. Och om jag tillåter mig själv att göra det jag vet håller nere mina stress- och ångestnivåer, att vara för mig själv, klarar jag kanske av att vara nykter en hel vecka.

Det tråkiga är att detta är en överlevnadsstrategi, jag vet det, och den känns egentligen inte hållbar i det långa loppet. För jag rör mig inte framåt i livet. Men, men. Jag kan inte komma på något annat just nu. En dag i taget.

//A.L

Min första fylla

Första gången jag drack alkohol och blev full var jag 13 år. Min första fylla var ett faktum. Då bodde jag växelvis hos mamma och pappa. En helg var mamma bortrest och då trixade jag till det så att jag kunde vara hemma hos henne själv med en kompis. Mamma trodde att jag var hos pappa och pappa trodde att jag sov över hos en kompis. De pratade inte med varandra, så det var ingen risk att min plan skulle upptäckas.

Min mamma hade massvis av minispritflaskor, som souvenirer, och andra vanliga spritflaskor hemma. Min kompis och jag öppnade en hel del av dem och drack lite ur var och en, sedan fyllde vi på flaskorna med vatten. Så att det inte skulle synas eller märkas.

Min första fylla

Jag blev helt redlös. Jag minns inte mycket av den kvällen mer än att jag drack en massa olika sorters äcklig sprit. Efter ett tag slog alkoholen till ordentligt och jag kunde inte längre stå på benen. Varje gång jag reste mig föll jag bara ihop på golvet igen, det var jättekonstigt. Den största delen av första gången jag drack alkohol och blev full består av en blackout. Jag vaknade i mina egna spyor dagen efter.

Jag försökte att städa undan efter oss, jag skulle inte ens vara hemma hos mamma. Hon misstänkte nog något när hon kom hem för hon frågade mig efteråt om jag hade varit hemma hos henne under helgen, hon hade hittat blöta lakan (som jag hade försökt att tvätta). Men jag sa nej och hon släppte det.

Jag var fast

Efter min första fylla, även om jag mådde för jävligt efteråt och svor att aldrig mer dricka alkohol, var jag fast. Jag började lära mig hur jag kunde sno alkohol från mamma utan att hon märkte det. Och det tog inte lång tid från första gången jag drack alkohol och blev full tills dess att alkoholen blev min räddare i nöden. Min livlina genom tonåren, och resten av livet.

//A.L

Några dagar utan alkohol i ingenmansland

Nu har det gått några dagar utan alkohol för mig. Jag drack senast i onsdags. Det känns bra och jag är ovanligt lugn i kroppen. Jag har inte haft några alkoholdrömmar, sug efter alkohol eller ovanligt mycket ångest de senaste dagarna. Det känns lite underligt på något sätt. Som lugnet före stormen.

Hur mår jag egentligen?

Även om suget efter alkohol är dämpat just nu tänker jag mycket på hur det kommer att bli framöver med mitt drickande, både nästa vecka och längre fram. Hur länge kommer jag att hålla mig nykter den här gången? Hur stora alkoholproblem har jag egentligen? Överdriver jag kanske? Eller är det allvarligare än jag förstår? Det är svårt för mig att uppfatta faktiskt.

Vad jag vet är att jag har lyckats mycket väl i att isolera mig från omvärlden. På jobbet är jag minimalt social. Jag umgås inte med någon privat, förutom min närmsta familj ibland på helgerna. Det enda sättet jag har för att ventilera mina tankar, känslor och upplevelser är den här bloggen. Och jag jag orkar inte ha det på något annat sätt just nu. Samtidigt gör min isolering det svårt för mig att veta hur jag mår.

Ensam i ingenmansland

Det känns som jag är i något slags ingenmansland just nu. Jag har bara stannat upp i mitt liv. Väntar på att något ska hända som får mig att komma till insikt om vad jag behöver göra för att komma vidare. För jag har ingen aning? Jag trodde verkligen inte att jag skulle vara mer isolerad idag än vad jag var för fyra år sedan när jag påbörjade min resa mot nykterhet dock.

Hur som helst, jag får fokusera på att jag nu har klarat av några dagar utan alkohol. Jag har inga planer på att dricka i helgen. Idag ska jag åka och styrketräna sedan kommer mamma, hennes sambo och min syster på fika. Jag ska försöka ta någon promenad också. Annars blir det en helg med ”Me, myself and I.” igen. Det känns faktiskt ganska skönt. Jag får gör det bästa av den här tiden i ingenmansland helt enkelt.

//A.L

 

 

 

Bakis och skakis på jobbet

Då var det tredje dagen i rad jag vaknar upp bakis och skakis. Jag drack fyra 50 centiliters starköl igår, och fick en ganska skön fylla. Jag sov helt OK, men det var segt att gå upp i morse. Jag trillade in på jobbet idag lagom till vårt morgonmöte halv nio.

Bakis och skakis på morgonmötet

Jag var riktigt trött när vi hade vårt morgonmöte, jag fick sitta på en stol i närheten från och till under mötet. Vi har våra morgonmöten framför en tavla i kontorslandskapet. Jag hade inte tänkt att säga något utan bara att lyssna, för jag var inte i form för att prata. Jag kunde knappt tänka. Men så blev det diskussioner som inte ledde någonstans och saker var på väg att bestämmas som jag inte höll med om. Då kände jag den där brännande känslan i magen, jag blev irriterad, och började yttra min åsikt. När det händer, irritationen slår till, går det så snabbt att jag oftast inte hinner tänka efter innan jag öppnar munnen.

Grejen är att jag brukar säga vettiga saker och folk lyssnar på mig. Det gjorde jag idag med. Men, jag glömde att jag var så skakig och bakis i kroppen när jag flög upp ur stolen för att säga min mening. Så samtidigt som jag pratade kände jag hur nervös och skakig jag lät på rösten. Vilket gjorde att jag började ångra att jag överhuvudtaget börjat säga något när jag pratade. Men alla tittade på mig så det var bara att prata på som om det vore vilken nykter dag som helst. Det kändes riktigt jobbigt. Fast jag tror ingen misstänkte för en sekund att jag var bakis för tredje dagen i rad när jag stod där och pratade. Och det blev bra det jag sa, trots att jag kände mig som ett skakigt löv.

Är jag en funktionell alkoholist nu?

Jag antar att jag är en sådan där funktionell alkoholist just nu. Det känns så i alla fall. Jag klarar mina arbetsuppgifter, även om knappt, och ingen verkar misstänka att jag är bakis ibland. Jag har över 20 års erfarenhet av att dölja mitt drickande, så det är egentligen inte så konstigt att jag kommer undan med det. Till och med min chef har släppt på tyglarna. Om hon tänker något om mig och mitt beteende tror jag att hon tänker att det har med min ångestproblematik att göra, inte att jag dricker alkohol igen. För hon vet att jag har den problematiken, alkoholen, också.

I alla fall en nykter dag

Imorgon kommer jag i alla fall inte att vara bakis och skakis. Jag har inte druckit alkohol idag, alltid något. Ingen aning om hur länge jag kommer att klara av att vara nykter den här gången dock. Jag har redan tankar om att dricka på lördag. Men jag har också tankar om att försöka ha som mål att vara nykter till och med tisdag nästa vecka.

Tisdag är nästa gång jag kommer att vara på jobbet, och där kan allt hända – alkoholsugsmässigt. Därför känns det som att om jag ska trilla dit igen får det bli på grund av något som händer, som triggar mitt sug efter alkohol till den grad att jag inte kan stå emot. Inte på grund av att jag dricker bara för att jag ändå är igång. Vi får se. En dag i taget.

//A.L